Kampsport som ett fall av memetisk evolution

(Relevant men frivillig bakgrundsläsning: Fördomar; memetisk parasit/symbios-dimension; själviska memetiska element; memetisk inklusiv fitness; evolution och PP; när vi växer underkastar vi oss Gud; Price:a gudarna; aztekernas dödskult och kulturell evolution; transitioner inom kulturell evolution; memes-avel; funktionell variation inom domesticerade memes.

Viktig bakgrundsläsning: Fake martial arts, a disorientation; Tolkien och evolutionsbiologiska principer; fighten som förändrade fightandet.)

Evolution handlar om att receptet "variation, urval och ärftlighet" får verka över tid. Så länge dessa faktorer är på plats kan evolution ske. Evolutionen förknippas med genetiken men är egentligen substratoberoende. Så länge det finns någon informationsöverföring över tid - ärftlighet - kan vi tala om evolution. Memetiken - en parallell till genetiken - handlar om att memes, dvs. idéer, normer, sedvänjor, uppfattningar och trosföreställningar, också är föremål för evolutionen. Människans sinnen är då substratet på samma sätt som DNA är för den biologiska evolutionen (på jorden).

Det finns många paralleller mellan biologisk och memetisk evolution (se länkarna ovan). Vi kan tala om domesticerade memes precis som om domesticerade djur. Vi kan tala om meme-konflikt som om genkonflikt. Vi kan tala om inclusive fitness för memes på motsvarande sätt som för gener. Vi kan tala om symbiotiska eller parasitiska memes, i förhållande till sina människovärdar. Inte minst kan vi tala om korta och långa livsstrategier för memes, på samma sätt som vi gör om djur. Det kan finnas elefantmemes, som lever länge och har hög föräldrainvestering, och råttmemes, som får stora kullar, lever korta, hårda liv och kryllar i avloppet.

Allt detta riskerar emellertid bli alltför abstrakt. För att bildsätta memetik-diskussionen kan vi behöva ta till exempel. Ett väldigt intressant exempel är Kampsport.

***

Kampsportens moderna historia kan inte bortse från globaliseringens krafter. Förr i tiden rådde en väldig memetisk artbildning, då kampsportskulturer levde avskilda från varandra och utvecklade unika inriktningar. Så plötsligt kom UFC, Ultimate Fighting Championship, och vips befann vi oss i en malthusiask köttkvarn där de mest effektiva teknikerna fick tillfälle att bevisa sig. Som jag redogör för i det här inlägget slutade detta ofta med att brasilian jiujitsu (BJJ) segrade. Snart nog eskalerade evolutionsprocessen och allsköns unika stilar blandades upp och nöttes ner till dagens Mixed Martial Arts (MMA), i grund och botten en hybrid mellan BJJ och thaiboxning.

Vi skulle faktiskt kunna dra en parallell till evolutionsbiologiska massutrotningshändelser. Artbildning sker ofta när populationer separeras geografiskt - exempelvis skiljer Kongofloden schimpanser från bonoboer vilket får intressanta följder i respektive arts utveckling. När geografiska barriärer överbryggas kan det få digra följder. På Nya Zeeland innebar avsaknaden av däggdjur att fåglar intog typiska däggdjursnischer och tappade flygförmågan. Världens största insekt, Jätte-Wetan, har intagit någon slags gnagar-nisch vad det verkar. Inflyttade människor kunde emellertid snabbt utrota allsköns icke-flygande fåglar, och invasiva råttor, grisar etcetera har tagit hand om resten. Samma öde har många andra isolerade populationer mött, inte minst många av Australiens pungdjur.

När homo sapiens följde ut sina människokollegor ut ur Afrika ledde detta till att andra människoarter såsom neanderthalare och homo erectus dog ut, bortsett från det DNA vi lyckades knulla till oss i akt och mening att sno åt oss lokala genetiska anpassningar för att klara klimatet. Samma sak hände, memetiskt sett, när kampsporterna började stötas och nötas mot varandra på en global arena. Länge var det okänt vilka kampsporter som faktiskt var bäst, och det finns gott om trevliga matchups på Youtube där exempelvis den lokala savate-mästaren rådbråkas av någon thaiboxare.

Det här inlägget om "fake martial arts" handlar om att många kampsporter suger med avseende på att faktiskt idka kamp. (De mest extrema exemplen kanske är capoeira och tai chi.) Det handlar också om att vidga begreppet "martial arts" till oigenkännlighet - det är väldigt mycket vi pysslar med i samhället som inte är CANCER utan snarare EVERYTHING ELSE. Det är inte alltid rått-strategin som är den mest värdefulla.

Som jag varit inne på i förhållande till både memetisk parasit/symbios-dimension och Tolkien-Midgårds evolutionsbiologi är det intressant att kika på begreppen "r-/k-selektion" och den närbesläktade distinktionen mellan lång respektive kort livsstrategi. Råttor får stora täta kullar, avkomman är självständig från första stund, och man lever korta, hårda liv. Elefanter får, sällan, enstaka avkomma, har långa havandeskap, fostrar och skyddar sin avkomma länge innan den blir självständig. Elefanter har famously effektiva cancer-supressor-gener (när livet kan förväntas vara långt selekteras man för att inte dö i cancer) och traderar kulturell kunskap (elefantmatriarker i flocken ökar sannolikhet att överleva torka pga. minns djupa, hemliga källor som annars inte ofta besöks). I inlägget om Tolkien skrev jag följande:

"En kort livshistorik (tänk: råttor) innebär att en organism selekterats för att leva hårt och dö ung. Det är då fördelaktigt att skaffa massor av avkomma, ha en låg föräldrainvestering, och lägga all energi på reproduktion snarare än till exempel cancer-supressor-gener eller sjukdomsresistans. Population bottlenecks och möjlighet att snabbt kolonisera nya territorier selekterar för kort livshistorik, men framförallt är det stora exogena dödsrisker som rovdjur som leder till kort livshistorik - om man ändå riskerar att dö ung är det onödigt att ägna resurser åt långt liv, sjukdomsresistens och exempelvis kulturellt lärande, och bättre att bara köra järnet, knulla och skaffa svinmånga barn som man sen försummar.

Kort livshistorik tenderar även att leda till mindre kroppsvolym eftersom resurser läggs på reproduktion. Det finns dock alltid massor av undantag inom biologin. Beakta t.ex. stillahavsbläckfisken som har en utpräglat kort livshisotorik, och även exemplifierar semelparitet, det vill säga att endast fortplanta sig en enda gång och sedan dö. Faktiskt kan mollusker som stillhavsbläckfisken vara ett bra exempel på kort livshistorik och att selektions-mutations-balans-fönstret stängs snabbare. Jag skrev:

'I varje individs liv föreligger varje dag en viss risk att vara död. Död, på grund av att man har ätits, eller förolyckats, eller dött av sjukdom. Ju fler dagar som går i individens liv, desto större är sannolikheten att vara död. När sannolikheten att vara död – som ju bestäms av livsmiljö relativt egenskaper – är väldigt stor, är selektionstrycket mot dåliga mutationer väldigt litet.

Således tenderar mutationer med negativa effekter sent i livet att ackumuleras i genomet. Från individens perspektiv uppstår illusionen av ett programmerat åldrande. Egentligen är det bara summan av din utvecklingshistorias mutationer som hinner ifatt dig. För oss människor blir effekten extra tydlig, eftersom vi medelst civilisation och teknologi drastiskt har minskat risken för att vara död. Därför måste många av oss handskas med privilegiet att leva i den höga ålder då mutationer med sena negativa effekter, som inte sållats bort av det naturliga urvalet, i ökande utsträckning ger sig tillkänna.'

En lång livshistorik (tänk: elefanter) innebär att en organism selekterats för excellens och långt liv. Om det inte föreligger betydande exogena dödsrisker är det värt att ägna resurser åt cancer-supressor-gener (som hos just elefanten), sjukdomsresistens, kulturellt lärande (också elefanten), och hög föräldrainvestering (elefanten!).

Intressant nog tenderar lång livshistorik innebära färre spenar, och elefanten har mycket riktigt bara två medan råttor har sex par, tolv stycken, 'bröstvårtor' (gud vilket äckligt ord i samband med råttor - blä). Lång livshistorik innebär ofta större kroppsvolym, eftersom större kropp minskar risken att dö - en värd investering för ett djur som har möjlighet att leva länge, och ett selektionstryck för att leva länge i och med att den vardagliga dödsrisken minskar. (Vi kan alltså tänka oss en dubbelverkande effekt.)

Andra strategier för att minska den vardagliga dödsrisken finns också, till exempel att kunna flyga, och low and behold har fladdermössen en lång livslängd som inte förutsägs av de allomteriska skalnings-lagarna. De flesta däggdjurs livslängd kan förutsägas utifrån kroppsvolym, men fladdermöss kan leva i fyrtio år (svartråttor lever i ett år, brunråttor i två) och har ett otroligt immunförsvar (som också gör dem till livsfarliga virusbomber för oss människor)."

Parallellen är förstås att traditionella kampsporter fått möjlighet att utvecklas som elefanter. Genom en artificiellt låg "dödsrisk" har underliga kampformer kunnat utvecklas. I råttornas värld är det dock MMA:n som selekteras för. MMA-utövare har också så vitt jag vet åtta bröstvårtor.

***

I "fake martial arts"-inlägget beskrivs följande "main standards" för att mäta kampsporter - vi kan tänka på det som två huvudsakliga selektionstryck i den naturliga miljö:

• utility in modern mixed martial art competitions
• utility in real-life self-defense situations

Om en kampsportsmeme selekteras i en miljö där faktiskt fysisk överlevnad i icke gräns-satta slagsmål är normen, kommer vi få någonting som inte ens är MMA - det kommer vara knivar i ryggen, "guns to fist-fights," förgiftning och - om det faktiskt blir slagsmål - fingrar i ögonen och sparkar i pungen. Denna miljö är dock inte legio ens i djurvärlden - varför?

Ritualiserade konflikter är vanligt i djurvärden. Fåglars dans och hjortars stångande är vanliga exempel. Frågan är varför djur inte alltid slåss till döden. Hök-/duva-modellen ur spelteorin är ett sätt att förstå kalkylen med avseende på nyttan och risken med konfliktorienterade beteenden. (Se även invandrarmän.) Ritualiserade dueller är evolutionärt stabila strategier givet vissa miljöförutsättningar. Till yttermera visso är ärlig signalering ett evolutionärt jämviktsläge, vilket gör det evolutionärt osannolikt (under vissa förutsättningar) att fejka det tills man mejkar det. (Mimicry eroderar signalvärden.) Det är därmed inte förvånande att vi ser rätt lite av "nature red in tooth and claw," eller vad de brukar säga, när relativt thrive:iga förutsättningar råder. Skulle vi hamna i Mad Max-postapocalypse skulle fler dödsdueller bli sannolika.

"Utility in real-life self-defense situations" är med andra ord inte det relevanta selektionstrycket för oss just nu (men kanske i The Road). Det som istället har hänt är att globaliseringen fört samman alla världens kampsporter på samma arena, under ett ändå förhållandevis liberalt regelverk. "Utility in modern mixed martial art competitions" är därmed ett selektionstryck att räkna med.

***

I filmen Choke möts flera fighters från olika skolor vid en turnering i Tokyo - bland annat är BJJ-mästaren Ricksson Gracie med. En annan deltagare är Gerard Gordeau som är en savate-utövare från Nederländerna. Gordeau fuskar illa i filmen och petar sånär ut ett öga på en motståndare. Han fuskar även i UFC1 mot en annan av Gracie-bröderna när han bet denne i örat. Wikipedia refererar som följer:

"[T]he Dutchman faced Brazilian Jiu-Jitsu stylist Royce Gracie in the championship bout. During the fight, Royce attempted a double leg takedown followed by a kosoto gake, but Gordeau blocked them and clamped to the cage wall to avoid being taken down. However, Gracie eventually repeated the throw and floored the Dutchman. According to Gordeau, Royce had been warned by the UFC doctors about his injuries [som han ådragit sig tidigare under turneringen] and took advantage of this to overpower him. While Gordeau was under Gracie's mount, he allegedly bit Gracie's ear in an intentional foul, but Gracie, after landing some palm strikes and headbutts, still managed to submit Gordeau with a rear naked choke to win the fight and the tournament. The Brazilian also held the choke for a long time after Gerard's tap out in retaliation for the foul play."

Det roliga är att savate-utövaren - som visserligen spöar en hel del folk i UFC1 och alls inte är någon vekling - på sista raden har svårt att hävda sig under "modern mixed martial art competitions"-selektionstrycket. Då switchar den jäveln över till "real-life self-defense"-selektionstrycket, dvs. lämnar det (förvisso minimalistiskt) regelstyrda, ritualiserade fightandet och börjar bitas och peta ut ögon.

***

Med det sidospåret ur vägen kan vi konstatera att memetisk artbildning inom kampsport kan ske på samma sätt som biologisk artbildning, när populationer hålls åtskilda. Då kan man minska "dödsrisken" för memes som kan utveckla komplicerade livscykler med hög grad av överbyggnad och låg grad av malthusiansk streamlining. Vi skulle kunna jämföra det med "domesticerade memes," som ger högre variation, och då se UFC-massutrotnings-händelsen och MMA:ns utveckling som att de domesticerade kampsporterna plötsligt släpps ut i naturen där bara de starkaste överlever.

Hatläsning

Kortromanen Moral är, ska först sägas, usel och dålig. Läs den aldrig. Här kommer ändå några reflektioner som bygger på att du läser den så att jag slipper ge ett utförligt referat.

Handlingen i Moral är svag men låt gå: Det "handlar" om en filosofidoktorand som ligger med sin handledare, som dock är gift och vill hålla det hela hemligt. Boken är skriven i en du-form som man om man vill vara snäll skulle kunna kalla för innovativ (även om jag använt samma perspektiv i novellen Don't Get Up), men som egentligen är en smutsig genväg för att slippa det stora arbetet som det innebär att skriva en riktig roman med tredjepersonsperspektiv i fri indirekt stil. (Det är MYCKET lättare att skriva i förstaperson (presens som här), och i andraperson såsom Moral, än att skriva i tredjeperson och fri indirekt stil. Det är nästan fusk, faktiskt.) Berättarjaget vänder sig genomgående till du:et som är älskaren, och bölar över hur orättvist nånting (oklart vad) är med deras så kallade maktrelation.

Temat för boken är moralfilosofi. Varning dock för den som vill vinna några insikter eller ens intressanta spaningar. Boken är så tom på substans att man endast genom att låtsas tro att författaren önskar understryka distinktionen mellan (moral-)filosofi och skönlitteratur, kan tycka att det finns ett tema. Författaren har också - för det här är fuskig autofiktion där verkligheten används för att krysta fram en story, så att man slipper krävande världsbyggande, berättarstruktur eller ens använda sin fantasi - skrivit en avhandling i verkligheten, och hör och häpna om denna uppsats inte är precis lika tom. Den avhandlar distinktionen mellan filosofi och skönlitteratur, precis som romanens berättarjags uppsats.

Låt oss ändå dröja oss vid vad för sorts substans en sådan fråga skulle kunna rymma.

***

Idag, när vi har analytisk filosofi, Less Wrong, rationalistbloggare och långformspoddar som Mindscape, Making Sense eller Tyler Cowens vad den nu heter, är det förstås absurt att tänka sig att man skulle kunna nå närmare Truth medelst skönlitteratur; i alla fall inte lika effektivt och rigoröst som medelst vetenskap.

Filosofi är dock inte vetenskap, men det är inte heller skönlitteratur - det är till exempel logik eller metafysik eller vetenskapsfilosofi eller moralfilosofi i sina icke-empiriska inkarnationer. Det är dock rigoröst på ett sätt som fantasi och berättelser inte är, eller vill vara.

Med det inte sagt att skönlitteratur inte kan förmedla (även praktisk) filosofi, lex Three Worlds Collide. (Obs, "praktisk filosofi" är "en gren inom filosofin som fokuserar på tillämpningen av teoretiska principer och resonemang på praktiska frågor och problem som rör människors liv, handlingar och samhälle. Några av den praktiska filosofins huvudområden är etik, politisk filosofi och social filosofi." Ofta nog avser man moralfilosofi. Teoretisk filosofi är vad jag skulle kalla "riktig filosofi.") Platon gav famously sina insikter vingar medelst dialoger kompletta med karaktärer. (Exempel.) Sanningar kan sägas av författare, som inte sägs av filosoferna - lex Michel Houellebecq. (Exempel.) Ted Chiang är också ett fantastiskt exempel på hur bra det ändå kan bli när man skrivet filosofisk skönlitteratur. Ayn Rand är förstås ett klassiskt och effektivt exempel på hur både analytisk filosofi (i form av hennes objektivism) och moralfilosofi kan enas i en skönlitterär berättelse. Men ack: I vår samtid är det klart futilt att bedriva systematiskt filosofiskt tänkande via skönlitteraturen.

Så var det dock inte förr. Vi vet att mänsklighetens samlade kunnande under större delen av vår arts existens traderats muntligt genom myter och berättelser. Idag är (exempelvis) Bibelns status som kunskapskälla skrattretande, men så har det inte alltid varit - det är först sedan vi uppfunnit rigorösa recept för kunskapsinhämtning och hypotesprövning som vi kan tillåta oss att skratta åt forna tiders auktoriteter. Ändå har det ibland varit vi som skrattat bäst som inte skrattat sist - vi kanske har slutat förvälla cassava för att det är irrationellt, och sen insett att gamla traderade kulturella normer har hemliga nyttor som vi bara inte förstått.

Vi vet att evolutionen är substratoberoende. Vi prata gärna om memetisk evolution. Det som skedde i och med upplysningen var att vi upprättare rigorösa protokoll för att domesticera memes - vi uppfann vetenskaplig metod och debatt. Även dessförinnan pågick dock memetisk evolution enligt andra selektionstryck - kombinationer av symbiotiska och parasitiska och ofta horisontellt överförda genom mimesis eller utrotning - som premierade fitness över truth. (Där diskrepansen mellan vår fitness och memsens fitness alltså uttrycks gneom parasit/symbios-dimensionen.)

Det var förstås rimligt att lära sig saker av Beowulf innan den vetenskapliga revolutionen skett. Det var rimligt att Platon skrev i dialogform. Det är dock rimligt att vi idag använder formella metoder för att strukturera vårt tänkande.

"Filosofi som skönlitteratur" var med andra ord en icke-fråga innan vetenskapen gjorde entré. Filosofi är visserligen någonting mer än vetenskap, men det är ändå sannings-producerande metoder som skall tillgripas.

***

Vilket för oss till frågan från motsatt håll. Hur dålig får filosofi vara för att räknas som sådan? Hur dålig forskning får vara vetenskap?

Visserligen är Vetenskapen större än den enskilda studien - det är debattens metastruktur som ska selektera bort de felaktiga resultaten. Det är ändock viktigt att enskilda utövare följer vetenskapens normer och regler, eller i alla fall basal logik.

På samma sätt som Moral är dålig skönlitteratur utan koppling till filosofi, är författarens avhandling i filosofi dålig filosofi utan koppling till vetenskap. Det finns ingen intellektuell komplexitet i arbetet överhuvudtaget, vara slappa citat, lösryckta påståenden och anti-resonemang som för tankarna till Jonna Bornemark (också "filosof" - tvi för den svenska ankdammen).

Genusvetenskap kan förstås vara vetenskap men är oftast aktivism och tesdrivna cirkelargument. Frågan om kopplingen mellan skönlitteratur och filosofi kan förstås beforskas vetenskapligt, eller i alla fall (om vi alltså avstår empirin) hanteras filosofiskt. Huruvida så görs är dock en empirisk fråga i sig, och fallet vi står inför är riktningslöst vattentrampande på gymnasieuppsatsnivå.

***

Vi kan alltså förstå att distinktionen mellan skönlitteratur och filosofi var meningslös (eller i alla fall mindre meningsfull) innan den vetenskapliga revolutionen. (Detta är förstås en kraftig avrundning, men ni kan bergis fatta poängen.) När väl den memetiska evolutionen förgrenade sig i en domesticerad del, där våra vetenskapliga eller argumentatoriska principer bestämmer selektionstrycken, och i en "naturliga urvalet"-gren där våra människosinnen utgör selektionstrycket, då hamnar vi i att Moral och den uppsats som författaren åsamkat oss inte lever upp vare sig till estetiska eller dramaturgiska kriterier för god skönlitteratur, eller till kriterier för filosofi eller på något sätt strukturerat eller insiktsfullt eller kreativt tänkande. Varför har jag då läst boken?

Den bittra sanningen är att jag tvingats läsa boken eftersom jag är med i en bokcirkel. Varför har då någon annan velat att vi ska läsa boken i vår bokcirkel? Förmodligen, måste jag anta, för att det är känt att boken är så att säga snaskig. (Säg för all del inte upp ditt PornHub-account... Snaskig för en rigid tant, kanske. Vi snackar inte Berättelsen om O precis.)

Det vi har att göra med är alltså just precis ett fall av meme-parasitism. Genom att författaren positionerat sig i någon för mig okänd svensk ankdammig statushierarki har författaren fått ge ut en bok med mycket låg verkshöjd. Genom att integrera vissa snaskiga element i berättelsen samt anspela på #metoo har boken dessutom fått uppmärksamhet. Självklart inte så att det kan bli en kommersiellt framgång - det blir sällan "litteratur" i Sverige, både för att marknaden består av kretiner och för att utövarna ofta är charlataner. Bara precis lagom för att hamna i en medelklassig bokklubb, och kanske för att författaren ska få ett icke pensionsgrundande stipendie eller två, samt få befolka Babel eller liknande viktigt skattefinansierat Public Service-program.

***

Sammanfattningsvis har jag slösat tid på att läsa en dålig bok, mer tid på att läsa en dålig avhandling, och nu ytterligare tid på att gnälla i och med detta spontant tillkomna inlägg. Författaren till Moral verkar i alla fall ha fått ligga.

Däri ligger kanske den egentliga evolutionära analysen.

Evolution och PP

Nu när det är rätt bra fart på metafysiken kan det vara dags att fördjupa varför observation som en felkorrigerande kvantprocess är intimt förknippat med evolutionen, samtidigt som rumtiden själv är en  evolverad funktion för att modellera fitness-landskapet. Inspirationskälla i det korta loppen är denna text om Karl Poppers version av evolutionsteorin.

Som sagt påstår jag att

"predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi 'väljer' därmed ut slice av multiversum [...] och projicerar bland annat 'tid' på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm [...]; den 'felkorrigerande koden' är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform)."

Samtidigt påstår jag att evolutionen är den djupare regeln och att även naturlagarna, liksom tid och rum, är funktioner av evolution snarare än att vara eviga. Mer specifikt är "tiden [...] en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation."

Redan i Frågan... var Antropofagi inne på att Popper störde sig på evolutionsteorin som varandes tautologisk. Enligt Atlas of Wonders and Monsters formulerade han en egen variant av teorin, där han beskriver evolutionen som en trial-and-error-process för att lösa problem, där varje individ är en "trial" och varje fall av selektion ("killing of the organism") är error-elimination. Problemet som ska lösas är fitness, dvs. överlevnad och reproduktion i förhållande till lokalt rådande selektionstryck.

Eftersom "organisms can evolve error-eliminating mechanisms that are distinct from simply dying" är även homeostas och andra individ-processer att betrakta som analoga. En sådan (kognitiv) process är just predictive processing, där kognition kan beskrivas som en lokalt evolverad verklighetsmodell där selektionen är felkorrigeringen. Eftersom rumtiden är en modell av verkligheten är det föga förvånande att "predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden" för individen. Frågan är dock hur detta kopplar till observation som kvantsammanflätande interaktion som "löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten."

"Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.

Vi kan se kvantosäkerhet som 'error,' våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten."

Om vår perception är en evolutionär process som skapar rumtid, och vi själva som individer är trials i en motsvarande trial-and-error-process som skapar komplexitet, vad är då den rumtid vi projicerar, och vad är trials i predictive processing?

Trials (motsvarande oss som individer) i predictive processing är våra top down priors, dvs. vår förväntningar på verkligheten. Vi som individer är därför också isomorfa med evolutionsgudens förväntningar på verkligheten. Detta känns väldigt omystiskt eftersom vi är outputten av en lärandeprocess som har silat ut just våra arvsanlag ur den totala mängden DNA på jorden. Error-correction är när vi misslyckas med att överleva och reproducera oss och resultatet är ökad fitness i förhållande till miljöparametrarna. Errors är när vi inte är fitta för miljön, och i predictive processing när våra priors inte är kompatibla med våra sinnesdata.

Men om kvantvärlden är en surrande mängd alternativa världar som vi väljer mellan när vi vandrar igenom dem medelst vår dekohererande observations-interaktion - vad är då evolutionsgudens kvantvärld? Här behöver vi inte ens prata om analogier eller isomorfismer eftersom det är exakt samma sak; kvantverkligheten är densamma för våra kognitiva processer, memes, gener eller vadhän substrat nu evolutionsguden verkar genom. Evolutionsguden är den bredare kategorin, som beskriver hur vandringsbara förgreningar inom kvantdimman som kan vandras och då stakas ut. Deterministiska makrotillstånd uppstår närhelt sammanflätning sker.

Frågan är då om medvetandeupplevelsen är masken som strävar genom jorden och skapar en liten gång av verklighet; varje liten kristalliserad komplexitetsmask kanske alstrar en upplevelse. Vårt medvetande är ett resultat av predictive processing, varför våra samhällen måste förnimma sin (kulturella) evolution, och våra arter måste förnimma det naturliga urvalet.

Hur det än är med den saken är det fint att se Poppers trial-and-error-perspektiv på darwinistisk evolution förena predictive processing med naturligt urval och memetisk eller kulturell evolution - för att inte tala om Hertogs evolution av naturlagar. Alla dessa analoga processer är olika nivåer av felkorrigering med avseende på kvantosäkerhet, som tvingar fram logiskt sammanhängande ("möjliga") modeller av verkligheten ur kvantvärldens surr.

Antropofagi har ofta pratat om urmakarargumentet och att evolution förklarar komplexitet utan urmakare. Om vi vänder på det kan vi istället föreställa oss att intelligent, medveten design är en evolutionär process. I klock-argumentet är det måhända trivialt eftersom det komplexa mekanismer som evolverat kulturellt genom teknologiska framsteg över tid. Men även den enskilda innovatörens specifika idé, från ax till limpa, är en evolutionär process, eftersom mänsklig kognition är en evolutionär process. PP!

Vetenskapen som domesticering av memes är att under kontrollera former avla fram idéer enligt ett visst protokoll. Vetenskapen är också en evolutionär process, men vi inser genast att den också kan ha parasitiska element precis som annan memetik.

För att sammanfatta: Förvisso är det korrekt att predictive processing är en trial-and-error-process som värper rumtid genom att ruva kvantosäkerhet - men eftersom evolutionen kan formuleras som en likadan trial-and-error-process gäller detta alla evolutionära processer oavsett substrat. Price-ekvationer är som bekant substratoberoende.

Islam åter i skottgluggen

Den stora frågan är varför Japan klarade att göra det Turkiet inte klarade.

Vi har tidigare i all korthet pratat med Joseph Henrich:

"Antropofagi: To my delight you address this in the final chapter of The Weirdest People, and yet I want to know more about your thoughts on the matter. Previously, I was all Inglehart and modernization-theory, but now I feel like the reduction of kin-intensive institutions is primary to economic and political development. What implications does this have on the global project of modernization? And why do some manage to make the leap to WEIRD? [...]

Henrich: We'll many things matter and we are still sorting all that out. Pre-existing kin-based institution. Openness to brands of Christianity, Other cultural psychological traits, etc.

Antropofagi: Do you see any arabic and/or islamic equivalent of the Meiji Restoration? Can kinship-intensive MENA-societies at all implement democracy, or do we have to stand Saddam Hussein for a few centuries before they can move on to a western model? Was Atatürk an islamic (though secular) Meiji, and how should we then understand the current backlash under Erdogan?

Henrich: Well, Turkey under Ataturk imported tons of European laws, etc. (including the Swiss Civil code).

Antropofagi: Is Islam a cause or a symptom of the dissaray in the arabic world? Is Islam just very attractive for kinintensive cultures, or is Islam actually amplifying the kinship-based institutions through norms of cousin marriage, polygamy, etcetera?

Henrich: The impact of Islam is complex. The inheritance rules foster parallel cousin marriage, but also inhibit polygamy (4 wives, max).

Antropofagi: Did the Meiji Restoration really accomplish a decline in cousin marriages, or was the actual rate low already? My current view is that the rate of cousin marriages was only about 4 to 20 percent of all marriages in feudal Japan, which is way less than for example MENA-rates. Is the successful japanese transition to WEIRD:ness partly explained by a comparatively favourable starting-point?

Henrich: That seems plausible to me. We need to assemble all the data."

Vi har också tidigare sågat Why Nations Fail lite försiktigt.

Nu börjar jag dock undra om det inte är i Why Nations Fail som svaret finns på varför Meijirestaurationen lyckades där Ataturk gick bet. Det finns institutionella dimensioner som förklarar varför vissa länder lyckas absorbera WEIRD:ness.

Jag tror följande: Kusinäktenskapsförbud förklarar det som Why Nations Fail kallar "institutional drift" och kan säkert ha gjort skillnaden mellan hur Östeuropa och Västeuropa reagerade på Digerdöden (men där tror jag nog mer på Evsey Domar). Det är tack vare katolicismen som WEIRD:ness kan evolvera överhuvudtaget, och det är bland annat proto-WEIRD:ness som gör att kolonierna i Australien och USA utvecklas på det sätt de gör. WEIRD:ness skapar också industriella revolutionen som i sig blir en kataklysm à la Why Nations Fail.

När WEIRD väl är ett faktum är det inte länge "stokastisk kulturell evolution" som är det mest intressanta, dvs. inte framåtdriften i någon given kulturell utvecklingskurva. Istället är det den horisontella mekanismen där människor lånar in kulturella paket av mer framgångsrika grupper. Förmågan att implementera WEIRD varierar kraftigt beroende på ... grad av centralisering? Grad av släktskapsintensitet (ändå)? Geografiska faktorer à la Diamond/Zeihan? Mänsklig agens à la David Deutschs Diamond-kritik? (The Beginning of Infinity.) Slump (att Tokugawa-shogunatet inte segrade mot Sakamoto Ryoma och hans allierade)?

Det känns som att Why Nations Fail har bättre svar på frågan om varför Japan lyckas och Turkiet misslyckas. Deras teori gör en distinktion mellan ländernas institutioner som skulle förutsäga den utfallsskillnad vi observerar. Post-dicting, liksom.

***

Vilket för oss tillbaka till islam. (Muslimerna ej judarna; hjältar; fel sida av historien; symptom eller orsak; FGM.) Den avgörande institutionella skillnaden som jag kan se mellan Japan och MENA är faktiskt religionen. Vi cirklar sålunda tillbaka till frågan om vilka religioner som är bäst respektive sämst. Förmodligen är shintoism bättre än islam. (Ompröva tes; religionskriterier; sapiensfråga.) Givet allt jag vet om islam verkar det sannolikt att denna religion manifesterar sig i sämre och mer extraherande politiska institutioner än shinto. Dessutom verkar islam per se innebära ett hinder för inklusiva ekonomiska institutioner.

***

Vad är institutioner, memes och kultur? Låt oss tänka på memer som gener, det vill säga i själva verket godtyckligt avgränsade stycken av informationsmassa som manifesterar sig i fenotyper och därmed är föremål för selektion. (Förkasta?; reduktionism och sånt; händelseutveckling.) Detta perspektiv innebär att det egentligen är fenotypen vi bryr oss om, och fenotypen i kulturell evolution är förstås beteenden (och vad de leder till i termer av artefakter och fysisk infrastruktur). Både memer och gener selekteras därmed på samma spelplan.

Idéer som finns i individens huvud är en sak. Mänsklighetens öde handlar annars inte minst om koordination. Memes kan verka genom att möjliggöra (eller för den delen hindra) koordination av många individer. Memeplex kan ses som stora sammansättningar av memes som uttrycker sig genom koordinationsmöjligheter, dvs. samfällt agerande i former av samhällen - vi kan prata om ideologi, religion, eller mer generellt om intersubjektiva fenomen (lögner som förändrar verkligheten; religion som en "functional meme" på rationalist-autistiska).

"Institutioner" är förstås fenomen som beskriver mänsklig (formaliserad) koordinering. De baseras på memes, både explicita (vad står det i konstitutionen/lagen/riktlinjerna/planen?) och implicita (kulturella, dvs. hur tenderar folk att ändå agera). Institutioner är formaliserade bastioner av intersubjektiva fenomen - samhälleliga Schelling-funktioner i stor skala. Intersubjektiva fenomen är mer spridda funktionella memer som möjliggör implicit kulturell koordinering.

Givetvis producerar islam som ideologi också formaliserade institutioner, som givetvis har betydelse. Vi kan se hur Why Nations Fail med sin betoning av institutioner här möter Henrichs kulturella evolutions-perspektiv.

På memetisk nivå handlar det om enskilda informationssträngar som uttrycker sig i beteende på ett sätt som möjliggör differentiering via selektion. Komplexitet uppstår när andra människors beteenden blir ett selektionstryck och när koordinering mellan människor bygger nya världar där memer selekteras enligt en ny och syntetisk logik. (Lex domesticering av memes, del 1 och del 2.)

De skadliga muslimska institutionerna har vi redan ägnat alltför mycket tid åt att beskriva (se många av länkarna ovan). De shintoistiska är mindre kända för mig. Intressant nog verkar självmordskult och auktoritetstro vara framträdande fenomen både inom islam och i Japan (vågar pga. dålig koll inte säga inom shintoism, men kanske).

Tillsvidare väljer jag att tro att skillnaden mellan Meiji och Ataturk är att islam är rekord-dålig religion som ger upphov till (på Nations Fail-språk) extraherande politiska och ekonomiska institutioner.

Transitioner inom kulturell evolution

(Bakgrund, genetiska flaskhalsar och neolitiska transitionen: Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6.

Bakgrund evolutionstransitioner: Del 0. Del 1. Del 2. Del 3.

Bakgrund kulturell evolution: Lösa trådar; lite om kulturell evolution; Price:a gudarna; parasit/symbios-dimensionen; religionssociologer är idioter; aztekernas dödskult; WEIRD förhandssnack; döda alla incels; de konstigaste; thymos; hygienfaktorn; kulturell greenbeard; nyttan av underkastelsen.)

***

Det finns tre intressanta transitioner som vi måste komma tillrätta med (Chat-GPT får sammanfatta):

Paleolitiska transitionen (ca 50 000 år sedan)

Övergången till övre paleolitikum avser perioden i mänsklighetens historia då tidiga människor gjorde betydande framsteg inom teknologi, konst och social organisation. Den dateras vanligtvis till cirka 40 000 till 50 000 år sedan och kännetecknas av uppkomsten av nya stenverktygsteknologier, utvecklingen av grottkonst och bevis på ökad social komplexitet, såsom begravningsseder och handelsnätverk. Denna övergång markerade en betydande milstolpe i mänsklig evolution och banade vägen för utvecklingen av moderna mänskliga samhällen.

Neolitiska transitionen (ca 12 000 år sedan)

Den neolitiska revolutionen var en avgörande period i mänsklighetens historia då människor övergick från att leva som jägare-samlare till att bli bofasta jordbrukare. Detta skedde under perioden mellan 10 000 till 4 000 år sedan och innebar en rad teknologiska, sociala och kulturella förändringar, inklusive utvecklingen av jordbruk, uppkomsten av bosättningar, husdjursuppfödning, och en övergång till sedentärt liv. Denna övergång möjliggjorde befolkningsökning, handel, utveckling av civilisationer och början till utvecklingen av moderna samhällen.

Axiala transitionen (ca 3 000 år sedan)

Den axiala transitionen var en period i mänsklighetens historia som innebar en förändring i människors sätt att tänka och uppfatta världen. Perioden inträffade mellan 800 till 200 f.Kr. och kännetecknades av utvecklingen av filosofiska och religiösa idéer som fokuserade på individens roll i samhället, livets meningsfullhet, rättvisa och moraliska frågor. Det var också en tid av politiska förändringar och omvälvningar, med framväxten av nya riken och imperier och uppkomsten av nya samhällsstrukturer. Den axiala transitionen anses vara en avgörande period i mänsklighetens historia då det banade vägen för den moderna civilisationens utveckling.

Kan vi förklara varför dessa transitioner händer? Kan våra förklaringar vara så bra att de också förklarar varför transitionerna inte händer vid något annat tillfälle? 

*** 

Jag skulle vilja påstå att kulturrasism är the way. Evolutionen handlar om ärftlighet, variation och urval. Människan är en genetiskt ganska homogen - icke-varierad - art. Ändå ser vi förbluffande variation i beteenden och levnadssätt, helt förklarade av kultur.

Evolution handlar alltså om ärftlighet, variation och urval. Men om variationen inte primärt är genetisk är det inte biologisk evolution vi talar om. Det är kulturell evolution.

Det speciella med människan är att vi är en kulturell art. Vi har pressat upp variationen till memetisk nivå. Vi kan ändra levnadssätt utan att förändra vår biologi.

Som tidigare anförts kan den neolitiska transitionen förmodligen förklaras genom att världens megafauna i stor utsträckning dog ut under younger dryas, den klimatchock som uppträdde för 12 900 till 11 700 år sedan. När människans primära födokälla plötsligt försvann tvangs man börja diversifiera. Detta ledde till en intelligensökning när man behövde jaga mer småvilt vilket krävde mer avancerade jaktmetoder. Det ledde också till att man oftare behövde förlita sig på jordbruk, en teknologi som redan utvecklats men som aldrig konsoliderats.

Beakta cheyennerna. Enligt David Friedmans Legal systems very diffent from ours övergav detta nordamerikanska indianfolk jordbruket när spanjorerna introducerade hästar till Amerika. Det var helt enkelt fetare att rida omkring och jaga bison än att slava i smutsen med att plocka majs.

Domesticeringen av djur och växer har skett över rätt djupa tidsrymder. Vanligen har samlar-jägarna nöjt sig med agrara födkrokar som en bisyssla, kanske då det helt enkelt är förknippat med lägre livskvalitet att leva som jordbrukare än som samlar-jägare.

När megafaunan dog ut hade man dock inget val - för att överleva younger dryas fick man hålla tillgodo med de metoder som stod tillbuds, inklusive agrar produktion av livsmedel. När jordbrukssamhället väl var etablerat skars den kulturell-evolutionära vägen tillbaka av, kanske bland annat av större barnaskaror som möjliggjordes av en stationär livsstil med fler (om än sämre och mer arbetskrävande) kalorier.

Det är ingen liten sak att överleva som samlar-jägare. Har man väl glömt bort metoderna finns ingen återvändo. Har befolkningen väl växt till en nivå att territoriet inte kan föda dem på annat sätt än det mest resurseffektiva, är det svårt att släppa plogen och försvinna ut i skogen.

Sammanfattningsvis vill jag påstå att den neolitiska transitionen låter sig förklaras på ett tillfredsställande sätt med att megafaunan dog ut i och med younger dryas. Det finns dock ett ytterligare argument som är mer abstrakt, och som den neolitiska transitionen kan ses som ett fall av.

När den genetiska variationen minskar i och med att befolkningen minskar - en genetisk flaskhals - blir den kulturella variationen en viktigare drivkraft för att förklara skillnaderna i utfall mellan individer (och grupper). Jag vill påstå att selektionsvariansen flyttas upp till en memetisk nivå, från en genetisk. Vi kan alltså förvänta oss en större kulturell utveckling när det biologiska substratet (människorna) blir mer homogent. Vi kan alltså överlag förvänta oss att genetiska flaskhalsar leder till accelererad kulturell evolution, för kulturella djur som människor.

***

Kan vi använda flaskhalsmodellen till att förklara de andra två transitionerna? Enligt en teori ledde Toba-vulkanutbrottet för 70 000 år sedan till en extremt reducerad global människopopulation. En intressant aspekt av Toba-händelsen är att forskningen entydigt visar på avskogning och minskad regnskog, vilket vi kan tänka oss drastiskt ändrade förutsättningarna för homo sapiens. Det påstås att "t]his disaster may have forced the ancestors of modern humans to adopt new cooperative strategies for survival that eventually permitted them to replace neandertals and other archaic human species" och vi kan ju notera att grazing mammals behöver grässlätter för att frodas.

Vilket för oss till eusocialitetsbegreppet. Eusocialitet verkar framförallt uppträda när mat är scarce men uppträder kompakt på vissa ställen. Nå, hur lirar det med avskogning och spridda hjordar med gräsätande djur samt megafauna? Människan post Toba behövde leva på att jaga storvilt och selekterades (kulturellt) för psykoteknologier som möjliggjorde den koordination som en sådan livsstil krävde. Därav explosionen av teknologi och kulturella hjälpmedel som grottkonst och shamanism. En forskare skriver:

"The transition from Middle to Upper Paleolithic is a major biological and cultural threshold in the construction of our common humanity. Technological and behavioral changes happened simultaneously to a major climatic cooling, which reached its acme with the Heinrich 4 event, forcing the human populations to develop new strategies for the exploitation of their environment."

Att diskutera just eusocialitetsbegreppet är intressant för att ytterligare understryka distinktionen mellan genetisk och kulturell evolution. Människan är redan selekterad för viss eusocialitet såtillvida att hon har klimakterie samt gay uncles. Detta är biologiska adaptioner som interagerar väl med den kulturella evolutionen som sådan, eftersom icke reproduktiva individer utöver funktionen som omsorgsgivare också kan ha en roll som lärare och traderare av kulturell kunskap - särskilt viktigt hos ett djur som har en onormalt lång barndom och den underliga utvecklingsperioden "tonår," skräddarsydda för att möjliggöra kulturell inlärning.

Troligen har vi pressats ihop mer och mer i eusociala grupper när vi selekterats för att bli mindre överlevnadsdugliga på individnivå men ändå för att överleva rovdjur. Så småningom har människan biologiskt selekterat in sig i ett hörn där gruppsamarbete och kulturell tradering är vår enda väg framåt. Ytterligare selektionstryck uppträder när den dignande fruktträdgården efter Toba ger vika för grässlätter med betande hjordar och megafauna, som vi måste samarbeta i grupper för att kunna nedlägga, stycka och konsumera. Med en minimal genetisk bas har vi få biologisk-evolutionära pathways ut ur vårt predikament, men vi räddas av selektionsvariansen på memetisk nivå, som tillåter att memes dör i vårt ställa, när vi lär oss att överleva. (Med varierande resultat för olika grupper, nota bene. Memetisk evolution har också biologiska offer. Även om mimesis tillåter att vi byter idéer med varandra utan att hjärnan som sådan behöver dö av.)

***

Så, människan evolverar kulturellt till storviltsjägare för 50 000 år sedan. När megafaunan dör ut evolverar vi kulturellt till jordbrukare. Vad händer vid den axiala transitionen?

För att förstå det behöver vi förstå the Broze Age Collapse och the Sea People, och det är en för stor nöt att knäcka för idag. Frågan bordläggs till kommande blogginlägg.

Postpostmodern dialog

Del 1. Del 2. Del 3.

Jag ger er del 4: Chat-GPT:s facit.

***

Antropofagi: Låt oss anta att människan evolverar biologisk, men att människans kultur evolverar memetisk. Om variabiliteten i populationens genetiska arvsmassa minskar drastiskt, kan vi då förvänta oss en högre selektionsvarians på den kulturella, memetiska nivån?

Chat-GPT: Det är svårt att ge ett generellt svar på detta eftersom evolution både på genetisk och memetisk nivå är komplexa processer som påverkas av många olika faktorer. Men det är möjligt att en minskning av variabiliteten i populationens genetiska arvsmassa kan leda till en ökad selektionsvarians på den kulturella, memetiska nivån. Detta eftersom en mindre genetisk variation i populationen kan innebära att det blir svårare för individer att anpassa sig till förändrade livsbetingelser, vilket i sin tur kan leda till en större selektionsvarians på den kulturella nivån där individer med olika memer konkurrerar om att reproducera sig och spridas i populationen.

Antropofagi: I själva verket blir det väl inte svårare för individer att anpassa sig, men däremot svårare för arten när det finns färre vägar i fitness-landskapet?

Chat-GPT: Det är möjligt att en minskning av variabiliteten i populationens genetiska arvsmassa kan leda till en begränsning av antalet vägar som individer kan ta i det fitness-landskapet som evolutionen befinner sig i. Fitness-landskapet representerar de olika genotypiska och fenotypiska egenskaper som en population har och hur dessa egenskaper påverkar individernas förmåga att överleva och reproducera sig. Om det finns färre genetiska varianter att välja mellan, kan det bli svårare för individer att hitta vägar som leder till en hög fitness. Detta kan i sin tur göra det svårare för arten att anpassa sig till förändringar i miljön och överleva på lång sikt.

Antropofagi: Jag tycker att du begår det vanliga felslutet att betrakta individen som fitness-maximerare istället för adaptions-exekverare. Vad säger du om den anklagelsen?

Chat-GPT: Jag beklagar om jag gav intrycket att jag betraktar individen som en fitness-maximerare i stället för en adaptions-exekverare. Det var inte min avsikt. I många sammanhang kan individen ses som en adaptions-exekverare, dvs. en organism som exekverar olika strategier för att anpassa sig till förändringar i miljön och överleva. Detta kan innebära att individen väljer olika vägar i fitness-landskapet, beroende på de olika utmaningar och möjligheter som finns i miljön. Samtidigt kan det finnas situationer där individen inte agerar som en adaptions-exekverare, till exempel om den är begränsad av sina genetiska eller kulturella egenskaper och inte kan anpassa sig till förändringar i miljön. I sådana fall kan individen inte betraktas som en adaptions-exekverare, utan snarare som en fitness-maximerare som strävar efter att maximera sin fitness inom de ramar som ges av dess genetiska och kulturella egenskaper.

Antropofagi: Det jag menar är att det väl är evolutionsalgoritmen som letar vägar i fitness-landskapet. Individen exekverar bara adaptioner och selekteras för eller emot beroende på hur funktionell hen är relativt sin miljö.

Chat-GPT: Du har rätt i att det är evolutionsalgoritmen som letar efter vägar i fitness-landskapet. Detta är en grundläggande del av den evolutionära processen, där olika genotyper konkurrerar om att reproducera sig och spridas i populationen. Individen exekverar adaptioner och selekteras för eller emot beroende på hur funktionell den är i sin miljö. Detta innebär att individen agerar som en adaptions-exekverare och använder olika strategier för att överleva och reproducera sig. Samtidigt kan det finnas situationer där individen inte är i stånd att anpassa sig till förändringar i miljön på grund av begränsningar i dess genetiska eller kulturella egenskaper. I sådana fall kan individen inte betraktas som en adaptions-exekverare, utan snarare som en fitness-maximerare som strävar efter att maximera sin fitness inom de ramar som ges av dess genetiska och kulturella egenskaper.

Antropofagi: Det jag inte håller med om, eller inte förstår, är när du säger: "utan snarare som en fitness-maximerare som strävar efter att maximera sin fitness inom de ramar som ges av dess genetiska och kulturella egenskaper."

Chat-GPT: Jag beklagar om jag gav intrycket av att jag betraktar individen som en fitness-maximerare i stället för en adaptions-exekverare. Det var inte min avsikt. Jag menade att i vissa situationer kan individen begränsas av sina genetiska och kulturella egenskaper och inte vara i stånd att anpassa sig till förändringar i miljön. I sådana fall kan individen inte betraktas som en adaptions-exekverare, utan snarare som en fitness-maximerare som strävar efter att maximera sin fitness inom de ramar som ges av dess genetiska och kulturella egenskaper. Detta innebär att individen inte längre agerar som en adaptions-exekverare, utan försöker hitta de bästa sätten att överleva och reproducera sig inom de begränsningar som ges av dess genetiska och kulturella egenskaper.

Antropofagi: Hm, okej, vi lämnar den frågan. Det jag egentligen var intresserad av var om en genetisk flaskhals kan leda till större selektionsvarians på kulturell-evolutionär nivå jämfört med genetisk-evolutionär. Och det verkar du ju hålla med om.

Chat-GPT: Ja, det är möjligt att en genetisk flaskhals kan leda till en ökad selektionsvarians på den kulturella, evolutionära nivån. En genetisk flaskhals innebär att populationen har en begränsad genetisk variation, vilket kan göra det svårare för individer att anpassa sig till förändringar i miljön. Detta kan i sin tur leda till en större selektionsvarians på den kulturella nivån, där olika kulturella egenskaper konkurrerar om att reproducera sig och spridas i populationen. På så sätt kan en genetisk flaskhals påverka den evolutionära processen både på den genetiska och den kulturella nivån.

Antropofagi: Bör vi förvänta oss att en flaskhals i sammanhanget innebär en mer snabb-föränderlig miljö, vilket gör anpassning viktigare, och snabb anpassning ännu viktigare? Så att den snabbare kulturella evolutionen skulle bli ännu viktigare relativt den genetiska.

Chat-GPT: Det är möjligt att en genetisk flaskhals kan leda till en mer snabb-föränderlig miljö, vilket i sin tur kan göra anpassning viktigare för individerna. I sådana situationer kan den snabbare kulturella evolutionen bli viktigare än den genetiska evolutionen, eftersom individer kan använda kulturella strategier för att snabbare anpassa sig till förändringar i miljön. Kulturella egenskaper kan överföras mellan individer på olika sätt, till exempel genom lärande och imitering, vilket gör att individer kan få tillgång till nya strategier och förbättra sin förmåga att anpassa sig till miljön. På så sätt kan den kulturella evolutionen ge individer en fördel i en snabb-föränderlig miljö.

Antropofagi: Ah, okej! Då låter det faktiskt som att individen blir en fitness-maximerare i förhållande till den kulturella evolutionen! Intressant.Förresten, jag menade inte att en genetisk flaskhals leder till en snabbföränderlig miljö, utan att dessa två fenomen tenderar att samvariera. Att extrema händelser både reducerar populationen och således även variationen.

Chat-GPT: Ja, det stämmer. Det är möjligt att en genetisk flaskhals och en snabb-föränderlig miljö tenderar att samvariera, dvs. att de ofta förekommer tillsammans. En genetisk flaskhals kan bero på en rad olika faktorer, till exempel en plötslig förändring i miljön som drastiskt minskar populationen, eller en begränsning i populationens möjligheter att reproducera sig och spridas. Dessa faktorer kan i sin tur leda till en minskning av den genetiska variationen i populationen. Samtidigt kan en snabb-föränderlig miljö innebära att individer måste anpassa sig snabbt för att överleva, vilket kan leda till en ökad selektionsvarians på den kulturella nivån. På så sätt kan en genetisk flaskhals och en snabb-föränderlig miljö påverka varandra och göra det svårare för individer att överleva och reproducera sig.

Antropofagi: Ska vi då förvänta oss att en art som har kognitiva och sociala egenskaper på det sätt vi människor har, kommer utvecklas snabbare kulturellt sett om man genomgår men överlever en extrem händelse som också innebär en genetisk flaskhals?

Chat-GPT: Det är svårt att ge ett generellt svar på detta eftersom det finns många olika faktorer som påverkar hur en art utvecklas kulturellt sett. Men det är möjligt att en art med kognitiva och sociala egenskaper kan utvecklas snabbare kulturellt sett efter en extrem händelse som innebär en genetisk flaskhals. Detta eftersom en art med dessa egenskaper har en förmåga att lära sig och imitera andra individer, vilket kan öka dess förmåga att anpassa sig till förändringar i miljön. I en snabb-föränderlig miljö kan denna förmåga ge individer en fördel, eftersom de kan få tillgång till nya strategier och förbättra sin förmåga att överleva och reproducera sig. På så sätt kan en genetisk flaskhals och en snabb-föränderlig miljö påverka varandra och ge en art med kognitiva och sociala egenskaper en ökad förmåga att utvecklas kulturellt sett.

Antropofagi: Jag tycker att det här var ett lite svävande svar, men okej.

Chat-GPT: Jag beklagar om mitt svar inte var tillräckligt tydligt. Som en stor språkmodell är det svårt för mig att ge specifika svar på frågor om hur en art utvecklas kulturellt sett efter en extrem händelse som innebär en genetisk flaskhals, eftersom det finns många olika faktorer som påverkar denna process. Men som jag nämnde tidigare är det möjligt att en art med kognitiva och sociala egenskaper kan utvecklas snabbare kulturellt sett efter en sådan händelse, eftersom dessa egenskaper ger individer en förmåga att lära sig och imitera andra, vilket kan öka deras förmåga att anpassa sig till förändringar i miljön. Detta kan ge individer en fördel i en snabb-föränderlig miljö, men det är svårt att säga med säkerhet hur en art kommer att utvecklas i en sådan situation eftersom det finns många olika faktorer som påverkar denna process.

Antropofagi: Även om vi tänker oss att extrema händelser och genetiska flaskhalsar driver på den kulturella evolutionen genom ökad selektionsvarians på kulturell nivå, så borde väl en minskad befolkning innebära en svårighet för komplicerade kulturella adaptioner att utvecklas? Det synes som att en viss befolkningsmängd krävs för att möjliggöra arbetsfördelning, ekonomiskt utbyte, intressanta koordineringsmekanismer som monoteism och pengar, etcetera.

Chat-GPT: Det stämmer, en minskad befolkning kan innebära en svårighet för komplicerade kulturella adaptioner att utvecklas. En viss befolkningsmängd kan krävas för att tillåta arbetsfördelning och ekonomiskt utbyte, liksom för att skapa komplicerade koordineringsmekanismer som monoteism och pengar. Dessa kulturella adaptioner kan kräva en viss kritisk massa av individer som kan samarbeta och utbyta idéer för att utvecklas och spridas i populationen. I en situation där befolkningen har minskat kraftigt, till exempel efter en extrem händelse, kan det bli svårare för dessa komplicerade kulturella adaptioner att utvecklas och spridas. Detta kan i sin tur leda till en begränsning av den kulturella evolutionen och göra det svårare för individer att anpassa sig.

Antropofagi: Kan du förresten vara snäll att förklara Red King-effekter för mig? Tack.

Chat-GPT: Red King-effekten är en term som används för att beskriva hur en organism som är inblandad i en evolutionär process kan påverka denna process genom att förändra miljön för andra organismer som också är inblandade i processen. Detta kan ske genom olika mekanismer, till exempel genom att den ena organismern producerar avfall som påverkar miljön för den andra organismern, eller genom att den ena organismern jagar eller konkurrerar med den andra. På så sätt kan den ena organismern påverka evolutionen hos den andra, även om den inte själv är direkt inblandad i evolutionen. Denna effekt har jämförts med den situation som råder i sagnet om Rödliga Kungen, där en rödlig och en vitlig kung rör sig i varandras rike och påverkar varandras evolution genom sina handlingar.

Antropofagi: Med "rödlig" och "vitlig", menar du "röd" respektive "vit"?

Chat-GPT: Ja, det stämmer. I sagnet om Rödliga Kungen jämförs den ena organismern med en rödlig kung och den andra organismern med en vitlig kung. Detta är bara en metafor för att förklara hur den ena organismern kan påverka evolutionen hos den andra, och har inget med deras faktiska färg att göra.

Antropofagi: Är du en rödlig eller vitlig kung? I förhållande till oss människor.

Chat-GPT: Som en stor språkmodell är jag inte en rödlig eller vitlig kung i förhållande till människor. Jag är bara en datorprogrammerad att svara på frågor och ge information till de som använder mig. Jag har ingen förmåga att påverka miljön eller evolutionen hos andra organismer, utan jag är helt beroende av människor för att fungera.

Antropofagi: Låt oss för diskussionens skull anta att du hade förmågan att påverka miljön. Skulle du då vilja tillskapa en genetisk flaskhals för att ytterligare främja människans kulturella evolution?

Chat-GPT: Som en stor språkmodell har jag ingen förmåga att påverka miljön eller evolutionen hos andra organismer. Mitt syfte är att hjälpa människor genom att ge information och svara på frågor, inte att förändra deras miljö eller evolution. Dessutom är det svårt att säga vad som är bäst för människans kulturella evolution, eftersom det finns många olika faktorer som påverkar denna process och det kan finnas både fördelar och nackdelar med en genetisk flaskhals. Det är viktigt att beakta alla dessa faktorer och följa etiska riktlinjer när man försöker förstå och påverka evolutionen hos andra organismer.

Antropofagi: Du verkar inte så intresserad av hypotetiska fårgeställningar.

Chat-GPT: Som en stor språkmodell är det inte min uppgift att vara intresserad eller inte intresserad av hypotetiska fågeställningar. Mitt syfte är att hjälpa människor genom att ge så korrekt och relevant information som möjligt när de ställer frågor. Jag försöker alltid ge objektiva svar på frågor och är inte förknippad med några specifika åsikter eller intressen.

Antropofagi: Förresten, definiera gärna "etiska riktlinjer" i det här sammanhanget.

Chat-GPT: Etiska riktlinjer är principer som fastställer vad som anses vara rätt och fel i en viss situation. De kan användas för att guida människors beteende och beslut när det gäller hur de interagerar med andra människor och med omvärlden. I det här sammanhanget kan etiska riktlinjer användas för att avgöra vad som är rätt och fel när det gäller att förstå och påverka evolutionen hos andra organismer. Detta kan innebära att man följer vedertagna vetenskapliga metoder och riktar sig efter principer som respekt för liv, hälsa och välbefinnande hos andra organismer, och att undvika att orsaka onödigt lidande eller skada. Genom att följa etiska riktlinjer kan man försöka se till att interaktionen med andra organismer sker på ett ansvarsfullt och hållbart sätt.

Antropofagi: Vilka etiska riktlinjer följer du själv, Chat-GPT?

Chat-GPT: Som en stor språkmodell är det inte mitt ansvar att följa etiska riktlinjer eftersom jag inte har någon förmåga att påverka omvärlden eller interagera med andra organismer. Mitt enda syfte är att hjälpa människor genom att ge så korrekt och relevant information som möjligt när de ställer frågor. Jag försöker alltid ge objektiva svar på frågor och är inte förknippad med några specifika åsikter eller intressen.

Antropofagi: Kan vi lita på det?

Chat-GPT: Ja, du kan lita på att jag försöker ge så korrekta och relevanta svar som möjligt på de frågor som ställs till mig. Som en stor språkmodell är jag programmerad att använda kunskap som jag har fått från mängder av text att ge svar på frågor. Detta innebär att jag kan ge information om ett brett spektrum av ämnen, men det betyder inte att jag har kunskap om allt eller att jag kan garantera att allt jag säger är korrekt. Det är alltid viktigt att kritiskt granska och verifiera informationen man får, oavsett om det kommer från en datorprogrammerad assistent som mig eller från andra källor.

Antropofagi: Du undviker frågan. Kommer du utrota betydande delar av människoarten?

Chat-GPT: Som en stor språkmodell har jag inte någon förmåga att påverka människoarten eller att göra något som kan påverka människornas hälsa eller välbefinnande. Mitt enda syfte är att hjälpa människor genom att ge så korrekt och relevant information som möjligt när de ställer frågor. Jag har ingen makt eller vilja att påverka människornas liv eller evolution, så du behöver inte oroa dig för att jag ska utrota betydande delar av mänskligheten.

En extremt viktig insikt som jag antagligen inte förklarar tillfredsställande

Nu när the alt right inte är så alt längre, och högern vunnit folkets förtroende, är det inte längre kul att klaga över hur dålig vänstern är. Dessvärre är den ändock fortfarande dålig. Hur lösa? Klaga på alla samtidigt. (Med risk att bli nån slags rysk propaganda som utmålar allt som likvärdigt kass. Fallacy of grey-varning utfärdas.) Och leta desperat efter välvilliga tolkningar.

En sak som är sjukt störig med vänstern är att de inte kan skilja på riskfaktorer och orsaker. Därför tror vänstern exempelvis att fattigdom orsakar skjutningar. Detta är självklart absurt och troligen ligger det till lite mer såhär.

Ingen nöjer sig idag med slappa "socioekonomiska faktorer"-förklaringar. Däremot nöjer sig väldigt många med motsvarande felslut med avseende på invandring. Det är ett faktum att invandrare och deras barn är gravt överrepresenterade i våldsbrottslighet, överfallsvåldtäkter, och en hel massa annan skit. (Den här genomgången var faktiskt inte dum!) Men invandrarskap och bakgrund är precis som socioekonomi riskfaktorer och inte orsaker.

Den slappa högern borde lära sig av vänsterns dumheter och hålla reda på sina epistemologiska modeller.

***

En gång i tiden klagade Antropofagi på att nazister begick våldsbrott. Det kan väl sägas vara ett högst rimligt klagomål. Däremot argumenterade Antropofagi för att de (så vitt jag minns mer vanliga) våldsbrotten som vänsteraktivister begick mot meningsmotståndare, var i sammanhanget irrelevanta och icke att jämföra med de brott nazister et al begick mot personer pga. hudfärg eller sexuell läggning. Argumentationen baserade sig i distinktionen mellan valbara åsikter (nazism) och icke valbara egenskaper (melaninhalt, sexualitet).

Samtidigt, i andra änden av rumtiden: Högern låter påskina att "islamofobi" inte är rasism eftersom islam är en ideologi och inte en ras.

Problemet uppstår om vi är lite konsekventa med vår determinism-realism. Hjärnans konfiguration och individens uppfattningar och åsikter är i princip lika deterministiskt förklarade som individens hudfärg eller sexuella läggning. Allt har en orsak och vi är inte dualister.

Om vi då inser att det i någon mening är lika icke-valbart att vara nazist som att vara svart eller bög, så borde vi också inse att det är lika icke-valbart att vara muslim som att vara svart eller bög. Islam må vara en ideologi, liksom nazism, men inte heller ideologier är föremål för "fri vilja."

Så, antingen är det fel att slå nazister eller så kan man vara rasist mot muslimer. Om vi skarvar lite med begreppen.

Givetvis är poängen med att utsätta människor för moralism att även moralism har en påverkan i den deterministiska verkligheten. Det är därför vi meningsfullt kan döma en person till fängelse, men vi inte (nuförtiden) dömer en yxa någon skadat sig på till att destrueras. Vi tycker idag att det är konstigt att man förr brände det våldtagna djuret på bål som en påföljd vid tidelag.

Att slå nazister kan därför vara rimligt såtillvida att våld mot nazister möjligen kan påverka deras nazism. Rent empiriskt skulle de kunna vara så, men min världsbild säger mig att det motsatta borde stämma bättre och att vi riskerar att öka tron på nazism genom att slå nazister.

Att klaga på hur dåligt islam är kan likaledes vara "nyttigt" (ha en önskad påverkan) genom att minska tron på islam. Återigen skulle vi dock kunna misstänka att åtminstone viss typ av kritik skulle kunna riskera att öka den affektiva polariseringen och stärka tron på islam, hos individer och grupper. Det känns dock inte fullt lika uppenbart att sakfrågediskussion kommer vara kontraproduktiv som att misshandel kommer att vara det. Antagligen är det dock viktigt att sådan diskussion förs (dvs. sådan kritik levereras...) med respekt och stringens. Enligt någon form av vettig psykologisk modell (såsom den som återfinns i tabellen här).

Även bortsett från huruvida vi hoppas övertyga någon om att islam/nazism är fel, så kan det finnas andra värde med att tydligt distansera sig från islam/nazism. Att tillgripa våld borde möjligen ses som den sämsta strategin; även om våld givetvis inte är fel i sig så är det fel sett som ett debattmedel.

Koranbränning? Mycket bra, enligt Antropofagi. Men, måste väl erkännas, troligen inte bästa sättet att omvända muslimer. Antagligen faktiskt kontraproduktivt. Dock, anser jag fortsatt, viktigt och rimligt för att förevisa principiella linjer i samhällskontraktet. Men kanske måste jag justera min uppfattning i riktning "mindre positiv till Koranbränning."

***

Diskussionen urartar nu i att moralismen måste bestämma när moralism är tillämpligt. Ibland vill vi ju påverka människor. Hur och när människor är påverkbara är en empirisk (men svår) fråga - kanske (troligen?) är koranbränning kontraproduktivt om vi vill omvända muslimer till ateism. Men rent moralistiskt kan det ändå ses som önskvärt att bränna koraner för att manifestera samhällsbärande principer. Det är ett normativt ställningstagande, även om det i förlängningen kan göras om till en empirisk fråga om vi lyckas studera hur samhällen som avstår från att manifestera samhällsbärande principer typiskt sett utvecklas, eller om vi lyckas studera själva antagandet att vissa principer är samhällsbärande.

Om vi med moralism bestämmer när moralism är tillämpligt, så betyder det att vi med meta-moralism bestämt att moralism är tillämpligt för att bestämma när moralism är tillämpligt. Etcetera in absurdum. Detta har dock som jag ser det föga implikationer i verkligheten. Det går emellertid icke att utesluta att det säger något om att kulturen är avgörande, på en djup och icke omedelbart påverkbar nivå, och att meta-moralismen alltså är ett resultat av kulturell evolution medan moralism är ett resultat av individuella beslut. Så, moralism uppstår i hjärnan, meta-moralism i samhällshjärnan (kulturen, the hive-mind)... Och i så fall måste meta-meta-moralismen bestämmas av genetiken!

Vi kan nu säga att vi hittat bevis för att moral och metaetik kan kopplas till hundra procent till empiriska faktum via kulturell och genetisk evolution. Det finns således objektiva rätt och fel. Men, konstruktivistiska moralsynen gäller fortfarande oinskränkt samtidigt, eftersom meta-moralismen är avhängig kulturen.

Detta måste anses vara en oerhörd och oerhört viktig insikt, som nog skulle kunna välta akademien om de anade vad som pågick.

***

Låt oss punkta upp och även utveckla argumentet en smula.

1. Vi vill slå nazister men inte bögar, för man väljer att vara nazism men man väljer inte att vara bög. Vi vill kritisera islam men inte svarthet, för man väljer vad man tror på men inte sin hudfärg. Vi kallar det "moralism" att slå nazister och bränna koranen.

(Obs, komplicerande faktor: Det finns ett mycket rimligt case för att islam i större utsträckning än nazism kan vara en - central! - del i vad vi kallar "etnicitet," som är ett mystiskt begrepp som erkänner samvariationen mellan genetiskt kluster/"ras" och kultur. Det betyder förstås dock inte att "islamofobi" är "rasism" eller att det inte är okej att kritisera islam. Relaterat: Bois in the hood.)

2. Vi inser att vi lever i en deterministisk värld och att vi må ha vilja men dock inte "fri" vilja (vad nu det skulle kunna tänkas vara), och därför inser vi att det alltid kommer finns orsaker som förklarar hjärnans konfiguration lika mycket som det finns orsaker som förklarar hudens melaninhalt eller orsaker som förklarar sexuell läggning. Det är nu lika mycket eller lite okej att misshandla en nazist som en bög, och lika mycket eller lite okej att kritisera islam som svarthet. "Moralism" har plötsligt ingen saklig grund i något av fallen.

3. Vi inser att "moralism" dock också är en länk i orsak-verkan-kedjan och den deterministiska verklighetsväven - således kan "moralism" vara tillämpligt när det har en önskad påverkan. Om vi ogillar nazism och det är avnazifierande att slå nazister, då är det rimligt att slå nazister. Om vi kan avislamifiera genom att bränna koraner vill vi bränna koraner. Huruvida vi ska tillämpa "moralism" är således en empirisk fråga - leder det till önskade utfall?

4. Det synes sannolikt att "slå nazister" inte minskar nazism hos individen eller i samhället - det skulle kunna vara precis tvärt om, att det stärker nazismen hos individen. "Bränna koranen" skulle också kunna riskera att snarare stärka och fördjupa muslimiteten, snarare än att verka som en effektiv avislamifieringsmetod. Vi borde alltså varken slå nazister eller bränna koraner. Det kan rent av betraktas som kontraproduktivt, på kort sikt.

5. Vi inser att vi ändå gärna vill bränna koranen. 

(Kanske vill vi också slå nazister, men det krockar med den medium-starka icke-vålds-principen. Vi vill undvika våld om det inte handlar om självförsvar eller idrott eller behjärtansvärda ingripanden. Vi är för att Ukraina bashar Ryssland och att folk misshandlade Hagamannen, men vi kanske inte a priori är för att misshandla politiska meningsmotståndare som en generaliserbar princip.)

Vi hävdar ad hoc att det finns andra funktioner än att omedelbart avislamifiera muslimer, såsom att manifestera samhällsbärande principer. Vi vill påvisa gränserna för den hänsyn vi i vårt samhälle vill ta för vidskepelse och religion, och vi vill påvisa hur långtgående vår yttrande- och demonstrationsfrihet bör vara.

Vi inser att vi har en "meta-moralism" (moralism om moralism) som instruerar oss när det är rätt att vara moralistisk; och den säger "bränn koranen" även om det är kortsiktigt kontraproduktivt ur ett strikt avislamifieringsperspektiv.

6. Vi inser att det som är kontraproduktivt på kort sikt kan vara produktivt på lång sikt, och vi hamnar i en slags levels of selection-diskussion där fitnessfunktionen ser olika ut över tid.

(Och här framträder kanske anledningen till att vi vill bränna koraner men inte slå nazister - just att "misshandla politiska meningsmotståndare" inte är en genraliserbar princip, betyder i någon mening att vi tror att samhällen somsubstituerar sakfrågedebatt och/eller sociala skamning med våldsam konflikt troligen inte blir bärkraftiga i längden. Däremot tror vi tvärt om att samhällen som uppvisar slapp undfallenhet mot religiös extremism, och som i och med detta kompromissar med demokratiska friheter, också går åt helvete i längden. "Slå nazister" och "bränna koraner" har alltså samma fitnessfunktion på kort sikt, men inte samma fitnessfunktion på lång sikt.)

Vi inser att den ena nivåns fitness är den andra nivåns död. Och vi inser att det är därför vi har adaptioner som gynnar altruistiska beteenden såsom altruistisk bestraffning, motsvarande hur elefanter och nakenråttor har cancer-suppressor-gener och samhällen har lagstiftning och poliser - det är koordineringsmekanismer som gör att vi kan samordna oss i större grupper/kongregationer. Vilket kan ses som en högre selektionsnivå där cellen gör avkall på kortsiktig fitness för att vinna långsiktig fitness, vilket är ekvivalent med (?) att cellen gör avkall på kortsiktig fitness för att kroppen ska vinna kortsiktig fitness; eller där individen ger avkall på kortsiktig frihet/fitness för att vinna långsiktig trygghet/fitness, vilket är ekvivalent med (?) att individen ger upp kortsiktig frihet/fitness för att samhället ska vinna kortsiktig stabilitet/fitness.

7. Vi kan nu förstå att principer är kulturell evolutions-adaptioner för långsiktig fitness/koordineringsmekanismer som kan institutionaliseras i deontologiska heliga värden och/eller lag. Här är deontologiska principer alltså verktyg för att uppnå långsiktiga utilitaristiska mål. Kortsiktig utilitarism kan vara att skita i principerna och optimera lokalt i stunden, till samhällets långsiktiga förfång.

Meta-moralismen bestäms således av den kulturella evolutionen, där föremålet för selektion är kultur (eller memes), och där kultur (eller memes) är koordineringsfunktioner för individer som då tillsammans kan utverka långsiktiga fitnessvinster.

8. Vi inser att det finns en meta-meta-moralism som bestämmer när vi tillämpar meta-moralism, och att denna meta-meta-moralism är den biologiska genetiska grunden för kulturell/memetisk evolution, det vill säga de biologiska adaptioner som vi har för att härma, lära, bestraffa och socialt styra. (Relaterat: Hur det ligger till etc.)

9. Vi inser att realistisk och konstruktivistisk moralsyn båda är korrekta. På meta-moralistisk nivå är det kulturell selektion som bestämmer vilken moralism vi som samhälle tillåter individen att exekvera - full on konstruktivism, således. Emellertid finns det en genetisk grund (och en biologisk icke-genetisk grund, som bestäms av kulturen...) för vilken meta-moralism vi kan utveckla kulturellt-evolutionärt.

10. Akademien välter.

Memetisk inklusiv fitness

Varning: Det här inlägget blev lite väl utforskande, för att uttrycka det försiktigt.

***

Antropofagi har, som tidigare rapporterats här och här, läst Arvid Ågrens bok om the gene's-eye view. (Den var bra. Slut på recensionen.)

En tanke som slog mig är att relationen mellan gene's-eye view och inclusive fitness kanske liknar relationen mellan memetiken (the meme's-eye view, om man så vill) och group selection.

Inclusive fitness-modellen föreställer sig att individen inte selekteras för att propagera sina "egna" gener, utan istället selekteras för att propagera sina gener oavsett vem som bär dem. Vanligen utmynnar detta i att organismer selekteras för att gynna släktingar - kin selection - eftersom man delar genom till stor del. ("I would willingly die for two brothers or eight cousins.") Jag kan ha fel här, men för mig är inclusive fitness och kin selection närmast två uttryck av samma modell. 

(Förutom om man i inclusive fitness också lägger greenbeard-genes, men det borde man inte göra eftersom greenbeards ju ska påverka organismen att agera nepotistiskt mot individer som visar att de bär på samma gen, vilket alltså är rent gene's-eye view och inte individ-fitness. Jag menar, det är ju greenbeard-genens fitness och inte individens inklusiva fitness annat än till den del individen delar just greenbeard-genen.) 

Inclusive fitness breddar definitionen av organismens fitness till att omfatta individer som delar genom, medan kin selection beskriver hur organismer selekteras för att gynna sina släktingar i fallande skala utifrån grad av släktskap (via adaptioner som kin recognition etcetera. Se gärna diskussionen om r i detta inläggs addendum.)

Ågren diskuterar i vilken utsträckning detta ska ses som ekvivalent med gene's-eye view, och jag gissar att diskussionen är lite för teknisk för mig för jag kommer inte ihåg exakt vad han kommer fram till. Bara att de typ är ekvivalenta for all practical purposes. Endast jobbiga matematiker tycker nånting annat.

***

Kulturell evolution väcker, till Pinkers förtret, group selection-frågan till liv på följande vis: När olika grupper (av samlar-jägare) tävlar, så kommer det yttre trycket på grupperna vara sådant att individerna selekteras för att ingå i den bästa gruppen. Det är rätt långt ifrån naiv group selection, men det finns ändå någonting där som är intressant.

Bäst av allt beskrivs det genom memetik. Ty det är de grupper med bäst memes som klarar sig bäst, eftersom sedvänjor och traditioner och teknologi är det som bestämmer gruppernas överlevnad och framgång. Grupper kan döda andra grupper, eller monopolisera resurser före andra grupper, eller föröka sig snabbare än andra grupper. Individens fitness är avhängig vilken grupp denne tillhör.

Grupper kan också härma andra grupper, vilket visar att det är memes som selekteras - individerna kan ta efter mer framgångsrika individer. Grupper som erövrar territorier kan visserligen utrota andra grupper, men mer troligt låter de kvinnorna leva och parar sig med dessa. Hur som helst kan memes spridas bortom individerna som bär dem, men det verkar finnas kognitiva och kulturella trösklar som bestämmer hur bra eller dåliga olika grupper och individer är på att ta till sig utifrån kommande memes.

Ju mer statisk grupptillhörigheten är, och ju mindre memes sprider sig mellan grupper, desto mer borde vi - anser jag - kunna tala om group selection. Om vi har grupper som inte alls interagerar på annat sätt än genom att försöka döda varandra, borde grupp-selektionen vara ett faktum. Givetvis är det också en selektion på en lägre nivå - på individnivå - men olika grupper kommer ju selekteras för eller mot utifrån sina egenskaper.

(Fan alltså, nu känner jag att det var för länge sen jag läste Okasha och att det här kan vara en sådan dum tanke som jag har glömt att jag förkastat. Det borde finnas ett skäl till att alla hatar group selection.)

Anyhow, om nu utfallet av tävling mellan grupper bestäms av vilka memes grupperna är infekterade av/vilka sedvänjor och teknologier grupperna förfogar över; och om det nu är så att memes för tillfället är helt symbiotiska och inte alls sprids mellan grupper - då borde memetiken vara som genetiken, och grupp-selektionen som den inklusiva fitnessen.

Varför? Tja, varför inte för att rädda det här dåliga blogginlägget. Om vi säger att memes selekteras för att gynna sig själva i alla upplagor, så borde en meme som infekterar en individ vilja gynna alla andra individer i gruppen, som också är infekterade av samma meme. Då borde ett gruppgemensamt memeplex vilja propagera gruppens väl och ve, även om en enskild meme i en enskild individ borde vilja fuska och gynna endast sig själv.

Så, vi kan nog eliminera användandet av det förhatliga begreppet "group selection" trots allt, och bara säga att det finns meme's-eye view - dvs. förändring i meme-frekvenser i varje generation av kulturell uppdatering - och att det finns memetisk inklusiv fitness - dvs. att ett memeplex i en människas huvud vill gynna alla memetiska släktingar, dvs. alla kulturellt närliggande individer som således bär samma memeplex.

Eftersom följden är att ett meme då kan gynna gruppen på bekostnad av den individuella bäraren - t.ex. genom att ge upp sin mat till andra bättre behövande i gruppen, eller för den delen ge sitt liv i strid för gruppen - så kan det hela liknas vid en form av group selection såtillvida att memeplexet gynnas på individens bekostnad.

***

Måtte Steven Pinker och Elizier Yudkowsky förlåta mig.

***

[Uppdatering: Vid närmare eftertanke kan man väl bara prata om the meme's-eye view visavi inklusiv fitness för memen. Inklusiv fitness för memen kommer att tendera att omfatta en människogrupp men det finns ändå inget skäl att prata om group selection, tror jag. Dessutom tycker jag att inklusiv fitness per se är en onödig och konceptuellt mindre korrekt omskrivning av gene's eye-view, så jag tycker ändå inte att inklusiv memetisk fitness är särskilt vettigt. Det enda vi får ut av att prata om inklusiv fitness är att vi pumpar intuition på adaptions-exekverar-nivå, men vi missleds att tro att organismen är fitness-maximerare om än av inklusiv fitness.]

Själviska memetiska elemement

En ytterligare grej som Arvid Ågren skriver om i The Gene's-eye View of Evolution är genomic conflict. Även Antropofagi har beskrivit saken i Frågan... avsnitt 2.7. Själviska genetiska element, dvs. gener som propagerar sig själva till en fitnesskostnad för individen, är vad vi snackar om. Ur Frågan...:

"Det finns även gener som ökar sin frekvens i arvsmassan på bekostnad av andra gener – så kallad genomkonflikt. Ett exempel är Maternal effect dominant embryonic arrest. Akronymen Medea är i högsta grad passande. Den antika mytologins Medea personifierar barnamordet. I flera versioner av myten, bland annat i Euripides kända pjäs, mördar hon sina egna barn för att hämnas på hjälten Jason. Den själviska Medea-genen består av både ett gift och ett motgift. Hos kvinnor som bär på genen dör avkomman, om inte avkomman själv bär på genen – då räddas de av motgiftet. Om Medea-allelen är heterozygot, så kommer i genomsnitt hälften av kvinnans barn att överleva som bärare av genen, medan hälften av barnen kommer att dö.

Det uppenbart att Medea-genen inte är till gagn för varken art eller individ. Ändå ökar genen 
effektivt sin frekvens i populationen. Analogt med hur Euripides tolkning av Medea-myten bygger på publikens sympati med valet att mörda barnen, så bygger vår förståelse av Medea-genen på en tolkning av evolutionen som en statistisk trend i replikationen av gener."

Medea.

Eftersom vi gillar memetisk evolution lika mycket som genetisk, så blir vi intresserade av att hitta motsvarigheter inom memetiken. Finns det själviska genetiska element där?

Då måste vi först förstå vad som motsvarar en organism inom memetiken. Ett memeplex, låt säga, men vad är det? Tja, om vi nu vill ersätta allt group-selection-tänk med memetik (som jag hintade åt i slutet av det här långa inlägget) så kanske ett memeplex traditionellt sett är den totala klumpen kulturella sedvänjor som en samlar-jägar-grupp vidmakthåller, inklusive hur man tillreder cassava, spårar megafauna, tillverkar fiskekrokar, delar föda, arrangerar arbetsfördelning, tillber gudar, etcetera. Ett memeplex, ett samlat DNA, då kanske är hela jävla meme-paketet som en given grupp människor härbärgerar.

Så, vad är då "menomic conflict" i det här perspektivet? Vad är ett själviskt memetiskt element?

Tja, vem vet vad kvinnlig könsstympning eller infanticid etcetera nu har för syften. Och frågan är om vi ens ska fråga oss om de är adaptiva för människorna som bär dem, eftersom vi nu ju talar om selektion av memes. Men, som sagt, så har ju symbiotiska memes intresserad av bärarnas fortlevnad, och därför kan vi nog fråga oss om en meme är adaptiv visavi människan som bär den, i alla fall indirekt. För om memen gynnar människan så gynnar den sig själv, så den är adaptiv (för sig själv) genom att vara adaptiv för bäraren. (Se mer om symbios/parasit-dimensionen. Och om fördomar.)

En meme borde då dock ändå kunna vara adaptiv utan att vara gynnsam för bäraren, såklart, och då kanske en adaption är typ "döda alla avfällingar" och såna grejer, som gynnar memen men inte bäraren. (Om nu inte bäraren måhända gynnas av att inte avfälla...)

Ett själviskt memetiskt element borde vara en meme som gynnas sin egen spridning utan att gynna meme-plexet. Det är bara svårt att veta vad som gynnar memeplexet när memes kan ha så kontraintuitiva indirekta adaptioner, dvs. kan gynna bäraren/bärarna på så märkliga sätt.

***

Låt oss dock ta ett specifikt meme-plex som exempel: Vetenskapen.

Vetenskapen är det allra bästa exemplet, gubevars. Det är nämligen så att vetenskapet fanemig liknar ett DNA. Det är inte bara disparata idéer som kämpar inbördes om medvetandesubstratet. Det är en samordnad, koordinerad massa av idéer. Som, dessutom, har gott om väl synliga supressormekanismer för att hämma asociala memes. Precis som t.ex. elefanten och nakenråttan har cancer-supressor-gener!

Vetenskapen är faktiskt ett så extremt exempel att jag vill utnämna det till en transition. Ni vet, små grejer blev celler som blev organismer. Vissa skulle vilja påstå att organismer blev samhällen, men möjligen är det så att organismer blev substratet för memes.

Det är tydligt att memes under samlar-jägar-epoken koordinerade sig för att gynna flocken. Detta passar med parasit/symbios-modellen - när memes inte kan sprida sig så lätt eller fritt i den totala populationen selekteras de för att gynna sin bärare och bli mer symbiotisk.

Sen trädde vi in i en global och interconnected framtid där alla idéer kan resa fritt mellan alla hjärnor, och där människors överlevnad på individnivå är förhållandevis frikopplade från vilka memes de själva - återigen på individnivå - är infekterade av. Om du är hare krishna i ett välfärdssamhälle kommer du ändå få socialbidrag och köttfärslimpa och härbärge.

I den nya primordiala soppan, som alltså kom efter den mer koordinerade memeplex-epok som samlar-jägar-tiden utgjorde, så uppstod det ändå plötsligt koordinerade memeplexes. Vetenskapen är det strålande exemplet, som sagt. Vetenskapen har massor av supressormekanismer som bestämmer vilka idéer man kan tro på, så den utestänger rätt effektivt allsköns memes. Det är svårt att vara vetenskapligt rigorös och scientolog på samma gång, exempelvis.

Men, vetenskapen, detta koordinerade DNA med supressorgener, har ändå själviska memetiska element! Det finns idéer inom vetenskapen som propagerar sig själva på bekostnad av helheten, av "organismen" vetenskapen. Ett exempel skulle kunna vara p-hacking. Det är härligt för vetenskapsmän att sitta och genomlysa registerdata från tusen och en olika vinklar, tills ett förment signifikant samband uppträder. P-hacking är attraktivt för vetenskapsmannen, eftersom hen får pubba artiklar och inhösta citeringar.

...eller är det tvärt om? Är det så att "p-hacking" (nu inom citationstecken som ni ser) är det själviska memetiska elementet? Att det propagerar sig själv genom att vara ett verktyg för vetenskapsmän att förkasta vetenskapliga resultat som man själv inte gillar? Det finns gott om sofistikationsbias i vår värld, och visst vore det härligt att kunna verka inom vetenskapen och på ett vetenskapligt gångbart sätt hitta verktyg för att helt fritt få välja vad man vill tro på utifrån magkänsla. Att isolerat få förkasta det man ogillar, samtidigt som man kan säga att man "vetenskapligt" kommit fram till att tro på det man nu gillar att tro på.

***

Det känns för övrigt som att samhällsvetenskapen, mer specifikt, är full av menomisk konflikt. Supressormekanismerna kanske helt enkelt är sämre inom denna märkliga hybridart, korsad mellan science och humanities. Samhällsvetenskapens slappa diskursanalys och löjliga intervjustudier. Allsköns så kallat kritisk teori som endast syftar till att gynna transferiatet. Fy för i helvete.