Antropofagi

Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen weirdest people. Sortera efter relevans Visa alla inlägg
Visar inlägg sorterade efter datum för sökningen weirdest people. Sortera efter relevans Visa alla inlägg

måndag 15 april 2024

Ouroboros

Som vi tidigare varit inne på är evolutionen rekursiv på många olika sätt. Dels är själva DNA-molekylen som informationssubstrat i sig själv fram-evolverad, dels är sexuell förökning det. Många av de grundläggande reglerna i natural selection är själva resultat av en mer abstrakt darwinistisk selektionsprincip där ärftlighet, variation och urval verkar på något sätt, i något substrat.

Tydligen (och kanske oförvånande) evolverar även fysikens lagar beroende på universums utveckling. Exempelvis krävs vissa förhållanden för att atomer ska bildas, och egentligen som jag uppfattar det för att rumtiden ska uppstå. Teoretisk fysik har tidigare skiljt på regler och villkor, det vill säga på reglerna för hur ett system utvecklas och hur en viss premiss eller vissa utgångspunkter är grunden för en utveckling enligt dessa regler. Teorier om universum har dock svårt att skilja dynamik från randvillkor och kosmologin har strävat efter att hitta mer generella angreppssätt.

Analogin här är att även evolutionen har svårt att skilja på regler och villkor; DNA är ett villkor som ger vissa regler, och samma gäller för sexuell reproduktion. Om vi breddar vårt scope och pratar om lyfe istället för life så kommer tillbaka till kemi och evolution däri, men rimligen kan vi gå ännu lägre tillbaka och då hamna i fysiken. Slutligen kommer frågan om evolutionens början att sammanfalla med frågan om universums början. Detta är egentligen självklart från en materialistisk världsbild, men ändå en fin liten insikt att bära med sig ut i livets ensamma öken.

FBT, Fitness Beats Truth. Organismer har inga skäl att evolvera till att observera ding an sich, och malarna styr emot månen men dör i ljuslågan. Rumtiden är i sig själv en predictive processing:esque modell som tillåter oss att agera enligt våra evolverade fitness-funktioner. 

Redan rumtiden är flippig; om du står still går tiden så snabbt den kan, men ju snabbare du rör dig desto långsammare går tiden och när du rör dig i ljusets hastighet står tiden still. Det är uppenbart att vår evolverade intuition inte förmår tillfyllest greppa detta mäktiga faktum.

Kvantmekaniken gör det än värre och beskriver så vitt denna enkla hjärna förstår (eller snarare blivit lärd) att mikroskopiska partiklar är föremål för Heisenbergs osäkerhetsprincip (vi kan ej lokalisera dem om vi vet deras hastighet och vice versa), och att de beskrivs bäst med probabilistiska vågfunktioner som dock vanligen på makroskopisk nivå jämnar ut sig till vad som liknar en vanlig hederlig determinism. Vår FBT-tolkning av kvantverkligheten är att makroobjekt lyder Newtonska, deterministiska lagar, men det är bara en händig approximation.

Om varken determinism eller tid existerar i intuitiv bemärkelse kommer det knappast som en förvåning att universum antingen börjar i en tidlös singularitet där tidsdimensionen inte existerar; eller att universum inte börjar eftersom tidsdimensionen när big bang svänger om till en rumsdimension och/eller blir imaginär. (Imaginär tid verkar också bättre för att beskriva kvanttillstånd, vilket såklart tyder på att tiden som vi upplever den inte är fundamental.) Svarta hål verkar vara ut-och-invända big bangs som upphäver tiden eller avgränsar rumtiden genom singularitet och/eller dimensions-transsexualism enligt ovan.

Kanske är det rimligt att modellera rumtidsprojektionen genom att posultera medvetanden i termer av det som kallas Markovkedjor och som är "en tidsdiskret stokastisk process med Markovegenskapen, det vill säga att processens förlopp kan bestämmas utifrån dess befintliga tillstånd utan kännedom om det förflutna." Tydligen har Markovkedjor konstant entropi men kanske, bara kanske kan man ur detta härleda entropi som ett emergent fenomen i en projektion av rumtid. Om vår tidsuppfattning är en tolkning av CLT och termodynamikens andra huvudsats kan vi kanske dra slutsatsen att det går att skapa en tidsdimension (en statistisk regel som säger att entropin totalt sett ökar) utifrån en entropiskt sett stabil entitet.

Det känns lite som att medvetandet (om vi alltså postulerar att det har sådana egenskaper som Hoffman et al vill göra gällande) kanske har en singularitet eller utom rumtidslighet som minner om big bang/svarta hål. Det skulle också kännas föredömligt Gödelskt, och allt superintressant (fysikens lagar, medvetandet) verkar vara lite Gödelskt. Äggskalet:
"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Det känns som att punkten där våra förflutna och framtida ljuskoner möts - vår medvetandeupplevelse - kommer att vara en punkt som liknar svarta hål och universums så kallade födelse. Alla dessa punkter är hål i rumtidsprojektionen och visar att allt superintressant existerar utanför projektionen.

Det kan också visa sig att Darwins teori i all sin enkelhet är mer fundamental än fysikens bästa och mest fundamentala modeller. Alla fenomen är i själva verket föremål för evolution och även rumtiden på makronivå är ju en fråga om dels 1) balansgången mellan entropiökning och komplexitetsökning (tidens tand vs. evolutionen), dels 2) de "regression to the mean":esqua makrotillstånd som vi uppfattar som deterministiskt undantagna från Heisenbergs osäkerhetsprincip.

***

En annan insikt är att kombinationen av regler och villkor...

("Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar!")

...innebär att evolverande system alltid blir självreferentiella och skriver sina egna regler. Det är lätt att se i fallet mänskligheten eftersom vi upptäckt DNA och uppfunnit sätt att manipulera genetiken (såsom CRISPR). Det är dock redan så att våra kognitiva förmågor blir en förutsättning för kulturell evolution, och den parallella evolutionsprocessen skriver också om sina egna regler över tid. När vi läser Why Nations Fail eller The Weirdest People in the World eller Jared Diamond eller Peter Zeihan så kan vi lätt inbilla oss att vi letar efter en bra regel för att förklara och förutsäga mänsklighetens utveckling. Snart nog förstår vi dock att regler som är bra på att beskriva och förklara vad som hänt hittills aldrig räcker för att titta (särskilt långt) in i framtiden. Självklart finns det brus och slumpfaktorer som stör sikten, men det finns mer fundamentala fel än så.

Reglerna ändras hela tiden!

Hertog pratar om de små (kvantiga) slumpfaktorerna som blir frusna i tiden såtillvida att de formar alla kommande utveckling. Kvantfluktuationer i världsplasman skapade exempelvis täthetsvariationer som på lite sikt ledde till skapandet av galaxer och andra förutsättningar för liv i universum. Analogt med detta inser vi att random förändringar i kulturell script kan leda till enorma och helt oförutsägbara skillnader i den kulturella evolutionen. Om det är så att katolska kyrkans kusingifteförbud leder till renässans, upplysning, merkantilism, industriell revolution och kapitalism är det en ganska big deal som 500-talets katoliker förmodligen inte ens hade begrepp för. Om det är så att digerdödens verkningar i Storbritannien ledde till den ärorika revolutionen och politisk pluralism så är det också en big deal som ingen kunde förutse.

Jag hatar vanligen folk som säger att evolutionen är "stokastisk," som om det gjorde den ointressant. Jag brukar påstå att det stammar från ett osofistikerat sätt att se sannolikhet, och att vi kan prata om basin of attractions och olika olika troliga utvecklingsvägar. Men, det finns en sanning i att oförutsägbarheten är intressant. Inom ett givet paradigm kanske det inte är så konstigt att ichthyosaurier, hajar och delfiner har mer eller mindre samma hydrodynamiska form. Skulle vi släppa ner en gris i havet och låta den evolvera under miljontals år skulle jag gissa på någon liknande kroppsplan. Men, jag tror inte att mänskliga månresor hade kunnat förutsägas utifrån randvillkoren "det första ryggradsdjuret," även om vi har kännedom om evolutionens regler. Jag tror inte att den afrikanska vildhundens eusocialitet låter sig förutsägas utifrån den första DNA-molekylen. Det finns en poäng i att initiala skillnader i villkor kan ge oförutsägbara konsekvenser längre fram, och ju fler paradigmskiften - ju tätare reglerna skriver om sig själva - desto svårare blir ett system att förutsäga.

Hertog pratar om att just historievetenskapen alltid blir en berättelse om undantag. Man hittar trender som alltid försvinner när man tittar på detaljerna, och trenderna låter sig ofta inte extrapoleras in i framtiden. Just så känns det när man läser t.ex. Why Nations Fail; bra ansats, bra förklaring (faktiskt), men era förutsägelser stämmer inte så bra och jag har ingen möjlighet att använda er modell för att förutsäga länders utveckling.

Alla mänskliga innovationer, sociala eller teknologiska, ändrar på reglerna för den kulturella evolutionen. Vi skulle inte kunna använda samma regler för att förutsäga samlar-jägares kulturella utveckling som vi kan för att förutsäga industrialiserade ateisters. Många små ackumulerade slumpmässiga förändringar som frusits i tiden innebär att vi närmast har att göra med en helt annan art.

Kanske borde redan det faktum att alla IR-teorier faller samman eller att vi evigt idisslar islam som bajsig förklaringsvariabel berätta för oss att modellerna inte står på egna ben; de är alla aspekter av samma komplexa verklighet, och alla i någon mening lika o/giltiga. Varje gång vi ska ta till oss en teori handlar det om att identifiera anomalierna och förklara dessa utifrån historiska specificiteter. Det är nästan som att vi kunde nöja oss med att deskriptivt redogöra för hur alla atomer på jorden har rört sig under en viss tidsperiod. Det är bara överblicken som blir dålig, så vi compressar i teorier och snart nog är vi upp till röven i äckliga undantag.

Är det mänsklighetens öde? Att endast berätta varför vi själva har fel? Att liks Sisyfos evigt rulla stenen? Så fort vi lyckas beskriva verkligheten rullar den ner igen.

***

Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå mer Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån.

tisdag 19 mars 2024

Islam åter i skottgluggen

Den stora frågan är varför Japan klarade att göra det Turkiet inte klarade.

"Antropofagi: To my delight you address this in the final chapter of The Weirdest People, and yet I want to know more about your thoughts on the matter. Previously, I was all Inglehart and modernization-theory, but now I feel like the reduction of kin-intensive institutions is primary to economic and political development. What implications does this have on the global project of modernization? And why do some manage to make the leap to WEIRD? [...]

Henrich: We'll many things matter and we are still sorting all that out. Pre-existing kin-based institution. Openness to brands of Christianity, Other cultural psychological traits, etc.
Antropofagi: Do you see any arabic and/or islamic equivalent of the Meiji Restoration? Can kinship-intensive MENA-societies at all implement democracy, or do we have to stand Saddam Hussein for a few centuries before they can move on to a western model? Was Atatürk an islamic (though secular) Meiji, and how should we then understand the current backlash under Erdogan?

Henrich: Well, Turkey under Ataturk imported tons of European laws, etc. (including the Swiss Civil code).
Antropofagi: Is Islam a cause or a symptom of the dissaray in the arabic world? Is Islam just very attractive for kinintensive cultures, or is Islam actually amplifying the kinship-based institutions through norms of cousin marriage, polygamy, etcetera?

Henrich: The impact of Islam is complex. The inheritance rules foster parallel cousin marriage, but also inhibit polygamy (4 wives, max).
Antropofagi: Did the Meiji Restoration really accomplish a decline in cousin marriages, or was the actual rate low already? My current view is that the rate of cousin marriages was only about 4 to 20 percent of all marriages in feudal Japan, which is way less than for example MENA-rates. Is the successful japanese transition to WEIRD:ness partly explained by a comparatively favourable starting-point?

Henrich: That seems plausible to me. We need to assemble all the data."

Nu börjar jag dock undra om det inte är i Why Nations Fail som svaret finns på varför Meijirestaurationen lyckades där Ataturk gick bet. Det finns institutionella dimensioner som förklarar varför vissa länder lyckas absorbera WEIRD:ness.

Jag tror följande: Kusinäktenskapsförbud förklarar det som Why Nations Fail kallar "institutional drift" och kan säkert ha gjort skillnaden mellan hur Östeuropa och Västeuropa reagerade på Digerdöden (men där tror jag nog mer på Evsey Domar). Det är tack vare katolicismen som WEIRD:ness kan evolvera överhuvudtaget, och det är bland annat proto-WEIRD:ness som gör att kolonierna i Australien och USA utvecklas på det sätt de gör. WEIRD:ness skapar också industriella revolutionen som i sig blir en kataklysm à la Why Nations Fail.

När WEIRD väl är ett faktum är det inte länge "stokastisk kulturell evolution" som är det mest intressanta, dvs. inte framåtdriften i någon given kulturell utvecklingskurva. Istället är det den horisontella mekanismen där människor lånar in kulturella paket av mer framgångsrika grupper. Förmågan att implementera WEIRD varierar kraftigt beroende på ... grad av centralisering? Grad av släktskapsintensitet (ändå)? Geografiska faktorer à la Diamond/Zeihan? Mänsklig agens à la David Deutschs Diamond-kritik? (The Beginning of Infinity.) Slump (att Tokugawa-shogunatet inte segrade mot Sakamoto Ryoma och hans allierade)?

Det känns som att Why Nations Fail har bättre svar på frågan om varför Japan lyckas och Turkiet misslyckas. Deras teori gör en distinktion mellan ländernas institutioner som skulle förutsäga den utfallsskillnad vi observerar. Post-dicting, liksom.

***

Vilket för oss tillbaka till islam. (Muslimerna ej judarna; hjältarfel sida av historien; symptom eller orsak; FGM.) Den avgörande institutionella skillnaden som jag kan se mellan Japan och MENA är faktiskt religionen. Vi cirklar sålunda tillbaka till frågan om vilka religioner som är bäst respektive sämst. Förmodligen är shintoism bättre än islam. (Ompröva tes; religionskriterier; sapiensfråga.) Givet allt jag vet om islam verkar det sannolikt att denna religion manifesterar sig i sämre och mer extraherande politiska institutioner än shinto. Dessutom verkar islam per se innebära ett hinder för inklusiva ekonomiska institutioner.

***

Vad är institutioner, memes och kultur? Låt oss tänka på memer som gener, det vill säga i själva verket godtyckligt avgränsade stycken av informationsmassa som manifesterar sig i fenotyper och därmed är föremål för selektion. (Förkasta?; reduktionism och sånt; händelseutveckling.) Detta perspektiv innebär att det egentligen är fenotypen vi bryr oss om, och fenotypen i kulturell evolution är förstås beteenden (och vad de leder till i termer av artefakter och fysisk infrastruktur). Både memer och gener selekteras därmed på samma spelplan.

Idéer som finns i individens huvud är en sak. Mänsklighetens öde handlar annars inte minst om koordination. Memes kan verka genom att möjliggöra (eller för den delen hindra) koordination av många individer. Memeplex kan ses som stora sammansättningar av memes som uttrycker sig genom koordinationsmöjligheter, dvs. samfällt agerande i former av samhällen - vi kan prata om ideologi, religion, eller mer generellt om intersubjektiva fenomen (lögner som förändrar verkligheten; religion som en "functional meme" på rationalist-autistiska).

"Institutioner" är förstås fenomen som beskriver mänsklig (formaliserad) koordinering. De baseras på memes, både explicita (vad står det i konstitutionen/lagen/riktlinjerna/planen?) och implicita (kulturella, dvs. hur tenderar folk att ändå agera). Institutioner är formaliserade bastioner av intersubjektiva fenomen - samhälleliga Schelling-funktioner i stor skala. Intersubjektiva fenomen är mer spridda funktionella memer som möjliggör implicit kulturell koordinering.

Givetvis producerar islam som ideologi också formaliserade institutioner, som givetvis har betydelse. Vi kan se hur Why Nations Fail med sin betoning av institutioner här möter Henrichs kulturella evolutions-perspektiv.

På memetisk nivå handlar det om enskilda informationssträngar som uttrycker sig i beteende på ett sätt som möjliggör differentiering via selektion. Komplexitet uppstår när andra människors beteenden blir ett selektionstryck och när koordinering mellan människor bygger nya världar där memer selekteras enligt en ny och syntetisk logik. (Lex domesticering av memes, del 1 och del 2.)

De skadliga muslimska institutionerna har vi redan ägnat alltför mycket tid åt att beskriva (se många av länkarna ovan). De shintoistiska är mindre kända för mig. Intressant nog verkar självmordskult och auktoritetstro vara framträdande fenomen både inom islam och i Japan (vågar pga. dålig koll inte säga inom shintoism, men kanske).

Tillsvidare väljer jag att tro att skillnaden mellan Meiji och Ataturk är att islam är rekord-dålig religion som ger upphov till (på Nations Fail-språk) extraherande politiska och ekonomiska institutioner.

onsdag 6 mars 2024

Why Why Nations Fail Fail

Why Nations Fail är en gammal statsvetenskaplig kioskvältare som i korthet handlar om att institutioner förklarar skillnader i utfall mellan länder. Författarna skiljer på inclusive och extractive politiska respektive ekonomiska instsitutioner. Framförallt förklaras industrialismen med att inklusiva (eller pluralistiska) institutioner växte fram i Storbritannien med start i digerdöden under 1300-talet, när arbetskraft blev scarce och det av olika skäl blev svårt för adeln att införa livegenskap (vilket skedde i Östeuropa till följd av samma massdöd). På skalan mellan kaos och totalitarianism är det någonstans i mitten man vill vara för att utveckla pluralistiska politiska institutioner; man vill varken vara Somalia eller Nordkorea, men lagom centraliserad, maktdelad stat mittemellan. Då blir det frihet, liberalism, innovation och tillväxt.


Why Nations Fail har ett väldigt bra naturligt experiment att luta sig mot, men inleder med ett väldigt dåligt. En stad/by på gränsen mellan USA och Mexiko delar kultur och historia men har olika utveckling till följd av olika institutioner i Mexiko respektive USA. Fallet tas som intäkt på att alternativa förklaringar som geografi och kultur inte spelar roll; det handlar om institutioner, institutioner, institutioner. Det dumma med detta exempel är att lokala utfall kommer att påverkas av den större politiska enheten (Mexiko, USA) som i sin tur kan formas av kultur respektive geografi. Exemplet övertygar icke.

Det som kittlar förnuftskänslorna bättre är Nordkorea vs. Sydkorea. Samma kultur och så vitt känt i relevanta avseenden liknande geografi skapar - på grund av väsensskilda institutioner - en extrem variation i utveckling och utfall. Nordkoreaner är i snitt fyra cm kortare än sydkoreaner pga. undernäring. Bara för att ta ett exempel.

Why Nations Fail polemiserar uttryckligen mot Jared Diamond (geografiska förklaringar) samt kulturella förklaringar. (Samt, mot förklaringen att vissa politiker helt enkelt är dumma i huvudet/okunniga.) Istället använder författarna olika historiska fallstudier och skeenden för att visa hur kulturell drift och critical junctures [uppdatering: "formar utvecklingen"?]. Boken straw-mannar röven av både geografiska och kulturella förklaringar, och det skulle vara oerhört önskat att sätta Peter Zeihan, Joseph Henrich och Why Nations Fail-killarna i samma rum i sju timmar för att reda ut motsättningar och likheter mellan sina respektive förklaringsmodeller.

Antropofagi känner nu tvånget att lassa in fem cent i debatten. Det skramlar så i muggen och Nyfikenhetens Tiggare På Tunnelbanan ser så hungrig ut.

I min ödmjuka mening är det just den kulturella förklaringsmodellen som Why Nations Fail ägnar sig åt. Särskilt om vi pratar kulturell evolution-modellen. Why Nations Fail verkar tycka att kulturella förklaringsmodeller enbart handlar om individers normer, men en mer sofistikerad variant rör hur individer samordnar sig och hur deras kulturellt scriptade normer och preferenser aggregeras i institutioner. Why Nations Fail ägnar sig till och med uttryckligen åt "evolutionära låneuttryck" när man pratar om institutionell drift (jmfr. genetisk drift) och critical junctures (kataklysmer).

Diskussionen om hur kataklysmen Digerdöden pga. små skillnader i institutionella ingångsvärde leder till olika utvecklingsvägar i Öst- respektive Västeuropa är ett gyllene tillfälle för Why Nations Fail att notera det potentiella värdet av geografiska faktorer. Evsey Domars land/labor-ratio-teori gäller just hur tillgång till öppna vidder påverkar arbetarnas möjligheter och eliternas motagerande - geografiska faktorer kan definitivt sägas spela en roll. De exempel som tas upp i diskussionen om Jared Diamond känns också klart missriktade och missar imo. Diamonds ambition att förklara "kolonialismens riktning" - istället fördummas det ner till halmgubben att "folk är latare i varmare klimat." (Hoppas jag inte gör mig skyldig till en meta-halmgubbe nu.)

Precis som att Teoribildningar inom IR kan sägas falla ihop till tre sidor av samma mynt kan kultur/geografi/institution-debatten rätt lätt lösas genom kulturell evolutions-modellen, där vi låter geografiska faktorer vara initiala selektionstryck, kultur utvecklas utifrån dessa selektionstryck och mänsklig natur, samt spelteori förklara uppkomsten av institutioner och annan social samordning som en funktion av kulturella normer och preferenser. Why Nations Fail polemiserar därmed helt i onödan.

Då kanske Du, kära läsare, menar att Korea-frågan kvarstår. Kanske lite. Men, det är rätt lätt att se att Sovjets och Kinas inflytande på Nordkorea och USA:s på Sydkorea både leder till kulturella och politiska skillnader by virtue of brute force. Historiska skeenden och kataklysmiska händelser tillåts enligt vår modell vara avgörande. Det är därför jag tidigare kritiserat Zeihan för att bortse från en "kulturell flaskhals-effekt" i fallet USA, där kulturell homogenitet och snabb befolkningspåfyllnad skapat en monolitisk politisk enhet och därmed en skillnad mot det splittrade Europa:
"I boken The Accidental Superpower (2014) framför du flera skäl till varför USA befinner sig i världens bästa geopolitiska situation. Jämförelsen med ett splittrat Europa är särskilt slående för läsaren. Flera av dessa geografiska aspekter verkar uppenbart korrekta. Dock uppfattar jag en del som "historiskt orättvisa" som förklaringsverktyg betraktade.

Det jag menar är detta: Visst, USA har hav mellan sig och alla potentiella fiender. Visst, USA har stora vattenvägar som underlättar ackumulation av kapital. Visst, USA har utmärkt jordbruksmark och är till yttermera visso glest befolkat vilket kan ha inverkan på kulturell och institutionell utveckling som ökar innovationshastigheten.

Men: Tänk om Columbus och andra aldrig "upptäckte" Amerika och att de inhemska kulturerna kunde växa och utvecklas, eller att vikingarna för länge sedan förde vissa grödor, djur och virus till Nordamerika så att ursprungsbefolkningen skyddades från "Jared Diamond-faktorerna" när européerna anlände. Låt oss föreställa oss ett Nordamerika där flera utvecklade civilisationer tävlar på ett sätt som liknar Europa.

Då skulle "NEP-problemet" eller Rysslands geopolitiska säkerhetsfrågor eller Kinas etniska heterogenitet, eller alla dessa, också vara närvarande (i någon form) i ett kontrafaktiskt Förenta Staterna. Kanske skulle befolkningstätheten också vara större och därmed kulturell utveckling annorlunda (förutom de uppenbara kulturella skillnaderna som kommer från "Cheyenne-grundareffekter" och liknande).

Och nu föreställ dig också ett tredje scenario där mongolerna nästan utrotade den europeiska befolkningen och sedan själva kollapsade, och att aztekiska upptäcktsresande upptäcker Europa och begår nästan totalt folkmord på de europeiska ursprungsbefolkningarna (kanske med hjälp av något konstigt sengångarvirus som européerna saknar immunitet mot). Europa skulle vara ett kulturellt homogent aztekiskt rike med några anständiga vattenvägar, hamnar och den tomma eurasiska stäppen som en enorm barriär mellan dem och Östasien. (Ett annat scenario skulle kanske vara ett överlevande romerskt imperium som enade Europa.)

Min poäng är att det inte är den geografiska uppställningen som skapar den oavsiktliga stormakten [USA]. Det är den koloniala och demografiska historiska utvecklingen och den kulturella evolutionen från den unika utgångspunkten."

Sammanfattningsvis är Why Nations Fail en härlig läsning för den historisk intresserade. Boken rör sig på nivån "institutioner" och kan läsas som en komplement till Joseph Henrichs The Weirdest People in the World och Peter Zeihan/Jared Diamond. Att man polemiserar mot andra ontologiska skikt är måhända en försäljningsteknik eller dramaturgisk vurpa, som är onödig och dum men inte ödesdiger.

tisdag 12 december 2023

Teoribildningar inom IR

Vilken modell ska man välja? Ska man välja flera olika?

Beakta Peter Zeihans i min mening hyperstrukturalistiska perspektiv. Det är rätt snyggt att 2014 förutsäga 2022 års ryska invasion av Ukraina på året, och generera denna prediktion mycket tydligt ur teoretiska antaganden applicerade på gedigen empiri. Men är Zeihans strukturalism tillräcklig?

Beakta även Huntington, som verkar ha fått rätt i alla fall sett till Sverige anno 2023 där en veritabel kulturclash synes pågå oförtrutet. Samtidigt spelar saudierna, turkarna och många andra realpolitiska spel. Finns det kulturella drivkrafter eller bara realpolitiska intressen?

Beakta även Mellanösterns demografi. Räcker den för att förklara Islams dåliga utfall på dagens Tellus? Eller tjänar vi på att undersöka dogmer och trosföreställningar?

Vi pratar om internationella relationer - IR. Vi pratar om de dominerande teoribildningarna. Vi pratar om: Idealism, realism, och strukturalism!

Men vi pratar också som vanligt om: Kultur eller (andra?) materiella strukturer?

***

Kära Peter,

du talar så vitt jag vet inte mitt obskyra germanska språk. Jag vill ändå sträcka ut en tvärkulturell hand till dig och ställa några frågor som du sällan verkar få i dina kanaler.

Det gäller frågor om den "deterministiska" (eller probabilistiska?) sidan av de geografiskt centrerade strukturalistiska teorierna som verkar ligga till grund för dina slutsatser.

I boken The Accidental Superpower (2014) framför du flera skäl till varför USA befinner sig i världens bästa geopolitiska situation. Jämförelsen med ett splittrat Europa är särskilt slående för läsaren. Flera av dessa geografiska aspekter verkar uppenbart korrekta. Dock uppfattar jag en del som "historiskt orättvisa" som förklaringsverktyg betraktade.

Det jag menar är detta: Visst, USA har hav mellan sig och alla potentiella fiender. Visst, USA har stora vattenvägar som underlättar ackumulation av kapital. Visst, USA har utmärkt jordbruksmark och är till yttermera visso glest befolkat vilket kan ha inverkan på kulturell och institutionell utveckling som ökar innovationshastigheten.

Men: Tänk om Columbus och andra aldrig "upptäckte" Amerika och att de inhemska kulturerna kunde växa och utvecklas, eller att vikingarna för länge sedan förde vissa grödor, djur och virus till Nordamerika så att ursprungsbefolkningen skyddades från "Jared Diamond-faktorerna" när européerna anlände. Låt oss föreställa oss ett Nordamerika där flera utvecklade civilisationer tävlar på ett sätt som liknar Europa.

Då skulle "NEP-problemet" eller Rysslands geopolitiska säkerhetsfrågor eller Kinas etniska heterogenitet, eller alla dessa, också vara närvarande (i någon form) i ett kontrafaktiskt Förenta Staterna. Kanske skulle befolkningstätheten också vara större och därmed kulturell utveckling annorlunda (förutom de uppenbara kulturella skillnaderna som kommer från "Cheyenne-grundareffekter" och liknande).

Och nu föreställ dig också ett tredje scenario där mongolerna nästan utrotade den europeiska befolkningen och sedan själva kollapsade, och att aztekiska upptäcktsresande upptäcker Europa och begår nästan totalt folkmord på de europeiska ursprungsbefolkningarna (kanske med hjälp av något konstigt sengångarvirus som européerna saknar immunitet mot). Europa skulle vara ett kulturellt homogent aztekiskt rike med några anständiga vattenvägar, hamnar och den tomma eurasiska stäppen som en enorm barriär mellan dem och Östasien. (Ett annat scenario skulle kanske vara ett överlevande romerskt imperium som enade Europa.)

Min poäng är att det inte är den geografiska uppställningen som skapar den oavsiktliga stormakten. Det är den koloniala och demografiska historiska utvecklingen och den kulturella evolutionen från den unika utgångspunkten.

Skulle du påstå att ett o-koloniserat Amerika också skulle utvecklas till en oavsiktlig stormakt? Att ett folktömt Europa som konstruerats till ett kulturellt och ekonomiskt sammanhängande imperium skulle ha samma problem - vara lika splittrat och konfliktbenäget - som det Europa vi faktiskt har idag?

Det är huvudfrågan. Jag kastar in en annan, något relaterad, bara för säkerhets skull. Har du läst Joseph Heinrichs The Secret of our success och The WEIRDest people in the world, och om så är fallet, hur passar hans kulturell-evolutionära modell in i din geografiskt centrerade berättelse? Jag kan föreställa mig några intressanta sätt att kombinera dem (med geografiska parametrar som kulturella selektionstryck, probabilistiska attraktionsbassänger etcetera) men jag ser ingen perfekt överlappning.

Vänliga hälsningar, Antropofagi.

***

Frågan är alltså: Är det inte historiska (och om man så vill kulturell-evolutionära) processer som förklarar de intressanta utfallet? Självklart behöver man alkoholist-genen för att bli alkoholist, men det är införseln av sprit som gör hela skillnaden för innuit-befolkningen ifråga. Att man utrotade alla människor i Amerika och lät en ganska homogen europeisk befolkning befolkningsexplodera där på kort tid innebär inte att USA vore detsamma om detta inte skett, bara tack vare fördelaktig geografi. Eller?

***

Så till den andra frågan. Ska vi lyssna på Huntington eller vara real-geopolitiker?

En anomali uppträder inom realgeopolitiken: Ryssland begår självmordsattack på Ukraina och Väst. Hamas på Israel. Detta måste vi väl ändå använda Huntingtons IR-modell för att förklara - att ortodoxin respektive islam attackerar väst?

Men ack, i alla fall i Ryssland vs Ukraina hjälper just Zeihan oss att se genuina och i någon bemärkelse rationella intressena i ryssarnas agerande. Man måste säkra sin gräns vid Karpaterna, man måste ha Ukrainska naturresurser, man måste anfalla innan befolkningen åldrats till döds. Huntingtons "man måste rädda de etniska ryssarna i Ukraina" känns enbart som en halvhjärtad ursäkt. Som sagt vill förmodligen Putin inte revidera gränsen visavi Islam i Kaukasus. (Obs, Huntington säger inte att man måste det. Huntington är dock van vid att vantolkas så jag tror han hört värre gliringar.)

Men ock! Varför känner just ryssarna att de måste stjäla naturresurser och säkra Karpaterna? Tja, den ena möjligheten är att rysk kultur är sådan att man "måste" agera expansivt och aggressivt. (De har ju i motsats till muslimerna ingen oproportionerligt stor ungdomskull att skylla på.) Då är vi tillbaka på kulturell evolution och/eller historia. Den andra möjligheten är att länder i allmänhet måste harmonisera sina nationella och kulturella gränser och "rädda" sin närområdesdiaspora, och att alla länder med lite ballz kommer göra som Ryssland i förekommande fall. (Dags att ta tillbaka Östra Rikshalvan måntro?)

I så fall har vi en gödelsk loop där realism-IR-intressen är funktioner av kulturella uppfattningar, och då kanske Erdogan som slug turkisk bazaar-månglare är en mer korrekt kulturell-historisk modell (väl kompatibel med den realistiska modellen) än den trubbigare "MUSLIMER GILLAR JIHAD!"

***

Om vi då konstaterar att alla IR-modellerna på ett eller annat sätt äter varandras svansar kvarstår frågan: Vilka renderar bäst prediktioner?

Låt oss återvända till den demografiska frågan. Islam är expansivt på grund av demografisk boom, heter det (även i Huntingtons Clash.) Samtidigt drog Zeihan 2014 slutsatsen om Rysslands 2022-attack ur det faktum att barnen började ta slut. Här blir prediktionsvärdet lågt när motsatt utveckling leder till samma utfall.

Skulle den kulturella modellen addera prediktionsvärde? Inte på rak arm. Möjligen att jag förväntar mig ett lugnare Mellanöstern nu när medianåldern ökar i vissa länder, men å andra sidan är det inte precis befolkningsboomens Egypten som kaosat mest (kanske med undantag av den Arabiska Våren som ju var rätt kaosigt...), och fortsatt boom där får mig inte att tro att de kommer kaosa mer framöver. Ett befolkningsboomande Ryssland skulle visserligen oroa mig, men Ryssland oroar mig med eller utan folk, och kanske mer med eftersom det ger mer power.

Låt oss kika på ett annat exempel nämligen könsbalans och hök/duv-strategi. (Se Evsay Domars toffelteori; den slutgiltiga utlösningen; invandrarmän och svenska kvinnor.) Det verkar enligt Antropofagis extremt rigorösa gissningars om att arabiska dominanskulturer blir mer våldsamma när det finns ett mansöverskott, eftersom konkurrensen om fitta hårdnar och konkurrensen i dessa kulturer är våldsam/aggressiv. Motsatt blir västerländska samhällen mer fredliga av mansöverskott eftersom konkurrensen i prestige-hierarkier typiskt sett uttrycks genom prestationer, stiliga kavajer och hög föräldrainvestering. Kulturen bestämmer således utfallet givet samma demografiska input.

***

Realismen är en av de äldsta och mest etablerade teorierna inom IR. Den ser internationella relationer som ett anarkistiskt system där stater agerar för att maximera sin egen makt och säkerhet. Realismen betonar statens suveränitet och nationella intressen och anser att internationella konflikter och maktbalanser är centrala aspekter av världspolitiken. Realister tenderar att vara skeptiska till internationella institutioners och normers förmåga att påverka staters beteende. 

Realismen funkar bra som förklaringsmodell men kräver att vi kan specificera staternas intressen! Vi måste då förstå både kulturella preferenser och beteenden samt geografiska faktorer som påverkar intressena (tillgång eller brist på naturesruser, naturliga gränser, hamnar och handelsvägar). Vi måste också gå tillbaka till ruta noll och inser att kultur evolverar givet geografiska selektionstryck, men efterlämnar jämviktslägen som kan vara seglivade då de konstituerar sina egna selektionstryck.

Idealism, ibland kallad liberalism inom IR, är en teori som fokuserar på möjligheten av en mer fredlig världsordning genom internationellt samarbete och integration. Idealister tror att internationella institutioner, internationell rätt, demokrati och ekonomiskt beroende mellan stater kan minska risken för konflikt och främja fred. De betonar också vikten av etiska principer och normer i internationella relationer. 

Idealism-liberalism kan sägas stipulera beteenden genom att utgöra normer, men dessa normer kan i sin tur sägas vara kulturellt specifika i den måna liberalism faktiskt är ett kulturellt specifikt meme-plex (bortsett från vad vi anser om huruvida liberalismen tack vare meme-avel är mer universell än andra kulturer lyckas vara).

Konstruktivism fokuserar på hur internationella aktörers identiteter, normer, värderingar och uppfattningar formar deras beteenden och interaktioner. Enligt konstruktivismen är dessa faktorer inte givna eller statiska utan socialt konstruerade och föränderliga över tid. Denna teori betonar vikten av immateriella faktorer och menar att internationella relationer inte enbart styrs av materiella intressen eller maktbalans, utan också av idéer och övertygelser. Konstruktivismen ger bra förståelse för de intressen som realismen kräver, och konstruktivismen berättar även för oss om idealismens kulturella provinsialism!

***

Då var saken förmodligen utagerad för den här gången.

tisdag 4 april 2023

Den glömda diamanten

Man kan kastas mellan strukturalism och kulturrasism men egentligen handlar det bara om svårigheten att se flera olika djup samtidigt.

Jared Diamons Vete, vapen och virus var vad vi kan kalla epokgörande. Den förklarade den europeiska kolonialismen och dominansen med strukturella faktorer utifrån geografi, klimat och fauna. Collapse följde efter i samma spår och förklarade folkmord och samhällskollaps utifrån resursbas. Slutligen har vi Upheaval, där Diamond resonerar om Japans maktanspråk utifrån att man är en liten ö med stor befolkning; och USA:s extremt gynnsamma ställning i termer av råvaror och matproduktion (på mellanvästerns gamla havsbotten där elasmosaurus en gång simmade (Oceans of Kansas).

Timothy Snyders är i Den svarta jorden inne på att Hitler var stressad över USA:s ökande levnadsstandard och misslyckade koloniala experiment (som i Namibia, se Kejsarens förintelse) och därför krävde lebensraum och jordbruksmark i form av kolonier i Östeuropa. Samma strukturalistiska tankegods och med explicita referenser till Diamond om jag inte minns fel.

Diamonds teorier är så tongivande att David Deutsch i The Beginning of Infinity känner sig tvingad att gå i svaromål och peka ut mänskliga individuella agenters betydelse i historieskrivningen. Imo. den minst övertygande delen av en god bok.

I The WEIRDest People In The World skriver Joseph Henrich också in sig i kritikerledet genom att referera till Guns, germs and other factors. Poängen är i runda svängar att Ingleharts moderniseringsteori knappast kan sägas gälla, eftersom tillväxt verkar vara kompatibelt med klanvälde, korruption, etnokrati och auktoritära statsskick. Västerlandets förunderliga traditioner förklaras bättre av att katolska kyrkan rev ner ättsystemet och att kusingiftesförbud etcetera ledde till reciprocal altruism och individualism.


Henrichs take är mer övertygande än Deutschs. Det fina med kulturell evolution är dock att det är nämnda strukturella faktorer som är den kulturella evolutionens selektionstryck. Det mesta av normer och levnadssätt är ex post-rationaliseringar utifrån materialistiska faktum. Grejen är bara att vissa fitness-optimum är svårnådda, och det är rätt unikt att man hoppar till en västerländsk individualistisk strategi - motsvarande hur flygförmåga har utvecklats ett begränsat antal gånger i livets historia.

Visualization of a population evolving in a static fitness landscape

Det som kulturell-evolutionär spelteori bidrar med är att beskriva hur path dependency och interdependens påverkar den kulturella utvecklingen. Om alla i en population beter sig på ett visst sätt blir det i sig i sin tur ett selektionstryck för vidare utveckling. Ekologiska faktorer sätter ramarna för hur kulturen kan utvecklas och bestämmer "basins of attraction" för hur sannolik en given utveckling är. Men utfallet sätter (i viss mån) nya ramar.

När man snöar in på betydelsen av kultur är det dock ändå lätt att glömma de strukturella faktorerna. Faktiskt! Och här har modeniseringsteorin och Inglehart förmodligen en poäng: Excess resources tenderar att ge humanism och kapitalism och demokrati. Men, det är WEIRD kultur som gett excess resources från början, så vi har ändå en rekursiv utveckling som inte går av för hackor.

"Svårigheten att se flera olika djup samtidigt" är den (eller egentligen min) mänskliga hjärna(n)s tendens att endast hålla en boll i luften samtidigt. Så fort man fokuserar på Diamond glömmer man Henrich, och så fort man fokuserar på Henrich glömmer man Diamond. På senare tid har jag nog tyvärr glömt Diamond en hel del.

***

Och då kan vi glädjas åt att USA och därmed den fria världen har de strukturella faktorerna på sin sida. Nazi-tyskland och Japan skulle aldrig ha kunnat vinna. USA kan bara ösa på. De har så jävla bra odlingsmark i så oerhörda kvantiteter, och de har otroliga naturresurser.

Ryssland. Dåliga, dåliga Ryssland, vars ondska besegrar sig själv. Tyvärr brukar Ryssland lösa problem med att slänga in människor i dem. Som life expectancy-grafen visar om man kikar på historiska skeenden såsom världskrig och kommunism.


Så, det kommer säkert bli kaoz. Hur som helst är Ryssland totalt sett på fallrepet. Det syns också på demografin. Redan innan ryssarna anföll Ukraina föll befolkningsantalet som en sten. En random mediekälla från sent 2021:
"Rysslands befolkning krymper snabbt, uppger den ryska oberoende internettidningen The Bell. Coronapandemin uppges för närvarande vara den främsta orsaken till befolkningsminskningen.

Invånarantalet kommer att sjunka med 535 500 personer i år, nästan lika mycket som under fjolåret då de ryska invånarna blev 577 600 färre, enligt siffror som The Bell presenterar.

Befolkningsminskningen under pandemiåret 2020 var den största på 17 år, enligt tidningen. En del forskare beräknar dock att siffrorna för 2021 kommer att bli ännu mera på minus än 2020.

Den nedåtgående trenden väntas fortsätta under år 2022 – minskningen beräknas bli 533 400 personer under nästa år. Under de därpå följande åren väntas minskningen avta till cirka 250 000–300 000 per år.

I januari 2021 hade Ryssland officiellt 146,17 miljoner invånare.

Den förväntade livslängden för nyfödda år 2021 är enligt regeringen 70,2 år. År 2022 väntas den stiga till 71 år och vara 73,7 år 2024."

FOI skrev 2019 följande om Ryssland demografi:

"Befolkningen minskar och blir allt äldre. Enligt FN:s prognoser kommer befolkningen ha minskat från dagens 145 miljoner till 134 miljoner vid år 2045 samtidigt som andelen över 60 år kommer stiga från cirka 28 till 36 miljoner under samma period. Målet enligt den nationella utvecklingsstrategin att befolkningen ska öka ter sig ouppnåeligt. 2017 var medellivslängden 78 år för kvinnor och 68 år för män, vilket är i höjd med världsgenomsnittet men långt under de flesta industrialiserade länderna. Sammantaget har Ryssland en befolkningsstruktur som innebär att allt färre måste försörja allt fler. Ryssland har en positiv nettomigration, till största delen bestående av lågutbildad arbetskraft från republikerna i Centralasien, vilket bidrar till att mildra den annars negativa demografiska utvecklingen.
Kreml signalerar om reformer för att förbättra välfärdssystemet och öka befolkningens välstånd. I ett presidentdekret från 2018 fastställs en rad övergripande välfärdsmål fram till 2024, bland annat att Rysslands befolkning och den allmänna medellivslängden ska öka, fattigdomen halveras samt att pensioner och reallöner ska stiga. Dessa målsättningar är på intet sätt nya men är till större delen orealistiska."

Sedan dess har väldigt många unga män dött i Ukraina-kriget, och vi vet att Ryssland redan har ett mansunderskott till följd av allmän skörlevnad.

Tyskland ville uttryckligen ta Östeuropa för att man behövde lebensraum. Att Namibia et al aldrig blev lönsamma försökte man hantera genom projekt i det relativa närområdet. Ryssland, detta glesbefolkade land med sjunkande befolkningssiffror, har lite samma process. Man har - storleken till trots - svårt att exploatera de resurser man väl förfogar över, på grund av tidigare miljöförstöring (som sabbat 75 procent av dricksvattnet), korruption, samt bristande teknologi och infrastruktur. FOI 2019 igen:

Ryssland halkar efter inom forskning och utveckling (FoU). Enligt OECD spenderar Ryssland drygt en procent av BNP på FoU, vilket är betydligt mindre än exempelvis USA, Kina och Tyskland. Större delen av FoU bedrivs i statlig eller semistatlig regi och Ryssland har relativt få privata, innovativa företag som kan mäta sig internationellt. Bristen på en rättsstat och upphovsrättsskydd bidrar till att avskräcka entreprenörer från att starta egna företag. Otillräcklig återväxt av unga ingenjörer och forskare är också ett påtagligt problem. Den alltmer globaliserade arbetsmarknaden gör det svårare för ryska företag och universitet att locka högutbildad personal eftersom bland annat högre löner och bättre karriärmöjligheter finns utomlands, vilket leder till braindrain. Även den politiska repressionen på hemmaplan bidrar till utflödet av unga talanger.

Detta var alltså 2019, och givetvis har hjärndränaget eskalerat kraftigt i och med anfallskriget mot Ukraina. Ryssland bör vara ganska tomt på humankapital vid det här laget. USA har däremot gott om både invandrare (selekterade för motivation och humankapital) och nya driftiga generationer to come.

Visserligen har Ryssland nio procent av världens åkermark (USA har tolv), men Ukraina har avsevärt mycket mer åkermark relativt landets storlek - 56 procent av arealen, endast överträffat av Danmark (57 procent) och Bangladesh (61 procent). Ryssland vill ha kornbod. Bördig ukrainsk kornbod.

Geopolitiskt ligger USA riktigt bra till med naturliga gränser (världshaven!) och vänliga grannar. Bortsett från de mexikanska kartellerna är det toppen att ligga nära ett medelinkomstland med stor befolkning som kan hosta upp de arbetare som behövs, samt - som världens femtonde största ekonomi - också fungera som en marknad för amerikanska företag. Norrut ligger glesbefolkade, kulturellt närliggande, vänliga och naturresursrika Kanada. Inga problem därifrån.

Ryssland har å sin sida klippt de flesta band med Europa och straffat ut sig från delar av världsekonomin. Att teama upp med ett Kina som har ännu större problem med befolkningsåterväxten kan ses som ett kortsiktigt vad. Dessutom är förmodligen kineserna allt annat än solidariska med jätten i norr - snarare kommer man ta chansen att göra riktigt bra affärer, på Rysslands och ryssarnas bekostnad.

***

Poängen med det här inlägget kan ha gått förlorad på vägen. Men fuck Ryssland. Och glöm inte Diamond.

fredag 16 april 2021

Hygienfaktorn (what did we learn?)

Då mycket dold materialinsamling visat sig icke bära frukt i frågan om aztekerna (eller rättare sagt, mexica-folkets) kollektivism och bildkonst, så får jag se slaget om sanningen som förlorat och kort presentera den empiri som trots allt trillat in. Med andra ord: Konstvetare världen över har vägrat svara på mina mail, och jag inser att de inte kommer att göra det framöver heller, så låt mig redogöra för det lilla jag tagit reda på sedan senast.


Antropofagi har hävdat att speglar var viktiga vid uppfinnandet av centralpunktsperspektivet. Vidare har jag påstått att
Aztekerna [...] definitivt [hade] speglar, men poängen [att] är att deras svarta obsidianspeglar inte verkar ha haft samma funktion som våra glas/silver-speglar, och inte heller ha samma potential.
I nämnda Fifth Sun skriver Townsend dock rakt ut att européerna häpnade över aztekernas svarta obsidianspeglar, i vilka man kunde se sig själv, sitt anlete, i detalj. Det tycks alltså som att de svarta obsidianspeglarna mycket väl hade kunnat tjäna som veridiska reflektionsytor. 0 poäng men åtta ruttna lingon till Antropofagi!

Vidare har jag - i samma bloggpost - dryftat varför "kineserna och andra högstående - men släktskapsintensiva! - civilisationen också misslyckades med att uppfinna centralperspektivet." Något senare lyssnade jag på Allt du velat veta-podden, avsnittet om Kinas dynastier, där den framkom flera intressanta saker från sinologen Hans Hägerdal. Jag blev tvungen att maila Hans och frågade då bland annat om speglar:
Antropofagi: Om vi nu är mer eller mindre historiedeteministiska - varför utvecklas aldrig centralperspektivet i kinesisk bildkonst? Jag uppfattar det som att man håller till godo med det som verkar kallas oblique-projektion. Jag grubblar just nu på om aztekernas bildkonst speglar ett kollektivistiskt samhälle, och att central- eller enpunktsperspektivet - som ju föds under renässansen i Europa - är ett symptom på ett mer individualistiskt samhälle, och/eller på en kultur som har ett större fokus på veridisk avbildning är kollektivistisk-social dito [...]
Hans: Det finns individuell konst i det äldre Kina också, så jag är tveksam till detta med Europas individualism och centralperspektiv.
Antropofagi: Fanns det speglar i Kina, motsvarande sådana som utvecklades i Europa under renässansen? Min bild är att centralperspektivet uppfanns genom att avbilda via reflektionen i en spegel. (Aztekerna verkar ha saknat speglar i det här avseendet, även om de var all for svarta obsidianspeglar, reflekterande metall- och vattenytor, &c.) Finns det någon slags längre linje av teknologisk utveckling, som inkluderar speglar, glasframställning, &c., som inte förekommer i Kina, men som förekommer i Europa under renässansen? Är det en teknologisk utvecklings-skillnad, eller är det en kulturell skillnad, eller är det båda? (Eller något helt annat...)
Hans: Bronsspeglar har funnits i Kina sedan antiken. Glasspeglar kom långt senare (är osäker exakt när).

***

Den bakomliggande frågeställningen rör huruvida Kinas och Europas utveckling parallelliserar varandra. Hans lyfter tidigt i poddavsnittet hur flera analoga utvecklingar sker läskigt samtidigt i Kina och Europa, och han kommer i slutet av podden in på hur Europa drar ifrån Kina först i och med den industriella revolutionen. För att tala med Joseph Henrichs utveckling av Jared Diamonds Vete, vapen och virus-tes så blir frågan om vi kan förklara detta med i Guns, germs, and other factors (som ett av slutkapitlen i The Weirdest People in the World betitlas.)

(Bakgrund: Thymos och kulturell evolution; lösa trådar.)

Även dessa frågor hann jag dryfta kort med Hans - eller, han lyckades hålla det kort, men jag hann dryfta desto mer långrandigt. Tyvärr missförstår Hans mig vad gäller katolicismens verkan - det jag menar är ju att effekten av släktskapsintensitets-dödande äktenskapsmönster manifesterar sig i och med den utveckling (typ från och med renässansen under 1400-talet) som leder upp till den industriella revolutionen. Inte att Europa drar ifrån Kina utvecklingsmässigt redan på 500-talet eller nåt sånt. Hur som helst, håll tillgodo med lite korrespondens:

Antropofagi: Du beskriver parallellerna mellan västerländsk/grekisk och österländsk/kinesisk utveckling som "spöklik", i och med att politisk utveckling, viktiga händelser och idéhistoriska trender verkar vara ganska analoga under vissa perioder. Ser du det här som en funktion av "utvecklings-determinism", dvs. att mänskliga samhällen kommer att tenderar att utvecklas på ett visst sätt om man börjar i en floddal vid ungefär samma tid - eller är det mer en fråga om att det har funnits ett kulturellt utbyte som har drivit på utvecklingen på samma sätt i båda ändarna av Eurasien? Eller, finns det några andra alternativa förklaringar, typ regionala eller globala klimatförändringar som påverkat olika samhällen på ett liknande sätt?

Hans: Likheterna i utveckling har att göra med ett komplex av 'osynliga händer', lång- och kortsiktiga faktorer som påverkat utvecklingen över Eurasien - klimat, sjukdomar, teknologispridning, rörlighet, m m. Det finns en forskare som har skrivit ett tjockt tvåbandsverk om dessa likhet under perioden 800-1830: Victor Lieberman, Strange Parallels.
Antropofagi: Om man läser Joseph Henrichs The Weirdest People in the World kan man få intrycket av att mänskliga samhällen har en viss sannolik utvecklingslinje, men att Europa av en slump eller "kulturell mutation" råkade ta en oväntad riktning iom. att katolska kyrkan förbjöd kusingifte och slog sönder de släktskapsintensiva institutionerna (klaner, ätter &c.). Om vi nu tänker oss parallella och mer eller mindre deterministiska utvecklingsspår i Kina och Europa, ser du då att det är vid katolicismens "verkningsperiod" som utvecklingen divergerar? Eller, när (om?) skiljer sig Europa och Kina åt?

Hans: Joseph Needham m fl forskare tänker sig att Europa tog initiativet när det gäller teknologisk dynamik efter 1400, ungefär. När det gäller ekonomisk produktivitet anser André Gunder Frank att det var först på 1800-talet som Kina på allvar distanserades. Men det finns många olika uppfattningar om detta. Jag kan inte se att katolicismens genomslag korrelerar med Europas begynnande övertag.
Antropofagi: Ser du att kusingifte är en faktor i kinesisk kultur, och vad kan vi så fall förvänta oss för långsiktig kulturell utveckling iom. enbarnspolitik och kusingiftesförbud?

Hans: Man förväntas traditionellt inte gifta sig med någon med samma familjenamn i Kina vilket förstås i viss mån försvårar kusinäktenskap, även om man kan gifta sig med släktingar med annat familjenamn.
Antropofagi: Du går i podden inte närmare in på skillnaderna mellan norra och södra Kina i termer av vete-vs.-ris-odling. Henrich argumenterar för att risodling leder till högre släktskapsintensitet, pga. en alternativ ekonomisk organisation - håller du med om att södra Kinas kultur är mer klan- eller släktskapsbaserad än norra Kinas dito?

Hans: Ja i viss mån, det finns många klanbyar (strukturerade kring en klan) i södra Kina där det ju förekommer arbetsintensiv våtrisodling.

(Strange Parallels verkar verkligen fet, och volym 1 läggs i kundvagnen tillsammans med Hägerdals Kinas historia.)

***

Frågan om historiedeterminism leder oss alltså tillbaka till Henrich och WEIRD:ness och inte minst frågan om islams roll. (Bakgrund: Islam/heder, del 1, del 2, del 3 och del 4.) Tyvärr är Henrich ännu mer kortfattad än Hägerdal, men någonting säger han i alla fall:

Antropofagi: Before reading The Weirdest People, I figured your model had something to do with kin-recognition and people actually being able to track the kinship-coefficient (r), so that less "inbreeding" would favour "reciprocal altruism-strategies" towards non-kin, rather than "inclusive fitness-strategies". After reading your book, I feel like the actual genetic kinship doesn't matter, and that your account is about historical and cultural processes. Even though the institutions may be "cultural exaptations" of more hard-wired adaptations for kin-recognition and such. Question: Does the genetic relatedness matter to peoples actual behaviour short-term, or are we talking purely culture and institutions? 

[Se förhandssnacket samt eftersnacket.]

Henrich: Yes, relatednes matter, but the norms have multiple effects--residence create kin-like cue, norms require people to behave in certain ways, etc. It's a combo.
Antropofagi: To my delight you address this in the final chapter of The Weirdest People, and yet I want to know more about your thoughts on the matter. Previously, I was all Inglehart and modernization-theory, but now I feel like the reduction of kin-intensive institutions is primary to economic and political development. What implications does this have on the global project of modernization? And why do some manage to make the leap to WEIRD? [...]
Henrich: We'll many things matter and we are still sorting all that out. Pre-existing kin-based institution. Openness to brands of Christianity, Other cultural psychological traits, etc.
Antropofagi: Do you see any arabic and/or islamic equivalent of the Meiji Restoration? Can kinship-intensive MENA-societies at all implement democracy, or do we have to stand Saddam Hussein for a few centuries before they can move on to a western model? Was Atatürk an islamic (though secular) Meiji, and how should we then understand the current backlash under Erdogan?
Henrich: Well, Turkey under Ataturk imported tons of European laws, etc. (including the Swiss Civil code).
Antropofagi: Is Islam a cause or a symptom of the dissaray in the arabic world? Is Islam just very attractive for kinintensive cultures, or is Islam actually amplifying the kinship-based institutions through norms of cousin marriage, polygamy, etcetera?
Henrich: The impact of Islam is complex. The inheritance rules foster parallel cousin marriage, but also inhibit polygamy (4 wives, max).
Antropofagi: Did the Meiji Restoration really accomplish a decline in cousin marriages, or was the actual rate low already? My current view is that the rate of cousin marriages was only about 4 to 20 percent of all marriages in feudal Japan, which is way less than for example MENA-rates. Is the successful japanese transition to WEIRD:ness partly explained by a comparatively favourable starting-point?
Henrich: That seems plausible to me. We need to assemble all the data.
Antropofagi: On to the Aztecs. They seem to have had a pretty advanced society, with effective food-production, high rates of urbanisation, and a decent division of labour. You address their polygami-norms, but how would you - from a cultural evolution-perspective - explain their very macabre mythology and extreme rates of human sacrifice? They seem to have failed to develop any meaningful level of individualism, at least measured by human rights, and Aztec art is totally lacking the one-point-perspective, focus on any individual, and veridical representation of reality.
Henrich: Yeah, human sacrifice is pretty common from a global and historical perspective.
Antropofagi: Obviously the Jared Diamond-perspective would establish the prior that cultural evolution should be slower in Mesoamerica due to the north-south extension and less animals suitable for domestication. And yet, the Tenochtitlan "empire" seems to be the result from a lot of competing city states fighting it out over centuries, and there were also contacts with for example the Mayan and the Tarascan civilisations.

Why did the Aztec turn out so vicious? Can the human sacrifice-thing be seen as a cultural adaptation for "getting rid of the incels" that were left over from the polygami-thing? (Although around 20 percent of the victims seem to have been female.)

This last question might be vague, but I would love to get a cultural evolution-perspective on the Aztecs, and your chapter on poligami/monogami indicates that you might have thought about it.
Henrich: Yeah, I'd need to really dig in on the Aztecs to say much more.

Jag känner mig inte särskilt mycket visare av det här utbytet, men det känns i alla fall skönt att det verkar som att det finns någon slags "we" som upplever ett behov av att "assemble all the data."

***

När dammet lägger sig finns det väl bara en sak kvar att säga:

lördag 27 mars 2021

Kusingifte och modernitet

Jag har nämnt att jag läser Cousin Marriages: Between Tradition, Genetic Risk, and Cultural Change (2015), som är en liten behändig antologi om kusingifte. En sak som boken verkligen bidrar med är ökad förståelse för ett ämne som varit i Antropofagis fokus på senaste: Huruvida islam är en orsak till elände, eller ett symptom på det - eller, som ett tredje alternativ, om islams samvariation med elände på något sätt är slumpmässig.

Jag har tidigare konstaterat att islam är ytterst dåligt, men landade under en period i att islam beror på underliggande kulturella och ekonomiska faktorer. Av dessa tänkte jag mig att släktskapsintensiva institutioner, aka. klansamhällen, skulle vara en viktig förklaringsfaktor. Men, sedan fick jag för mig att islam kanske försvårar övergången från klansamhälle till WEIRD:ness (WEIRD=Western, Educated, Industrialized, Rich, Educated, aka. Cripplemind), genom att förespråka kusingifte och polygami, samt genom att undertrycka godartade memetiska mutationer såsom Bahá'ì. Vi ser ingen islamisk Meijirestauration, liksom.

Eller, ser vi? Turkiet skulle kunna vara ett case in point. Som ACX skriver om nyligen har turkiet länge kämpat med att modernisera ett muslimskt samhälle. Atatürks reformer, under första halvan av 1900-atlet, syftade till att förvandla Turkiet till en utvecklad västmakt. Man kommer emellertid inte hela vägen fram. ACX' redogörelse av Erdogans maktövertag synes mig visa hur WEIRD:a eliter implementerar ett selektionstryck på den politiska islamismen, vilket selekterar för sluga krypto-islamister som tar makten genom att hitta balansen mellan modern retorik och religiositet. Det som möjliggör för islamismens återtåg genom Erdogan, är att de WEIRD:a eliterna inte är så WEIRD:a ändå, utan extremt korrupta och nepotistiska. Och, den breda allmänheten är i sin tur lite för benägen att åkalla en auktoritär patriark för att leda dem.

En ACX-kommentator som kallar sig Antropofagi skriver:
Henrichs The Weirdest People in the World kind of kills modernization theory and Inglehart, and thus partly the thrive/survive model. The new interesting question becomes how to make a culture WEIRD and abolish kinintensive institutions. Japan did it throught the Meijirestauration, and China came a long way - though obviously not all the way to democratic ideals. 
MENA-countries may be the furthest from WEIRD, and the question becomes why - is it Islam and the [encouragement of] cousin marriages? Anyhow, Turkey seems like the perfect case study, telling us something about what will happen if we try to force WEIRD:ness on an islamic/kinintensive/nepotistic population. The constant corruotion errode the proto-WEIRD elites, which by the way is less WEIRD than embedded in informal contacts and nepotism, ie. kinintensive structures. And the authoritarian undercurrent is there to be channeled through Erdogan when time comes to scale back the WEIRD:ness.

En väldigt intressant del av Atatürks reformer är 1930-talets kampanjer mot kusingifte och inavel. I Turkiet sker ca 30 procent av alla äktenskap mellan närbesläktade individer (consanguineous kin), och drygt 65 procent av dessa äktenskap sker i sin tur med kusiner (dvs. first cousins - på engelska är cousin en bredare term än kusin, och inkluderar också nästkusiner i flera led). Dessa siffror gäller alltså i nutid, efter ett århundrade av statliga interventioner för att minska inaveln. Gissningsvis såg siffrorna ännu mer extrema ut när Atatürk och hälsoministeriet började försöka göra något åt saken.

***

Jag skrev ovan att vi inte ser någon "islamisk Meijirestauration, liksom." Nå, det kanske vi gör i Turkiet, även om den inte blir lika fullgången som sin japanska förlaga. En mer specifik fråga blir kanske huruvida vi ser någon arabisk Meijirestauration. Anledningen till att jag gör distinktionen är att kusingifte visserligen är vanligt i hela den islamiska världen, men det verkar också inte minst vara ett arabiskt fenomen. Här är Turkiet återigen intressant som en slags fallstudie.

Alawi-folket är en arabisk minoritet i Turkiet. Denna etniska grupp - kanske mest känd för sin representation i den Syriska statsmakten, i form av bland annat Bashar al-Assad - har tills nyligen tillämpat kusingifte med det som på inavels-jargong kallas FBD, Fathers Brothers Daughter. (Eller på skånska Fassans Brossas Tös. Ironiskt nog i akronymform samma som FBT, Fitness Beats Truth. Men vi håller oss till det vedertagna FBD i denna text.)

De officiella kampanjerna mot kusingifte har sedan DNA-revolutionen naturligt nog haft ett fokus på den ökade risken för recessiva sjukdomar, såsom akdeniz anemisi (thalassemia) som är vanligt förekommande i regionen. Som vi vet från Frågan på vilken människolivet är ett svar (avsnitt 2.2) är risken med inavel att två av samma negativa, recessiva allel paras ihop och får en homozygot representation - då realiseras den sjukdom som en person med en heterozygot gen (med endast en recessiv allel) annars bara är bärare av. Generellt sett är risken för den här typen av sjukdomar ca dubbelt så hög i förstakusinsgiften än mellan random människor i en given population (ca 4-6 istället för ca 2-3procents risk), men risken kan vara betydligt högre i en mer inavlad befolkning.

En intressant grej med Alawi-folket är att de traditionellt sett har sett FBD som en nära (och därför attraktiv) släkting. I och med en ökad medvetenhet om risken med inavel, så har de yngre generationerna emellertid börjat välja bort FBD, för att undvika allvarliga genetiska sjukdomar hos sina barn. Hos alawiter över 65 års ålder utgör FBD/FBS-kombinationen 69 procent av alla äktenskap - hos personer i åldrarna 18-43 är andelen bara 5 procent. Det har skett ett stort skifte i och med en ökad medvetenhet om riskerna.

Men, alawiterna hyser en traditionell föreställning om att MZD (Mothers Sisters Daughter, eller Mossans Syrras Tös) inte är en särskilt nära släkting - vilket hon givetvis är, rent genetiskt. (Exakt samma som FBD, såklart.) Alawi-folkets absurda föreställning bygger på den uråldriga uppfattningen att man får två tredjedelar av sitt "blod" från sin far, och bara en tredjedel från sin mor. Man är således mer släkt med sin fassa än med sin mossa, och med sin morfar än med sin mormor, och med sin farfar än med sin farmor. 

Det som har skett är att alawiterna har översatt sin traditionella, kulturella föreställning om släktskap till en moderna diskurs kring genetik. Alawifolket tror alltså idag att man får två tredjedelar av sina gener från sin pappa, och en tredjedel från sin mamma. Andelen MZD/MZS-åktenskap är 3 procent i åldersgruppen 65+, men 65 procent i åldersgruppen 18-34. Det kulturellt betingade missuppfattningen resulterar också i att MZD/MZS-äktenskap ofta blir farligare, eftersom folk är omedvetna om risken. Den höga medvetenheten om faran med FBD/FBS-äktenskap motiverar folk att screena sina havandeskap/foster, men när frugan är kusin på mammas sida ser man ofta ingen anledning att vidta den typen av åtgärd.

Det finns dock ett ytterligare skifte vid horisonten. Min poäng här, med distinktionen mellan det muslimska och det arabiska (eller i det här fallet, mellan det turkiska majoritetssamhället och den arabisktalande minoritetsgruppen) är att språket i sig verkar spela roll. Arabiskan har inte en särskilt praktisk terminologi för att tala om inavel. När unga alawiter i ökande utsträckning blir turkisktalande, verkar de också få en ökad förståelse för att MZD genetiskt släkt är ekvivalent med FBD. Prager skriver:

In the Alawi case, the appropriation of modern biomedical terms such as "genes", "hereditary diseases", "genetic risk", and "Akdeniz Anemisi" has led to an amalgamation of traditional and modern ideas - at least for the time being. It is an open question, however, as to how long the practice of marrying the MZD/MZS as a means of preventing Akdeniz Anemisi will prevail. In the Çukurova region, particularly in the city of Adana, younger generations of the Alawi have already abandoned cousin marriage altogether. Apart from the screening programmes and the media campaign against cousin marriage, the Alawi from this region are also influenced by the fact that their lingua franca is Turkish and that they have shifted to a kinship terminology which is based on a modern Western-derived Turkish form of classifying relatives. According to this terminology every first cousin [...] is designated with the same term, "kuzen" [...] thereby classifying all PSbCh (Parents' Siblings' Children) as showing the same degree of relative closeness/distance and thus declaring them an unmarriageable category. This contrasts sharply with the Arabic terminology of the Alawi from Hatay where every first cousin is designated with a different term.

***

En poäng som både görs och i viss mån vederläggs i Cousin Marriages: Between Tradition, Genetic Risk, and Cultural Change, är att modernisering motverkar kusingifte. Tanken är att mindre syskonskaror ger färre kusiner att gifta sig med, samtidigt som en ökad urbaniseringsgrad ger fler ett större utbud av obesläktade individer att välja som make/maka. Boken visar dock att detta samband inte verkar stå sig så väl; såväl invandrargrupper i Europa (som pakistanierna i Storbritannien) som många hyfsat moderniserade nationer, uppvisar fortsatt höga nivåer av kusingifte.

Oman är ett exempel på en arabisk och muslimsk stat som har en höggradigt släktskapsintensiv kultur och en stor andel kusingifte av typen FBD/FBS. Oman har likt många andra gulfstater förmått kombinera en enorm välståndsökning och modernisering, men ett bevarande av traditionella normer och förhållningssätt. När oljan sinar så ser man det dock som oönskat att den nyligen moderniserade hälso- och sjukvården ska behöva kollapsa under trycket av ärftliga sjukdomar, vilket leder till program för screening och en debatt kring äktenskapsmönster. 

Noterbart i Beaudevins kapitel i Cousin Marriages, om just Oman, är att en person som screenats för och visat sig vara bärare av en recessiv, ärftlig mutation som leder till sjukdom, väljer att gifta sig med en djupt religiös man som inte bryr sig det minsta om screening eller risk eller genetik. Islam tycks alltså på något sätt vara insyltat i konservatismen som också understödjer kusingiftessystemet. Beaudevin tar även upp att många kvinnor känner sig pressade att fortsätta skaffa fler barn, även när de redan fött flera sjuka, eftersom maken annan riskerar att tröttna på den låga fertiliteten och skaffa sig andra fruar som kan ge mer avkomma.

En intressant aspekt av Oman-fallet är att kampanjer mot kusingifte inte ens teoretiskt sett kan ge någon större effekt, på kort sikt, vad gäller prevalensen av de ärftliga, recessiva sjukdomar som man vill undvika. Den lilla befolkningen om ca 2,7 miljoner innevånare är i hög utsträckning hindrad från att gifta sig med människor från andra länder - äktenskap med utlänningar kräver godtyckliga och flera år långa tillståndsprocesser, och utan tillstånd förlorar en omanit som gifter sig med en icke-medborgare att förlora sitt eget medborgarskap. Inavelskoefficienten i totalbefolkningen är redan väldigt hög, vilket gör att risken för "samma kromosomuppsättning för en egenskap" är hög oavsett om partnern är kusin eller ej. Omaniterna kan alltså inte lösa sitt inavelsproblem bara genom att undvika kusingifte.

För att bygga vidare på poängen om det arabiska språket vill jag framförallt upprepa Beaudevins poäng att 

[t]here is no Arabic equivlent term for consanguinity. Dictionaries translate it by uncommon phrases such as rabat al-dam (blood ties) and by phrases referring to social as well as genetic ties, as salat al-qaraba ("kinship relation", which can also encompass alliance) or even `asabiyya. The latter term [...] focuses on solidarity and loyalty ties that can exist in or outside the kinship network.

Det verkar uppenbart klurigt att ha ett vetenskapligt synsätt på inavelsproblematik i en arabisk kulturell kontext, redan i det att själva språket fördunklar tankarna. 

***

Den underliggande frågan, som jag anser att Joseph Henrich besvarar med ett "nej", är huruvida moderniseringsteorin räcker som förklaring på WEIRD:ness. Och, i andra hand, huruvida vi ska förvänta oss att en välståndsökning i släktskapsintensiva kulturer typiskt sett kommer att erodera dessa kulturer och göra dem mer WEIRD - mer "reciprocal altruism" och "mänskliga rättigheter", och mindre "inclusive fitness" och "kollektivism".

Oman och övriga Gulfstater visar att välstånd och modernitet inte räcker - man fortsätter att vara auktoritära skitländer. Detta brukar förklaras med "the resource curse", men jag börjar luta åt att sambandet mellan välstånd och WEIRD inte alls är ett enkelt, enkelriktat orsakssamband, utan att det istället är en fråga om hur välståndet uppkommer; genom att råka hitta olja, eller genom att utveckla demokrati, prestigebaserade statushierarkier och kapitalism. Mest kausalitet verkar gå från låg-släktskapsintensiv kultur till välstånd, även om en hel del också går från (vissa typer av) välståndsökning till sjunkande släktskapsintensitet.

Oman liknar dock, så vitt jag förstår, inte Atatürks Turkiet i sina åtgärder mot recessiva sjukdomar och inavel. Medan turkarna driver kampanjer mot kusingifte, verkar omaniterna på ett rätt ambivalent sätt arbeta med screening, men utan att riktigt veta hur man ska ställa sig i abortfrågan. Jag ser alltså ingen arabisk Maijirestauration, om än (ett försök till) en kulturellt muslimsk (men religiöst sett sekulär) dito i fallet Turkiet. (Rätta mig om jag har fel, kära bildade allmänhet!)

Avslutningsvis vill jag alltså uppdatera min uppfattning en smula, och visserligen starkt betona att islam passar bra för - och aktivt upprätthåller - en hög släktskapsintensitet; men, att just arabisk kultur är extra mottagligt för islams skadeverkningar, och/eller att islam är extra kompatibelt med och attraktivt för arabisk kultur. Turkarna har det inte så lätt heller, men de verkar i alla fall ha närmare till en moderniseringsprocess, eller ha kommit längre i en sådan.

torsdag 18 mars 2021

Lär av aztekerna - döda alla incels

Antropofagi ställde mig själv frågan om huruvida aztekerna interagerade med andra folk. Jag har beställt några böcker om saken, men redan den hittillsvarande efterforskningarna genom internetläsning har givit mig en fördjupad förståelse. (Se till exempel den här lättillgängliga redogörelsen, som dock inte funkar med AdBlock men som funkar fint på telefonen.) 

Tydligen bildades aztekriket i och med att ett stort antal konkurrerande stadsstater (altepetl) krigade ut det, från och med ca 1100 e.Kr., och slutligen i någon mening enades under tre allierade stater. Alliansen kom att domineras av Tenochtitlan, den altepetl som kom att styra över det som vi i slappa ordalag kallar aztekriket.

Aztekriket var dock ingen egentlig statsbildning. Tenochtitlan hade den militära makten, och härskade över övriga altepetl genom hot om militärt våld, samt genom strategiska giftemål och privilegier till de lokala härskarna. Aztekriket kan snarast ses som en dominerande stadsstat och ett gäng underlydande vasallstater - inte som ett territoriellt rike med en sammanhållen administration.

Så, från perspektivet "kulturell evolution" är alltså aztekriket ett resultat av flera konkurrerande partikulära enheter som löst grupperar sig. Därutöver gränsade också aztekernas rike till andra högcivilisationer, såsom Tarascan. Inte minst hade aztekerna en icke obefintlig interaktion med maya-högkulturen, som visserligen var på fallrepet under aztekernas storhetstid ca 1300-1521. Mayacivilisationens gyllene era var ca 250 till 900 e.Kr, medan den "post-klassiska" perioden räknas år 950-1539.

Visserligen ser vi alltså såväl ett utbyte med andra högkulurer, som en potentiell kulturell-evolutionär process mellan konkurrerande altepetl. Aztekriket blev även sannerligen formidabelt, med magnifika pyramider, konst, och en höggradigt effektiv matproduktion centrerad kring majs, bönor och squash, vilket tillät en påtaglig urbanisering och för tiden enorma städer med höga befolkningstal. 

Samtidigt stammar så vitt jag förstår såväl aztekerna som maya och tarascan från samma grundläggande kulturella och religiösa modell. Samtliga folk hade en metafysik som byggde på att gudarna offrar sig för människorna, och att människorna därför måste offra sig för (och till) gudarna. Människooffer och flagellantism förekom över hela regionen, och om man ska tro Wikipedia så hade de fångar som ofta offrades till gudarna en kulturell förförståelse för varför detta i någon mening var nödvändigt, till den grad att man i många fall tycks ha aktivt deltagit i ritualer och skådespel. Kristendomen som kom med spanjorerna innebar ett diametralt annorlunda tankesätt, som aztekerna inte tidigare exponerats för.

Även om en kulturell-evolutionär process naturligtvis förelegat - i den mån det nu någonsin föreligger någon kulturell-evolutionär process - så ser jag inte samma memetiska selektions-kalas på steroider som de eurasiska kulturerna uppvisar. Djingis Khan och efterföljande mongolhärskare är ett bra exempel. Dessa härjade famously runt och kämpade mot allsköns olika högkulturer - men förutom att utplåna ett flertal, såsom tangut-riket Xixia, så kopierade mongolerna (som så småningom blev till kineserna, eftersom Kina tydligen absorberar alla sina fiender och gör dem till dynastier) alla användbara institutioner och teknologier som de stötte på i olika delar av världen. Så skapade man exempelvis ett skriftspråk utifrån den uiguriska skriften, eftersom detta krävdes för att kunna sköta rikets administration. Aztekerna skapade ingen sådan administration, utan härskade genom vasaller, och dessutom hade man inte ett tillnärmelsevis lika brett utbud av kulturell egenart att inspireras av.

***

Att läsa på om aztekerna gör, föga oväntat, att får en ökad uppskattning för denna mäktiga civilisation. Samtidigt måste jag stå fast vid att det var en vidrig jävla dödskult. Många av de ritualer som behövde ske för att på ett tillbörligt vis kompensera gudarna för deras offer, var utstuderat fruktansvärda. Standard verkar ha varit att skära ut hjärtat på levande människor (inte minst i offer till Huitzilopochtli), men det fanns varianter. Eldguden Xiuhtecuhtli krävde att människooffren skulle brännas till-nästan-döds innan deras ännu bultande hjärtan skars ut; Tezcatlipoca krävde att människor offrades i gladiatorspel à al Apocalypto; och till Xipe Totecs ära gick utvalda klädda i flådda människooffers hud. 

Min tes om att alla aztekgudar är komparativt vidrigare än sina motsvarigheter i andra kulturer (godisguden är en människoätande drake, fruktbarhetsgudinnan har hängpattar, &c.) stärks också av att Tlaloc, som var regn- och vatten-gud, behövde en speciell ritual där barn offrades. Men, inte bara offrades: Det var deras tårar som var det viktiga, så först torterades de gruvligt under lång tid. Wiki:
Archaeologists have found the remains of at least 42 children sacrificed to Tlaloc at the Great Pyramid of Tenochtitlan. Many of the children suffered from serious injuries before their death, they would have to have been in significant pain as Tlaloc required the tears of the young as part of the sacrifice. The priests made the children cry during their way to immolation: a good omen that Tlaloc would wet the earth in the raining season.
Wikipedia citerar Florentin-Codexet:
According to the accounts of some, they assembled the children whom they slew in the first month, buying them from their mothers. And they went on killing them in all the feasts which followed, until the rains really began. And thus they slew some on the first month, named Quauitleua; and some in the second, named Tlacaxipeualiztli; and some in the third, named Tocoztontli; and others in the fourth, named Ueitocoztli; so that until the rains began in abundance, in all the feasts they sacrificed children.

Min bild av hittillsvarande läsning är att det finns viss kritik mot vissa spanskspråkiga källor och ögonvittnesskildringar, men att denna kritik faktiskt är lite uddlös då de flesta etnografiska beskrivningar stöds av arkeologiska fynd (såsom ovan nämnda offrade, torterade barn). Den diskussion som återstår handlar om saker som "hur många människor offrades i minuten under bygget av den stora pyramiden i Tenochtitlan". Uppskattningarna därvidlag spänner mellan 10.000 och 80.000 personer totalt, vilket enligt de högre uppskattningarna skulle innebära ca 15 människooffer i minuten under den relevanta tidsperiden.

Viss diskussion har förelegat kopplat till hur stora tzompantli - ställningar för kranier från människooffer - som egentligen funnits. De som velat spela ner människooffer-biten har pekat på att man främst funnit tzompantli för ett tiotal skallar. 2017 hittades dock en ställning för över 650 skallar, så det verkar ha varierat. Den här artikeln går igenom forskningen kring kranie-ställningar, dödskalletorn, med mera, och rapporterar fynd om tusentals kranier. En uppskattning som ges vad gäller fördelningen är att fem procent tillhört barn.

***

Varför man offrade så mycket människor är omstritt. En förklaring, som skulle kunna sägas vara "adaptiv" ur ett kulturell evolution-perspektiv, är att bristen på domesticerbara köttdjur lett till ett proteinunderskott och underskott på vissa aminosyror hos aztekerna. Eftersom människooffren ofta involverade kannibalism, så kunde de i så fall ha givit en lyxigare diet till framgångsrika krigare och till adeln (pipiltin). Denna teori tycks mestadels falsifierad, eftersom aztekernas kost ändå var förhållandevis näringsrik, och att just kombon majs-bönor-squash faktiskt ger det mesta man kan behöva. Därutöver hade aztekerna domesticerade kalkoner som gav kött och ägg, och Tenochtitlan är dessutom beläget mitt i Texcoco-sjön som ska ha varit rik på fisk och skaldjur till den grad att man troligen fått en god och mångsidig kost bara därifrån.

Istället är rådande konsensus att människooffren berodde på religiösa och mytologiska föreställningar, av en typ som alltså var legio även bland närliggande kulturer, men som aztekerna av någon anledning skalade upp till en sällan skådad omfattning. En hypotes är att den politiska makten till viss del byggde på det här systemet, och vi kan medelst lite fri spekulation tänka oss att omfattande människooffer satte skräck i innevånarna på ett lagom sätt, samtidigt som det gav möjlighet till CREDs (CRedibility-Enhancing Displays, Josephs Henrichs terminologi) för pipiltin att offra sina egna barn (vilket nämligen skedde). 

Den sociala mobiliteten synes också ha byggt på just människooffer; alla fria män var krigare, men endast de som fångade levande människor till det offer-industriella komplexet kunde stiga i graderna. Följande utdrag från Mendoza-codexet visar hur man kunde levla som krigare genom att komma hem med människooffer:


Jag uppfattar det som att pipiltin var och förblev pipiltin, men att vanliga fria medborgare (mācehualtin) kunde klättra i status-hierarkin - eller falla, rejält, eftersom bland annat ekonomiska skulder kunde omvandlas till livegenskap, vilket var ett stort steg på vägen mot att bli nästa människooffer.

Henrich nämner faktiskt aztekerna i The Weirdest People in The World, som ett exempel på en kultur som tillämpat omfattande polygami. Pipiltin-männen tycks ha haft många fruar, uppåt hundratals, medan lägre rankade män som lågrankade mācehualtin kunde ha svårt att hitta en maka. (Slavar, tlacotin, och aztekernas motsvarighet till statare, mayehqueh, fick troligtvis inte gifta sig alls eller i väldigt begränsad utsträckning - obs, gissning från min sida.) 

Henrich berör aztekernas polygami kopplat till the WEIRD:ness of monogami, och kopplat till diskussionen av de psykologiska och samhälleliga implikationerna av överflödiga, ogifta män. (Se gärna Antropofagis många inlägg om ASR, M2FBR, samt lite andra inlägg.) De uppskattningar som jag hittar gör gällande att 75% av alla människooffer var män, och dessutom i arbetsför/könsmogen ålder. (Ca 5% var som sagt barn, och ca 20% var kvinnor.) Ett polygamiskt samhällsskick skulle alltså skapa ett stort mansöverskott, och om vi tänker oss - vilket var fallet - att giftas-möjligheten följer den sociala statushierarkin, samt att de som offras ofta är lågstatusmän, så känns det som att vi kanske har identifierat både ett problem och en lösning.

***

Är det alltså kanske lärdomen från aztekerna? Att vi borde döda alla incels?