Intersektionalitet - javisst, i glass!

Rehabiliteringen funkade ju först inte, men så funkade den lite, och nu verkar den funka jättebra.

Jag har tidigare sagt ett och annat om intersektionalitet: Intersektionalitet; MAB deep; epilog. (Annan relaterad läsning: Feminist; zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi; the proppen is gådd; normdeterminism &c.; en varg söker sin podd söker sitt Schelling's fence; tre paradigm; nollsummevänstern; det mesta om #metoo; och en hel del om normkritik.)

Problemet har, som jag ser det, varit att intersektionaliteten är typisk motte-and-bailey:ig. Den är nämligen (1) helt trivial, i det att den hävdar att vi bör göra en multivariat analys. "Nej, det finns inte bara män och kvinnor, det finns massor av andra intressanta skärningar också." Jaja, bitches, alla håller med!

Men, sen (2) plötsligt bygger intersektionalitetskonsulterna en våldtäktspyramid av strukturella felslut. Och så har vi skapat oss en godtyckes-justis utan lag och ordning, och till på köpet ett nytt kastsystem. Allt i en enda stor army-ant death-spiral.

Den jobbiga, totalitära ådran måste så klart låtas. Men, kan det vara så att den förment triviala iakttagelsen (1) döljer något värdefullt?

***

Det jobbiga med intersektionalitets-vurmare är när de säger saker som "förtryck är mer än summan av olika diskrimineringsgrunder". Det är alltså inte bara en addativ effekt, där summan av helheten motsvarar summan av delarna. Det vurmarna hävdar är att det föreligger någon slags interaktionseffekt mellan olika variabler, som leder till en total effekt som är större än delarnas summa. Så, hur skulle vi kunna försöka förstå det här teoretiskt?

Eller, alltså, så klart: Spelteoretiskt!

O'Connor ger mig den första vettiga förklaringen av detta som jag någonsin stött på, under åratal av genusstudier och egna efterforskningar. (Obs, följande exempel är totalt skitet ur näven och ska på inget sätt ligga O'Connor till last.)

Tänk dig att vi har fyra sociala kategorier: Man, kvinna, svart, och vit. Tänk dig vidare att varje agent tillhör två kategorier, en "hudfärg" och en "kön", dvs. kan vara svart man, svart kvinna, vit man, eller vit kvinna. (Men inte svart vit eller man kvinna.)

Tänk dig att svarta sitter fast i ett orättvist jämviktsläge mot vita, i ett Nash demand game, där vit-svart interaktion följer en 80/20-fördelning till de vitas fördel. Tänk dig vidare att kvinnor sitter fast i motsvarande situation med män, med en 80/20-fördelning till männens fördel.

Tänk dig att alla agenter lever i par man/kvinna, låt oss för enkelhetens skull säga helt rassegregerat, och att en i varje par - låt oss säga mannen - är ute på arbetsmarknaden.

Tänk dig att alla vita (män) först möter alla svarta (män), på jobbet. De vita (männen) kommer hem med 80 liter glass, och de svarta (männen) med 20 liter glass.

I de rassegregerade hemmen delar männen och kvinnorna på glassen enligt nämnda 80/20-split. Vita män får då behålla 64 lite glass, medan de vita kvinnorna får 16 liter. Svarta män får behålla 16 liter (lika lite som de vita kvinnorna!) medan de svarta kvinnorna får nöja sig med fyra liter.

På grund av multiplikatoreffekten blir alltså skillnaden mellan vit man och svart kvinna hela 60 liter glass!

Det är en häpnadsväckande ojämlikhet - i glass!

Bilden visar ojämlikhet i glass. I det avbildade exemplet får svarta mest, vita minst, och kvinnor (rosa) hamnar i mitten.

***

Så, det verkar som att trivial-intersektionalisterna (1) har en poäng.

Men de galna våldtäktsfaraonerna (2) är fortfarande galna, så klart.

JUDARNA... 😳

(Bakgrunden till det här inlägget är att vi kan använda den information som grupptillhörighet ger, för att koordinera oss i koordineringsspel. T.ex. kan vi slippa trilla på dansgolvet om vi vet att män leder och kvinnor följer. Men, när vi har att göra med bargaining games av typen Nash demand game, då kommer sociala kategorier att möjliggöra orättvisa jämviktslägen. Om män spelar 80/20-fördelning mot kvinnor, så kommer kvinnor vilja spela 20% i en given interaktion för att slippa förlora allt.

Bakgrund: Nyttan av underkastelsen; pladdret i bassängen; mer om orättvisans uppkomst.)

***

Om vi fortsätter att försöka tänka spelteoretiskt på ojämlikhet och sociala kategorier, så erinrar vi oss att C'Connor också avhandlar varför minoritet/majoritet-distinktionen är viktig. En aspekt är att minoritetsmedlemmar måste interagera med majoritetsmedlemmar oftare än majoritetsmedlemmar måste interagera med minoritetsmedlemmar. 

Detta ger lite olika tuffa effekter, som att minoritetsmedlemmar snabbare lär sig strategier visavi majoritetsmedlemmar, än vice versa. I ett bargaining game kan det här vara en stor nackdel. Majoritetsmedlemmar kommer att ha en mer statisk strategi än minoritetsmedlemmar, vilket i ett Nash demand game kan göra att minoritetsmedlemmar måste anpassa sig till majoritetens demands. Vi talar alltså nu om det som kallas Red King-effekten. (Till skillnad från Red Queen - se Frågan..., kapitlet om sex.)

Om vi tar det klassiska glass-exemplet igen då:

Du och en vän ska dela på ett paket glass. Ni måste enskilt och på förhand ange hur stor andel av glassen ni vill ha, men om era bud totalt överstiger 100% får ni ingenting. Troligen kommer ni koordinera er kring "hälften". Om vi istället tänker oss upprepade interaktioner kan den ena parten istället överbjuda, för att lära motparten att den måste bjuda lägre för att alls få någon glass. Även om det på så sätt uppstått en konvention där du alltid kräver 80% av glassen, så vinner den andra parten (vid ett givet spel-tillfälle) på att endast ange sig vilja ha 20%. Även den som förlorar på uppdelningen, vinner alltså på att alls lyckas koordinera sig.

Många saker spelar roll här, för att lyckas motsätta sig ett orättvist jämviktsläge. Om den ena parten har råd att bli helt utan glass, exempelvis. Då kan den välja 50% även om den vet att motparten kommer att välja 80%, eftersom den kan tänka sig att betala för att den andra parten ska lära sig inför kommande spelomgångar. Om 20-procents-parten inte har råd att defecta, så kommer den behöva hålla till godo med 20%, även om den skulle kunna vinna i längden på att ta 80-procents-parten i upptuktelse till kostnaden av att bli utan glass.

Men, om vi har en population med många aktörer, som interagerar med varandra baserat på sociala kategorier. Då kommer det ta längre tid för minoritetsgruppen att lära upp majoritetsgruppen, än tvärt om. En minoritetsmedlem kan inte förvänta sig att den genomsnittlige majoritetsmedlemmen möter en minoritetsmedlem särskilt ofta - men den kommer själv ofta möte en majoritetsmedlem. Även om en enskild majoritetsmedlem direkt lär sig att ändra strategi, om den en gång blir straffad av en minoritetsmedlem, så kommer minoritetsmedlemmen ifråga inte vinna på det om den slumpvis interagerar med alla majoritetsmedlemmar.

Så, om majoritetsmedlemmar har en strategi mot minoritetsmedlemmar som är att kräva 80% av glassen, då kommer det vara irrationellt för en given minoritetsmedlem att någonsin kräva mer än 20% - även om den kan tänka sig att betala för att lära majoritetsmedlemmarna, och även om den enskilde majoritetsmedlemmen skulle ändra strategi till 50/50 om den en gång straffades! Det enda sättet för minoritetsmedlemmarna att undkomma det orättvisa jämviktsläget, är att samfällt börja straffa majoritetsmedlemmar, och även det här skulle ta ett tag att genomföra, eftersom det skulle ta några rundors spelande innan alla majoritetsmedlemmar var upplärda. (Hur många rundor beror givetvis på ration majoritet/minoritet.)

***

En annan aspekt som kan missgynna en minoritetsgrupp, är att minoritetens interaktioner mer majoriteten är en så stor andel av deras totala antal interaktioner. Om Majoritetsmedlemmar spelar 50/50 mot andra majoritetsmedlemmar, men 80/20 mot minoritetsmedlemmar, så kommer minoritetsmedlemmar relativt sett ha mycket sämre total avkastning av alla sina interaktioner. Majoriteten spelar ju oftast 50/50, och vinner för övrigt på att spela 80/20 mot minoriteten. Minoriteten spelar ibland 50/50 mot andra minoritetsmedlemmar, men ofta usla 20/80 mot de vanligare majoritetsmedlemmarna. (Rationellt, således, med etniska enklaver för att slippa spela 20/80.)

Det här får såklart som följd att det relativa värdet av resursen ökar för minoritetsmedlemmarna - med andra ord att de får en relativt sett försämrad möjlighet att defecta. De kanske måste hålla till godo med 20% av glassen, eftersom de har ett mindre sparkapital till följd av en större andel ogynnsamma interaktioner. Här har vi alltså ytterligare en aspekt som låser minoritetsmedlemmar i orättvisa jämviktslägen.

***

En grej som O'Conner nämner närmast in passing är att det motsatta också är sant. Om, på något vis, en minoritetsgrupp lyckas få the upper hand mot en majoritetsgrupp - så att majoriteten spelar 20/80 mot minoriteten, men 50/50 med varandra - så kommer minoritetsgruppen har en mycket större del fördelaktiga interaktioner. Till och med en mycket större andel fördelaktiga interaktioner än vad majoritetsgruppen hade i det föregående exemplet.

Så här skulle det kunna se ut om en minoritetsgrupp spelar 80/20 mot en majoritetsgrupp. Tänk att ha den här typen av härliga utfall i en stor andel av sina interaktioner!

Så, en minoritetsgrupp som får överhanden i ett Nash demand game kommer fan att kamma hem storkovan, över ett antal spelomgångar. De kommer att bli rika!

Rika...

Och mäktiga!

...mäktiga!

...och de kommer så småningom att behärska världen. (Se ovan - obs, helt skalenlig illustration.)

***

Unless we do something about it.

Faran med att ge moralisterna jättemäktiga vapen

En gång för länge sedan skrev Antropofagi ett par rader om Relationsskeppet. Bland annat skrev jag:

[V]i bör hålla rågången mellan 1). övergrepp och 2). andra beteenden, som väl kan uppfattas som störiga eller osnygga eller osmakliga, men dock inte rimligen kan klassas som övergrepp [...]

1). De flesta händelser kan tolkas på många olika sätt, utan att en särskilt tolkning nödvändigtvis måste ges prioritet. 2). Vi kan kräva att vuxna individer tar ansvar för att hantera den mellanmänskliga interaktion som sker inom ett visst normalspann - övrigt bör, enligt vår ömsesidiga överenskommelse Samhället, vara föremål för rättsväsendet. 3). Sverige är tillsynes unikt vad gäller omfattningen av att tolka fallerad mellanmänsklig interaktion som övergrepp.

När jag nu haft anledning att gotta ner mig i ACX-Scotts axiologi-moral-lag-modell, så börjar jag undra om inte svenskens failure-mode härvidlag har handlat om att försöka trycka över styrning från moral till lag. Eller egentligen, att vissa socioteknologiska förändringar - att internet och dess plattformar amplifierar vissa allmänmänskliga bias - gör att systemet för att upprätthålla moral...

(Solomon Aschs välkända konformitets-experiment gick i korthet ut på att försökspersoner ombads ange vilken av flera linjer de trodde var längst. När flera andra personer, som försökspersonen också trodde var försökspersoner, angav den uppenbart kortare linjen, svarade de flesta försökspersoner som gruppen. I en version av experimentet visas tre linjer, och återigen anger deltagare som försökspersonen tror också är försökspersoner att den kortare linjen är längst. Men, när en deltagare angav den tredje linjen – också uppenbart fel, men avvikande från resten av gruppen – så ökade andelen försökspersoner som vågade avge en avvikande och korrekt bedömning drastiskt. Experimentet indikerar hur otroligt konformistiska vi är som art betraktat. Det krävs att någon etablerar en norm för att bryta mot normen, för att många av oss ska förmå sig att säga sin mening, eller lite till sina sinnen.

de Quervain et al (2004) visar att altruistisk bestraffning, det vill säga att straffa normbrytare till en kostnad för sig själv, korrelerar med aktivitet i den del av striatum som hanterar belöningar för målstyrda handlingar. Ju högre aktivitet som experimentpersonernas hjärnor uppvisade, desto större kostnader var de villiga att ta för att få möjlighet att straffa personer som visade sig missbruka deras förtroende. Författarna drar slutsatsen att människor i allmänhet upplever tillfredsställelse när de straffar normbrytare – samt att människor också upplever en motiverande saliens, eller förväntning på en belöning, kopplat till altruistisk bestraffning. Vi har uppenbarligen adaptioner på plats för att vilja spela tit-for-tat i fångarnas dilemma, och bestraffa de som missbrukar vår välvilja och reciprocala altruism. På en förklaringsnivå innebär det att vi har adaptioner på plats för att straffa personer som bryter mot sociala normer.

Zahn et al (2009) studerar istället neurala korrelationer med upplevda känslor av skuld. Aktivitet i gördelvindlingen visar sig vara högre hos personer som känner empati kopplat till skuldkänslor, men däremot inte motsvarande för empati kopplat till medkänsla. Här ser vi förmodligen tecken på adaptioner för självbestraffning kopplat till normefterlevnad.

Källa.)

...växer till ett mäktigt jävla monster, som kan reagera i realtid på upplevda förbrytelser, och med omedelbar verkan avfyra en atombomb av moralism mot vilken som helst enskilt privatperson.

Så, den makt som alltid legat inom kategorin moral, den är och har alltid varit mäktig. Men, det moderna samhället och Leviatan-modellen har försökt flytta makt från moral till lag. Detta för att undkomma vissa tråkiga hobbsianska fällor, blodshämnd, och släktbaserad godtyckesmakt. (Den här förflyttningen skulle kunna vara en funktion av en lägre grad av inavel till följd av Katolska Kyrkans äktenskapsregler, men tyvärr har jag inte hunnit läsa Henrichs senast ännu.)

När nu moral förvandlas till ett skalbart och högteknologiskt monster, så sker en förändring i maktbalansen mellan moral och lag. Vi har tagit bort alla svärd och pistoler från moral, och byggt upp en ordningsmakt och ett våldsmonopol kring lag. Vi har låtit moral ha kvar vapen som skambeläggande, ryktesspridning (som dock i viss mån regleras i lag genom förtalslagar), och olika former av mer eller mindre subtila prestige- och dominans-signaler. 

Problemet är att dåligt rykte på internet plötsligt blir en sak för alla miljarders miljarder användare, och så är det inte längre varken möjligt att fly från byn där du är illa ansedd, eller freda sig från all inkommande post. Olika asymmetrier i eventuella diskussioner kring skuldfrågan (det kan verka komprometterande att gå i svaromål; det är svårt att besvara anklagelser utan affekt, och affekt verkar komprometterande; ingen lyssnar eftersom de känner blodtörst) gör det omöjligt att försvara sig, och all ens påstådda skuld är för evigt dokumenterad och nedsparad på servrar i atombombssäkra serverhallar somt typ vaktas av USA:s militär.

Efterdyningarna av #metoo visar väl på att vi kollektivt håller på att förhandla fram dels nya normer för att hantera och bemöta den här typen av obehaglig internet-justis, och att vi dels låter lagen kollidera med nämnda socioteknologiska utveckling tills dessa att Cissi Wallin äntligen fråntas sitt körkort.

***

Sett ur det här perspektivet är det alltså inte egentligen rättssystemets tolkningar som är problemet. Men, rättssystemets behov av att äta upp frågor som tidigare handlar om moral, kanske i någon mening grundar sig på att lagen känner sig tvungen att vinna tillbaka lite mark ifrån moralen. Om nu Lasse Kronér ska behöva Instagram-lynchas för att han en gång köpte tulpaner till sin blivande hustru, så kanske det är rimligare att faktiskt (ja, faktiskt!) lagstifta om den saken. Så kanske Lasse Kronérs eventuella felsteg kan regleras proportionerligt i en domstol, hellre än att Alla På Södermalm kommer farande med digitala högafflar.

***

Sammanfattning:

Problemet med #metoo - som förresten ju kan ses som ett inadekvat och missriktat svar på en förändrad sexualekonomi som också är socioteknologiskt betingad - var att makten försköts från lag till moral, pga. nya mäktiga vapen som främst kom moral tillgodo.

Processen som nu pågår, och som så vitt jag förstår det inkluderar att Åsa Lindeberg skriver självutlämnande böcker om att hon drivit människor till självmord (se där, en potentiellt internetamplifierad moralism! tur att ingen läser den här bloggen!), handlar om att mixtra lite med rattarna så att lagen blir mäktigare igen, på bekostnad av moralen. Och kanske ställa in styrkan på moralens nya vapen en smula. Så att vi inte dödar exakt alla varenda gång vi råkar hosta med fingret på detonationsknappen.

Därutöver kan vi argumentera för att lagens utvidgning enligt 3) - "Sverige är tillsynes unikt vad gäller omfattningen av att tolka fallerad mellanmänsklig interaktion som övergrepp" - är att jämställa med att lagen historisk tagit över ansvaret för att reglera andra typer av upplevda oförrätter. Leviatan behöver kliva in på ytterligare en arena, för att hindra att vi alla dödar varandra.

Tillkännagivande: Två nya etiketter

Det har tillkommit två etiketter på Antropofagi. Dessa är:

• Spelteori
• Moralfilosofi

Antropofagi har märkt upp ett gäng gamla inlägg som korresponderar med dessa etiketter, men på intet sätt pallat gå igenom den totala produktionen. Det finns alltså troligen gott om blogginlägg som handlar om spelteori respektive moralfilosofi, som inte är märkta med dessa etiketter. Det står givetvis var och en fritt att rapportera vilsekomna blogginlägg, så att dessa - likt boskap - kan märkas med Det Rättat Tecknet.

PR eller rykte?

Det här LessWrong-inlägget skiljer på PR och rykte. Det är kort och jag är i allmänhet dålig på att skriva referat, så här kommer mer eller mindre hela inlägget som ett citat:

If I am safeguarding my “honor” (or my “reputation”, “brand”, or “good name”), there are some fixed standards that I try to be known as adhering to. For example, in Game of Thrones, the Lannisters are safeguarding their “honor” by adhering to the principle “A Lannister always pays his debts.” They take pains to adhere to a certain standard, and to be known to adhere to that standard. Many examples are more complicated than this; a gentleman of 1800 who took up a duel to defend his “honor” was usually not defending his known adherence to a single simple principle a la the Lannisters. But it was still about his visible adherence to a fixed (though not explicit) societal standard.

In contrast, if I am “managing PR concerns,” there is no fixed standards of good conduct, or of my-brand-like conduct, that I am trying to adhere to. Instead, I am trying to do a more complicated operation:

Model which words or actions may cause “people” (especially media, or self-reinforcing miasma) to get upset with me;

Try to speak in such a way as to not set that off.

It’s a weirder or loopier process. One that’s more prone to self-reinforcing fears of shadows, and one that somehow (I think?) tends to pull a person away from communicating anything at all. [...]

One way you can see the difference, is that when people think about “PR” they imagine a weird outside expertise, such that you need to have a “PR consultant” or a “media consultant” who you should nervously heed advice from. When people think about their “honor," it's more a thing they can know or choose directly, and so it is more a thing that leaves them free to communicate something.

So: simple suggestion. If, at any point, you find yourself trying to “navigate PR”, or to help some person or organization or cause area or club or whatever to “navigate PR,” see if you can instead think and speak in terms of defending your/their “honor”, “reputation”, or “good name”. And see if that doesn’t make everybody feel a bit clearer, freer, and more as though their feet are on the ground.

En kommentatör adderar till resonemanget:

I think another way to gesture at the distinction here is whether your success criteria is process-based or outcome-based.

If you're "trying to do PR," then you're sort of hanging your hopes on a specific outcome—that people will hold you in high regard, say good things about you, etc. This opens you up to Goodharting, and various muggings and extortions, and sort of leaves you at the mercy of the most capricious or unreasonable member of the audience.

Whereas if you're "trying to be honorable" (or some other similar thing), you're attempting to engage in methods and processes that are likely to lead to good outcomes, according to your advance predictions, and which tend to produce social standing as a positive side effect. But you're not optimizing for the social standing, except insofar as you're contributing to a good and healthy society existing in the first place (and then slotting into it).

I see this [...] as sort of analogous to whether you do something like follow diplomatic procedures or use NVC (process-based), or do whatever-it-takes to make sure you don't offend anybody (outcome-based). One of these is sort of capped and finite in a way I think is important, and the other is sort of infinitely vulnerable.

***

Kan vi då tänka på moralfilosofi ur det här perspektivet?

Utilitarism handlar som bekant om att optimera för utfall, enligt någon definition av nytta. ("Utilitet", dvs. nyttighet, är ett närbesläktat svenskt ord). En extrem-utilitarist är okej med ALLT, givet att netto-nyttan är positiv. Skjut baby-Hitler för fan!

Deontologi handlar om att följa vissa givna regler. En extrem-deontolog vägrar att ljuga för att rädda Anne Frank från nazisterna, om "inte ljuga" är en helig princip.

Vid lite eftertanke är utilitarism och deontologi i någon mening interdependenta. På ett pragmatiskt plan följer utilitaristen gärna deontologiska principer, eftersom detta kan tendera att vara en bra tumregel för att maximera netto-nyttan. (Om utilitarister börjar skjuta bebisar, kan detta visa sig ha negativa konsekvenser som utilitaristen har svårt att beräkna.)

Samtidigt kommer deontologiska principer att i slutändan utvärderas utifrån den nytta eller onytta de skapas. Vi skulle kunna tänka på detta som ett fall av kulturell evolution, där nyttiggörande principer selekteras för. (Men säkert finns det också parasitiska principer, samt en eftersläpning i hur man uppdaterar de deontologiska principerna).

Jag har tidigare skrivit:

Utilitarism är konsekvensialism är global maxnytta är ändamålen helgar medlen är effekt är utfall är libidinal morot är Rumkowsky är pragmatiska tumregler.

Deontologi är heliga värden är schelling's fence är skjut inte Hitler är process är handling är mortidinal piska är Czerniaków är kristalliserade tumregler.

Det sammanfattar den moralfilosofiska diskussionen här på Antropofagi ganska väl, men det huvudsakliga medskicket är hur som helst att utilitarism/deontologi-diskussionen brukar sluta som en orm som biter sig själv i svansen: Mätt men död.

***

Som tur var finns det smartare hjärnor än min som jobbar hårt där ute. Slate Star Codex-posten "Axiology, Morality, Law" räddar ormen från sitt kannibalistiska självmord. Scott visar hur vi kan diskutera vad som är Gott på en abstrakt/global nivå (axiologi); hur vi pragmatiskt och kulturellt-evolutionärt manifesterar detta i intuition, värderingar, normer och livsföring (moral); och hur vi försöker operationalisera (viktiga delar av) denna moral i lagstiftning. (Jag citerar här ett väl valt stycke, men rekommenderar att Du läser Scotts bloggpost i sin helhet.)

Axiology is the study of what’s good. If you want to get all reductive, think of it as comparing the values of world-states. A world-state where everybody is happy seems better than a world-state where everybody is sad. A world-state with lots of beautiful art is better than a world-state containing only featureless concrete cubes. Maybe some people think a world-state full of people living in harmony with nature is better than a world-state full of gleaming domed cities, and other people believe the opposite; when they debate the point, they’re debating axiology.

Morality is the study of what the right thing to do is. If someone says “don’t murder”, they’re making a moral commandment. If someone says “Pirating music is wrong”, they’re making a moral claim. Maybe some people believe you should pull the lever on the trolley problem, and other people believe you shouldn’t; when they debate the point, they’re debating morality.

(this definition elides a complicated distinction between individual conscience and social pressure; fixing that would be really hard and I’m going to keep eliding it)

Law is – oh, come on, you know this one. If someone says “Don’t go above the speed limit, there’s a cop car behind that corner”, that’s law. If someone says “my state doesn’t allow recreational marijuana, but it will next year”, that’s law too. Maybe some people believe that zoning restrictions should ban skyscrapers in historic areas, and other people believe they shouldn’t; when they debate the point, they’re debating law.

These three concepts are pretty similar; they’re all about some vague sense of what is or isn’t desirable. But most societies stop short of making them exactly the same. Only the purest act-utilitarianesque consequentialists say that axiology exactly equals morality, and I’m not sure there is anybody quite that pure. And only the harshest of Puritans try to legislate the state law to be exactly identical to the moral one. To bridge the whole distance – to directly connect axiology to law and make it illegal to do anything other than the most utility-maximizing action at any given time – is such a mind-bogglingly bad idea that I don’t think anyone’s even considered it in all of human history.

These concepts stay separate because they each make different compromises between goodness, implementation, and coordination.

One example: axiology can’t distinguish between murdering your annoying neighbor vs. not donating money to save a child dying of parasitic worms in Uganda. To axiology, they’re both just one life snuffed out of the world before its time. If you forced it to draw some distinction, it would probably decide that saving the child dying of parasitic worms was more important, since they have a longer potential future lifespan.

But morality absolutely draws this distinction: it says not-murdering is obligatory, but donating money to Uganda is supererogatory. Even utilitarians who deny this distinction in principle will use it in everyday life: if their friend was considering not donating money, they would be a little upset; if their friend was considering murder, they would be horrified. If they themselves forgot to donate money, they’d feel a little bad; if they committed murder in the heat of passion, they’d feel awful.

***

Som jag så förtjusande har fetstilat i det ovanstående citatet så gör axiologi, moral och lagstiftning helt olika kompromisser mellan godhet, implementering, och koordination. Inte minst moral handlar om en viktig kompromiss med avseende på koordinering. Utilitaristen kan, som Scott påpekar, inte egentligen skilja på "döda en störig granne" och "inte donera pengar som räddar ett sjukt barn i Uganda". Men, moralen säger att det är betydligt mer fel att döda sin störiga granne. (Tack för det, eftersom jag är en fett jävla störig granne!)

Med risk att straw-manna nu, så tycker jag mig ha mött Rationella Individer som medvetet strävar mot att ha en personlig moral (etik) som är i linje med axiologiska principer - dvs. vara så mycket utilitarister som är praktiskt möjligt. Dessa människor kan ha svårt att hantera Somewheres vs. Anywheres-debatten (se del 2 i denna slappa politisk-filosofiska essä), eftersom din lokala kolgruvearbetare icke rimligen kan anses ha ett primat jämfört med en mer konkurrenskraftig bangladeshier. Dessa människor tenderar alltså att vara svårt nyliberala.

En Making Sense-podd (#232) med Jack Goldstone ger mycket bra tanke-mat för denne tänkta  nyliberalist. Goldstone argumenterar (i min mening övertygande) för vikten av att genomgående ha en lokal förankring, snarare än att segmentera populationen i en lokalt förankrad underklass och en global och kosmopolitisk överklass. 

Givetvis har utilitarist-nyliberalisten rätt i att bangladeshiern har rätt att konkurrera med sin låga lön på en global marknad, och därmed bidra till sitt hemlands ekonomi och samhällsbyggnad. Det blir dåligt om vi hindrar bangladeshiern i detta avseende, bara för att skydda vår lokala rostbältesfabriksarbetare. Skillnaden i dessa två människors nytta är också så sådan, att bangladeshierns nytta blir viktigare om denne är fattigare (givet en avtagande marginalnytta av pengar). Dessutom får vi en mer effektiv ekonomi, där rätt pay-grade sköter rätt uppgift, till konsumenternas stora nytta i form av billigare varor. Så talar axiologin.

Emellertid säger moralen, eller i alla fall vissa människors moral, att vi har en skyldighet att säkra även vår lokale rostbältesarbetarens välstånd i någon utsträckning. Goldstone argumenterar för att betydande samhälleliga risker som uppstår när en elit blir kosmopolitisk och fjärmar sig från sitt lokalsamhälle. Den moraliska intuition som utilitarist-nyliberalisten strävar efter att frigöra sig ifrån, har lyckats faktorera in den här externa kostnaden. När eliten inte längre känner en sådan moralisk intuition, och inte har ett lokalt ansvarstagande (baserat på en lokal prestige-hierarki), så kommer Viktiga Saker att Explodera. (Relaterat: Peniafobi; det mesta om jämlikhet.)

Min uppfattning: En ideologi som har en för stark lutning mot axiologin kommer att bli sämre på att göra vissa viktiga kompromisser mellan godhet, implementering, och koordination.

***

Tillbaka till LessWrong-inläggets distinktion mellan PR och rykte, samt kommentatorns distinktion mellan utfall och process. Parallellen till utilitarism/deontologi är uppenbar. Problemet med att sträva efter maxnytta är att det är svårt, och det är just därför som deontologiska principer kan vara nyttiga. Goldstones argumentation är ett exempel (som nyliberala läsare visserligen kanske inte håller med om), och ett annat skulle kunna vara Rumkowsky och Czerniaków.

Att moral handlar om rykte säger sig självt. Moral kan ses som en koordinationsmekanism för att samordna människor i ett ömsesidigt gynnsamt beteende, och där är rykte en viktig aspekt. (Se Frågan..., avsnitt 5.15-5.18 samt avsnitt 8.5.) Moralen är en liten egen ekonomi som genom skuld, skam, stigma och prestige allokerar resurser inom en koordinerande enhet. Jag har tidigare skrivit:

Den svarta jorden ägnar ett av många läsvärda kapitel åt att bedöma hur onda eller goda polska bönder som gömde judar egentligen var. Det framgår att diskussionens vågor gått höga, vilket alla som följt Vi från Jedwabne-gate kan förstå. Det pågår ett propagandakrig omkring polackernas roll i Förintelsen. [...]

Hur som helst verkar debatten kring polska bönder som faktiskt gömde judar bl.a. ha handlat om att judarna ofta tvangs träla och/eller betala för sin fristad. Anklagelsen är att man inte gömde judarna av "godhet", utan av "girighet". Snyder kontextualiserar det hela och pekar på de stora risker som polackerna i fråga faktiskt kan sägas ha tagit, samt det fullkomligt normala i att man trälar på en bondgård i Polen under 1900-talets första hälft.

Frågan om hur "moralisk" eller "omoralisk" någon är, handlar i någon mening om vad de gör med sina förutsättningar. Givetvis ska vi optimera för nytta - det är bra utfall att gömma och rädda judar i Polen. Men, om riskerna eller kostnaderna för dig själv är stora, och du ändå "gör gott" - då tycker vi att du är mer moralisk. Att bara vardagligt nyttomaximera är väl no biggie, liksom. Det är miniminivå, att inte slå folk, och att vara snäll mot din nästa. Att rädda judar under dödshot från nazister, det är fan däremot hjältedåd, kan jag tycka. Det enda rätta, såklart, men likväl hjältedåd.

Varför? Det innebär ju egentligen en sämre nyttokalkyl än det vardagliga nyttomaximerandet. Du riskerar ju själv liv och lem, du polske bonde. Ändå är det som att en person är mer moralisk ju större risken är! Detta trots att "rädda nåns liv" borde ge större förväntad nytta om risken för en själv är 0!

[...]

Att "vara moralisk" verkar inte handla om att nyttomaximera globalt - utan om att nyttomaximera lokalt, för någon annan. Antagligen är det rimligt att beskriva detta som att vi ska få betalt för riskfyllda och dyra operationer. Betalt i heder och ära, vill säga.

Normer upprättas som betalar bra för riskfyllda, altruistiska handlanden. Att upplevas som "god" är att få betalt för oegennytta. (Det kan så klart vara andra saker.)

Att utan risk för eget väl och ve kasta en livboj till någon ska inte ha så bra betalt i moral-pengar. Däremot ska att inte kasta livbojen istället kosta mycket i moralpengar. Det ska vara dyrt att inte agera, om det är billigt att agera.

[...] Det jag menar är att dyra handlingar upplevs som moraliska eftersom det behövs starka norm-incitament för att folk ska vilja utföra dessa handlingar. Handlingar som inte kostar en något ska kosta att inte utföra. Normerna här är en samordningsmekanism. Vi vill ju leva i en reciprokal altruism - i ett plus-summe-spelat fångarnas dilemma. Helt enkelt i en värld där vi ömsesidigt hjälper varandra.

Och eftersom känsligheten för den moraliska ekonomin har evolverat under samlar-jägar-förutsättningar, så kommer den moraliska ekonomin alltid att handla om ens omedelbara sociala nätverk. Vi vill alltid använda evolverade drag till att skapa större nytta - godhetssignalerande ska såklart nyttjas till att generera faktiskt godhet - men vi kan ofta fråga oss om våra egenskaper härvidlag är skalbara.  

Faran med Anywheres/kosmopoliter är i någon mening att de inte upplever sitt lokalsamhälle som en del av sin egen moraliska ekonomi. Om de hade lyckats skala upp sin moraliska intuition till att gälla hela mänskligheten, så fine. Men ofta skalar de nog bara upp sitt godhetssignalerande till att gälle sitt nätverk av kosmopolitisk överklass.

Och, även om de lyckas skala upp sin moraliska intuition till att gälla hela mänskligheten, så hade de mycket väl rent rationellt skolat vilja kasta sina lokala rostbältesarbetare under bussen till förmån för en större global maxnytta (för konsumenter, bangladeshier, och Bangladesh). Problemet då är att det jobb som en lokalt förankrad moralisk pliktupplevelse gör, i termer av en koordineringsmekanism med lokalt fokus och syfte, kommer att gå till spillo. 

Det är som Scott skriver, att "morality is an attempt to triage the infinite demands of axiology, in order to make them implementable by specific people living in specific communities". Om alla människor börjar sikta på global maxnytta, så kommer lokala samfälligheter att gå under, och vad kostnaden är av det vet vi inte riktigt, men kanske är det typ krig och förödelse.

Dessutom så är det alltså troligen i många fall främst eliterna som slutar moral-koordinera sig lokalt. Rostbältesarbetarna är fortfarande Somewheres (förrutom så klart i sin roll som konsumtenter, icke att förglömma). Om endast eliter världen över överför sin moralkoordineringspeng till det globala elit-prestige-molnet, men alla Somewheres sitter kvar med investeringen i hembygdens vana mylla, så kommer det vara en massiv global segregation där de resursstarka flyr till ett Oåtkomligt Himmelskt Palats, medan hela resten av världen består av ett sönderrostat, övergrivet, och opioidberusat konsumtariat.

***

Egentligen handlar väl dock det här problemet om vad som händer när ryktesreceptorerna riktas bort ifrån lokalsamhället, och istället tunar in sig på den kosmopolitiska våglängden. Distinktionen mellan PR och rykte handlar kanske om mer än att de resursstarka svävar iväg till Valhalla i gyllene Teslor. PR handlar om att man överhuvudtaget tror att man kan göra axiologin till ett moraliskt imperativ. 

I denna bemärkelse handlar PR om att ställa upp indikatorer för vad som är Gott, och optimera för dessa. Alla som har jobbat en smula med utvärdering vet hur fel det oftast blir när man endast följer pinnarna. (En annan eminent källa till förståelse för denna problematik är så klart The Wire, samtliga säsonger.) Det är ju just därför vi skiljer på axiologi och moral (och lag), eller som Scott skriver:

[Morality] makes assumptions like “people have limited ability to predict the outcome of their actions”, “people are only going to do a certain amount and then get tired”, and “people do better with bright-line rules than with vague gradients of goodness”.

Genom att optimera för rykte istället för trubbiga och kanske missvisande indikatorer, så kan Höger Hjärnhalva få hjälpa en att lyckas. Vänster kanske kan göra det bättre i teorin, men aldrig i praktiken. Chesterton's fence passar väldigt väl ihop med den kulturella evolutionsteorin, där vi ofta inte förstår varför det är bra att vi bestämmer var vi ska jaga renar genom att tolka sprickorna i ett förbränt skulderbladsben. (Det är - kanske - för att en sådan sedvänja i sammanhanget utgör en slumpgenerator, vilket hindrar renarna från att evolvera en motstrategi mot våra val av jaktmarker.)

(Problemet är såklart att vi kommer att ha dåliga eller anakronistiska upplevelser av vad som konstituerar ett gott rykte, men Chesterton's fence utesluter ju inte heller att vi går ett steg längre när vi väl förstår våra bevekelsegrunder. Det här spåret leder dock in i en meta-nivå-labyrint som ligger bortom detta blogginlägg. För, vad vi i nästa steg vill optimera för handlar ju om vad vi har för bevekelsegrunder, etcetera. Se detta inlägg och dess addendum. 

Det är också troligen vanskligt att försöka helt gå emot våra instinkter, ty även ett sådant agerande kommer så klart att ske i enlighet med våra instinkter. Ett exempel skulle kunna vara hur kontrarianer blir måna om att anti-godhetssignalera, vilket istället kan tolkas som att de intelligens-signalerar.)

***

Anledningen till att titta på process istället för bara utfall, är - som Alexander Bard säger - att inte enkom effekterna av ett handlande räcker för att göra ett moraliskt ställningstagande därav:

"What is then dictating the value of the desired outcome?

[...]

Life changes all the time. And because it changes all the time, and you don't know all the conditions that are involved in your desicion-making, that means you can not be judged for your outcome, you must be judged on your intention. But that intention has to build on you searching for the truth to speculate as well as you possibly can on the outcome."

Utfall är fan svårt att förutsäga. Skulle vi kunna åka till framtiden och ta reda på utfallet, så skulle vi inte ens vilja göra det eftersom det skulle korrumpera vår enda modell för att testa våra teorier. Man skojar ibland om det påstådda Niels Bohr-citatet om att "it is hard to make predictions, especially about the future", men det ligger otrivial visdom i citatet, vem som nu än egentligen myntat det. Vi kan p-hacka fram vilket som helst signifikant resultat ur ett befintligt dataset, men vi kan inte riktigt p-hacka framtiden. Vi kan skapa jättebra modeller som perfekt passar vår indata, men vi kan overfitta och missa målet helt när ny data inkommer.

Jag påstår inte att det är lättare att förutsäga vad en given process ska leda till, men det är i alla fall möjligt att medelst introspektion och självrannsakan i viss mån förstå om vi ärligen försöker försöka. Att jaga The Wire-pinnar tenderar att komma ivägen för den äkta ansträngningen. Att vilja verka vara god tenderar att komma ivägen för att faktiskt vilja vara god. Jag säger inte att Godheten är objektivt god, eller att vår bedömning av den i utgångsläget bygger på någonting mer sofistikerat än vad hjortsvinets betar gör. Jag säger bara att det är skillnad på en adaptionsexekverande men faktiskt upplevd dygdighet, och en överlagt spelad - medvetet fejkad - godhet. 

Godhetssignalerande är inte samma sak som godhetssignalerande, eftersom godhetssignalerande som en effekt av evolutionen har uppkommit utan syfte eftersom det funkar bra - medan godhetssignalerande som en effekt av din egen medvetna process har uppkommit med syftet att lura och bedra.

Mer om orättvisans uppkomst

[Uppdatering: Jag inser att jag sexistiskt och härskartekniskt nog har råkat kalla Cailin O'Connor för O'Connel. Genomgående! Fy helvete vad slappt. Slappare ändå att jag inte orkar ändra det. Ni får hålla tillgodo med den här uppdateringen.]

Sagan om min läsning av The Origins of Unfairness tar emellertid inte slut här.

Som jag varit inne på är basins of attraction ett verkligt användbart begrepp för att förstå vissa nyanser vad gäller evolutionsteorin och då framförallt konvergent evolution. Inom den kulturella evolutionen kan vi tala om konvergent evolution av konventioner, vilket är det som O'Connel avhandlar. Oavsett om det är fisködlor eller STEM-yrken, så ger oss basins of attraction-begreppet ett sätt att tala om variation i evolutionära utfall, utan att handla i att slappt avfärda evolutionen som "stokastisk".

Så, igen: Ett evolutionärt ekvilibrium har en basins of attraction, vilket är de punkter ifrån vilka evolutionen alltid utvecklas mot detta ekvilibrium. Återigen är Scotts pedagogiska förklaring en bra läsning för att bilda sig intuition om begreppet.

Om vi, som O'Connel, pratar om samhälleliga konventioner med avseende på arbetsfördelning mellan könen, så är det som vi plötsligt kan förklara 1) varför vissa sysslor alltid är könsuppdelade på ett visst sätt, tvärkulturell; 2) varför vissa sysslor ofta, men inte alltid, är könsuppdelade på ett visst sätt, tvärkulturellt; samt 3) varför vissa sysslor är könsuppdelade hur som helst, tvärkulturellt.

O'Connel skiljer på helt funktionell könsuppdelning, där storviltsjakt och barnomsorg verkar vara de två tydliga exemplen. Dessa är så gott som alltid könsuppdelade på ett visst sätt - vi tänker oss att dessa ekvilibrium har väldigt stora basins of attraction, eftersom det bara - i extremfallet - finns ett ekvilibrium. (Vi kan också tänka oss att en hydrodynamisk form, som delfinen eller hajen, har en stor basin of attraction. Kanske kan en bra tumregel även vad gäller det naturliga urvalet vara att om vi ser många exempel på konvergent evolution, så har ett visst ekvilibrium en stor basin of a.)

Den andra extremen är helt konventionsstyrd könsuppdelning, där exempelvis tillverkande av fiskenät och repslageri ingår. Här är det helt random vilken könsfördelning man koordinerar sig kring. Om det finns två ekvilibrium, så har de lika stora basins of attraction. Om man inte gillar att prata om "slumpen", så kan man tänka sig att ekologiska faktorer, eller enskilda individers agerande vid något enstaka tillfälle, eller så, kan bli avgörande tipping points för vilken basin den kulturella evolutionsalgoritmen rinner ner i.

Mellan dessa båda extremer finns ett kontinuum. En viss syssla kanske har 60% basin of a. för att män ska göra sysslan, och 40% dito för att kvinnor ska göra den. Då kommer lite fler kulturer koda denna syssla som maskulin, men en stor andel tvärt om som feminin. Vi kan tänka oss vilka som helst ratios mellan basins, och då förstå att evolutionen blir mer eller mindre känslig för slumpfaktorer (dvs. faktorer som är exogena, men som vi så klart kan specificera om vi känner till dem).

Det är så klart inte allt som handlar om huruvida män eller kvinnor ska göra en viss syssla. Många koordineringssituationer har många olika ekvilibrium. Ju fler ekvivalenta ekvilibrium en viss situation har, desto mer är ett givet ekvilibrium att betrakta som en (godtycklig) konvention. Det är då själva koordineringen som är det viktiga, men den kunde ha sett ut på något annat sätt. Om en given lösning istället är given, då är den att betrakta som funktionell. Att bedja till en viss gudom kanske är funktionellt i sig, av något intersubjektiva fenomen-skäl, men exakt vilken specifik absurd fantasi man ska välja att kräla inför kanske är mer av en konvention.

Spelar det någon roll att vi har just en gran inomhus på julen? Om det inte spelar så stor roll, så är julgranen att se som en konvention. Men om det är så att just granar är praktiska att ha inomhus vid denna årstid, så är det kanske ändå rätt funktionellt att välja gran. Men då är kanske ändå "att ta in ett jävla träd överhuvudtaget" rätt mycket av en konvention. Ja, ni fattar. Beroende på hur många tänkbara ekvilibrium som finns, desto fler basins of attraction finns det såklart. (Vi kan givetvis tänka oss att en viss basin ändå är extremt dominerande, men om alla är ungefär lika stora så blir varje basin proportionerligt mindre när de blir fler.)

O'Connel använder begreppet Shannon-entropi för att kvantifiera hur konventionellt respektive funktionellt ett givet ekvilibrium är, Shannon-entropi beskriver information på vad jag uppfattar som ett bayesiansk vis, genom att - i runda svängar - jämställa den med mottagarens förvåning. Om ett budskap är överraskande - om det beskriver en osannolik situation - så har budskapet mycket information. Om vi har ett koordineringsspel med många olika tänkbara ekvilibrium och basins of attraction, så ger det mycket information att veta vilket ekvilibrium som råder. (Det var osannolikt att det skulle vara just detta ekvilibrium.) Vi har då att göra med en höggradigt konventionsstyrd koordineringslösning. Vice versa innebär det väldigt lite information att få veta att storviltsjakten i ett visst samhälle sköts av männen. Vi blir väldigt oförvånade över detta, eftersom det är ett väldigt funktionellt ekvilibrium, som kulturellt-evolutionärt sett har en väldigt dominerande basin of attraction.

Det feta med de här resonemangen är att vi helt kommer bort från polemiken mellan biologiskt hårdkodade könsroller, och oändligt flexibel socialkonstruktivism. Istället förstår vi att den kulturella evolutionen kan ta olika vägar, men enligt vissa sannolikhetsdistributioner. Återigen är det något av det fetaste med The Origins of Unfairness - den suddar ut allsköns disciplinära konfliktlinjer, helt opolemiskt, och ger "båda sidor av debatten" rejält med food-4-thought. Dessutom ger den tillfredsställande svar på, eller modeller för att tänka på, vissa länge begrubblade frågeställningar.

***

Vi har redan förklarat varför sysslor överhuvudtaget tenderar att vara könsuppdelade. Det är helt enkelt så att sociala kategorier är bra "symmetri-brytare" som kan ge den extra information som behövs för effektiv koordinering. Därför uppstår konventioner kring vem som gör vad, och även när fördelningen gynnar den ena parten mer än den andra, så gynnas båda parterna typiskt sett av att det sker en fördelning och att man koordinerar sig.

Därutöver pekar O'Connel på att vi bör se mänskliga kulturer som koordination i ett väldigt stort antal olika typer av koordineringsspel, och uppkomsten av konventioner utifrån sociala kategorier som en möjlighet att koordinera sig i flera olika frågor. Det är i någon mening den totala fitness-payoffen som bestämmer vad den kulturella evolutionen selekterar för, och då kan det vara rimligt att förlora stort i vissa spel om samma konventioner-kring-sociala-kategorier-paket ger avkastning på annat håll, i andra spel.

Slutligen indikerar O'Connel att vi kan se uppkomsten av könsroller (genus) som ett utfall av den kulturella evolutionen, eftersom könsroller ger möjligheter att koordinera sig. Att det är just könsroller som är grund för så mycket konventioner/arbetsfördelning/koordinering, beror troligen på att 1) biologiskt kön innebär många objektiva markörer att koordinera kring (könsdimorfism); 2) arbetsfördelning uppstår ändå i den reproduktiva sfären, vilket är sant för alla djur (PI-modellen); och 3) ekonomiska enheter tenderar att vara samma som reproduktiva enheter, vilket alltså ofta handlar om man/kvinna-relationer i någon form.

Som jag redan varit inne på i tidigare inlägg känns det som att O'Connel faktiskt gör konkreta intellektuella framsteg, och förklarar underkastelsen på ett djupt men begripligt sätt. Vi kommer helt bort från den heltäckande men förblindande etiketten Patriarkatet, och vi kommer helt bort från det naturliga felslutet (att är skulle vara bör). O'Connel noterar också att modellerna förutsäger att orättvisa konventioner kommer att uppstå, och att det inte behövs något stereotype threat eller andra slappa pop-psykologiska och oreplikerbara ad hoc-förklaringar.

***

Ett intressant litet sidospår som O'Connel berör är det följande: Tänk dig ett spel som kallas the stag-hunt. Detta spel handlar om att två jägare vill koordinera sig kring att jaga hjort, eller att jaga hare. Om båda jagar hjort kan de fälla hjorten och får, säg, nytta 3 vardera. Om båda jagar hare får båda hare, och får, säg, nytta 2 vardera. Om den ena jagar hjort, och den andra hare, så får den som jagar hjort nytta 0, och den som jagar hare nytta 2. 

Det finns två ekvilibrium i detta spel, men det optimala är hjort/hjort (3, 3). Hare/hare (2, 2) är suboptimalt, men klart sämst är att jaga hjort när den andre jagar hare (0!), och hare är därför ett tryggt val om man inte kan koordinera kring hjort/hjort.

Om två sociala kategorier, exempelvis män och kvinnor, etablerar olika stag-hunt-ekvilibrium internt, så kan ojämlikhet uppstå som ser ut som diskriminering! Män kanske lyckas koordinera kring hjort/hjort, medan kvinnor bara spelar hare/hare. 

Ett real life example på detta skulle kunna vara hur män homosocialt lyfter och uppmuntrar varandra, i en sund prestige-hierarki, där man klappar varandras rygg i bastun och ger varandra chefsjobb och lägenhetskontrakt etcetera. Samtidigt, på andra sidan den könsavskiljande sociala gardinen, håller kvinnorna på att bjäffsa (yeah really) och mobba varandra och hugga varandra i ryggen, slut-shame:a varandra, etcetera. (Jag säger inte att det inte finns biologiska och/eller psykologiska skillnader som ger olika stora basins of attraction för kulturell evolution av olika könstypiska beteenden i dessa avseenden - jag noterar bara att de tenderar att uppstå.)

Så, vi kan alltså ha en situation där en grupp lyckas utverka mer koordinationsvinster än en annan grupp. Med hjälp av ett eller annat strukturellt felslut kan vi då luras att konkludera, att den mer framgångsrika gruppen diskriminerar den mindre framgångsrika - när det bara är så att den har koordinerat sig kring ett bättre ekvilibrium.

Ännu värre blir det när två sociala kategorier möts, och en grupp lyckas koordinera sig optimalt internt, men suboptimalt visavi den andra gruppen, samtidigt som den andra gruppen också bara koordinerar sig suboptimalt internt. Vi får då en situation där en grupp gynnar sig själv bättre än den andra gynnar sig själv, samtidigt som gruppöverskridande interaktioner får det suboptimala utfallet. Vi har här tre helt stabila jämnviktslägen, där alla hade förlorat på att man inte koordinerade sig, men där det ändå ser ut som diskriminering.

Ett annat orättvise-scenario kan vi få i det spelupplägg som O'Connel kallar Bach-Stravinsky (men som är mer känt som Battle of the sexes, då med andra exempelaktiviteter). I detta spel vill två parter koordinera sig kring en aktivitet, men båda har också en aktivitet som de föredrar:

		Spelare 1
		Bach	Stravinsky
Spelare 2	Bach	2, 3	0 , 0
	Stravinsky	0, 0	3, 2

Så, om Spelare 1 nöjer sig med Bach får hen nytta 2, men Spelare 2 får nytta 3. Spelar de istället Stravinsky-Stravinsky får Spelare 1 nytta 3, medan Spelare 2 får nytta 2. Lyckas de inte koordinera sig blir det nytta 0 till alla inblandade.

Om män alltid vill spela Bach, och kvinnor alltid Stravinsky, så kanske man ändå koordinerar sig kring Bach, varpå männen får det optimala utfallet i spel mellan könen. Det ser orättvist ut, men är i alla fall en rejäl koordineringsvinst till båda.

När män och kvinnor ska spela inom sina respektive sociala grupper, så kanske det ser ut så här istället (dvs. ett "correlative coordination game"):

		Spelare 1
		Det man föredrar	Det man inte föredrar
Spelare 2	Det man föredrar	3, 3	0 , 0
	Det man inte föredrar	0, 0	2, 2

Om männen lyckas koordinera sig kring Bach, så får de också optimalt utfall inom sin egen sociala grupp. Av någon anledning kanske kvinnor inte lyckas koordinera sig kring Stravinsky - även Bach/Bach är ett jämnviktsläge med en viss basin of attraction, analogt med hare/hare i the stag-hunt - så får män bättre utfall i interaktioner mellan könen, och i inomgruppsliga interaktioner, än vad kvinnorna får i sina interaktioner sinsemellan.

Det här kan se ut som diskriminering - män vinner ju i interaktionen mellan könen! - men handlar om koordinering. Alla skulle få sämre utfall om man inte koordinerade sig mellan könen, och det är inte männens "fel" att kvinnorna inte lyckas koordinera sig kring det optimala jämnviktsläget.

***

I den mån det här nu liknar en recension av en bok, så kan Antropofagi glatt tillstå att O'Connel har en svår släng av akademikersjukan. Hon skriver otroligt långrandigt i vissa stycken, och det första två kapitlen är outhärdligt överpedagogiska för den som är en smula bekant med spelteori sedan tidigare. Men misströsta icke - det kommer coola diagram på basins of attraction en bit in. Så läs på, muntergökar!

Fettisdagskorrespondens

(Bakgrund: Huruvida vi ska förkasta "gene's-eye"-perspektivet; rama in hötorgskonst med fläskfiléer; hjärnkok; julkorrespondens; skriket från vänster; Frågan på vilken människolivet är ett svar.)

***

Dear professor Samir Okasha,

I finally read your book Evolution and the levels of selection. It contained a lot of the answers to questions I have struggled with for years, so I am happy that I ran across it. Thank you!

I have a few questions though, if you do have the time to answer [...]

***

Dear [Antropofagi],

Thanks for your kind comments about my book. Apologies for the delay in replying. My replies to your queries are below.

First, on meta-debate:

1. Have you ever seen the "anti-group selection-lobby" (Pinker, Yudkowsky et al) respond to the content of your book? They seem to have made a good job of making thoughts about levels of selection taboo, and contributed greatly to the initial confusion that your book partially dissolved for me. I got the feeling that there was something there, that I wasn't allowed to pursue, if you know what I mean.

I haven't seen reviews by Pinker or other members of this lobby. I have generally tried to stay away from this debate, as it generates more heat than light. I think that both sides tend of overstate their case, both Pinker and the pro-group selectionists like DS Wilson. The truth lies somewhere in between.

On the more philosophical/metaphysical side:

2. Why is it that evolution on the "price equation level" (selection of genotypes) at all map on to the gene-frequency-view? With all the aspects of evo-devo, the fourth law of behavioural genetics, etcetera, why would we "see" evolution at all on our level of emergence? Why is it's signal visible to us? (I'm not sure how to phrase this question, but my hope is that you'll catch my drift.)

Well, I don't think that all evolutionary changes necessarily map onto changes in gene-frequency (which some authors make into a definitional truth); but most do. That is, if we define evolution as "change in frequency of different types in a population", and "type" is required to be heritable, then in practice this means that most of the time, if not always, evolution will involve gene-frequency change.

However, that is very different from saying that all evolutionary changes are best studied by studying gene frequency change - a reductionist view that I don't necessarily endorse.

3. Is there downward causation? Does selection occur on the fenotype-level at all, and how do you think about that?

Well, downward causation is a complex and much-debate issue. But I would say that selection does definitely occur at the phenotype level - in the sense that it is because of their phenotypic differences that organisms exhibit differences in survival / reproduction, and hence the population evolves.

Or should the good reductionist just assume that everything is a representation of the underlying facts of the "lowest" ontological level? Is that what constitutes the "book-keeping critique", that gene frequencies only track the "output" of evolution, while the interesting causal stuff happens when fenotypes are selected at the macro level? (You of course cover some perspectives of this in your book, but I feel as if I am still missing some crucial pieces of understanding here.)

We might be able to represent the outcome of evolution at the "lowest" level, but that doesn't mean that the causal process is taking place at that level. This is the point of the book-keeping critique, and I think it is basically right.

4. Why should the molecular biological level be considered a fundamental level in a reductionist ontology? Why should the genotype-level be more valid than the fenotype-level, when the real reductionist should want to reduce all the way down to the true base level of quarks or quantum amplitudes or what ever? Why does the molecular biology-level seem so inherently "stabil" in this context? (I mean, why does it show predictable patterns... I immagine that the quark-level should be less intelligible.)

Well, certainly the gene isn't the lowest level in the biological hierarchy - after all, genes contain smaller parts such as nucloetides. Eventually, if we keep going in disaggregating entities, we will arrive at entities that aren't biological at all, but rather chemical or physical.

It is only in the context of evolutionary biology that it's sensible to treat the gene as the lowest level - but even there, there is a tricky question about why this is. (cf R Dawkins' discussion about the "selfish nucleotide" theory).

5. You write the following:

The gene'seye approach has often been described as 'reductionist', both by its detractors and supporters [...] But in what sense? [...] It is true that molecular biologists frequently give 'bottom up' explanations from a genic basis, for example, when they explain cellular differentiation by reference to which genes in the cell are being transcribed. But the molecular biologist's 'gene' is not the same as the 'gene' of the gene's-eye theorist [...] The former refers to a length of DNA that codes for a protein, the latter for a lenght of DNA that survives meiosis intact. So although the research programme of molecular biology is reductionistic, in the part-whole sense, this has no bearing on the gene's-eye approach to evolution.

This blew my mind a little bit. Is it correct to revise my understanding so that genes are not at all a more fundamental layer of reality? That what is selected for or against is not what constitutes a kind of base layer in this context, i.e. molecular biology? Does this mean that there is nothing to the reductionist claim, or should we just be a little bit more careful with our ideal, Scala natura-type of ontological hierarchies?

Well, the point I am making in this passage isn't original - it is a familiar point, emphasized by Dawkins himself and many subsequent philosophers of biology - that "gene" means different things in different contexts. What a molecular biologist calls a gene isn't the same as what a classical population geneticist calls a gene.

6. Do I make my self guilty of some kind of fallacy when I at all consider genes to be somewhat more fundamental than fenotypes? It strikes me (and maybe you argue that in the book somewhere, I don't remember) that a body is made up of muscles etc. that are made up of cells etc. that are made up of organelles that are made up of ... molecules, atoms, subatomic particles, etcetera. The genes does not seem to be any kind of actual building block or level of fine-granuilty in this layering. They appear to code for structures from the sideline at one particular level, so to speak. To use a tired analogy, more of a blueprint than building blocks.

I agree that genes are not the building blocks in this sense. But the importance of genes is that they are passed on, more or less intact as discrete units, from one (organismic) generation to another. This is why they are the focus of evolutionary analysis.

Ok, this was leanghty but my confusion is still boiling and I fear that I might even lack the understanding to understand what I don't understand.

[...]

Have a good one, despite the pandemic, and thank's again for a wonderful book [...]

Best regards, [Antropofagi]

[B]est wishes

Samir

Pladdret i bottnen på bassängen

[Uppdatering: Jag inser att jag sexistiskt och härskartekniskt nog har råkat kalla Cailin O'Connor för O'Connel. Genomgående! Fy helvete vad slappt. Slappare ändå att jag inte orkar ändra det. Ni får hålla tillgodo med den här uppdateringen.]

Så här pladdrigt blir ett blogginlägg när man blir FUCKING AVBRUTEN HELA TIDEN!

Mitt liv är inte designat för att låta mig tänka en hel tanke från början till slut. Sorgligt, eftersom det är jag själv som i någon mening har designat det.

Hur som helst glömde jag att nämna en annan grej som O'Connel visar i sin bok The Origins of Unfairness. Om vi har en population två komplementerande strategier A och B, så kommer systemet evolvera tills hälften av populationen spelar A, och hälften B. Det är ett stabilt ekvilibrium, eftersom att utvecklingen alltid kommer att gå tillbaka dit, även om den skulle skutta bort från ekvilibriumet i och med exempelvis en genetisk mutation eller en kulturell avart. Så länge andelen som spelar A är lägre än 50% så är det alltid mer fördelaktigt att spela A, och vice versa.

Därutöver: Om samma population består av två kategorier X och Y, så är deras stabila stadier antingen "X spelar alltid A och Y alltid B", eller "X spelar alltid B och Y alltid A". Alla avsteg från någon av dessa ekvilibrium kommer att återföras till status quo genom vilken utveckling det nu är vi talar om. 

Vi inser genast att även små skillnader i ingångvärde kan ge upphov till en tvärkulturell könstypisk arbetsfördelning. Kanske ska man se det som att vissa saker är 100% givna i könsuppdelning - storviltsjakt är en sådan, som alltid är en manlig syssla, samt vissa former av metallbearbetning. (Konstigare är det här med instrumenttillverkning, som tydligen också är typiskt manligt.)  Många andra sysslor kanske inte är helt givna, men tenderar att falla åt ena hållet på grund av en mindre skillnad i lämplighet. Osannolika kulturella mutationer kan kasta utvecklingen i någon annan riktning, men det är ovanligt. I tredje hand har vi den förhållandevis stora mängd sysslor där det verkligen inte spelar någon genomsnittlig roll om man är man eller kvinna, och där är det helt enkelt en slags slumpfaktor som avgör vilken spelteoretisk path som respektive kön vandrar.

***

Personligen har jag alltid haft lite svårt att förstå det här med basin of attraction, men tack vare Astral Codex Ten-Scott så tycker jag mig nu ha lite bättre intuition för vad det innebär. Hur som helst så hjälper begreppet oss att förstå, som i det ovanstående gällande tvärkulturell könsorienterad arbetsfördelning, varför saker kan tendera att vara på ett visst vis, men inte behöver vara det.

Ibland kan man känna att evolutionen är bra förutsägbar trots allt. Konvergent evolution är en grej, och ichtyosaurier, delfiner och hajar har alla samma hydrodynamiska form. Andra gånger blir man lite stirrig och tänker att "slumpen" har en avgörande roll, på flera plan. Mutationer sker i någon mening slumpmässigt (även om genomets instabilitet är en variabel som kan "endogeniseras" i evolutionsteorin), och ekologiska uppdelningar som Kongofloden är i någon mening slumpfaktorer som förklarar artbildning och variationer i selektionstryck. Massutdöenden kan kasta om spelplanen på ett sätt som utfallen ett mer utdraget naturligt urval inte kan ha beredskap för - ur dinosauriernas perspektiv är Chixulub-stenen en slumpfaktor, och det är irrelevant att prata om huruvida de var bra eller dåligt anpassade för denna svarta svan.

Men som sagt, ofta förvånar oss evolutionen inte. (Vilket kanske verkar konstigt.) Under någorlunda stabila förutsättningar verkar utvecklingen ofta trenda åt samma håll. Basin of attraction-begreppet är bra eftersom det hjälper oss att förstå konvergent evolution på ett väldigt abstrakt plan, och förstå varför "evolution is not as random as it is sometimes depicted". Vi kan tänka oss väldigt "ontologiskt djupliggande" basins of attraction, som kan få vitt skillda organismer att konvergera.

***

Det här inlägget var på väg någonstan, men det utvecklades konvergent med det här inlägget, eftersom man blir FUCKING AVBRUTEN HELA TIDEN!

Under någorlunda stabila förutsättningar kommer blogginläggen att utvecklas åt samma håll.

Pladdrigheten är ett stabilt evolutionärt blogg-ekvilibrium, där mängden tillgänglig kognitiv energi och avsatt tid skär störande moment såsom kvinnor, barn, lönearbete och hushållssysslor.

Skriket från vänster

Jag kan lugnt säga att mitt skrivande helt handlar om att min vänstra hjärnhalva skriker till min högra hjärnhalva, efter hjälp. Eller, "hjälp" - den skriker liksom efter sympati. Den vet att den inte kan räddas, men den vill så gärna bli översatt till den högra hjärnhalvans språk. Den vill så att säga få utlopp för sig själv igenom känslorna. Det får den aldrig.

Men den skriker. Skriker och skriker och skriker och skriker. Och Skriker.

Den skriker om metafysiska spörsmål. Till exempel skriker den om sannolikhetens riktningar, dvs. om den ökande entropin och den motströms gående strömmen av evolutionär fitness. Den skriker om att världen är VR, men att det vanliga visiret har ett bakom som saknas i holografiska principer - och om att rummet bara är sprunget ur vår varseblivning av tiden. 

Den skriker: Varför kan vi ens se högnivåfenotyper och se att de är fit? Hur kan den ontologiska hierarkin ens tillåta högnivåtolkningar, och varför i helvete verkar den molekylärbiologiska nivån uppbära en särskild status just vad avser evolutionsalgoritmen? Varför är genfrekvenser det mest intressanta i världsväven? Varför inte mönster i nån slags kvarkmängd?

Och förresten (skriker den) - skulle det kunna vara så, eftersom vi verkar ha en intuitiv förståelse för ca 60 % av genotyp-fitness på fenotyp-fitness-nivå, men förvånas av ca 40 % - så som exemplifierat av manlig homosexualitet - att det som selekteras av det naturliga urvalet gör det enligt en viss sannolikhetsdistribution, och att sannolikhetsdistributioner i allmänhet handlar om vilken kvantförgrening vi befinner oss i, och att vår förmåga att intuitivt förstå genotyp-fitness på fenotyp-fitness-nivå handlar om att vi selekteras enligt en sannolikhetsdistribution som handlar om vilka olika kvantförgreningar vi befinner oss i, i jämförelse med i vilka kvantförgreningar som de selekterade geno-/fenotyperna befinner sig i? Så, de tjocka förgreningarna med hög amplitud kommer att innehålla genotyper som vi intuitivt kan översätta till högnivå-fenotyper till ca 60 %, men de kommer att innehålla kontraintuitiva genotyper, dvs. genotyper som vi inte kan översätta till fenotypnivå, till ca 40 %, och att vi med 60 procents sannolikhet kommer att befinna oss i dessa kvantförgreningar; och vidare att vi till 40 procents sannolikhet befinner oss i kvantförgreningar som kommer att innehålla genotyper som vi intuitivt kan översätta till högnivå-fenotyper till ca 40 %, men att de kommer att innehålla kontraintuitiva genotyper, dvs. genotyper som vi inte kan översätta till fenotypnivå, till ca 60 %!?!?

Skriker vänster hjärnhalva till höger. Utan att få svar.

Vänster hjärnhalva skriker inte bara om metafysik. Den skriker också om att den är ett Äggskal, och att den därmed saknar detaljkännedom och bara måste se allt i ett billigt kalejdoskop av kategorier, och att den förresten därför är ensam på exakt sex (6) olika sätt, och att "bristen på detaljkännedom ger dina teorier övertaget", och att du kan "stansa ut nya pepparkakor ur den eftergivliga data-degen", och att du "glaserar den färdiga pepparkakan med ett solkors". Vänster hjärnhalva är alltså på det klara med sina tillkortakommande, sin billiga kalejdoskopsyn, men försöker - och här vill jag inte att någon stackars läsare ska gå miste om ironin - kategorisera sina tillkortakommanden med sina tillkortakommanden, igenom sitt kategori-kalejdoskop! Vänster hjärnhalva är givetvis besatt av ding-an-sich, eftersom vänster hjärnhalva måste betrakta världen genom en massiv blyplåt av Teori och Kategori. Vänster hjärnhalva skriker åt höger hjärnhalva, men på ett kantigt och enkelt språk som höger hjärnhalva aldrig skulle nedlåta sig till att förstå.

Vänster hjärnhalva skriker, av samma anledning, också om personlighetstyper, Visuddhimagga, och utilitaristiska morötter. Det är skillnad på fölk, skriker vänster hjärnhalva, medan höger hjärnhalva stillsamt uppgår i den kosmiska musik som vi alla är ett instrument för.