Ursprung

Min pappa och jag. Vi käkade pannkakor typ tre gånger i veckan, och ugnspannkaka på fredagar. På lördagar åt vi crepes, och övriga måltider bestod av fattiga riddare. Söndagar var det dock entrecote. Bara en fet skiva entrecote med lite salt och peppar på. Jag åt sinnessjukt mycket rivna morötter i skolan.

Jag måste säga att jag älskade honom, lite. Lite medömkande kärlek, en slags omsorgskärlek. Han kunde inte göra mycket praktiskt alls, och livet utanför antikvariathyllorna intresserade inte honom särdeles. Om det är något som jag ändå imponeras av är det hur väl han utformat sitt liv, för att passa hans förutsättningar. Och det utan att ta några egentligt aktiva beslut om någonting, någonsin.

Jag är såklart det notabla undantaget. Ett barn kräver en hel del praktiskt orienterade ställningstaganden, och implementation av dessa. Jag lärde mig således simma när jag var 13, och ofta fick jag kombinera skammen över trasiga eller urväxta kläder med det skolgårdsöverklasskap som kommer med att ha de dyraste leksakerna, cyklarna och tevespelen.

Min pappa var spontan, på gott och - jättemycket! - på ont. Han kunde ta med mig till Galapagos för att han plötsligt fick för sig att meningen med mitt liv var att någon gång få simma med havssköldpaddor. Där missade jag tre veckor av vårterminen. När sen sommarlovet kom så pallade han inte ta ledigt, så jag fick driva runt ensam i kvarteret, när alla kompisarna var bortresta på olika håll. Han var överhuvudtaget inte särskilt synkroniserad med samhället.

Ändå, alltså, lite omsorgskärlek. Han ville inte direkt väl - han hade ingen ambition om att vara god eller att göra gott - men han var samtidigt allt annat än ond eller elak. Han tyckte nog i grund och botten att alla bara skulle sköta sig själva. En slags medfödd libertarianism, men kombinerad med en så hög grad av livsoduglighet att han aldrig någonsin skulle kunna förkasta välfärdsstaten utan att det skulle kvalificera som ett indirekt suicidförsök.

Nå - hans oaktsamhet i omsorgsmomentet var uppenbar. Jag lärde mig att hålla i en sax ordentligt först i hög ålder. Jag fick ofta somna fullt påklädd på soffan framför teven, och min tandhälsa stod efter så till den grad att vi fick en soc-anmälan på oss. Mitt rum var ofta så ostädat att jag måste bana en väg från sängen till dörren, och flera gånger blev jag retad i skolan för att jag luktade kiss.

***

Det märkligaste med vår far-och-son-relation var nog ändå hur han liksom studerade mig. Jag blev inte varse detta förens senare, när jag flyttat ut och blivit vuxen. (Ja, jag flyttade ut innan jag blev vuxen, till bådas vår ömsesidiga glädje.)

Fisken i vattnet sägs inte se vattnet, men fisken på land är desto mer medveten om sitt element. När jag väl tagit mig hemifrån och skapat ett eget liv, så förstod jag plötsligt hur ovanligt och troligen ohälsosam min barndom faktiskt varit. Jag är emellertid ingen långsint person, och jag betraktar min pappas halvhjärtade ansträngningar med viss förståelse. Han kanske inte gjorde så gott han kunde, men han försökte i alla fall så gott han kunde göra så gott han kunde. Även om det inte var särskilt gott, och även om han kanske hade kunnat försöka bättre om han hade haft ett lite mer välutvecklat dopaminsystem.

Ett beteende som jag ändå aldrig kunde distansera mig ifrån var alltså hur han studerade mig. Han brukade arrangera små besynnerliga hushållssysslor, bestämma komplicerade belöningssystem, och sen otåligt granska hur jag utförde uppgiften. Han mätte och vägde mig ständigt, och tvingade mig att genomgå psykologiska tester av olika slag genom hela min uppväxt. Han kunde sitta och betrakta mig medan jag lekte med ett annat barn, rakt upp och ner på en stol med ett anteckningsblock i händerna. Vi har inga fotoalbum från min barndom, men en gedigen dokumentation av min fysiska, kognitiva och sociala utveckling, noggrant sammanställt i tabeller och diagram och utförliga PM, i ett omfattande mappsystem komplett med kartotek.

Han såg även till att sekvensera mitt genom så snart tekniken blev tillgänglig. När andra i hans generation skrollade Facebookflöden satt han och närläste biografier på 23andMe, för att kartlägga alla mina genetiska släktingar som dök upp där. Först när jag själv blev vuxen, och fick andra referenspunkter, förstod jag att det var en slags besatthet han hade. Att studera mig.

***

Det var en midsommar som frågan ställdes på sin spets - alla bra oidipala uppgörelser ska ju helst ske i samband med en högtid. Vi var fulla och bastade, vilket vi båda ofta var och gjorde, men aldrig tillsammans. Det var en slump att vi hamnade där, på tumanhand i bastun - en kusin till pappa hade fest för släkten, och när bastubadandet drog igång var vi sena att ansluta, så plötsligt var alla andra klara och vi kvar. Tillfället ingav väl en känsla av intimitet eller förtrolighet, och berusningen gav väl mig någon form av "mod" eller angelägenhet. Jag tog alltså helt enkelt, för första gången, upp frågan.

Hans svar förvånade mig. Alltså, jag var nog överhuvudtaget inte beredd på att det skulle finnas en förklaring. Framförallt inte en förklaring. Kanske typ nån slags psykologisk-teoretisk gissningslek hur hans personlighetstyp i Visuddimagga känner sig i världen; nån slags i stunden påhittad tankegång om hur det skulle kunna ha blivit såhär. Men aldrig att han skulle ha ett rakt svar.

- Jag var en gång på ett antikvariat i Skarpnäck. Mannen som drev det dog sedermera, vilket har vissa implikationer. Hur som helst, jag letade efter Sotarpojken som jag mindes som befriande antisemitisk, och jag ville ge den en läsning i vuxen ålder för att se om Juden var så sniken som jag mindes det. Jag hade också nyligen bekantat mig med spelteoretiska modeller för att beskriva minoriteters interaktion med majoritetssamhället, och... Ja, det kvittar. Jag letade efter Sotarpojken helt enkelt.

Jag kände mig ganska perplex. Bastusvetten dröp, och ölfyllan mognade i kroppen på ett angenämt vis. Adrenalinpåslaget, som kom sig av att jag alls vågat ställa frågan, interagerade behagligt med berusningen och lugnet. Samtidigt kastade sig min pappa oväntat in i en ganska detaljerad redogörelse av ett konkret händelseförlopp. Som svar på en halvt anklagande fråga om mina uppväxtvillkor. Ja, jag kände mig verkligen ganska perplex.

- Jag hittade inte Sotarpojken, men jag fann en väldigt intressant och väldigt tjock bok om Aztekernas svarta obsidianspeglar, i förhållande till deras avsaknad av centralperspektivet i sin bildkonst. Eftersom jag sedan länge var intresserad av mesoamerikanska människooffer, och genast såg parallellerna mellan en avsaknad av mänskliga rättigheter och en avsaknad av individualism i bildkonsten, så började jag bläddra i den tunga volymen.

- Det var inga som helst fel på boken - inga hundöron och inga marginalanteckningar - förutom en sak: Mitt i boken klibbade två sidor ihop sig till en. Jag såg genast chansen och förevisade felet för antikvariatsägaren, som utan vidare diskussion halverade priset. "Nästan i nyskick ändå", tillade han bittert när jag betalat.

- Kastanjerna blommade, ska tilläggas. Det är en inte oviktig detalj. Kastanjer som blommar doftar sperma, det vet varenda sexuellt aktiv kvinna. Kanske var det kastanjerna som dolde doften från boken, men några månader senare, när den äntligen arbetat sig upp till toppen av min nattduksbordsbokhög, så kunde lukten inte gömma sig längre. Kastanjerna hade blommat över sedan länge, och den omisskännliga doften av gammal sperma slog emot mig så bort jag öppnade Speglar i Tenochtitlan. Värre blev det när jag försökte sprätta isär de två hopklibbade boksidorna medelst en kökskniv. Sidorna förblev oläsliga, men den intensifierade lukten gjorde det klart hur hopklibbningen uppkommit: Någon, en tidigare läsare, hade onanerat och ejakulerat mitt i boken!

Jag tog en klunk av den nu avslagna ölen. Bastuaggregatet fräste när pappa slängde på en ny skopa vatten. Jag hade inte precis nånting att säga till svar.

- Vem, ja vem i helvete, skulle nånsin runka i en bok om Aztekiska obsidianspeglar? Redan inledningen av boken dröjer sig vid utförliga redogörelser av de ritualer som tillägnades Tezcatlipoca - och de var särdeles blodiga och vidriga, precis som det mesta Aztekerna pysslade med inom ramen för sitt religionsutövande. Ett par kapitel handlade om renässans-italienaren Filippo Brunelleschi, som uppfann centralperspektivet, och de flesta bilder som förekommer i volymen är diagram som beskriver den aztekiska matproduktionen och urbaniseringsgraden. Inte precis en typisk runkfantasi.

- Jag sa tidigare att boken var fri från marginalanteckningar. Det jag inte kunde observera vid köpet var att det faktiskt fanns en anteckning, mellan de hopklibbade sidorna, en liten blyertsanteckning som efter mitt försök att sprätta isär sidorna nu fanns kvar till en del. Anteckningen löd "teodi". När jag bläddrade i SAOB hittade jag, nån stans mellan teodling och teodolit, endast en möjlighet: Teodicé - "tanken att Guds all­makt och all­godhet är förenliga med ondskan i världen" - som i teodicéproblemet eller teodicéfrågan.

Jag kände givetvis till teodicéproblemet - frågan om hur en allsmäktig, god Gud var kompatibel med världens tillstånd och förekomsten av ondska - men jag kände mig inte alls smittad den entusiasm som nu strålade ur min pappas ögon medan han berättade.

- Jag blev givetvis fascinerad. Vad handlade det här om? Det slog mig genast att teodicéproblemet, som plågat kristna teologer och tänkare sedan i alla fall Lacantius på 300-talet, knappast kunde innebära något större problem för Aztekerna. Deras gudar var, i den mån de var allsmäktiga, ena taskiga jävlar, kort sagt. Deras fruktbarhetsgudar var i regel också dödsgudar, som Chimalma. Eller som Xipe Totec, den flådde, som vattnade jorden med sitt blod, och som krävde motsvarande tjänst i gengäld från människorna. Chimalmas barn, chokladguden Quetzalqoatl, var en människoätande drak-orm. Regn- och vattenguden Tlaloc krävde torterade barns tårar som offer, för att själv kunna gråta. Men viktigast av allt: Deras överstegud, Ometeotl, var helt ointresserad av människorna. Han hyste inga som helst goda avsikter, och han lät jorden gå under gång efter gång i allt värre katastrofer.

- Det finns ingen godhet att förklara i aztekernas föreställningsvärld. Kyrklund behövde inte skriva Om godheten så vitt aztekerna anbelangar.

Jag suckade lite. Kyrklund, Kyrklund, Kyrklund. Det gick inte att prata med min pappa utan att han skulle dra in den gubben på nån vänster.

- Min fascination för det absurda - att runka och komma i en bok som till 70 procent handlade om människooffer - förstärktes nu av min rent intellektuella fascination över vad jag gissade var själva sakfrågan. Jag var ju heller inte säker på att det var just min tankegång som marginalanteckningen ursprungligen hade åsyftat, vilket gjorde mig ännu mer fascinerad - hade min missuppfattning av en blyertsanteckning, som kanske rörde någonting helt annat, nu av en ren slump lett mig till lösningen av ett uråldrigt teologiskt problem?

Jag såg inte riktigt vad själva "lösningen" bestod i, men jag brydde mig inte heller och ställde ingen följdfråga. Min pappa slängde ur sig sån här dynga för jämnan - det var inget att fästa sig vid.

- Nå, jag insåg genast att jag behövde vidta vissa efterforskningar. Först och främst kontaktade jag antikvariatet igen, för att få klarhet i vem som lämnat in boken. Den uppgiften ville man emellertid inte tillhandahålla. Jag bröt mig därför in på antikvariatet nästkommande natt - det var nu jag råkade döda antikvarien

Jag studsade till - va!?

- för att se om det fanns någon slags kvitto eller dokumentation som kunde avslöja den tidigare ägaren. Jag fick fatt på ett namn, och kunde sedermera - efter avtjänat fängelsestraff - söka upp honom. Den som hade lämnat in Speglar i Tenochtitlan var en äldre herre vid namn Judas Christersson. Han verkade road när jag konfronterade honom, men erkände ingenting - varken sitt tidigare ägandeskap av boken, eller att han skulle ha för vana att onanera när han läste, eller att han överhuvudtaget skulle ha lämnat in boken till antikvariatet. Det senare gjorde mig mycket osäker på alla de uppgifter han lämnade, eftersom jag ansåg mig ha bevis på att antikvariatet mottagit boken från just honom. Ljög han om det, så kunde han väl ljuga om det övriga. Jag försökte uppbåda ett prov på hans handstil för att kunna jämföra med marginalanteckningen "teodi", men han ville inte samarbeta, och ett nattligt inbrott i hans hem gav märkligt nog inget resultat. Jag anlitade en privatdetektiv som bedrev viss spaning, men ingenting i hans beteende eller historia rörde frågor som överhuvudtaget kunde ses som närliggande till teologi, mesoamerikanskt kultur, eller överdriven onani.

Skuggan av en fladdermus blixtrade förbi utanför bastufönstret. Sommarnatten var ljuvligt blå. Mitt sinnestillstånd var - o-ljuvligt - förvirrat. Hade min pappa suttit i fängelse för mord? Vad i helvete? 

Den varma träbänken knarrade under honom när han bytte ställning för att fortsätta sin redogörelse.

- Teknologin är en fantastisk gåva till människan. Jag är givetvis helt på Prometheus sida. Tänk att vi kan låta blinda se genom att med neuronano-teknik överföra en kameras optiska signaler till nervcellerna! Tänk att vi kan utvinna all energi vi behöver ur fucking väteatomer! Universum är verkligen vårt ostron. Omoteotl kan ju försöka skicka sina jaguarer på oss nu, när vi har drönartanks och plasmavapen.

- Den här specifika metoden var ny när det begav sig. De hade precis börjat klona gammal utdöd megafauna, från bristfälliga genetiska lämningar i tundran. Mammutar betade i Sibirien igen. Det var verkligen en känsla av framsteg som jag tror att nästan alla människor kände. Kanske med undantag av vissa religiösa grupper.

- Hur som helst så kunde jag, för en överkomlig penning, faktiskt återskapa livsdugliga könsceller ur den där gamla torkade sperman ur Speglar i Tenochtitlan. En ukrainsk kvinna donerade ägg, och en tibetansk dam bar barnet.

Han tittade plötsligt på mig, på ett sätt som han aldrig hade tittat på mig förut. 

Med en viss ömhet.

Islam och hederskultur (typ del 4)

Diskussionen (del 1, del 2 och del 3) har gällt hur vi ska förstå religionens (islams) roll, i förhållande till kulturen - den arabiska, och hederskultur mer allmänt. Ett alternativ skulle kunna vara att de inte låter sig skiljas åt alls, vid en given tidpunkt i historien. 

Som vi har sett är sekulär islam en väldigt omdebatterad historia, och även om åtskillnaden mellan moské och stat inte är teologiskt omöjligt, så verkar den hegelianska dialektiken ha drivit oss in i en väldigt religiöst präglad era. De sekulära diktaturernas frånfälle har låtit de breda folkliga fanatiska underströmmarna bubbla upp, från den iranska revolutionen till den arabiska våren.

Antologin Cousin Marriages innehåller förutom allt det tidigare nämnda även en intervjustudie med ett gäng holländska turkar och marockaner. Studien fokuserar bland annat på hur man uppfattar riskerna med kusingifte. Ett återkommande tema är Ödet, på arabiska Al-Qadr. Jag citerar några av citaten som förkommer i Storm & Bartels kapitel. Den första intervjupersonen är en kvinna som har gift sig med sin kusin och fått ett barn med en ärftlig sjukdom. Mannen valde då att skilja sig, men kvinnan säger:

We are Muslims, we believe in Allah. So, when somthing happens, we have to thank Allah [...] We can't make the children with our own hands, but Allah gives us the child. So, when something happens, it happens. It is Al-Qadr.

En annan intervjuperson, som har studerat kemi, ogifte sig med en kusin och fick två svårt utvecklingsstörda barn:

I have studied Chemistry, I know about the [medical] risk. [...] But for me that is not an explanation. Så I married my cousin. That is why I have ... disabled children, no [...] For me, I'm Muslim, so I believe in God. I don't know, with us, we have Al-Qadr, 'fate' if you translate it. That's it actually.

Det här synsättet tyder på att religiösa idéer har ett inflytande på hur man betraktar risk, och att religion därmed kan diktera mänskligt beteende. Det är såklart svårt att se ex post om Al-Qadr spelade in i själva beslutsfattandet, eller om det bara är en behändig coping-mekanism, men helt frikopplat från religiösa föreställningar är de kulturella sedvänjorna (kusingifte) i alla fall ej. Och, vilket är viktigt - detta verkar även gälla för högutbildade individer!

***

Jag gjorde även ett tillägg i det här blogginlägget, men det kan lika gärna få en mer framskjuten plats här:

Jag måste bara tillägga att idag är det andra bullar [vad gäller debatten om hedersrelaterat våld och förtryck]. På min tunnelbanestation sitter reklamskyltar om hedersförtryck.se (för yrkesverksamma och för dig som är utsatt), och strax efter att jag skrev det här dunkade DN in ett gäng gripande skildringar om hedersförtryck: Mirhanda Ebrahimi blev tvångsgift med en släkting när hon var 13 år, och ingen svensk lärare eller socialsekreterare vågade ifrågasätta saken; Elaf Ali är idag vän med sin pappa, trots att han hotade att döda henne om hon blev tillsammans med en kille.

Dessa historier kan - tydligen - berättas idag utan att behöva lindas in i förment antirasism, men det var inte många år sedan jag på jobbet intervjuade socialsekreterare som förklarade att prat om "hedersrelaterat våld och förtryck" är en slags xenofobi som bara döljer att etniska svenskar mäns våld mot kvinnor är exakt samma sak som det som sker i en hederskontext. Trots den markanta skillnaden att en kulturellt svensk man som slår en kvinna är en förbrytare, som stigmatiseras av omgivningen, medan en man som gör motsvarande i en hederskontext är en hjälte som agerar med stöd av hela familjen och släkten.

För att fortsätta på det personliga spåret: När jag var typ tio var jag "tillsammans" med en kurdisk tjej. Hon fick mig att lova att aldrig ringa hem till henne, för då skulle hennes pappa "slå henne". Jag måste erkänna att mitt tioåriga och extremt svenska jag inte riktigt fattade grejen - jag svalde nog bara instruktionen utan att göra några vidare reflektioner. Allt sedan dess har jag alltid blivit förbryllad av den här typen av datapunkter, som när min irakiska frisör berättade att hon hade blivit bortgift vid tretton och i och med det fått sitt första - av jättemånga - barn. Det är heders-modellen som gör det möjligt att tolka den här typen av empiri.

I dagens mer tillåtande - och kunniga - debatt är det säkert många som inte fattar den här känslan av oförståelse och förvirring som jag försöker beskriva. Och kanske inte heller den här känslan av att man inte ens fattar att man saknar en väsentlig intellektuell pusselbit. Jag fattade inte vad min kurdiska "flickvän" snackade om, eller vad min somaliska vän snackade om. Men när jag väl fick heders-modellen given till mig så förstod jag att jag hade saknat ett perspektiv som jag inte rimligen kunde veta att jag saknade - en "unknown unknown" som jag i min kulturella isolation aldrig skulle kunna få syn på.

Det här sjuka - att debatten körde fast i att kalla Brinkemo för rasist, istället för att ta till sig av hans kunskap -  visar för mig väldigt tydligt på konformismens kostnad. The hive mind blir dummare om information inte tillåts flöda fritt.

Dopaminet i svinet

(Bakgrund: Allt om IPS, allt om EIPS, och allt om borderline - framförallt Bayes-Petrovic.)

Antropofagi har argumenterat det följande:

EIPS:are oftare borde vara ambivalenta, eftersom a) de troligen är dåliga på att prioritera mellan målsättningar då det underutvecklade dopaminsystemet gör att mål är otydligt viktade; och eftersom b) dopaminsystemet också påverkar själva den exekutiva förmågan. Möjligen är a) och b) samma sak, om nu en dålig exekutiv förmåga grundas i otydligt viktade mål, men det skulle kunna vara så att exekutiv förmåga handlar om ren drivkraft oavsett mål, och att det underutvecklade dopaminsystemet gör själva motivationen att agera svagare.

Som synes har jag haft lite svårt att få ihop den bristande exekutiva förmågan med det underutvecklade filtret för sållning av interoceptiva impulser...

ADHD-folkets problem är att ett underutvecklat dopaminsystem gör det omöjligt för dem att prioritera mellan olika intryck. Som Petrovic beskriver så är det inte möjligt att assigna prioritet till exempelvis den människa som pratar med dig - alla intryck i rummet är exakt lika intressanta [...]

På ett motsvarande sätt har EIPS-folket inga prioriteringar av sina känslolägen. Filterfunktionen saknar kriterier för att filtrera de emotionella impulserna. Pga. av ett underutvecklat dopaminsystem har inga tydliga kriterier utvecklats. Utan att minnas terminologin exakt så beskriver Petrovic saken som att ADHD är ett problem med exteroception - utifrån kommande intryck - och EIPS är ett problem med interoception - inifrån kommande motsvarande "intryck".

...och med oförmågan att prioritera mellan otydligt viktade mål. Nu kommer ACX till min räddning:

My model has several different competing mental processes trying to determine your actions. One is a prior on motionlessness; if you have no reason at all to do anything, stay where you are. A second is a pure reinforcement learner - "do whatever has brought you the most reward in the past". And the third is your high-level conscious calculations about what the right thing to do is.

These all submit "evidence" to your basal ganglia, the brain structure that chooses actions. Using the same evidence-processing structures that you would use to resolve ambiguous sense-data into a perception, or resolve conflicting evidence into a belief, it resolves its conflicting evidence about the highest-value thing to do, comes up with some hypothesized highest-value next task, and does it.

I've previously quoted Stephan Guyenet on the motivational system of lampreys (a simple fish used as a model organism). Guyenet describes various brain regions making "bids" to the basal ganglia, using dopamine as the "currency" - whichever brain region makes the highest bid gets to determine the lamprey's next action. "If there's a predator nearby", he writes "the flee-predator region will put in a very strong bid to the striatum".

The economic metaphor here is cute, but the predictive coding community uses a different one: they describe it as representing the "confidence" or "level of evidence" for a specific calculation. So an alternate way to think about lampreys is that the flee-predator region is saying "I have VERY VERY strong evidence that fleeing a predator would be the best thing to do right now." Other regions submit their own evidence for their preferred tasks, and the basal ganglia weighs the evidence using Bayes and flees the predator.

This ties the decision-making process into the rest of the brain. At the deepest level, the brain isn't really an auction or an economy. But it is an inference engine, a machine for weighing evidence and coming to conclusions. Your perceptual systems are like this - they weigh different kinds of evidence to determine what you're seeing or hearing. Your cognitive systems are like this, they weigh different kinds of evidence to discover what beliefs are true or false. Dopamine affects all these systems in predictable ways. My theory of willpower asserts that it affects decision-making in the same way - it's representing the amount of evidence for a hypothesis.

Så, en bristande exekutiv förmåga skulle kunna bero på samma underutvecklade dopaminsystem, där impulser att göra saker inte får tillräckligt stor vikt för att övertrumfa den grundläggande priorn att inte göra någonting.

Så, jag tror nu att ett underutvecklat dopaminsystem får följande tre effekter hos IPS:are:

1. Underutvecklad filterfunktion (i de basala ganglierna?) gör det svårt att värja sig från interoceptiva impulser ("emotionell ADHD").

2. Underutvecklade målfunktioner (i frontalloberna?) där svagt viktade mål skapar ambivalens och oförmåga att prioritera.

3. Svagt viktade impulser (till striatum?) leder till inaktivitet, om man inte hårdtränar sina priors att tro på vissa givna impulser (aka. "rutiner är viktigt för IPS:are").

Motargument (?)

(Bakgrund: Islam är sämst; Bahá'ì; kusingifte och modernitet, del 1 och del 2; de konstigaste människorna i världen.)

Ja - men å andra sidan finns det gott om förment sekulära stater med muslimsk majoritet; ingen av dem är dock så vitt jag vet arabiska. Sekulär islam och arabisk nationalism är hur som helst en komplicerad historia. Poängen om att "västvärlden" "tvingat" araberna till religiositet är kanske, kanske sann. Som noterats blir det konstigt när man implementerar demokrati i länder som inte är tillräckligt WEIRD, och sekulära diktatorer över hela Mellanöstern har alltid argumenterat för att demokrati och press- och yttrandefrihet ofelbart kommer att leda till religiös fanatism. Den demokratiska våren måste väl sägas ge dem rätt i detta.

Arabiska Meijirestaurationer finns kanske förresten visst. Inte framgångsrika sådana, men dock. Saddam Husseins Irak är en av många exempel på sekulära arabiska ba'athister, och när han plockades bort så exploderade islamismen och sekterismen på två röda. Fram tills dess försökte han i någon mening modernisera - och såklart exploatera - den irakiska nationen.

Sekulär islam verkar handla om att separera stat och religion, men inte att separera civilsamhälle och religion. Även när islam inte ska ha en roll i själva staten, så ska islam oftast ha en roll i moralen och i den sociala sfären. Så, en semisläktskapsintensiv ideologi fortsätter i regel att diktera själva kulturen, och "politics is downstream to culture", som det heter. Särskilt när "culture" är att tillåta polygami och kusingifte och därmed upprätthålla ett klan- och släktskapsbaserat civilsamhälle.

Summa summarum är bilden mer komplicerad än att arabisk kultur måste vara religiöst präglad - den pan-arabiska nationalismen under mitten av 1900-talet var sekulär, och fruktade med all rätt islamismen. En blandning av cynisk storpolitik och naiv demokratiseringsideologi gav tillbaka makten till de religiösa extremisterna, genom att utmanövrera de sekulära - om dock i regel auktoritära - alternativen.

Som vanligt är verkligheten väldigt rörig. Jag står emellertid fast vid att islam är dåligt, och att det har dåliga effekter (dvs. är orsak till en delmängd av det dåliga) genom att oavsett typ av politiskt styre påverka kulturen i en släktskapsintensiv riktning, eller åtminstone inte påverka kulturen bort från en sådan riktning.

Vi ska inte glömma att Henrichs tes, som han också leder i bevis, är att WEIRD:ness är det onormala. Han visar även övertygande på den faktiska effekten av katolicism och sedermera protestantism, på andel kusingifte och på ekonomisk utveckling och grad av modernitet, och om katolicism &c. nu har sådana effekter, så betyder det att andar religioner inte har det. Oavsett om islam är lika dåligt eller sämre än andra alternativ, så är det i alla fall - i det här avseendet - sämre än kristendom.

***

Men, Meijirestaurationen då. Så vitt jag förstår från Henrich så inbegrep denna omfattande reform även äktenskapslagar. Internet verkar emellertid lite ambivalent. En och annan Quora-skriben påstår att kusingifte aldrig varit en japansk sedvänja, och dessutom idag är "on an all time low". Wikipediasidan om kusingifte påstår att kusingifte är tillåtet i dagens Japan, men att incidensen har sjunkit under "recent years." Jag blir inte riktigt klok på det här, och det är besvärande eftersom jag i tidigare resonemang har kontrasterat arabvärlden och/eller den islamska världen mot mer lyckade, östasiatiska hopp mot WEIRD:ness.

Den här studien tyder på en variation i det feodala japan vad gäller kusinäktenskap. De undersökta ätterna har mellan 4,4 och 20 procents äktenskap mellan kusiner, men artikelförfattarna argumenterar för att det här är en underskattning på grund av teknikaliteter avseende familjenamnen. Dessa värden ska vidare spegla samuraj-klassen, vilka - återigen enligt artikelförfattarnas argumentation - troligen tillämpade kusingifte mindre ofta än den övriga adliga befolkningen.

Summary. The results of an effort to gain some insight into the frequency of consanguineous marriages in feudal Japan are presented. Chief among the findings are (1) evidence that considerable variation existed among families with respect to the frequency of related marriages, and (2) frequencies of consanguineous marriage ranging from a few per cent to upwards of twenty per cent. Reasons are advanced for regarding the latter values as minimal estimates of the true frequencies obtaining among the Daimyo families of feudal Japan.

Så, kusingifte verkar aldrig ha varit så vanligt som i MENA (där andelen ofta är kring 50 procent av alla äktenskap), men dock ha varit vanligt - vilket det inte är i dagens Japan.

***

Här kommer en karta från Wikipedia som gäller kusingiftets legala status i världen idag (blått="lagligt"; rött="olagligt"; orange="beror på etnicitet/grupp/kulturell tillhörighet"; rosa="förbjudet men med vissa undantag"):

Och här kommer en karta från Wikipedia som visar hur utbrett det är med kusingifte ("up to and including second cousin", dvs. nästkusin):

Afrika är ju alltid "no data", men i övrigt ser vi övergripande att det finns länder där det är lagligt med kusingifte och där kusingifte är utbrett (MENA); länder där det är lagligt med kusingifte men kusingifte är obefintligt förekommande (större delen av världen); länder där det är lagligt med kusingifte och där kusingifte förekommer men är ovanligt (t.ex. Italien); samt länder där det förekommer kusingifte men där det är olagligt (t.ex. Kina).

Den här tabellen från antologin Cousin Marriage sammanfattar religiösa doktriners inställning till kusingifte:

"Diocesan approval required" betyder att man behöver tillåtelse från stiftet (t.ex. Stockholms katolska stift som omfattar hela Sverige). Som Henrich visar har katolska kyrkan historiskt sett varit klart mer restriktiv, och uppluckringen i synen på kusingifte är sentida. Under stora delar av medeltiden var det förbjudet att gifta sig med kusiner upp till sjätte led, vilket är extremt långtgående och kan göra att det inte finns någon tillåten partner i ditt närområde.

Modernitet och kusingifte, del 2

(Modernitet och kusingifte, del 1.)

DN skriver om hur svenska gängkriminella tvättat pengar genom det uråldriga hedersbaserade hawala-systemet:

Inom ramen för ”Operation Spring” har mer än 60 personer har haft i uppdrag att kartlägga personerna bakom World Exchange AB, spana mot växlingskontorets kunder och följa pengaströmmarna mellan Sverige och övriga världen.

– Vår bild är att en stor del av Stockholms kriminella nätverk har använt kontoret för sina affärer, säger åklagare Arne Fors, som leder insatsen tillsammans med kollegan Ulrika Lindsö.

Förutom Vårbynätverket har även företrädare för Bandidos MC hittills åtalats för att ha tvättat narkotikapengar hos World Exchange AB. Men detta är bara början, erfar DN. Drygt tio personer till sitter häktade och ytterligare andras jagas i både Sverige och utlandet.

Beloppen som figurerar i utredningen är enorma. Totalt misstänks narkotikavinster om långt över hundra miljoner kronor ha tvättats via World Exchange AB. Enbart i ett enda fall, som rör en efterlyst 29-årig man från Enskede, handlar det om 88 miljoner kronor, enligt handlingar som DN tagit del av.

– Det är många väldigt stora aktörer som nu dykt upp på radarn, säger en av de poliser som arbetar med fallet.

[...]

DN kan berätta att den häktade affärsmannen – vid sidan av sin officiella roll som pengaväxlare – har varit en internationellt etablerad aktör inom hawala-branschen, en så kallad hawaladar. Mot en avgift på några procent har mannens kunder därmed fått tillgång till ett världsomspännande nätverk av tusentals andra pengaförmedlare.

– Kriminellt kapital från Sverige har på så sätt studsat runt i världen utom synhåll för myndigheterna, förklarar Björn Schager, spaningsledare inom Stockholmspolisens aktionsgrupp.

Hawala betyder ”överföring” på arabiska och vilar på en muslimsk tradition från 700-talet. Namnet till trots sker ingen överföring i egentlig bemärkelse. Istället har varje hawaladar själv en stor mängd kontanter som han kan lämna ut i princip samtidigt som en hawaladar i ett annat land tagit emot motsvarande summa. Detta gör att transaktionen kan ske blixtsnabbt – utan att passera några bankkonton.

Hawalsystemet kommer ursprungligen från Indien, och spreds under 700 talet via Silkesvägen till Mellanöstern, Nordafrika och Afrikas horn. I nutid är det inte minst känt i sin somaliska inkarnation, xawilaad. Systemet fungerar helt utan skriftliga avtal eller dokumentation, och bygger helt på heder. Wikipedia:

The unique feature of the system is that no promissory instruments are exchanged between the hawala brokers; the transaction takes place entirely on the honour system. As the system does not depend on the legal enforceability of claims, it can operate even in the absence of a legal and juridical environment. Trust and extensive use of connections are the components that distinguish it from other remittance systems. Hawaladar networks are often based on membership in the same family, village, clan, or ethnic group, and cheating is punished by effective excommunication and "loss of honour"—leading to severe economic hardship.

Ack heder, detta för WEIRD:a kulturer rätt främmande begrepp. (Bakgrund: Heder del 1, del 2, och del 3.) Antropofagi har tidigare beskrivit hur epokgörande det var att plötsligt förstå att kulturer är olika. Absurda episoder som drabbade en somalisk vän, fick plötsligt sin förklaring när jag kom att arbeta med somalier i olika projekt. Varför skulle min vän jobba dubbla skift för att betala för en avlägsen släktings njurtransplantation? Varför skickade hans mamma tillbaka honom till Somalia när han var tonåring? Allt detta fick plötsligt sitt svar när jag förstod hur klankultur fungerar. Samtidigt fick jag också upp ögonen för att religiösa människor faktiskt tror på religiösa idéer, när jag kom i kontakt med somaliska kvinnor som ville bota sina närståendes psykiska ohälsa med koranläsning och i vissa fall exorcism. Min slutsats blev alltså: Det är skillnad på kulturer.

Detta är troligen trivialt för de allra flesta i Sverige 2021, men i Sverige före 2015 års flyktingkris var det en väl förborgad hemlighet inom vissa samhällskast. Till och med diskussion om hedersrelaterat våld och förtryck kunde anses vara rasism, till de utsattas förfång såklart.

[Uppdatering: Jag måste bara tillägga att idag är det andra bullar. På min tunnelbanestation sitter reklamskyltar om hedersförtryck.se (för yrkesverksamma och för dig som är utsatt), och strax efter att jag skrev det här dunkade DN in ett gäng gripande skildringar om hedersförtryck: Mirhanda Ebrahimi blev tvångsgift med en släkting när hon var 13 år, och ingen svensk lärare eller socialsekreterare vågade ifrågasätta saken; Elaf Ali är idag vän med sin pappa, trots att han hotade att döda henne om hon blev tillsammans med en kille. 

Dessa historier kan - tydligen - berättas idag utan att behöva lindas in i förment antirasism, men det var inte många år sedan jag på jobbet intervjuade socialsekreterare som förklarade att prat om "hedersrelaterat våld och förtryck" är en slags xenofobi som bara döljer att etniska svenskar mäns våld mot kvinnor är exakt samma sak som det som sker i en hederskontext. Trots den markanta skillnaden att en kulturellt svensk man som slår en kvinna är en förbrytare, som stigmatiseras av omgivningen, medan en man som gör motsvarande i en hederskontext är en hjälte som agerar med stöd av hela familjen och släkten.

För att fortsätta på det personliga spåret: När jag var typ tio var jag "tillsammans" med en kurdisk tjej. Hon fick mig att lova att aldrig ringa hem till henne, för då skulle hennes pappa "slå henne". Jag måste erkänna att mitt tioåriga och extremt svenska jag inte riktigt fattade grejen - jag svalde nog bara instruktionen utan att göra några vidare reflektioner. Allt sedan dess har jag alltid blivit förbryllad av den här typen av datapunkter, som när min irakiska frisör berättade att hon hade blivit bortgift vid tretton och i och med det fått sitt första - av jättemånga - barn. Det är heders-modellen som gör det möjligt att tolka den här typen av empiri. 

I dagens mer tillåtande - och kunniga - debatt är det säkert många som inte fattar den här känslan av oförståelse och förvirring som jag försöker beskriva. Och kanske inte heller den här känslan av att man inte ens fattar att man saknar en väsentlig intellektuell pusselbit. Jag fattade inte vad min kurdiska "flickvän" snackade om, eller vad min somaliska vän snackade om. Men när jag väl fick heders-modellen given till mig så förstod jag att jag hade saknat ett perspektiv som jag inte rimligen kunde veta att jag saknade - en "unknown unknown" som jag i min kulturella isolation aldrig skulle kunna få syn på.]

Post Löfvens ihopkopplande av migration och kriminalitet, och Löfvings uttalande om att vi har "minst 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige, så kallade klaner", så är det inte längre så många som kallar Brinkemo för rasist. Tidsandan skiftar på gott och ont, men när kartan blir mer lik verkligheten så måste det anses vara en i huvudsak positiv utveckling.

En annan game changer för den svenska debatten har varit Johanna Bäckström Lernebys reportagebok Familjen. Det är en trevlig bok, men genomslaget fick den nog tack vare sin Schelling-punkts-kvalitet i den svenska debatten. Vi höll precis på att tippa över till en annan Sanning, och då kom Löfving, Löfven och Lerneby att bli behändiga samordningspunkter. Plötsligt blev det okej att tala om klaner och hederskultur.

Den av Lerneby skildrade klanen Al-Asim, eller Ali Khan som de heter i verkligheten, styrs av en imam och patriark vid namn Hashem Ali Khan, och ett bärande spår i boken är Lernebys gradvisa uppvaknande vad gäller hederns logik. Hashem Ali Khan framställer sig själv som en uppburen och respekterad man, som mäklar i konflikter och gör stor nytta för samhället. I en svensk kontext blir han en märklig, despotisk patriark, som med hjälp av sin ätt kontrollerar Angered med omnejd. Hashem är tydligen visserligen dömd för mordet på en tiobarnsmamma i Libanon, vilket möjligen inte lirar så bra med rollen som vis, god patriark, men samtidigt har Göteborgspolisen använt Hashem i dialoger i och med släktbaserade fejder, så onekligen har han visst inflytande och viss kredibilitet.

Liksom hawala-systemet visar Ali Khan-familjens makt, och Hashems ställning, på hur mäktigt och viktigt hedersbegreppet kan vara, och hur viktigt det är att vi WEIRD:a svennar fått upp ögonen för det.

***

Antropofagis diskussion har rört sig mot att skilja på "islam" och "arabisk kultur", i jakten på förståelse för om islam är en orsak till elände eller bara ett symptom på det. Problemet är att det här fenomenen inte låter sig åtskiljas så enkelt. Hashem Ali Khan är ett exempel på det, liksom Faisal I av Irak. The MartyrMade Podcast skildrar arabernas hederskultur och Faisals interaktioner med Lawrence of Arabia och britterna i samband med den arabiska revolten mot det ottomanska riket, i samband med Första Världskriget. (Se även Antropofagis reflektioner kring Lawrence of Arabia, samt lätt maniska och svårt ensidiga "korrespondens" med en viss Aron Flam.) 

Faisal skrev på Faisal-Weizmann-överenskommelsen med britterna, för att säkra arabernas territoriella anspråk i utbyte mot att man satsade allt på upproret mot det ottomanska riket. Britterna ville bara avleda ottomanernas uppmärksamhet, eftersom man hade fullt upp med att kriga på lite alla möjliga fronter, och så vitt jag förstår saken hade man aldrig någon tanke på att ge araberna det man lovat dem. Faisal och hans vänner blev alltså blåsta, vilket måste ha förvånat detta folk för vilket hedern var allt.

Faisal och britterna. Faisal tog med en av sina slavar till mötet. Gissa vem det är. 

Parallellen mellan Hashem Ali Khan och Faisal är att båda i kraft av sitt rykte och sin heder kan mäkla mellan rivaliserande klaner. I klanbaserade samhällen saknas typiskt sett institutioner för neutral interaktion mellan individer - istället gäller heders-baserade institutioner som det nämnda hawala-systemet, där heder och släktskapsband är definierande. Islam hackar det här en smula, i och med att imamer anses vara något mer neutrala än andra, och alltså inte enbart antas gå sin egen klans ärenden. Jag har lite svårt att förstå den exakta kombinationen av rykte och religiös chutzpah, men både Faisal och i någon mån Hashem Ali Khan verkar inneha båda. (Jämförelsen är såklart alltför generös mot Hashem, men ni förstår säkert den övergripande poängen.)

Så, Islam kombinerar religiöst ledarskap i imamrollen, med en upphöjd ställning inom den släktskapsintensiva kulturen. Mäktiga män från inflytelserika klaner kan således mäkla i konflikter, och samordna rivaliserande ätter så som Faisal gjorde.

***

Kära KP, jag vill inte knulla mina nära släktingar - är jag normal?

Fråga: Varför var Profeten gift med sin kusin? Är detta tillåtet för muslimer eller var det ett speciellt för Profeten? Personligen tycker jag inte det är en bra idé. Jag respekterar mina kusiner som mina systrar. Mer så hörda jag att ingen av följeslagarna gifte sig med sin kusin.

Svar: Allah säger: “Profet! Vi har förklarat dem till vilka du har gett deras brudgåvor som dina lagliga hustrur; de som du rättmätigt besitter [av fångar tagna i krig för trons sak] som Gud har tilldelat dig [kan läggas till dem]. Dina kusiner på din faders sida och din moders sida som utvandrade med dig [till Yathrib har du också rätt att ta till hustrur].” [Sura Al-Ahzab 50]

Allah har gjort giftermål med sin kusin lagligt. Det finns ingen dispyt om detta i islamisk lag. Envar som önskar tvista om detta sätter sin egen religion i allvarlig fara.

Det frågeställaren nämnde om att han inte tycker om att gifta sig med sin kusin, för att han känner att hon är som hans syster, är något baserat på traditionerna och kulturen i vissa samhällen. Emellertid kan inte dessa traditioner förbjuda en man från att gifta sig med en kvinna. Det är väl etablerat i islamisk lag att detta slags äktenskap är gott och acceptabelt. Faktum är att det är många familjer som föredrar giftermål mellan kusiner.

Zaynab var kusin till Profeten . Hennes mor var Umaymah, dottern till hans farfar ‘Abd al-Muttalib. Vi kan inte finna något bättre exempel än Profeten , då han är den Allah har beordrat oss att följa. Om ingen annan i historien gifte sig med sin kusin, skulle Profetens föregående exempel vara mer än nog för oss.

Vi är överraskade att någon skulle kunna göra ett sådant uttalande att ingen av följeslagarna gifte sig med sin kusin. Det fanns inga äktenskapsförordningar på den tiden, och ärligt talat så var giftermål med en kusin ingen stor sak. Det var ganska vanligt och inte värt någon speciell uppmärksamhet eller benämning. Det är därför inte överraskande att man har svårt att finna dess förekomst registrerad.

Hur som helst, en hastig undersökning av hadith gav ett antal exempel. Den berömde följeslagaren al-Mughîrah b. Shu’bah gifte sig med dottern till hans farbror, den berömde följeslagaren ‘Urwab b. Zubayr al-Thaqafî. [såsom relaterad av Sa’îd b. Mansûr i hans Sunan]

Kabshah bint Ka’b var gift med sonen till hennes farbror, den berömde följeslagaren Abû Qatâdah. I den välkände hadith om att katten inte är oren, refererar Abû Qatâdah till sin svärdotter som sin brorsdotter. En kvinna vid namn Kabshah bint Ka’b hällde en gång upp lite vatten för sin svärfar Abû Qatâdah för hans tvagning (wuduu’). En katt kom förbi och ville dricka, så Abû Qatâdah vände på skålen så att katten kunde göra så. Han noterade att Kabshah tittade förvånat på honom och sade: “Förvånar detta dig, min brorsdotter? Sannerligen sade Allahs budbärare om katten: ‘Den är inte oren. Det är en av de varelser som lever i vår närhet.'”

Det är också välkänt att ‘Alî b. Abî Tâlib, den fjärde kalifen och den mest kära följeslagaren hos Profeten , gav sin dotter Zaynab för att gifta sig med hennes kusin ‘Abd Allah, sonen till hans bror Ja’far b. Abî Tâlib. Detta är handlingen av en av de rättfärdiga kaliferna (al-Khulafâ’ al-Râshidûn).

Profeten sade: “Du måste följa min sunnah och sunnah av de rättfärdiga kaliferna som kommer efter mig. Håll fast vid den med era kindtänder.”

Vi hoppas att ni kan se att det inte finns någon grund till dispyt om muslimers giftermål med sina kusiner. Det är etablerat av Koranen, sunnah, praktiserandet av följeslagarna, inklusive de rättfärdiga kaliferna och konsensus av den muslimska ummah.

Besvarat av the Fatwa Department Research Committee – lett av Sheikh ‘Abd al-Wahhâb al-Turayrî

(Källa.)

***

The MartyrMade Podcast driver tesen att islam inte är extra vidrigt, utan att araberna tvingades att enas kring sin religiösa identitet när britterna och andra fuckade upp pan-arabismen och andra politiskt gångbara alternativ. Säkert finns det en god poäng i detta, men som sagt: De här fenomenen - islam och arabisk kultur - inte låter sig åtskiljas så enkelt.

Endast 15-20 procent av alla muslimer är araber, men över 90 procent av alla araber är muslimer. Muhammed var arab, och han skrev Koranen på arabisk i syfte att ena de arabiska klanerna under Islam. Islam spreds över världen till följd av arabernas/muslimernas militära expansion, men var alltså från början ett arabiskt projekt. Koranen anses endast som sann på originalspråket - jag får skämmas över min tummade Zetterstéen-översättning - och minareterna ropar ut böner på arabiska oavsett om det är pakistanier, indoneser, rohingyer eller uigurer som ska lyssna.

Den här diskussionen tog sin början i frågan om moderniseringsteorin måste falla under Joseph Henrichs bila; om modernitet snarare är en följd av ändrade äktenskapsmönster, än att ändrade äktenskapsmönster är en följd av modernitet; och om varför jag inte tycker mig se någon arabisk Meijirestauration. Om det är graden av släktskapsintensitet som bestämmer modernitets-utfallet - kan vi då säga att en religion som islam hindrar, eller bromsar, utvecklingen? Eller har bara fattiga, outbildade dårar världen över nära till att bli muslimer?

Som jag konstaterade i diskussionen om alawiterna finns det inneboende språkliga begränsningar i arabiskan, som gör det svårt att prata om inavel på ett korrekt sätt. Det är också tydligt att kusingifte är tillåtet i islam, vilket the Fatwa Department Research Committee klargör i sitt ovanstående uttalande. Vi noterar även att endogami är viktigt, inte minst i klaner som anser sig stamma från Muhammed. Mer från antologin Cousin Marriages, här om brittiska pakistanier:

Families vary in the importance they attach to biradari or caste endogamy. Concerns to maintain the purity of the biradari may be greater for families such as the Sayeds, who claim decent from the Prophet Muhammed, than for people from middle ranking or artisan castes, but hierarchy with respect to caste, biradari and wealth also enables various forms of social mobility, including across zat and biradari boundaries.

(Även pakistanier kan alltså claima släktskap med araben Muhammed.)

Min poäng är att araber oftast är muslimer; att islam är ett arabiskt projekt; och att icke-arabiska muslimer lider under en påtaglig kulturell påverkan från arabvärlden. Distinktionen mellan islam och arabisk kultur blir därmed lite luddigare än vad man kanske skulle kunna tro. Dessutom synes det vara uppenbart att islam tillåter och kanske uppmuntrar kusingifte - Muhammed ska ju trots allt stå som alla muslimers ultimata föredöme, och han gifte sig med sin kusin - och slutligen kombinerar islam den lite mer övergripande religiösa identiteten - det intersubjektiva fenomenet islam - med klanintensiva identiteter, vilket Faisal och Ali Khan fått exemplifiera. 

Dessutom är islam betydligt mer besatt av släktskap än andra världsreligioner synes vara. Ovan nämnda Sayed-klanen besvärar sig om att släktforska tillbaka till Muhammeds dagar, och till och med själva Shia/Sunni-konflikten bygger ju på en slags oenighet om arvet efter Muhammed. Varken Jesus eller Buddha fick så vitt jag vet några barn, och ingen kan därför heller påstå sig vara deras ättlingar.

Kanske är islam, som intersubjektivt fenomen betraktat, mer av en kompromiss mellan släktskapsintensiv kultur och central koordination, än vad exempelvis kristendomen är? Tydligen, om vi ska tro Henrich; katolicismen slog ju enligt honom sönder de europeiska ätterna genom sina äktenskapslagar och kusingiftesförbud. Islam har i alla fall inte haft motsvarande mekanismer, och i min mening snarare hämmat reform och modernisering.

Kusingifte och modernitet

Jag har nämnt att jag läser Cousin Marriages: Between Tradition, Genetic Risk, and Cultural Change (2015), som är en liten behändig antologi om kusingifte. En sak som boken verkligen bidrar med är ökad förståelse för ett ämne som varit i Antropofagis fokus på senaste: Huruvida islam är en orsak till elände, eller ett symptom på det - eller, som ett tredje alternativ, om islams samvariation med elände på något sätt är slumpmässig.

Jag har tidigare konstaterat att islam är ytterst dåligt, men landade under en period i att islam beror på underliggande kulturella och ekonomiska faktorer. Av dessa tänkte jag mig att släktskapsintensiva institutioner, aka. klansamhällen, skulle vara en viktig förklaringsfaktor. Men, sedan fick jag för mig att islam kanske försvårar övergången från klansamhälle till WEIRD:ness (WEIRD=Western, Educated, Industrialized, Rich, Educated, aka. Cripplemind), genom att förespråka kusingifte och polygami, samt genom att undertrycka godartade memetiska mutationer såsom Bahá'ì. Vi ser ingen islamisk Meijirestauration, liksom.

Eller, ser vi? Turkiet skulle kunna vara ett case in point. Som ACX skriver om nyligen har turkiet länge kämpat med att modernisera ett muslimskt samhälle. Atatürks reformer, under första halvan av 1900-atlet, syftade till att förvandla Turkiet till en utvecklad västmakt. Man kommer emellertid inte hela vägen fram. ACX' redogörelse av Erdogans maktövertag synes mig visa hur WEIRD:a eliter implementerar ett selektionstryck på den politiska islamismen, vilket selekterar för sluga krypto-islamister som tar makten genom att hitta balansen mellan modern retorik och religiositet. Det som möjliggör för islamismens återtåg genom Erdogan, är att de WEIRD:a eliterna inte är så WEIRD:a ändå, utan extremt korrupta och nepotistiska. Och, den breda allmänheten är i sin tur lite för benägen att åkalla en auktoritär patriark för att leda dem.

En ACX-kommentator som kallar sig Antropofagi skriver:

Henrichs The Weirdest People in the World kind of kills modernization theory and Inglehart, and thus partly the thrive/survive model. The new interesting question becomes how to make a culture WEIRD and abolish kinintensive institutions. Japan did it throught the Meijirestauration, and China came a long way - though obviously not all the way to democratic ideals. 

MENA-countries may be the furthest from WEIRD, and the question becomes why - is it Islam and the [encouragement of] cousin marriages? Anyhow, Turkey seems like the perfect case study, telling us something about what will happen if we try to force WEIRD:ness on an islamic/kinintensive/nepotistic population. The constant corruotion errode the proto-WEIRD elites, which by the way is less WEIRD than embedded in informal contacts and nepotism, ie. kinintensive structures. And the authoritarian undercurrent is there to be channeled through Erdogan when time comes to scale back the WEIRD:ness.

En väldigt intressant del av Atatürks reformer är 1930-talets kampanjer mot kusingifte och inavel. I Turkiet sker ca 30 procent av alla äktenskap mellan närbesläktade individer (consanguineous kin), och drygt 65 procent av dessa äktenskap sker i sin tur med kusiner (dvs. first cousins - på engelska är cousin en bredare term än kusin, och inkluderar också nästkusiner i flera led). Dessa siffror gäller alltså i nutid, efter ett århundrade av statliga interventioner för att minska inaveln. Gissningsvis såg siffrorna ännu mer extrema ut när Atatürk och hälsoministeriet började försöka göra något åt saken.

***

Jag skrev ovan att vi inte ser någon "islamisk Meijirestauration, liksom." Nå, det kanske vi gör i Turkiet, även om den inte blir lika fullgången som sin japanska förlaga. En mer specifik fråga blir kanske huruvida vi ser någon arabisk Meijirestauration. Anledningen till att jag gör distinktionen är att kusingifte visserligen är vanligt i hela den islamiska världen, men det verkar också inte minst vara ett arabiskt fenomen. Här är Turkiet återigen intressant som en slags fallstudie.

Alawi-folket är en arabisk minoritet i Turkiet. Denna etniska grupp - kanske mest känd för sin representation i den Syriska statsmakten, i form av bland annat Bashar al-Assad - har tills nyligen tillämpat kusingifte med det som på inavels-jargong kallas FBD, Fathers Brothers Daughter. (Eller på skånska Fassans Brossas Tös. Ironiskt nog i akronymform samma som FBT, Fitness Beats Truth. Men vi håller oss till det vedertagna FBD i denna text.)

De officiella kampanjerna mot kusingifte har sedan DNA-revolutionen naturligt nog haft ett fokus på den ökade risken för recessiva sjukdomar, såsom akdeniz anemisi (thalassemia) som är vanligt förekommande i regionen. Som vi vet från Frågan på vilken människolivet är ett svar (avsnitt 2.2) är risken med inavel att två av samma negativa, recessiva allel paras ihop och får en homozygot representation - då realiseras den sjukdom som en person med en heterozygot gen (med endast en recessiv allel) annars bara är bärare av. Generellt sett är risken för den här typen av sjukdomar ca dubbelt så hög i förstakusinsgiften än mellan random människor i en given population (ca 4-6 istället för ca 2-3procents risk), men risken kan vara betydligt högre i en mer inavlad befolkning.

En intressant grej med Alawi-folket är att de traditionellt sett har sett FBD som en nära (och därför attraktiv) släkting. I och med en ökad medvetenhet om risken med inavel, så har de yngre generationerna emellertid börjat välja bort FBD, för att undvika allvarliga genetiska sjukdomar hos sina barn. Hos alawiter över 65 års ålder utgör FBD/FBS-kombinationen 69 procent av alla äktenskap - hos personer i åldrarna 18-43 är andelen bara 5 procent. Det har skett ett stort skifte i och med en ökad medvetenhet om riskerna.

Men, alawiterna hyser en traditionell föreställning om att MZD (Mothers Sisters Daughter, eller Mossans Syrras Tös) inte är en särskilt nära släkting - vilket hon givetvis är, rent genetiskt. (Exakt samma som FBD, såklart.) Alawi-folkets absurda föreställning bygger på den uråldriga uppfattningen att man får två tredjedelar av sitt "blod" från sin far, och bara en tredjedel från sin mor. Man är således mer släkt med sin fassa än med sin mossa, och med sin morfar än med sin mormor, och med sin farfar än med sin farmor. 

Det som har skett är att alawiterna har översatt sin traditionella, kulturella föreställning om släktskap till en moderna diskurs kring genetik. Alawifolket tror alltså idag att man får två tredjedelar av sina gener från sin pappa, och en tredjedel från sin mamma. Andelen MZD/MZS-åktenskap är 3 procent i åldersgruppen 65+, men 65 procent i åldersgruppen 18-34. Det kulturellt betingade missuppfattningen resulterar också i att MZD/MZS-äktenskap ofta blir farligare, eftersom folk är omedvetna om risken. Den höga medvetenheten om faran med FBD/FBS-äktenskap motiverar folk att screena sina havandeskap/foster, men när frugan är kusin på mammas sida ser man ofta ingen anledning att vidta den typen av åtgärd.

Det finns dock ett ytterligare skifte vid horisonten. Min poäng här, med distinktionen mellan det muslimska och det arabiska (eller i det här fallet, mellan det turkiska majoritetssamhället och den arabisktalande minoritetsgruppen) är att språket i sig verkar spela roll. Arabiskan har inte en särskilt praktisk terminologi för att tala om inavel. När unga alawiter i ökande utsträckning blir turkisktalande, verkar de också få en ökad förståelse för att MZD genetiskt släkt är ekvivalent med FBD. Prager skriver:

In the Alawi case, the appropriation of modern biomedical terms such as "genes", "hereditary diseases", "genetic risk", and "Akdeniz Anemisi" has led to an amalgamation of traditional and modern ideas - at least for the time being. It is an open question, however, as to how long the practice of marrying the MZD/MZS as a means of preventing Akdeniz Anemisi will prevail. In the Çukurova region, particularly in the city of Adana, younger generations of the Alawi have already abandoned cousin marriage altogether. Apart from the screening programmes and the media campaign against cousin marriage, the Alawi from this region are also influenced by the fact that their lingua franca is Turkish and that they have shifted to a kinship terminology which is based on a modern Western-derived Turkish form of classifying relatives. According to this terminology every first cousin [...] is designated with the same term, "kuzen" [...] thereby classifying all PSbCh (Parents' Siblings' Children) as showing the same degree of relative closeness/distance and thus declaring them an unmarriageable category. This contrasts sharply with the Arabic terminology of the Alawi from Hatay where every first cousin is designated with a different term.

***

En poäng som både görs och i viss mån vederläggs i Cousin Marriages: Between Tradition, Genetic Risk, and Cultural Change, är att modernisering motverkar kusingifte. Tanken är att mindre syskonskaror ger färre kusiner att gifta sig med, samtidigt som en ökad urbaniseringsgrad ger fler ett större utbud av obesläktade individer att välja som make/maka. Boken visar dock att detta samband inte verkar stå sig så väl; såväl invandrargrupper i Europa (som pakistanierna i Storbritannien) som många hyfsat moderniserade nationer, uppvisar fortsatt höga nivåer av kusingifte.

Oman är ett exempel på en arabisk och muslimsk stat som har en höggradigt släktskapsintensiv kultur och en stor andel kusingifte av typen FBD/FBS. Oman har likt många andra gulfstater förmått kombinera en enorm välståndsökning och modernisering, men ett bevarande av traditionella normer och förhållningssätt. När oljan sinar så ser man det dock som oönskat att den nyligen moderniserade hälso- och sjukvården ska behöva kollapsa under trycket av ärftliga sjukdomar, vilket leder till program för screening och en debatt kring äktenskapsmönster. 

Noterbart i Beaudevins kapitel i Cousin Marriages, om just Oman, är att en person som screenats för och visat sig vara bärare av en recessiv, ärftlig mutation som leder till sjukdom, väljer att gifta sig med en djupt religiös man som inte bryr sig det minsta om screening eller risk eller genetik. Islam tycks alltså på något sätt vara insyltat i konservatismen som också understödjer kusingiftessystemet. Beaudevin tar även upp att många kvinnor känner sig pressade att fortsätta skaffa fler barn, även när de redan fött flera sjuka, eftersom maken annan riskerar att tröttna på den låga fertiliteten och skaffa sig andra fruar som kan ge mer avkomma.

En intressant aspekt av Oman-fallet är att kampanjer mot kusingifte inte ens teoretiskt sett kan ge någon större effekt, på kort sikt, vad gäller prevalensen av de ärftliga, recessiva sjukdomar som man vill undvika. Den lilla befolkningen om ca 2,7 miljoner innevånare är i hög utsträckning hindrad från att gifta sig med människor från andra länder - äktenskap med utlänningar kräver godtyckliga och flera år långa tillståndsprocesser, och utan tillstånd förlorar en omanit som gifter sig med en icke-medborgare att förlora sitt eget medborgarskap. Inavelskoefficienten i totalbefolkningen är redan väldigt hög, vilket gör att risken för "samma kromosomuppsättning för en egenskap" är hög oavsett om partnern är kusin eller ej. Omaniterna kan alltså inte lösa sitt inavelsproblem bara genom att undvika kusingifte.

För att bygga vidare på poängen om det arabiska språket vill jag framförallt upprepa Beaudevins poäng att 

[t]here is no Arabic equivlent term for consanguinity. Dictionaries translate it by uncommon phrases such as rabat al-dam (blood ties) and by phrases referring to social as well as genetic ties, as salat al-qaraba ("kinship relation", which can also encompass alliance) or even `asabiyya. The latter term [...] focuses on solidarity and loyalty ties that can exist in or outside the kinship network.

Det verkar uppenbart klurigt att ha ett vetenskapligt synsätt på inavelsproblematik i en arabisk kulturell kontext, redan i det att själva språket fördunklar tankarna. 

***

Den underliggande frågan, som jag anser att Joseph Henrich besvarar med ett "nej", är huruvida moderniseringsteorin räcker som förklaring på WEIRD:ness. Och, i andra hand, huruvida vi ska förvänta oss att en välståndsökning i släktskapsintensiva kulturer typiskt sett kommer att erodera dessa kulturer och göra dem mer WEIRD - mer "reciprocal altruism" och "mänskliga rättigheter", och mindre "inclusive fitness" och "kollektivism".

Oman och övriga Gulfstater visar att välstånd och modernitet inte räcker - man fortsätter att vara auktoritära skitländer. Detta brukar förklaras med "the resource curse", men jag börjar luta åt att sambandet mellan välstånd och WEIRD inte alls är ett enkelt, enkelriktat orsakssamband, utan att det istället är en fråga om hur välståndet uppkommer; genom att råka hitta olja, eller genom att utveckla demokrati, prestigebaserade statushierarkier och kapitalism. Mest kausalitet verkar gå från låg-släktskapsintensiv kultur till välstånd, även om en hel del också går från (vissa typer av) välståndsökning till sjunkande släktskapsintensitet.

Oman liknar dock, så vitt jag förstår, inte Atatürks Turkiet i sina åtgärder mot recessiva sjukdomar och inavel. Medan turkarna driver kampanjer mot kusingifte, verkar omaniterna på ett rätt ambivalent sätt arbeta med screening, men utan att riktigt veta hur man ska ställa sig i abortfrågan. Jag ser alltså ingen arabisk Maijirestauration, om än (ett försök till) en kulturellt muslimsk (men religiöst sett sekulär) dito i fallet Turkiet. (Rätta mig om jag har fel, kära bildade allmänhet!)

Avslutningsvis vill jag alltså uppdatera min uppfattning en smula, och visserligen starkt betona att islam passar bra för - och aktivt upprätthåller - en hög släktskapsintensitet; men, att just arabisk kultur är extra mottagligt för islams skadeverkningar, och/eller att islam är extra kompatibelt med och attraktivt för arabisk kultur. Turkarna har det inte så lätt heller, men de verkar i alla fall ha närmare till en moderniseringsprocess, eller ha kommit längre i en sådan.

Black mirror

Antropofagi har tidigare ställt några frågor om aztekernas bildkonst och huruvida den speglar ett kollektivistiskt samhälle - typ ett icke-WEIRD samhälle som inte har uppfunnit det intersubjektiva fenomenet mänskliga rättigheter. Därutöver har jag kommit in på att centralperspektivet är en viktig uppfinning vad gäller veridical avbildning.

Antropofagis många mail till akademien i den här frågan har hittills egentligen bara resulterat i ett ordentligt svar, från en professor David Dunér som dock friskriver sig expertis inom området. Ett par saker som David ändå vågar häva ur sig är det följande:

Aztekerna saknade centralperspektivet och de materiella-ekonomiska förhållande som låg till grund för den västerländska konstens väg mot en mer realistisk, individualistisk konst. På så sätt kan man säga att det finns vissa likheter med den medeltida konsten.

Människooffret har samband med en mer kollektivt syn på människan, där själva individen inte har ett oinskränkt värde. Samma fenomen finner vi i det vikingatida samhället. Offret bör ses i en sorts gåvoekonomi, gåva som kräver gengåva.

Som vi varit inne på är detta med "gåvo-ekonomi" troligen grundbulten i hela den mesoamerikanska mytologin - både Maya och Aztec kände ett behov av att återgälda gudarnas offer med egna dito. Den biten verkar helt korrekt.

Men, saknade man verkligen "materiella-ekonomiska" förutsättningar? Det beror så klart på vad man menar med den saken, men det verkar som att aztekerna i alla fall hade en effektiv matproduktion, blomstrande städer, och stora andelar av befolkningen som höll på med konst och hantverk. Den biten av Davids gissningar köper jag alltså ej. (Obs, noll skugga över Dunér, som var vänlig att svara på mitt mail och som förtydligade att jag borde fråga en konsthistoriker istället.)

Andra avancerade högkulturer verkar dessutom ha misslyckats med att framställa centralperspektivet, även om exempelvis grekerna tydligen försökte hitta metoder för att skildra djup i konsten. Kineserna pysslade med vad som på engelska heter oblique projection, vilket är en metod för att projicera tredimensionella geometriska former och som kan resultera i sådana här bilder:

(Det verkar vara omstritt huruvida kineserna uppfann det själva, eller om idén kom från Rom via Indien. Den nådde hur som helst även japanerna så småningom. Oblique projektionsteknik är hur som helst inte lika veridicalt som central- eller en-punkt-perspektiv, och min huvudsakliga poäng här är att mäktiga samhällsskick och långtgående division of labor inte verkar räcka för att centralperspektivet ska uppkomma.

***

Simon Gärdenfors pappa nämner att 1400-tals-italienaren Filippo Brunelleschi, som uppfann centralperspektivet, gjorde detta genom att måla av motiv via en spegel. Även da Vinci ska ha rekommenderat avmålning via spegel för ett mer realistiskt resultat, enligt Gärdenfors. Detta väcker så klart frågan: Hade aztekerna speglar?

Oh indeed. Men, inte sådana speglar som du, kära läsare, är van vid. Speglar verkar ha funnits sedan urminnes tider, om inte annat i form av stilla vattenytor, men som allting annat så utvecklades konsten att göra speglar under renässansen, bland annat tack vare att teknologier för att framställa och bearbeta glas genomgick en explosionsartad utveckling. Vettiga speglar består av en yta av transparent glas över en reflekterande bakgrund som åtminstone back in the days brukade bestå av silver. (Jag vet för lite om speglar för att säga någon konfident om hur dagens speglar framställs.)

Spegla sig lite, men inte så veridiskt pga. förvriden reflektion. M.C. Escher, Hand with reflecting sphere (1935).

Aztekerna, och de övriga mesoamerikanska kulturerna, såg speglar som portaler till gudarnas värld, eller i alla fall till någon form av parallell verklighet. Deras speglar var emellertid ofta gjorda av den svarta blanka bergarten obsidian, som de för övrigt även tillverkade sina coola svärd av. Speglar i den generella mesoamerikanska kulturen kunde ofta vara gjorda av järn eller helt enkelt skålar med vatten, men obsidianspeglarna verkar ha varit de kulturellt viktigaste för aztekerna.

Användningsområdet för speglar verkar inte i första hand ha varit att granska sig själv. Speglar bars ofta som en del av olika dräkter, och då ofta på ryggen, bröstet, eller som en dekoration på huvudbonaden eller på bältet. Speglarna tycks ha representerat ögon, och/eller solen, och/eller vatten, och/eller eld, och/eller massor av andra viktiga fenomen. Tezcatlipoca, som var en viktig och mäktig gudom, betyder just "rykande spegel", och avbildades med en svart obsidianspegel.

Aztekerna hade alltså definitivt speglar, men poängen är att deras svarta obsidianspeglar inte verkar ha haft samma funktion som våra glas/silver-speglar, och inte heller ha samma potential. Här, en bild från Wikipedia:

Inte så lätt att måla av någonting via denna spegel, ey? Jag uppfattar mig ha stöd i forskningen för att mesoamerikanska speglar inte användes, eller kunde användas, som våra dagars veridicala reflektions-verk.

***

Vilka slutsatser ska då dras av denna lilla genomgång? Jag tror alltså a) inte att aztekernas ekonomiska system, division of labor, grad av urbanisering &c., kan förklara avsaknaden av centralperspektivet. Denna "teknologi" uppkommer inte heller i andra mäktiga civilisationer än den europeiska renässans-civilisationen. Jag tror däremot att b) aztekerna saknade de speglar som renässans-folket använde för att upptäcka verkligheten och fjärma sig från det fullkomligt subjektiva - från förstapersonsperspektivet som vi alla lever med, till tredjepersonsperspektivet på oss själva och världen.

Eftersom bra veridicala speglar bygger på en teknologisk utveckling (glas, silver), så kan vi tänka oss att aztekerna helt enkelt låg efter på den deterministiska teknologiska kurvan. De hade trots allt en långsammare kulturell evolution, och startade även betydligt senare än européerna pga. att det tar lång tid att gå över Berings sund och ner genom hela Nordamerika. Att dessutom sakna större domesticerbara djur gör ju inte saken bättre.

Men, då undrar vi varför kineserna och andra högstående - men släktskapsintensiva! - civilisationen också misslyckades med att uppfinna centralperspektivet.

Givetvis kan det handla om slumpfaktorer, men det gnager ändå en viss misstänksamhet inom mig. WEIRD:ness verkar ju gynna innovation och tillväxt, och kanske räcker det för att förklara saken. Men det skulle också kunna finnas en kulturell förklaring som inte verkar via just anti-konformism, prestige-hierarkier, reciprocalt samarbete och ökat välstånd. En liten kulturell uppskattning för veridisk perception.

Vem vet.

Lär av aztekerna - döda alla incels

Antropofagi ställde mig själv frågan om huruvida aztekerna interagerade med andra folk. Jag har beställt några böcker om saken, men redan den hittillsvarande efterforskningarna genom internetläsning har givit mig en fördjupad förståelse. (Se till exempel den här lättillgängliga redogörelsen, som dock inte funkar med AdBlock men som funkar fint på telefonen.) 

Tydligen bildades aztekriket i och med att ett stort antal konkurrerande stadsstater (altepetl) krigade ut det, från och med ca 1100 e.Kr., och slutligen i någon mening enades under tre allierade stater. Alliansen kom att domineras av Tenochtitlan, den altepetl som kom att styra över det som vi i slappa ordalag kallar aztekriket.

Aztekriket var dock ingen egentlig statsbildning. Tenochtitlan hade den militära makten, och härskade över övriga altepetl genom hot om militärt våld, samt genom strategiska giftemål och privilegier till de lokala härskarna. Aztekriket kan snarast ses som en dominerande stadsstat och ett gäng underlydande vasallstater - inte som ett territoriellt rike med en sammanhållen administration.

Så, från perspektivet "kulturell evolution" är alltså aztekriket ett resultat av flera konkurrerande partikulära enheter som löst grupperar sig. Därutöver gränsade också aztekernas rike till andra högcivilisationer, såsom Tarascan. Inte minst hade aztekerna en icke obefintlig interaktion med maya-högkulturen, som visserligen var på fallrepet under aztekernas storhetstid ca 1300-1521. Mayacivilisationens gyllene era var ca 250 till 900 e.Kr, medan den "post-klassiska" perioden räknas år 950-1539.

Visserligen ser vi alltså såväl ett utbyte med andra högkulurer, som en potentiell kulturell-evolutionär process mellan konkurrerande altepetl. Aztekriket blev även sannerligen formidabelt, med magnifika pyramider, konst, och en höggradigt effektiv matproduktion centrerad kring majs, bönor och squash, vilket tillät en påtaglig urbanisering och för tiden enorma städer med höga befolkningstal. 

Samtidigt stammar så vitt jag förstår såväl aztekerna som maya och tarascan från samma grundläggande kulturella och religiösa modell. Samtliga folk hade en metafysik som byggde på att gudarna offrar sig för människorna, och att människorna därför måste offra sig för (och till) gudarna. Människooffer och flagellantism förekom över hela regionen, och om man ska tro Wikipedia så hade de fångar som ofta offrades till gudarna en kulturell förförståelse för varför detta i någon mening var nödvändigt, till den grad att man i många fall tycks ha aktivt deltagit i ritualer och skådespel. Kristendomen som kom med spanjorerna innebar ett diametralt annorlunda tankesätt, som aztekerna inte tidigare exponerats för.

Även om en kulturell-evolutionär process naturligtvis förelegat - i den mån det nu någonsin föreligger någon kulturell-evolutionär process - så ser jag inte samma memetiska selektions-kalas på steroider som de eurasiska kulturerna uppvisar. Djingis Khan och efterföljande mongolhärskare är ett bra exempel. Dessa härjade famously runt och kämpade mot allsköns olika högkulturer - men förutom att utplåna ett flertal, såsom tangut-riket Xixia, så kopierade mongolerna (som så småningom blev till kineserna, eftersom Kina tydligen absorberar alla sina fiender och gör dem till dynastier) alla användbara institutioner och teknologier som de stötte på i olika delar av världen. Så skapade man exempelvis ett skriftspråk utifrån den uiguriska skriften, eftersom detta krävdes för att kunna sköta rikets administration. Aztekerna skapade ingen sådan administration, utan härskade genom vasaller, och dessutom hade man inte ett tillnärmelsevis lika brett utbud av kulturell egenart att inspireras av.

***

Att läsa på om aztekerna gör, föga oväntat, att får en ökad uppskattning för denna mäktiga civilisation. Samtidigt måste jag stå fast vid att det var en vidrig jävla dödskult. Många av de ritualer som behövde ske för att på ett tillbörligt vis kompensera gudarna för deras offer, var utstuderat fruktansvärda. Standard verkar ha varit att skära ut hjärtat på levande människor (inte minst i offer till Huitzilopochtli), men det fanns varianter. Eldguden Xiuhtecuhtli krävde att människooffren skulle brännas till-nästan-döds innan deras ännu bultande hjärtan skars ut; Tezcatlipoca krävde att människor offrades i gladiatorspel à al Apocalypto; och till Xipe Totecs ära gick utvalda klädda i flådda människooffers hud. 

Min tes om att alla aztekgudar är komparativt vidrigare än sina motsvarigheter i andra kulturer (godisguden är en människoätande drake, fruktbarhetsgudinnan har hängpattar, &c.) stärks också av att Tlaloc, som var regn- och vatten-gud, behövde en speciell ritual där barn offrades. Men, inte bara offrades: Det var deras tårar som var det viktiga, så först torterades de gruvligt under lång tid. Wiki:

Archaeologists have found the remains of at least 42 children sacrificed to Tlaloc at the Great Pyramid of Tenochtitlan. Many of the children suffered from serious injuries before their death, they would have to have been in significant pain as Tlaloc required the tears of the young as part of the sacrifice. The priests made the children cry during their way to immolation: a good omen that Tlaloc would wet the earth in the raining season.

Wikipedia citerar Florentin-Codexet:

According to the accounts of some, they assembled the children whom they slew in the first month, buying them from their mothers. And they went on killing them in all the feasts which followed, until the rains really began. And thus they slew some on the first month, named Quauitleua; and some in the second, named Tlacaxipeualiztli; and some in the third, named Tocoztontli; and others in the fourth, named Ueitocoztli; so that until the rains began in abundance, in all the feasts they sacrificed children.

Min bild av hittillsvarande läsning är att det finns viss kritik mot vissa spanskspråkiga källor och ögonvittnesskildringar, men att denna kritik faktiskt är lite uddlös då de flesta etnografiska beskrivningar stöds av arkeologiska fynd (såsom ovan nämnda offrade, torterade barn). Den diskussion som återstår handlar om saker som "hur många människor offrades i minuten under bygget av den stora pyramiden i Tenochtitlan". Uppskattningarna därvidlag spänner mellan 10.000 och 80.000 personer totalt, vilket enligt de högre uppskattningarna skulle innebära ca 15 människooffer i minuten under den relevanta tidsperiden.

Viss diskussion har förelegat kopplat till hur stora tzompantli - ställningar för kranier från människooffer - som egentligen funnits. De som velat spela ner människooffer-biten har pekat på att man främst funnit tzompantli för ett tiotal skallar. 2017 hittades dock en ställning för över 650 skallar, så det verkar ha varierat. Den här artikeln går igenom forskningen kring kranie-ställningar, dödskalletorn, med mera, och rapporterar fynd om tusentals kranier. En uppskattning som ges vad gäller fördelningen är att fem procent tillhört barn.

***

Varför man offrade så mycket människor är omstritt. En förklaring, som skulle kunna sägas vara "adaptiv" ur ett kulturell evolution-perspektiv, är att bristen på domesticerbara köttdjur lett till ett proteinunderskott och underskott på vissa aminosyror hos aztekerna. Eftersom människooffren ofta involverade kannibalism, så kunde de i så fall ha givit en lyxigare diet till framgångsrika krigare och till adeln (pipiltin). Denna teori tycks mestadels falsifierad, eftersom aztekernas kost ändå var förhållandevis näringsrik, och att just kombon majs-bönor-squash faktiskt ger det mesta man kan behöva. Därutöver hade aztekerna domesticerade kalkoner som gav kött och ägg, och Tenochtitlan är dessutom beläget mitt i Texcoco-sjön som ska ha varit rik på fisk och skaldjur till den grad att man troligen fått en god och mångsidig kost bara därifrån.

Istället är rådande konsensus att människooffren berodde på religiösa och mytologiska föreställningar, av en typ som alltså var legio även bland närliggande kulturer, men som aztekerna av någon anledning skalade upp till en sällan skådad omfattning. En hypotes är att den politiska makten till viss del byggde på det här systemet, och vi kan medelst lite fri spekulation tänka oss att omfattande människooffer satte skräck i innevånarna på ett lagom sätt, samtidigt som det gav möjlighet till CREDs (CRedibility-Enhancing Displays, Josephs Henrichs terminologi) för pipiltin att offra sina egna barn (vilket nämligen skedde). 

Den sociala mobiliteten synes också ha byggt på just människooffer; alla fria män var krigare, men endast de som fångade levande människor till det offer-industriella komplexet kunde stiga i graderna. Följande utdrag från Mendoza-codexet visar hur man kunde levla som krigare genom att komma hem med människooffer:

Jag uppfattar det som att pipiltin var och förblev pipiltin, men att vanliga fria medborgare (mācehualtin) kunde klättra i status-hierarkin - eller falla, rejält, eftersom bland annat ekonomiska skulder kunde omvandlas till livegenskap, vilket var ett stort steg på vägen mot att bli nästa människooffer.

Henrich nämner faktiskt aztekerna i The Weirdest People in The World, som ett exempel på en kultur som tillämpat omfattande polygami. Pipiltin-männen tycks ha haft många fruar, uppåt hundratals, medan lägre rankade män som lågrankade mācehualtin kunde ha svårt att hitta en maka. (Slavar, tlacotin, och aztekernas motsvarighet till statare, mayehqueh, fick troligtvis inte gifta sig alls eller i väldigt begränsad utsträckning - obs, gissning från min sida.) 

Henrich berör aztekernas polygami kopplat till the WEIRD:ness of monogami, och kopplat till diskussionen av de psykologiska och samhälleliga implikationerna av överflödiga, ogifta män. (Se gärna Antropofagis många inlägg om ASR, M2FBR, samt lite andra inlägg.) De uppskattningar som jag hittar gör gällande att 75% av alla människooffer var män, och dessutom i arbetsför/könsmogen ålder. (Ca 5% var som sagt barn, och ca 20% var kvinnor.) Ett polygamiskt samhällsskick skulle alltså skapa ett stort mansöverskott, och om vi tänker oss - vilket var fallet - att giftas-möjligheten följer den sociala statushierarkin, samt att de som offras ofta är lågstatusmän, så känns det som att vi kanske har identifierat både ett problem och en lösning.

***

Är det alltså kanske lärdomen från aztekerna? Att vi borde döda alla incels?