Den memetiska symbios-parasit-dimensionens sex-ratio

(Bakgrund: Memetisk evolution=folkmord?; under bronsåldern swajpade man hällristningar; Bois in the hood; lite om kulturell evolution; Price:a gudarna.)

En fråga som tidigare dryftats inom ramarna för denna blogg är följande: Handlar memetisk evolution mer om att människor överför sina normer och idéer till andra människor, eller om att människor har vissa normer och idéer och sedan dödar människor med andra normer och idéer? Antropofagi frågade sig för länge sedan:

"Kan det vara så att memetisk evolution inte är så jädra substratoberoende ändå? Att Eurasiens östvästliga klimatszons-icke-överskridande usträckning (à la Jared Diamonds Vete, Vapen och Virus) inte egentligen möjliggör för idéer att färdas och stötas och blötas - utan för människor att åka hithert and dithert?

Är det så att människorna som kan bygga oxkärror bara dödar och ersätter människorna som inte kan det - snarare än att själva kunskapen överförs?

Säkert kommer denna fråga besvaras med ett litet mellanvägssvar, ty så falla alltid chippen så vitt jag erfar. Men, är det så att verkligheten lutar lite mer i den för mig oväntade riktningen trots allt? Lite mer folkmord, och lite mindre kulturellt utbyte?"

Det svar som inkommit från forskarsamfundet har hittills, som förväntat, varit "både och."

***

På senaste har det dock framkommit att "både och" dock kan ha en rätt jädra skev sex-ratio. Exempelvis visar studier av Islands och Färöarnas befolkningar att dessa härstammar från vikingar som varit män, och brittiska kvinnor som troligen rövats enligt en modell som Karin Bojs kallar "trafficking." Bojs berättar även om en ny studie gällande Färöarna, som visar att det fanns en befintlig befolkning när vikingarna anländer men att dessa mestadels inte blev förfäder till dagens befolkning - och framförallt blev inga män det. Bojs:

"Sammantaget visar beläggen att det fanns en befolkning på Färöarna sedan början av 500-talet. Knappast bara enstaka manliga eremiter, utan en livskraftig befolkning med både män och kvinnor som överlevde i 350 år.

Tills de skandinaviska vikingarna fick kläm på seglingskonsten och steg i land i mitten av 800-talet.

Exakt vilka scener som då utspelade sig vet vi inte. Men i dna från den nutida befolkningen på Färöarna syns inga spår av några överlevande fäder från den tidigare befolkningen.

Det syns bara män från Skandinavien och kvinnor som till över åttio procent var brittiska."

Antropofagi har tidigare även dryftat frågan om Gimbutas och indoeuropéerna. Som sagt är det nu påvisat att dessa härjade in från Centralasiens stäpper och tog över Europa med sina behjulade kärror och domesticerade hästar. Bojs:

"Att indoeuropeisk kultur fördes hit av män från öster är just vad arkeologen Marija Gimbutas hävdade på 1980-talet, vilket på den tiden ansågs mycket kontroversiellt.

Även den nutida dna-forskaren Mattias Jakobsson i Uppsala har fått mothugg när han har menat att ursprunget från stäpperna i öster till största delen verkar komma från manssidan.

Den aktuella studien, den hittills mest omfattande och detaljerade, ger alltså både Gimbutas och Jakobsson rätt. Den snörkeramiska kulturen har formats av män och kvinnor som kom från helt olika håll, säkert talade olika språk och hade mycket olika kulturell bakgrund.

Klockbägarna, som från början verkar ha varit en avknoppning från den tidiga snörkeramiska kulturen och spred sig till Atlantkusten, kom att domineras stort av ett par andra fädernelinjer."

***

Så, memetisk evolution verkar (ofta) handla om att män från en kultur dödar män från en annan kultur. Såtillvida korrelerar memes med genetik; genetisk evolution ÄR lika med folkmord. Men, männen låter kvinnorna leva och avlar avkomma med dem. Vi kan tänka oss att kvinnorna och avkomman i viss grad indoktrineras i de normer och idéer som patriarkerna härbärgerar, och därmed kan memes röra sig fritt utan att korrelera med DNA. Idéer kan alltså överföras, men det är kanske inte trivialt eftersom memes lättast överförs vertikalt genom fostran, och horisontellt främst om en individ bäddas in i en dominerande kultur.

I den här modellen har män och kvinnor olika funktioner för meme-spridning. Män dödar och tar över, befruktar kvinnor från andra genetiska kluster och bidrar till att avkomman fostras i deras kultur. Men kvinnor överlever, låter sig befruktas och avlar avkomma till de segrande männen. De tar säkert över många memes från dessa, men vi kan väl också lätt tänka oss att de - kvinnorna - även bevarar normer och sedvänjor från sin egen memetiska släktlinje. På så sätt blir kvinnornas funktion att infiltrera segrande samhällen med de förlorande samhällenas memes.

För kvinnor är alltså memes inte tätt knutna till genetisk släktskap. Kvinnor kan överföra memes fritt från släktskap. Kvinnor är memetikens bryggor mellan genetiska kluster. Män utgör däremot föreningen mellan arvsmassa och memetik, då de synes vara ett och samma. Döda andra och utöva din tradition.

***

Vi har tidigare konstaterat att memes som färdas lätt mellan medvetandena är parasitiska, medan memes som är knutna till den individuella bäraren är symbiotiska. Alltså: Memes som kan resa fritt mellan människosinnena selekteras för att spridas snabbt och inte för att gynna bäraren. Memes som är fast hos en person eller grupp selekteras för att gynna bäraren, då dennes överlevnad är memens överlevnad.

(Relaterat: Parasit-symbios-dimensionen; selektionsvarians på olika nivåer; en slapp betraktelse om fördomar.)

Givet att män är knutna till sina memes, medan kvinnor står för arvsmasseoberoende överföring - skulle vi då kunna säga att kvinnor (the Inner Circle) verkar mer inom den memetiska parasitismen, medan män (the Outer Circle) verkar mer inom den memetiska symbiosen?

Anledningen till att jag (inom parentes) nämner the Inner respektive the Outer Circle, är att detta stämmer väldigt väl rent FBT-mässigt. Mäns fitnessfunktion sammanfaller oftare med veridisk sanning, med Truth, med nyttiga prediktioner om världen och dess fitness-payoffs. Män ska ju döda stora djur, försvara flocken, kriga mot andra folk, hitta i terrängen, etcetera. Kvinnor ska visserligen undvika att plocka hem giftiga bär och liknande, men de ska också och framförallt navigera den sociala sfären. Kvinnors fitnessfunktioner handlar därmed mer om sociala hänsyn, traditioner och sedvänjor 

(som är sociala koordineringsmekanismer, så länge de är godtyckliga - vilket är definitionen av en sedvänja. Om julgranen lika gärna kunde ha varit en jultall är den en sedvänja, en konvention, som endast har ett syfte som normativ punkt att koordinera kring. När det finns naturliga Schelling-punkter duger dessa fint - då behövs inga godtyckliga konventioner),

samt intriger och relationsmäklande. Kvinnors Fitness sammanfaller inte med Truth i FBT, om vi inte definierar Truth som sociala sanningar, men sociala sanningar är inte sanningar om ding-an-sich eftersom de per definition härrör ur subjektiva uppfattningar.

Så, kvinnor-som-meme-spridare är traditions och normöverförare, medans män-som-meme-spridare är krigare och häradsbetäckare. Kvinnor är infiltratörer och män är soldater. Kvinnor är fika och skvaller, medan män är trubbigt våld mot konkurrensen.

***

Vilka slutsatser skola vi då dra utav detta? Kvinno-anpassade memes kommer att vara mer parasitiska, och mans-anpassade mer symbiotiska. Män tar alltså till sig idéer som gynnar dem i Världen - som hjälper dem att lösa problem etcetera. De memes som ändå - nuförtiden - fritt sprids mellan männen, de kommer att vara mer pragmatiska och verklighetsrelaterade. 

(Det är självklart så att vi i dag inte längre lever i krigande apflockar, och att även män skiftar memes numera. Frågan är hur mäns och kvinnors psykologier är selekterade för att hantera memes. Men med det sagt är kvinnor mer lätta att integrera i nya sociala sammanhang och samhällen, vilket tyder på större receptivitet. Män är endast lättare att integrera ur en ekonomisk synvinkel, då de oftare är i the Outer Circle för att tillse försörjning, samt för att män som är WEIRD/Cripplemind är totalt generaliserbara i alla reciprocal-altruism-modeller.)

De memes som sprids mellan kvinnorna, kommer att vara parasitiska och därför absurda och utan någon avsevärd sanningshalt. (Astrologi etcetera.)

Aztekernas bildkonst och individualismen (samt lite om kulturell evolution)

(Bakgrund: Aztekernas dödskult och kulturell evolution; eusocialitet bland däggdjur; Jesus Christersson och FBT; Frågan på vilken människolivet är ett svar; allt för den här gången; WEIRD förhandssnack.)

***

I fabeln om Jesus Christersson och FBT slogs Antropofagi av idén att släktskapskoefficienten skulle kunna ha implikationer för FBT-teoremet. Om Fitness Beats Truth, så borde det vara skillnad på en situation där det inklusiva fitness-måttet är högre på grund av en hög släktskap, och där fitness framförallt är en fråga för individen själv. rB>C, liksom.

Strax efter att denna fabel smiddes, trillade kännedom in om Joseph Henrichs nya bok om WEIRD:a människor - Western, Educated, Industrialized, Rich, och Democratic. Jag skrev:

I ett avsnitt av the Mindscape Podcast nyligen, nämner Joseph Henrich att "WEIRD people" - dvs. människor som är Western, Educated, Industrialized, Rich, och Democratic - är mindre konformistiska i Solomon Ash's Conformity Experiment, än vad människor från andra kulturer tenderar att vara. Henrich hänför WEIRD-kulturens utveckling till Katolska kyrkans upphävande av kusinäktenskap...

...vilket lirar rätt jä'la bra med Antropofagis besynnerligt uttryckta spaning om att minskad inavel torde ge konvergerande Truth och Fitness à la FBT och därmed ge upphov till en individualiserad epistemologi och en upplysningstanke baserad på veridical perception och direkt observation. Eftersom att inclusive fitness blir mindre viktigt när släktskapskoefficienten minskar visavi dina nära.

Jag har precis börjat läsa boken, men har redan börjat pattern-matcha de centrala idéerna på gammal skåpmat i min hjärna. Således kommer jag vilja dryfta huruvida thymos och prestige-hierarkier hänger ihop med sjunkande släktskapskoefficient och individualistiska/prestationsbaserade kulturer som den kapitalistiska. Men vi måste nästan börja med aztekerna. 

Och en liten påminnelse om vad kulturell evolution kan innebära. Låt mig föreslå en lite struktur för att hålla reda på de eventuellt intressanta begreppen:

Rekursiv genetisk-kulturell evolution

• Kulturella sedvänjor är selektionstryck för vår genetiska selektion. Exempel: Pga. kontrollerad eld och andra metoder för att tillreda föda behöver vi inte jättelånga tarmar.

• Eftersom kulturella sedvänjor ger oss fitness, så selekteras vi (genetiskt) för kognitiva och motoriska adaptioner för att lära oss kulturell kunskap och sprida den vidare till våra barn.

• De ovanstående blir en rekursiv utveckling mot mer av båda: Ju högre kapacitet vi har för att lära och vidarebefordra kulturell kunskap, desto större fitness-implikationer kommer vår kulturella kunskap kunna ha, och ju större fitness-implikationer vår kulturella kunskap kan ha, desto starkare blir selektionstrycket på oss att utveckla kognitiva och motoriska adaptioner för att lära och lära ut kulturell kunskap.

• Eftersom bra idéer kan gynna oss, kan vi anta att vi selekterats för att emulera framgångsrika individer, oavsett släktskap, och alltså tillägna oss andra modell-individer än våra föräldrar. Vi är således härmapor. Även adaptioner för att lära av andra (framgångsrika) modell-individer kan tänkas vara föremål för en rekursiv genetisk-kulturell evolution, eftersom större förmåga att identifiera och härma framgång kan ge en större nytta av att identifiera och härma framgång, vilket kan ge ett starkare selektionstryck för att identifiera och härma framgång, &c.

Memetisk evolution

• Symbiotisk meme-selektion. Att kulturell kunskap har fitness-implikationer, ger en kulturell evolution där bärare av bra idéer/sedvänjor/memes överlever mer än andra individer, och sålunda konkurrerar ut dessa. Här sammanfaller memetisk evolution med det naturliga urvalet (av människors genotyper), eftersom vi tänker oss att en idé överlever och reproducerar sig genom att den mänskliga bäraren överlever och reproducerar sig (och idén). (Se Bois in the Hood och Huruvida sanningen vinner i längden.)

• Parasitisk meme-selektion. Memetisk evolution sker även genom att memes och idéer har parasitiska kvaliteter. Exempelvis kan en viss idé selekteras för om den appellerar till genomsnittliga människor, utan att för den skull ge fitness-vinster - kanske är idén i fråga rent av skadlig. På lång sikt borde vi förvänta oss en slags parasitiskt jämviktsläge, i och med att människor som är känsliga för dåliga idéer kommer att selekteras bort. (Vi kan i överförd bemärkelse tänka på självmordskulter som ett ebolavirus, som dödar värddjuret för snabbt för att få pandemisk spridning.) (Memes kan ha adaptioner för att "lura" människor, såsom islams avfällings-policy.)

• Memetisk-evolutionärt Chesterton's fence/Price-ekvationen för memes. I den mån vi identifierar och härmar andra framgångsrika individer - oavsett släktskap - uppstår ett memetiskt selektionstryck som inte bygger på selektering av organismer, utan på attraktivitet för mänskliga sinnen. (Detta sker alltså symbiotiskt eller parasitiskt, men vi människor selekteras rimligen för att känna igen äkta framgång.) Eftersom vi är dåliga på att förstå exakt vad i ett paket av kulturella sedvänjor som ger framgång, och därför härmar brett, blir Price-ekvationen viktig för att förstå memetisk fitness - en meme kan ha fitness genom en samvariation med en annan meme, som egentligen är den som ger själva framgången. Vi selekteras troligen för att härma brett och utan någon vidare precision, eftersom nyttan av kulturella sedvänjor är svåröverblickbar. När vi inte kan förstå nyttan, kan vi inte riva Chesterton's fence. Ser vi att en framgångsrik person dricker silverté, då ska vi säkert dricka silverté. (Ibland är det till och med så att en meme får sin nytta av att vi inte förstår den.)

[Uppdatering pga. läsarkritik: Detta.]

Grupp-selektion av människor överlappar med kulturell evolution

• På gruppnivå kan vissa grupper av människor överleva bättre pga. kultur; reproducera sig mer pga. kultur; och locka till sig nya medlemmar från andra grupper pga. framgång pga. kultur. Olika memes konkurrerar om själarna.

• Ur det här perspektivet kan vi säga att memen/kulturen/sedvänjan blir kollektiv-nivån à la Okasha, och gruppnivå-egenskapen blir antalet människor (eller deras framgång. Nota bene, den tillämpade anti-natalismen och den demografiska transitionsmodellen.)

• Vi kan alltså tala om gruppnivå-selektion av grupper av människor, men det finns läckage av människor mellan grupperna, och det är egentligen selektionen av kulturella sedvänjor/idéer/memes som blir intressant. Den kan ju - som sagt - ske genom att gynna människorna, eller genom att överföras mellan människorna.

Kulturell evolution ger biologiska förändringar som inte är genetiska

• Exempelvis så verkar läskunnighet ge vissa förändringar i hjärnan. En mer trivial version av icke-genetisk biologisk påverkan skulle väl kunna vara omskärelse.

Den här strukturen är rätt känslig för invändningar. Vi kan till exempel titta på symbios-parasitism-dimensionen. Det är lätt att föreställa sig idéer som gynnar en grupp, men som är "parasitisk" på en annan. Exempel: Militarism och WW1-style krigspsykos, i den mån sådan glädjeyra över att få möjlighet att dö nu kanske gynnar någon viss grupp i samhället.

Men värre blir det när vi beaktar att koordination är en dygd, även om den sker till en kostnad av orättvisa. (Se: Orättvisans uppkomst; nyttan av underkastelsen; och pladdret.) Det som ser parasitiskt ut, kan ändå vara en bra koordineringsmekanism. Så kan exempelvis även kvinnor gynnas av patriarkatet, eftersom det ger samordningsvinster att dela upp arbetsuppgifter.

Vilket för oss in på distinktionen mellan funktionalitet och sedvänja. En meme som är helt funktionell selekteras för på sina egna, unika meriter - så kanske vi skulle kunna se "pilbågen" som ett kulturellt kunskapspaket som är helt funktionellt. En meme som tjänar som koordineringspunkt, men som hade kunnat vara vilken som helst annan koordineringspunkt, kan vi kalla för en sedvänja. På skalan mellan funktionalitet och sedvänja finns det ett kontinuum av mer eller mindre godtyckliga, och mer eller mindre funktionella, idéer, trosföreställningar, uppfinningar, &c. memes.

Viktigast att hålla i huvudet är nog att kultur spelar jättemycket roll. Vi bör erinra oss att beteendegenetikens lagar låter oss förklara all variation i mänskligt beteende med ca 50% gener, och 50% kultur.

Vi bör också erinra oss att en människa utan kulturell kunskap inte kan överleva någon som helst naturlig miljö short of en Supermarket. Men, med kulturell kunskap har människan den bredaste amplitud som i alla fall jag känner till; från månen till Marianergraven; från tropikerna till polartrakterna.

Kulturell kunskap gör stor skillnad. Shit's untrivial.

***

Henrich (The Weirdest People in the World) beskriver som sagt hur en "kulturell mutation" - Katolska kyrkans äktenskapsregler - mer eller mindre av misstag slog sönder de släktskapsbaserade kulturella institutionerna - klanerna och ätterna - som tidigare dominerat även i Västeuropa. Antropofagi ser fram emot att läsa klart boken, och förstå om en sjunkande släktskapskoefficient är en del av det här teoribygget, eller om det mer handlar om just kulturella institutioner. Frågan är kompliceras, och kulturell evolution är - som synas ovan - ett mångbottnat begrepp där det lätt kan ske klavertramp i form av slarviga analogier eller förhastade slutsatser.

Hur det än ligger till med kopplingen mellan faktisk genetisk inavel och släktskapsbaserade kulturella institutioner, så verkar den påföljande individualismen - dragen till sin spets av Luther och (enligt den klassiska weberianska förklaringsmodellen) kapitalismen - ha lett till omfattande psykologiska och kulturella förändringar hos människor. Henrich redogör i detalj för detta, och jag kan bara applådera insatsen och hänvisa till boken. (Samt associera till The Master and His Emissary - uppenbarligen är lutheranism-individualism-kapitalismen ett projekt för vänster hjärnhalva. Vilket gör rätt mycket för att förklara Antropofagis ensamhets-typologi; brist på nyans, brist på relationer, brist på sammanhang.)

Det är vad jag skulle vilja kalla "vedertaget" att den europeiska bildkonsten utvecklades i en mer individualistisk riktning, före det att Luther spikade upp sina teser i Wittenberg. Det är möjligt - ja, troligt - att Henrich kommenterar detta skeende i den bok jag alltså nyss påbörjat. Min egen självständiga tanke är i nuläget hur som helst att en individualistisk ideologi mycket väl kan ta sig uttryck i en individcentrerad bildkonst.

Vilket alltså för oss till "början" av det här blogginlägget: Aztekerna!

Antropofagi har konstaterat att Aztekernas kultur präglades av människooffer, dödsgudar, och vad vi skulle kunna kalla "dåliga värderingar". Allt detta tycks skildras i en bildkonst som bäst kan beskrivas som lego-gubbar som hugger huvudet av varandra. Det individcentrerade porträttmåleriet tycks inte, så vitt mina källor säger mig, ha fått något större genomslag i Aztekriket.

Låtom oss med dessa ord kasta oss in i: Korrespondens med akademien!

***

Hej David [Dunér, Professor vid Avdelningen för idé- och lärdomshistoria vid Lunds Universitet]

[...]

Så vitt jag uppfattar det finns det en idé om att individualismen speglas i utvecklingen av konsten under medeltiden - från mer schablonartade och tvådimensionella skildringar av människor i grupp (och kanske mer som representanter för sitt skrå eller sina ständer), till mer individualiserade porträtt-målerier och mer realistiska skildringar av individer. Det här kanske är en slags myt eller faktoid, men den tröskas i alla fall ofta i diverse idéhistoriska populärvetenskaplig litteratur.

Fråga 1: Finns det ett korn av sanning här? Hur tänker man sig att sambanden ser ut?

Mitt egentliga intresseområde just nu är Aztek-riket. Aztekerna verkar ha haft den mest morbida föreställningsvärld och mytologi som man kan tänka sig. I princip alla gudar var dödsgudar, och alla krävde människooffer. Aztekerna verkar ha ägnat mycket tid och energi åt att offra människor, även från den egna befolkningen, och även åt självplågeri och flagellantism. Ritualerna återges ofta i stiliserade - och väldigt blodiga - målningar.

Fråga 2: Kan vi göra en motsvarande analys av aztekernas konst? Den är om möjligt ännu mindre individualiserad än den tidigare medeltida konsten - människorna ser i princip ut som lego-gubbar (som i regel typ halshuggs eller äts av jätteormar).

Fråga 3 [...] Kan vi göra någon koppling mellan en avsaknad av individualism, så som den eventuellt återspeglar sig i konsten, och det myckna människooffrandet? Någonting säger mig att aztekerna inte hade resonerat så mycket kring vad vi idag skulle kalla "liberala värden", mänskliga rättigheter, &c.

[...]

Vänliga hälsningar [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi],

Din fråga bör främst ställas till en konstvetare. Men det är riktigt att det sker en förändring av porträttkonsten från medeltiden till den nyare tiden, som har att göra med renässansens centralperspektiv och en framväxande borgarklass.

Vad gäller aztekerna får man tänka på att de skriftliga källor som vi har efter dem många gånger är beroende av den bild som spanjorerna velat ge. Så man bör vara källkritisk inför det faktum att de förmodligen inte ger hela bilden, och ett tämligen ensidigt bild.

Aztekerna saknade centralperspektivet och de materiella-ekonomiska förhållande som låg till grund för den västerländska konstens väg mot en mer realistisk, individualistisk konst. På så sätt kan man säga att det finns vissa likheter med den medeltida konsten.

Människooffret har samband med en mer kollektivt syn på människan, där själva individen inte har ett oinskränkt värde. Samma fenomen finner vi i det vikingatida samhället. Offret bör ses i en sorts gåvoekonomi, gåva som kräver gengåva.

Hälsningar,

David

***

Antropofagi tackar akademien och den tredje uppgiften, och ber att få återkomma med uppdateringar i frågan när ytterligare visdom trillar in.

Transitioner inom kulturell evolution

(Bakgrund, genetiska flaskhalsar och neolitiska transitionen: Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6.

Bakgrund evolutionstransitioner: Del 0. Del 1. Del 2. Del 3.

Bakgrund kulturell evolution: Lösa trådar; lite om kulturell evolution; Price:a gudarna; parasit/symbios-dimensionen; religionssociologer är idioter; aztekernas dödskult; WEIRD förhandssnack; döda alla incels; de konstigaste; thymos; hygienfaktorn; kulturell greenbeard; nyttan av underkastelsen.)

***

Det finns tre intressanta transitioner som vi måste komma tillrätta med (Chat-GPT får sammanfatta):

Paleolitiska transitionen (ca 50 000 år sedan)

Övergången till övre paleolitikum avser perioden i mänsklighetens historia då tidiga människor gjorde betydande framsteg inom teknologi, konst och social organisation. Den dateras vanligtvis till cirka 40 000 till 50 000 år sedan och kännetecknas av uppkomsten av nya stenverktygsteknologier, utvecklingen av grottkonst och bevis på ökad social komplexitet, såsom begravningsseder och handelsnätverk. Denna övergång markerade en betydande milstolpe i mänsklig evolution och banade vägen för utvecklingen av moderna mänskliga samhällen.

Neolitiska transitionen (ca 12 000 år sedan)

Den neolitiska revolutionen var en avgörande period i mänsklighetens historia då människor övergick från att leva som jägare-samlare till att bli bofasta jordbrukare. Detta skedde under perioden mellan 10 000 till 4 000 år sedan och innebar en rad teknologiska, sociala och kulturella förändringar, inklusive utvecklingen av jordbruk, uppkomsten av bosättningar, husdjursuppfödning, och en övergång till sedentärt liv. Denna övergång möjliggjorde befolkningsökning, handel, utveckling av civilisationer och början till utvecklingen av moderna samhällen.

Axiala transitionen (ca 3 000 år sedan)

Den axiala transitionen var en period i mänsklighetens historia som innebar en förändring i människors sätt att tänka och uppfatta världen. Perioden inträffade mellan 800 till 200 f.Kr. och kännetecknades av utvecklingen av filosofiska och religiösa idéer som fokuserade på individens roll i samhället, livets meningsfullhet, rättvisa och moraliska frågor. Det var också en tid av politiska förändringar och omvälvningar, med framväxten av nya riken och imperier och uppkomsten av nya samhällsstrukturer. Den axiala transitionen anses vara en avgörande period i mänsklighetens historia då det banade vägen för den moderna civilisationens utveckling.

Kan vi förklara varför dessa transitioner händer? Kan våra förklaringar vara så bra att de också förklarar varför transitionerna inte händer vid något annat tillfälle? 

*** 

Jag skulle vilja påstå att kulturrasism är the way. Evolutionen handlar om ärftlighet, variation och urval. Människan är en genetiskt ganska homogen - icke-varierad - art. Ändå ser vi förbluffande variation i beteenden och levnadssätt, helt förklarade av kultur.

Evolution handlar alltså om ärftlighet, variation och urval. Men om variationen inte primärt är genetisk är det inte biologisk evolution vi talar om. Det är kulturell evolution.

Det speciella med människan är att vi är en kulturell art. Vi har pressat upp variationen till memetisk nivå. Vi kan ändra levnadssätt utan att förändra vår biologi.

Som tidigare anförts kan den neolitiska transitionen förmodligen förklaras genom att världens megafauna i stor utsträckning dog ut under younger dryas, den klimatchock som uppträdde för 12 900 till 11 700 år sedan. När människans primära födokälla plötsligt försvann tvangs man börja diversifiera. Detta ledde till en intelligensökning när man behövde jaga mer småvilt vilket krävde mer avancerade jaktmetoder. Det ledde också till att man oftare behövde förlita sig på jordbruk, en teknologi som redan utvecklats men som aldrig konsoliderats.

Beakta cheyennerna. Enligt David Friedmans Legal systems very diffent from ours övergav detta nordamerikanska indianfolk jordbruket när spanjorerna introducerade hästar till Amerika. Det var helt enkelt fetare att rida omkring och jaga bison än att slava i smutsen med att plocka majs.

Domesticeringen av djur och växer har skett över rätt djupa tidsrymder. Vanligen har samlar-jägarna nöjt sig med agrara födkrokar som en bisyssla, kanske då det helt enkelt är förknippat med lägre livskvalitet att leva som jordbrukare än som samlar-jägare.

När megafaunan dog ut hade man dock inget val - för att överleva younger dryas fick man hålla tillgodo med de metoder som stod tillbuds, inklusive agrar produktion av livsmedel. När jordbrukssamhället väl var etablerat skars den kulturell-evolutionära vägen tillbaka av, kanske bland annat av större barnaskaror som möjliggjordes av en stationär livsstil med fler (om än sämre och mer arbetskrävande) kalorier.

Det är ingen liten sak att överleva som samlar-jägare. Har man väl glömt bort metoderna finns ingen återvändo. Har befolkningen väl växt till en nivå att territoriet inte kan föda dem på annat sätt än det mest resurseffektiva, är det svårt att släppa plogen och försvinna ut i skogen.

Sammanfattningsvis vill jag påstå att den neolitiska transitionen låter sig förklaras på ett tillfredsställande sätt med att megafaunan dog ut i och med younger dryas. Det finns dock ett ytterligare argument som är mer abstrakt, och som den neolitiska transitionen kan ses som ett fall av.

När den genetiska variationen minskar i och med att befolkningen minskar - en genetisk flaskhals - blir den kulturella variationen en viktigare drivkraft för att förklara skillnaderna i utfall mellan individer (och grupper). Jag vill påstå att selektionsvariansen flyttas upp till en memetisk nivå, från en genetisk. Vi kan alltså förvänta oss en större kulturell utveckling när det biologiska substratet (människorna) blir mer homogent. Vi kan alltså överlag förvänta oss att genetiska flaskhalsar leder till accelererad kulturell evolution, för kulturella djur som människor.

***

Kan vi använda flaskhalsmodellen till att förklara de andra två transitionerna? Enligt en teori ledde Toba-vulkanutbrottet för 70 000 år sedan till en extremt reducerad global människopopulation. En intressant aspekt av Toba-händelsen är att forskningen entydigt visar på avskogning och minskad regnskog, vilket vi kan tänka oss drastiskt ändrade förutsättningarna för homo sapiens. Det påstås att "t]his disaster may have forced the ancestors of modern humans to adopt new cooperative strategies for survival that eventually permitted them to replace neandertals and other archaic human species" och vi kan ju notera att grazing mammals behöver grässlätter för att frodas.

Vilket för oss till eusocialitetsbegreppet. Eusocialitet verkar framförallt uppträda när mat är scarce men uppträder kompakt på vissa ställen. Nå, hur lirar det med avskogning och spridda hjordar med gräsätande djur samt megafauna? Människan post Toba behövde leva på att jaga storvilt och selekterades (kulturellt) för psykoteknologier som möjliggjorde den koordination som en sådan livsstil krävde. Därav explosionen av teknologi och kulturella hjälpmedel som grottkonst och shamanism. En forskare skriver:

"The transition from Middle to Upper Paleolithic is a major biological and cultural threshold in the construction of our common humanity. Technological and behavioral changes happened simultaneously to a major climatic cooling, which reached its acme with the Heinrich 4 event, forcing the human populations to develop new strategies for the exploitation of their environment."

Att diskutera just eusocialitetsbegreppet är intressant för att ytterligare understryka distinktionen mellan genetisk och kulturell evolution. Människan är redan selekterad för viss eusocialitet såtillvida att hon har klimakterie samt gay uncles. Detta är biologiska adaptioner som interagerar väl med den kulturella evolutionen som sådan, eftersom icke reproduktiva individer utöver funktionen som omsorgsgivare också kan ha en roll som lärare och traderare av kulturell kunskap - särskilt viktigt hos ett djur som har en onormalt lång barndom och den underliga utvecklingsperioden "tonår," skräddarsydda för att möjliggöra kulturell inlärning.

Troligen har vi pressats ihop mer och mer i eusociala grupper när vi selekterats för att bli mindre överlevnadsdugliga på individnivå men ändå för att överleva rovdjur. Så småningom har människan biologiskt selekterat in sig i ett hörn där gruppsamarbete och kulturell tradering är vår enda väg framåt. Ytterligare selektionstryck uppträder när den dignande fruktträdgården efter Toba ger vika för grässlätter med betande hjordar och megafauna, som vi måste samarbeta i grupper för att kunna nedlägga, stycka och konsumera. Med en minimal genetisk bas har vi få biologisk-evolutionära pathways ut ur vårt predikament, men vi räddas av selektionsvariansen på memetisk nivå, som tillåter att memes dör i vårt ställa, när vi lär oss att överleva. (Med varierande resultat för olika grupper, nota bene. Memetisk evolution har också biologiska offer. Även om mimesis tillåter att vi byter idéer med varandra utan att hjärnan som sådan behöver dö av.)

***

Så, människan evolverar kulturellt till storviltsjägare för 50 000 år sedan. När megafaunan dör ut evolverar vi kulturellt till jordbrukare. Vad händer vid den axiala transitionen?

För att förstå det behöver vi förstå the Broze Age Collapse och the Sea People, och det är en för stor nöt att knäcka för idag. Frågan bordläggs till kommande blogginlägg.

Kampsport som ett fall av memetisk evolution

(Relevant men frivillig bakgrundsläsning: Fördomar; memetisk parasit/symbios-dimension; själviska memetiska element; memetisk inklusiv fitness; evolution och PP; när vi växer underkastar vi oss Gud; Price:a gudarna; aztekernas dödskult och kulturell evolution; transitioner inom kulturell evolution; memes-avel; funktionell variation inom domesticerade memes.

Viktig bakgrundsläsning: Fake martial arts, a disorientation; Tolkien och evolutionsbiologiska principer; fighten som förändrade fightandet.)

Evolution handlar om att receptet "variation, urval och ärftlighet" får verka över tid. Så länge dessa faktorer är på plats kan evolution ske. Evolutionen förknippas med genetiken men är egentligen substratoberoende. Så länge det finns någon informationsöverföring över tid - ärftlighet - kan vi tala om evolution. Memetiken - en parallell till genetiken - handlar om att memes, dvs. idéer, normer, sedvänjor, uppfattningar och trosföreställningar, också är föremål för evolutionen. Människans sinnen är då substratet på samma sätt som DNA är för den biologiska evolutionen (på jorden).

Det finns många paralleller mellan biologisk och memetisk evolution (se länkarna ovan). Vi kan tala om domesticerade memes precis som om domesticerade djur. Vi kan tala om meme-konflikt som om genkonflikt. Vi kan tala om inclusive fitness för memes på motsvarande sätt som för gener. Vi kan tala om symbiotiska eller parasitiska memes, i förhållande till sina människovärdar. Inte minst kan vi tala om korta och långa livsstrategier för memes, på samma sätt som vi gör om djur. Det kan finnas elefantmemes, som lever länge och har hög föräldrainvestering, och råttmemes, som får stora kullar, lever korta, hårda liv och kryllar i avloppet.

Allt detta riskerar emellertid bli alltför abstrakt. För att bildsätta memetik-diskussionen kan vi behöva ta till exempel. Ett väldigt intressant exempel är Kampsport.

***

Kampsportens moderna historia kan inte bortse från globaliseringens krafter. Förr i tiden rådde en väldig memetisk artbildning, då kampsportskulturer levde avskilda från varandra och utvecklade unika inriktningar. Så plötsligt kom UFC, Ultimate Fighting Championship, och vips befann vi oss i en malthusiask köttkvarn där de mest effektiva teknikerna fick tillfälle att bevisa sig. Som jag redogör för i det här inlägget slutade detta ofta med att brasilian jiujitsu (BJJ) segrade. Snart nog eskalerade evolutionsprocessen och allsköns unika stilar blandades upp och nöttes ner till dagens Mixed Martial Arts (MMA), i grund och botten en hybrid mellan BJJ och thaiboxning.

Vi skulle faktiskt kunna dra en parallell till evolutionsbiologiska massutrotningshändelser. Artbildning sker ofta när populationer separeras geografiskt - exempelvis skiljer Kongofloden schimpanser från bonoboer vilket får intressanta följder i respektive arts utveckling. När geografiska barriärer överbryggas kan det få digra följder. På Nya Zeeland innebar avsaknaden av däggdjur att fåglar intog typiska däggdjursnischer och tappade flygförmågan. Världens största insekt, Jätte-Wetan, har intagit någon slags gnagar-nisch vad det verkar. Inflyttade människor kunde emellertid snabbt utrota allsköns icke-flygande fåglar, och invasiva råttor, grisar etcetera har tagit hand om resten. Samma öde har många andra isolerade populationer mött, inte minst många av Australiens pungdjur.

När homo sapiens följde ut sina människokollegor ut ur Afrika ledde detta till att andra människoarter såsom neanderthalare och homo erectus dog ut, bortsett från det DNA vi lyckades knulla till oss i akt och mening att sno åt oss lokala genetiska anpassningar för att klara klimatet. Samma sak hände, memetiskt sett, när kampsporterna började stötas och nötas mot varandra på en global arena. Länge var det okänt vilka kampsporter som faktiskt var bäst, och det finns gott om trevliga matchups på Youtube där exempelvis den lokala savate-mästaren rådbråkas av någon thaiboxare.

Det här inlägget om "fake martial arts" handlar om att många kampsporter suger med avseende på att faktiskt idka kamp. (De mest extrema exemplen kanske är capoeira och tai chi.) Det handlar också om att vidga begreppet "martial arts" till oigenkännlighet - det är väldigt mycket vi pysslar med i samhället som inte är CANCER utan snarare EVERYTHING ELSE. Det är inte alltid rått-strategin som är den mest värdefulla.

Som jag varit inne på i förhållande till både memetisk parasit/symbios-dimension och Tolkien-Midgårds evolutionsbiologi är det intressant att kika på begreppen "r-/k-selektion" och den närbesläktade distinktionen mellan lång respektive kort livsstrategi. Råttor får stora täta kullar, avkomman är självständig från första stund, och man lever korta, hårda liv. Elefanter får, sällan, enstaka avkomma, har långa havandeskap, fostrar och skyddar sin avkomma länge innan den blir självständig. Elefanter har famously effektiva cancer-supressor-gener (när livet kan förväntas vara långt selekteras man för att inte dö i cancer) och traderar kulturell kunskap (elefantmatriarker i flocken ökar sannolikhet att överleva torka pga. minns djupa, hemliga källor som annars inte ofta besöks). I inlägget om Tolkien skrev jag följande:

"En kort livshistorik (tänk: råttor) innebär att en organism selekterats för att leva hårt och dö ung. Det är då fördelaktigt att skaffa massor av avkomma, ha en låg föräldrainvestering, och lägga all energi på reproduktion snarare än till exempel cancer-supressor-gener eller sjukdomsresistans. Population bottlenecks och möjlighet att snabbt kolonisera nya territorier selekterar för kort livshistorik, men framförallt är det stora exogena dödsrisker som rovdjur som leder till kort livshistorik - om man ändå riskerar att dö ung är det onödigt att ägna resurser åt långt liv, sjukdomsresistens och exempelvis kulturellt lärande, och bättre att bara köra järnet, knulla och skaffa svinmånga barn som man sen försummar.

Kort livshistorik tenderar även att leda till mindre kroppsvolym eftersom resurser läggs på reproduktion. Det finns dock alltid massor av undantag inom biologin. Beakta t.ex. stillahavsbläckfisken som har en utpräglat kort livshisotorik, och även exemplifierar semelparitet, det vill säga att endast fortplanta sig en enda gång och sedan dö. Faktiskt kan mollusker som stillhavsbläckfisken vara ett bra exempel på kort livshistorik och att selektions-mutations-balans-fönstret stängs snabbare. Jag skrev:

'I varje individs liv föreligger varje dag en viss risk att vara död. Död, på grund av att man har ätits, eller förolyckats, eller dött av sjukdom. Ju fler dagar som går i individens liv, desto större är sannolikheten att vara död. När sannolikheten att vara död – som ju bestäms av livsmiljö relativt egenskaper – är väldigt stor, är selektionstrycket mot dåliga mutationer väldigt litet.

Således tenderar mutationer med negativa effekter sent i livet att ackumuleras i genomet. Från individens perspektiv uppstår illusionen av ett programmerat åldrande. Egentligen är det bara summan av din utvecklingshistorias mutationer som hinner ifatt dig. För oss människor blir effekten extra tydlig, eftersom vi medelst civilisation och teknologi drastiskt har minskat risken för att vara död. Därför måste många av oss handskas med privilegiet att leva i den höga ålder då mutationer med sena negativa effekter, som inte sållats bort av det naturliga urvalet, i ökande utsträckning ger sig tillkänna.'

En lång livshistorik (tänk: elefanter) innebär att en organism selekterats för excellens och långt liv. Om det inte föreligger betydande exogena dödsrisker är det värt att ägna resurser åt cancer-supressor-gener (som hos just elefanten), sjukdomsresistens, kulturellt lärande (också elefanten), och hög föräldrainvestering (elefanten!).

Intressant nog tenderar lång livshistorik innebära färre spenar, och elefanten har mycket riktigt bara två medan råttor har sex par, tolv stycken, 'bröstvårtor' (gud vilket äckligt ord i samband med råttor - blä). Lång livshistorik innebär ofta större kroppsvolym, eftersom större kropp minskar risken att dö - en värd investering för ett djur som har möjlighet att leva länge, och ett selektionstryck för att leva länge i och med att den vardagliga dödsrisken minskar. (Vi kan alltså tänka oss en dubbelverkande effekt.)

Andra strategier för att minska den vardagliga dödsrisken finns också, till exempel att kunna flyga, och low and behold har fladdermössen en lång livslängd som inte förutsägs av de allomteriska skalnings-lagarna. De flesta däggdjurs livslängd kan förutsägas utifrån kroppsvolym, men fladdermöss kan leva i fyrtio år (svartråttor lever i ett år, brunråttor i två) och har ett otroligt immunförsvar (som också gör dem till livsfarliga virusbomber för oss människor)."

Parallellen är förstås att traditionella kampsporter fått möjlighet att utvecklas som elefanter. Genom en artificiellt låg "dödsrisk" har underliga kampformer kunnat utvecklas. I råttornas värld är det dock MMA:n som selekteras för. MMA-utövare har också så vitt jag vet åtta bröstvårtor.

***

I "fake martial arts"-inlägget beskrivs följande "main standards" för att mäta kampsporter - vi kan tänka på det som två huvudsakliga selektionstryck i den naturliga miljö:

• utility in modern mixed martial art competitions
• utility in real-life self-defense situations

Om en kampsportsmeme selekteras i en miljö där faktiskt fysisk överlevnad i icke gräns-satta slagsmål är normen, kommer vi få någonting som inte ens är MMA - det kommer vara knivar i ryggen, "guns to fist-fights," förgiftning och - om det faktiskt blir slagsmål - fingrar i ögonen och sparkar i pungen. Denna miljö är dock inte legio ens i djurvärlden - varför?

Ritualiserade konflikter är vanligt i djurvärden. Fåglars dans och hjortars stångande är vanliga exempel. Frågan är varför djur inte alltid slåss till döden. Hök-/duva-modellen ur spelteorin är ett sätt att förstå kalkylen med avseende på nyttan och risken med konfliktorienterade beteenden. (Se även invandrarmän.) Ritualiserade dueller är evolutionärt stabila strategier givet vissa miljöförutsättningar. Till yttermera visso är ärlig signalering ett evolutionärt jämviktsläge, vilket gör det evolutionärt osannolikt (under vissa förutsättningar) att fejka det tills man mejkar det. (Mimicry eroderar signalvärden.) Det är därmed inte förvånande att vi ser rätt lite av "nature red in tooth and claw," eller vad de brukar säga, när relativt thrive:iga förutsättningar råder. Skulle vi hamna i Mad Max-postapocalypse skulle fler dödsdueller bli sannolika.

"Utility in real-life self-defense situations" är med andra ord inte det relevanta selektionstrycket för oss just nu (men kanske i The Road). Det som istället har hänt är att globaliseringen fört samman alla världens kampsporter på samma arena, under ett ändå förhållandevis liberalt regelverk. "Utility in modern mixed martial art competitions" är därmed ett selektionstryck att räkna med.

***

I filmen Choke möts flera fighters från olika skolor vid en turnering i Tokyo - bland annat är BJJ-mästaren Ricksson Gracie med. En annan deltagare är Gerard Gordeau som är en savate-utövare från Nederländerna. Gordeau fuskar illa i filmen och petar sånär ut ett öga på en motståndare. Han fuskar även i UFC1 mot en annan av Gracie-bröderna när han bet denne i örat. Wikipedia refererar som följer:

"[T]he Dutchman faced Brazilian Jiu-Jitsu stylist Royce Gracie in the championship bout. During the fight, Royce attempted a double leg takedown followed by a kosoto gake, but Gordeau blocked them and clamped to the cage wall to avoid being taken down. However, Gracie eventually repeated the throw and floored the Dutchman. According to Gordeau, Royce had been warned by the UFC doctors about his injuries [som han ådragit sig tidigare under turneringen] and took advantage of this to overpower him. While Gordeau was under Gracie's mount, he allegedly bit Gracie's ear in an intentional foul, but Gracie, after landing some palm strikes and headbutts, still managed to submit Gordeau with a rear naked choke to win the fight and the tournament. The Brazilian also held the choke for a long time after Gerard's tap out in retaliation for the foul play."

Det roliga är att savate-utövaren - som visserligen spöar en hel del folk i UFC1 och alls inte är någon vekling - på sista raden har svårt att hävda sig under "modern mixed martial art competitions"-selektionstrycket. Då switchar den jäveln över till "real-life self-defense"-selektionstrycket, dvs. lämnar det (förvisso minimalistiskt) regelstyrda, ritualiserade fightandet och börjar bitas och peta ut ögon.

***

Med det sidospåret ur vägen kan vi konstatera att memetisk artbildning inom kampsport kan ske på samma sätt som biologisk artbildning, när populationer hålls åtskilda. Då kan man minska "dödsrisken" för memes som kan utveckla komplicerade livscykler med hög grad av överbyggnad och låg grad av malthusiansk streamlining. Vi skulle kunna jämföra det med "domesticerade memes," som ger högre variation, och då se UFC-massutrotnings-händelsen och MMA:ns utveckling som att de domesticerade kampsporterna plötsligt släpps ut i naturen där bara de starkaste överlever.

Nystande i några lösa trådar

Antropofagi har nyligen fått anledning att tacka akademien för en - för dig, högvördige läsare, kanske uppenbar - insikt. Det handlar om aztekernas bildkonst och individualismen, och det gäller det faktum att aztekerna "saknade centralperspektivet". Centralperspektivet är det där du lär dig i bilden i högstadiet, dvs. att ett rum och all dess interiör beter sig på ett visst sätt givet djupet i bilden och den tänkta betraktarens position.  Ja ni vet, "perspektiv". Det där som Jan Lööf är bra på.

Grejen med centralperspektivet, som jag ser det, är att det optimerar för veridisk perception, dvs. realistisk avbildning. Bildkonst som saknar centralperspektiv verkar för mig mer handla om att skildra en slags symbolisk idé, av en miljö eller samhälle eller vad saken nu gäller. En bild med ett korrekt perspektiv är istället mer som ett fotografi - en avbildning av en viss avgränsad del av verkligheten, utan hänsyn till, eller intresse av, ett större sammanhang.

Tydligen började man beforska perspektivmålning under renässansen. En random-googlad källa anger att man innan renässansen inte hade någon 

koll överhuvudtaget på hur perspektiv fungerade. Då använde man värde perspektiv; den/det som hade mest makt/var viktigast blev målad störst i bilden och den som hade minst makt målade man minst.

Det låter ju verkligen från ett avsteg från veridisk perception, och som ett hänsynstagande för en social verklighet snarare än en materiell.

Nå: Centralperspektivet ska ju uppfinnas först. Men det passar rätt så bra med fabeln om Jesus Christersson; en sjunkande släktskapskoefficient ger en förskjutning från inklusiv fitness-bild på världen, till en mer veridisk bild. För att då tänka på det här i termer av kulturell evolution - om man nu ska göra det - så kanske en mer individualistisk kultur selekterar för mer veridisk bildkonst? Och i så fall kan vi konkludera att aztekernas kultur icke var vidare individualistisk, vilket alltså det ringa hänsynstagandet till mänskliga rättigheter likaledes indikerar.

***

Vilket för oss till nästa fråga: Ska vi tänka på den här sortens frågor i termer av just kulturell evolution? Vad bidrar det med?

När jag läser Vete, vapen och virus, eller för den delen John Manns Djingis Khan-biografi, så kan jag lätt se värdet i kulturell evolutions-perspektivet. Det är tydligt för mig hur olika kulturer konkurrerar, och hur vissa dominerar medan andra går under. Vissa idéer leder till fitness-payoffs, såsom mongolernas stigbyglar och pilbågar. Andra kulturer vinner the aikido way, som kineserna som bara absorberar allt och gör khanen till kejsare. 

Analogier till artbildning ser vi också, där exempelvis Sydamerikas fauna såväl som kulturer får möjlighet att utvecklas isolerat från andra världsdelar - tills spanjorer, råttor och smittkoppor kommer dit and fucks shit up.

När vi tittar på samlar-jägar-befolkningar ser vi likaledes tydliga mönster som låter sig analyseras medelst ett kulturell evolution-perspektiv. Befolkningar konkurrerar medelst kulturella paket av sedvänjor, beteenden och uppfinningar.

Att tänka kulturell evolution i dag känns mer vanskligt. Kanske är det för att allt går snabbare. Information sprids snabbare, och människor är mer benägna att ompröva idéer och livsstilar. Den enskildes livsval känns också klart mindre relevanta för att förklara dennes överlevnad, eftersom samhällen har byggt mjuka madrasser mellan sin befolkning och Ond Bråd Död i form av svält, krig, rovdjur och naturkatastrofer.

Min intuition säger mig att dagens memetiska landskap lämpar sig bäst för just memetix. Här handlar det mer om horisontell överföring av idéer; evolutionen gäller egentligen idéerna, och det är människornas sinnen och vidhängande resurser som utgör idéernas substrat och fitness-mått.

Förr, framförallt under samlar-jägar-epoken men även i stor utsträckning under senare förindustriell tid, handlade det de facto mer om konkurrerande kulturer: Mindre memetix, och mer grupp-selektion av grupper av människor med olika kulturellt specifika idé-paket.

Jag vill förklara denna min intuition med följande (möjligen icke särskilt välgrundade) uppfattning. Förr höll sig skomakaren vid sin läst. Idag horar alla runt med olika idéer, filosofier, ideologier, och dårskaper. Förr gjorde man som sina förfäder. Det var fan livsfarligt att ändra på någonting i ritualer eller pilgiftstillverkning eller beredning av kassava (som kan frisläppa cyanid om man tillreder den fel). Att vara konservativ var det enda rätta, under väldigt många hundra tusen år.

Konservatismen var avgörande för samlar-jägarna, men heller icke obefintlig i förmoderna agrarsamhällen. Det var ofta o-poppis att bryta med traditionerna, troligen med all rätt.

Upplysningen fuckade med allt det där. Plötsligt började vi få verktyg för att utreda saker. Visst, oftast blev det fel, som typ inom medicinen, men långsamt, långsamt började spelplanen skifta mot ett läge där det var rimligt att utreda saker litegrann. Vi gick kanske från härmapor till homo vetenskapiens.

Därutöver kom ju industrialiseringen och ökade BNP exponentiellt, vilket gjorde att vår miljö och våra livsvillkor plötsligt förändrades jättesnabbt, från att (ofta) ha varit rätt stillastående. Plötsligt blev det vettigt att ompröva saker snabbt, och konservatism blev en konstig kvarleva av vad som brukade vara The Way.

Så, igen: Förr var mänskliga grupper intimt förknippade med sina respektive kulturer. Kulturell evolution var då en tydlig kamp mellan olika livssätt. Idag finns det knappt några olika livssätt, utan bara en samhälls-madrass, och på den ligger vi alla sött och sover utan att våra tankar och beteenden egentligen påverkar vår fitness ens det minsta. Istället är det idéerna som konkurrerar med varandra om oss.

Kanske kan vi säga att den kulturella evolutionen har gått från att vara mer symbiotisk, till att vara mer parasitisk. Förr handlade idéernas överlevnad väldigt mycket om hur bra de var på att få oss att överleva. Idag finns inte den feedback-loopen - vi verkar överleva rätt bra oavsett vad för dumheter vi inbillar oss. Således kommer idéernas triumf handla om hur bra de är på att exploatera våra kognitiva bias, och inte om hur mycket de hjälper oss att dela kött så att alla kan överleva att dela kött så att alla kan överleva; tillreda nämnda kassava; undvika incest; eller att följa de betande djurens vandringar över savannen.

Man skulle kunna säga att vi gått från kulturell evolution, till memetisk evolution. Vi har fjärmat oss från det naturliga urvalet, och själva blivit till substratet för idéerna. Men även i de fall där kulturell evolution hjälper oss att förstå en makroutveckling i stil med Vete, vapen och virus eller olika samlar-jägar-folks utbredningar över polartrakterna, så kommer kulturell evolution inte säga oss någonting om en given kulturs utveckling. 

Analogt med sedvanlig, biologisk evolution: Vi måste beskriva mekanismerna, mutationerna, &c., för att förstå hur en organism ser ut och varför. Evolutionen förklarar liksom inte fjädrarna. Det evolutionen förklarar är hur vi kan observera fenomen som synes vara designade, utan att det finns någon design. Det naturliga urvalet förklarar illusionen av ett syfte. Samma sak gäller med kulturell evolution - den förklarar varför en given kultur verkar vara så väl anpassad för en given miljö. Alla andra versioner av mänsklig verksamhet konkurrerades nämligen ut av den variant som var bäst anpassad. (+/- alla slumpfaktorer, så klart. Men det där med basins of attraction och konvergent evolution har vi ju redan gått igenom.)

***

Kulturell evolution kan, som sagt, med fördel betraktas ur ett spelteoretiskt perspektiv. Vi har varit inne på hur sociala kategorier möjliggör samordningsvinster, men hur detta kan leda till orättvisa jämviktslägen.

Vi har också varit inne på hur Oändliga Resurser kan döda allt samarbete. De här samordningsvinsterna blir mindre viktiga när vi kan klara oss själva, och alltså inte behöver samordna oss. Under thrive-förutsättningar blir vi mer individualistiska, och under survive-förutsättningar sluter vi oss samman i grupper och underkastar oss gruppens diktat. (Se Slate Star Codex om du inte tror mig.) Eller som Anonym Internetz-rappare rappar: "Det blir thrive om vi har oss en binge mat/ men survive om det visar sig va' inge' kvar!"

Samordning man-kvinna är rimligt pga. sexuell reproduktion. Att lämmel ska i lämmelhål leder alltså till en könsuppdelad arbetsfördelning, då den naturliga minsta ekonomiska enheten för ett sexuellt reproducerande djur med hög föräldrainvestering är det heterosexuella parförhållandet. (Se gärna Frågan...s kapitel om sex.) Ur detta faktum har könsrollerna sprungit - ljuvliga för att möjliggöra koordinering, men inte så ljuvliga på alla andra sätt.

Om vi nu plötsligt automatiserar upp hela världen; fixar gratis, hemkörd mat; samt ser till att alla har mer eller mindre gratis barnomsorg... Vad ska vi då koordinera oss kring? Varför ska vi då betala med eventuella orättvisor för att vinna lite samordningsvinster?

Den första form av samordning vi dödar med oändliga resurser är såklart det heterosexuella parförhållandet.

Bois in the hood

"Hej Karin [Bois]! 

Läser med stor behållning om din augustprisvinnande europeiska familj. Det slår mig att - analogt med undanträngnings- kontra blandningshypotesen vad gäller neandertalarnas försvinnande - så verkar det som att jordbrukarna från Turkiet/Syrien, och för den delen indoeuropéerna/stäppfolken, tränger undan befintliga jägarsamlare. Detta alltså snarare än att det sker ngn slags 'memetisk evolution' där idéer sprids och anammas av olika människor. Så, jag tolkar din bok som att idéer och DNA-molekyler är tätare förknippade än vi kanske antar, i alla fall historiskt. Är detta ett rimligt sätt att förstå forskningen, eller gör jag mig till någon slags strawman-'migrationist' då? 

Alltså: Jag tolkar det som att jordbrukarna - människorna, ersatte jägarna - människorna; snarare än att jordbruket ersatte jakten. (Exempelvis.) Sedvänjor är förknippade med folk, och folk överger inte sina sedvänjor utan vidare. 

Om du har någon kommentar eller reflektion på detta skulle jag vara oändligt tacksam. Hur som helst stort tack för en fin bok! 

Vänliga hälsningar [Antropofagi]"

***

Detta mail skickades i maj 2018, i samband med att följande installationer föddes på Antropofagi-bloggen: Memetisk evolution = Folkmord?; Under bronsåldern swajpade man hällristningar.

Något svar har inte inkommit från Bois, och tiden är förmodligen mogen att ta frågeställningen vidare till andra experter med mer tid för korrespondens. Efter lite back-and-forth får jag följande svar från professor Arne Jarrick vid Centre for the Study of Cultural Evolution:

"Hej [Antropofagi]

Det här svaret fick jag från min vän och kollega, Kerstin Lidén, professor i laborativ arkeologi: 'Vi har inte tillräckligt med data för att kunna säga det ena eller det andra. Vad vi vet är att det, precis som med Neanderthalmänniskan och anatomiskt modern människa, finns belägg för genetisk blandning mellan tidiga jordbrukare och jägare/samlare. Vi vet också att jordbrukare och jägare/samlare lever parallellt på Öland i mer än 1000 år.'

Vänligen,
Arne"

Delvis en slags "vi-vet-att-vi-inte-vet"-svar, således. Indikationerna pekar dock på att det sker en genetisk blandning, men en memetisk undanträngning. Kan, men behöver inte, kombineras med folkmord. Eller vad säger danska experter?

"Hej Antropofagi,

Nu har jeg ikke læst Karins bog, men videnskaben i dag peger i retning af at jordbrug blev spredt af mennesker, som slog sig ned i jægernes territorium. Ideernes spredning var en modreaktion mod 1900-1950’ernes kulturspredningsteorier, hvor alle kulturelle skift blev beskrevet som et nyt indvandrende folk. Med de nye naturvidenskabelige metoder er vi tilbage ved de gamle indvandringsteorier. Men jeg tror sandheden findes et sted midt i mellem. Der har ikke været tale om total udslettelse af eller fortrængning af folk, men måske nærmere mindre grupper af bønder, som slog sig ned på jorde, som jægerne ikke benyttede. Måske blandede de sig herfra og udviklede sin egen særegne kultur.

MH Jeanette Varberg
Museumsinspektør / Curator"

Gyllene medelväg, således. I like it. Alltid det rimligaste sättet att avsluta en debatt på.

Parasit-symbios-dimensionen

Antropofagi har nyligen dryftat aztekernas bildkonst och centralperspektivet samt kulturell evolution. (Se även detta om horisontell vs. vertikal överföring.) I samband med detta har jag skilt på symbiotiska och parasitiska memes, samt hävdat att olika förutsättningar ger olika tyngdpunkt på skalan symbiotisk<-->parasitisk. Inte minst har jag pekat på två typer av förutsättningar:

(1) Det föreligger ett allmänt malthusianskt selektionstryck som tvingar fram koordination mellan individer i grupper, och där koordinationen av människor i grupper kan hänföras till viktiga - men för gruppen själva oanalyserbara - normer, trosföreställningar, eller institutioner; och där gruppernas överlevnad och framgång beror på paket av kulturell kunskap, trosföreställningar, normer och institutioner; och där kulturen/idéerna fortlever genom att människorna fortlever; och där det alltså sker en selektion av kultur i och med att det sker en selektion av människor som bär kulturen. Här selekteras kulturell kunskap alltså för att gynna människor, och vi kan säga att relationen människa-meme är symbiotisk.

(2) Det föreligger inget allmänt malthusianskt selektionstryck, och människor tvingar därför inte heller koordinera sig i grupper, och det finns således inget särskilt selektionstryck för sådana koordineringsmekanismer. Då miljön är snäll och frodig så finns det heller inget vidare selektionstryck på memetisk nivå för att hålla människor mätta och vid liv; de idéer människor bär på kan vara korkade på gränsen till suicidala innan de selekteras bort ur meme-populationen, om alls. Istället selekteras memes för att exploatera människors kognitiva bias och spridas i det meme-substrat som är alla mänskliga medvetanden.

Jag skrev:

Kanske kan vi säga att den kulturella evolutionen har gått från att vara mer symbiotisk, till att vara mer parasitisk. Förr handlade idéernas överlevnad väldigt mycket om hur bra de var på att få oss att överleva. Idag finns inte den feedback-loopen - vi verkar överleva rätt bra oavsett vad för dumheter vi inbillar oss. Således kommer idéernas triumf handla om hur bra de är på att exploatera våra kognitiva bias, och inte om hur mycket de hjälper oss att dela kött så att alla kan överleva att dela kött så att alla kan överleva; tillreda nämnda kassava; undvika incest; eller att följa de betande djurens vandringar över savannen.

Man skulle kunna säga att vi gått från kulturell evolution, till memetisk evolution. Vi har fjärmat oss från det naturliga urvalet, och själva blivit till substratet för idéerna.

Intressant nog så görs ungefär samma reflektion i den här LessWrong-posten (min fetstil):

Proposition: Two-layer evolutionary systems with migration can produce slack.

The difference to the previous scenario is that the lower level individuals (say, mitochondria) can migrate between higher level individuals (eukaryotic cells). While mitochondria cannot in fact migrate, there's a huge class of organisms that can. Namely, parasites. (In fact, it's a rule of thumb: Anything that cannot migrate tends to be a mutualist. Anything that can migrate has a tendency towards parasitism.)

These include typical parasites, such as pinworm, but also, on a different level, memes. The common characteristic is that the environment of a parasite is not a single individual of the host species, but rather the entire host species. In theory, an opportunity to play non-zero-sum games emerges: If a parasite helps its host to survive and reproduce it grows the host pool size and may get more populous itself. However, assuming free migration between hosts, there's nothing preventing the old bad strain of parasites invading the new hosts and eventually pushing the do-gooder parasites to the extinction.

Så, vad är det som skiljer scenario (1) ovan, från scenario (2)? Jag har tidigare betonat att det handlar om skillnad i grad av allmänt malthusianskt selektionstryck; hur knapert livet i allmänhet är, och hur stor konkurrens det är om det lilla som finns. Huruvida det är mer survive än thrive. Det som LessWrong-citatet pekar ut är att det dock inte minst handlar om överföringen, i termer av möjligheter och kostnader.

I en miljö där det är väldigt mycket värt att vara konservativ, ta det säkra före det osäkra, och absolut inte försöka förstå sig på sina egna konstiga ritualer - där är det svårt för memes att färdas mellan grupper. Dogmatism och konservatism är det som gäller, innan upplysningen kastar omkull allt. Aktiv omprövelse är ett sentida fenomen. När vi plötsligt förlorade den feedback-loop som Ond Bråd Död utgjorde, så försvann den tydliga försiktighetsprincipsignalen.

Dessutom var befolkningstätheten lägre förr, och kommunikationerna var långsammare. En given meme hade inte ett tillnärmelsevis så stort substrat att exploatera som den har idag. Istället gällde det att hålla sina få och trögrörliga bärare vid liv.

Det är också en fråga om medium. Skrivkonsten öppnade upp helt nya spridningsvägar för idéer och kultur. När folk väl blev läskunniga i större skala, blev dessa spridningsvägar plötsligt drastiskt breddade. Boktryckarkonsten sänkte transaktionskostnaden för idéöverföring, liksom senare telegraf, telefon, fax, e-post, sociala medier, &c. Idag är hela mänsklighetens samtliga individer, med några få undantag, direkt tillgängliga för alla memes och idéer. Det finns dessutom ideologier och normer som kräver av människorna att de håller sig uppdaterade, öppna och mottagliga.

Igen:

[A]ssuming free migration between hosts, there's nothing preventing the old bad strain of parasites invading the new hosts and eventually pushing the do-gooder parasites to the extinction.

Där är vi nu. I ett läge när selektionstrycken pekar mot att parasitiska memes kommer att triumfera över de symbiotiska.

***

Nästa skifte? Tillåt mig lite vild spekulation:

Vi kan tänka oss att de parasitiska idéerna blir så farliga för oss, att de börjar kosta fitness. Någonting säger mig att detta kommer drabba oss på samhällelig nivå, snarare än på individnivå - eller alltså snarare, det kommer att drabba oss på individnivå genom att skada våra samarbetsformer och därmed sopa undan vår post-malthusianska bekvämlighetstillvaro. I viss mån.

När olika grupper av människor börjar drabbas negativt av dåliga parasit-memes, så kommer en gruppselektion vara fallet. Grupper som av någon anledning har ankrat sig vid goda normer, som skyddar dem mot den värsta memetiska parasitismen; dessa grupper kommer att överleva och befolka jorden i större utsträckning än de andra grupperna.

Vilka de skyddande normerna kommer att vara vet vi inte. Kanske kommer vi aldrig att kunna veta det, utan att normerna ifråga exploderar. Kanske är det faktiskt mjäkiga liberala värderingar, fri diskurs, vetenskap och faktagranskning. Eller så är det istället någon sorts super-osofta, totalitära idéer om att någon nekrokratiskt vald Furste ska bestämma vad alla ska tycka.

Kanske är sofistikations-biaset vår akilleshäl, och dumheten det bästa skyddet mot att snärjas av farliga idéer. Kanske är religiositet av något särskilt slag det bästa skyddet.

"Kulturell evolution" är måhända ett lite slappt och slängigt begrepp. Men, liksom evolutionstanken inom evolutionsbiologin gör den ett bra jobb i ett visst avseende. Evolutionen förklarar varför former och funktioner uppstår, som verkar ha ett syfte men som inte har det. Samma sak gäller kulturell evolution. Institutioner med en livsavgörande funktion kan uppstå utan att någon överhuvudtaget förstår hur det funkar. Det finns ingen arkitekt bakom våra bästa lösningar. Människor hittar bara på allt möjligt dumt, och - tautologiskt nog - så överlever det som bäst överlever. Parasitiskt eller symbiotiskt med oss.

Vi bör alltså inte förvänta oss att kunna förutsäga - än mindre designa - de lösningar som ska rädda oss från parasit-idéerna. Vi kan bara göra vårt bästa, som individer, och hoppas att det av någon märklig slump råkar vara just vi som gjorde rätt. Att det blir just våra godtyckliga kulturella normer som visar sig göra oss överlevnadskraftiga.

***

Det slår mig plötsligt, att det inte är självklart. Är vi - vi som medvetanden - främst lojala med vårt genom eller med våra idéer?

Människor adopterar barn, och nöjer sig med att fostra dem. Visst, det är adaptionsexekverande omsorgsmaskiner som bara tutar och kör med de möjligheter som finns. Men, vissa av våra processer sker faktiskt medvetet, och många av oss tycker att det viktiga är just att föra vidare värderingar och idéer, snarare än gener.

Så, är det ens viktigt för oss, att "våra godtycklig kulturella normer" visar sig göra oss överlevnadskraftiga? Är vi ofta inte tillfreds med att "våra godtycklig kulturella normer" i sig själva är överlevnadskraftiga?

Genes-eye view, eller memes-eye view. Kanske känns våra idéer faktiskt närmare våra medvetanden. Generna har vi ingen insyn i, eller upplevd påverkan över. (Annat än genom viss teknologi, förstås.) Idéerna, de identifierar vi oss med, i regel. De tycker vi oss välja, i någon utsträckning.

Något är vi fordon för. Ibland vill våra två passagerare åt samma håll, och reser i endräkt. Andra gånger vill våra memes bara fram så snabbt som möjligt, utan att alls bry sig om trafiksäkerheten. Generna vill i alla fall att vi ska hinna fram till dejten på drive-in-biografen och få knulla innan vi dör. En symbiotiskt meme hjälper till att hålla oss vid liv, för att få fortsätta åka. En parasitisk meme älskar en bra bilolycka, om dess sporer får möjlighet att singla ner över åskådarna som ett smittsamt damm.

Gigachad möter Gigastacy

Stefan Krakowski har skrivit en bok om incels. Det är den sämst skrivna boken sen Bornemarks Det omätbaras renässans, men innehållet är för all del intressant. Få nyheter men desto mera sorg.

Den stora frågan är: Hur understår sig en Gigachad av Krakowskis proportioner att skildra incelrörelsen? Jag menar, se på honom:

Gigachad!

Den här mannen kan ögonknulla ihjäl en häst, och få flickor att skriva trosdrypande poesi om vad som nu än döljer sig under den läckra koftan. (En hårig bringa, måntro?) Dessutom är han välutbildad och högbetald, överläkare Krakowski, och har för den delen redan ynglat av sig.

Kan en Gigachad någonsin förstå en Truecels upplevelse av världen? Är det inte en skymf redan att han försöer? Borde det inte vara olagligt för en Gigachad att kapitalisera på incelmännens lidande på det här viset?

Totalt sett får boken fem tända ljus i betyg för det intressanta intervjumaterialet. Två ruttna lingon blir det för språket, och strukturen och redigering ges en statligt dödad dansk mink. Överkört höstlöv ges för de märkliga och ganska långa textstycken som är copy-pejstade på flera olika ställen i boken. (Exempelvis är prologen också en del av ett kapitel senare i boken.)

Med det sagt: Kul att belysa utvecklingen mot en allt skevare sexualekonomi. När female-to-male-breeding ration ballar ur är det en ny bronsålder.

(Relaterat: Under bronsåldern swajpade man hällristningar; ofrivillig barnlöshet; barnlöshet del 2; omprövelsen del 3; sexrecessionen.)

***

En ganska intressant aspekt av incelskapet är att många verkar ha asbergers- eller autism-diagnoser. Vi har ju alla läst och förfärats av Kajsa Ekis Ekmans blottläggande av vår tids störta vårdskandal i eminenta Könets existens, och där framgår att den lavinartade ökningen av flickor som vill byta kön till väldigt stor andel består av personer med samma typ av diagnoser. (Relaterat om Ekis Ekman och transfrågan: Kukens ondska.)

Icke att förringa är att Ekis Ekman även är en Gigastacy helt i sin egen rätt:

Gigastacy!

Den "sociala smittan" som verkar ligga bakom ökningen av autistflickor som vill bli pojkar sprids framförallt genom sociala medier och på Internetz, inte minst Tumblr. Mottagandet av Ekmans bok visar på en gravt radikaliserad filterbubbla där galna åsikter förs fram av intellektuellt ohederliga debattörer, som RFSL. Kolla här:

RFSL:s "100 fel i Ekmans bok" säger väl allt... om RFSL. Det är en slapp och osaklig attack som innehåller få om ens några rimligheter. Ekman pekar själv på felen i de hundra felen, och beklagar att vi inte kan ha en sakfrågedebatt istället för pajkastning. En QX-recensent från RFSL försöker karaktärs-mörda Ekman men faller på eget grepp då han synes vara en gris som vill brottas i lera. Och på tal om ingenting framstår RFSL:s ordförande som skrämmande obegåvad.

Translobbyn verkar vara en radikaliserad internetsubkultur som rekryterar autister. Och vad är mer en radikaliserad internetsubkultur som rekryterar autister? That's right. Incels.

Visst är sexualekonomins skevhet en högintressant samhällsfråga. Det är också högintressant att försöka förstå vad som händer när pöbeln utan vidare kan göra sina röster hörda, och när parasitiska memes kan löpa amok bland alla typer av mänskliga sinnen.

(Relaterat om parasit-memes: Fördomar; parasit-symbios-dimensionen; selektionsvarians på olika nivåer; sanningen i längden; Price:a gudarna; nyttan av underkastelsen; memetisk evolution och folkmord; memetisk evolution och könsdysfori; rasdysfori.)

I alla tider har det funnits personer som levat i normalfördelningarnas svanstrakter. Nu har de fått kanaler att samordna sig kring sina upplevelser, men inte nödvändigtvis självinsikten eller de intellektuella verktygen att samordna sig kring en korrekt analys av världen.

Flickor blir pojkar och pojkar blir incels.

***

Men det finns ännu en överlappning som är desto läskigare.

Många transmän (dvs. kvinnor som transitionerar till män) känner att de är rätt off. De sätter sitt hopp till könsbyte som den stora lösningen. Många ångrar sig när de inser att de fortfarande är rätt off. Det sociala löser sig inte för att de byter kön, och de kan uppleva sig bli utestängda från de manliga sociala sammanhang som de tror finns. (Jag vågar påstå att det inte finns någon transfobi och att ingen aktiv exkludering pågår. Strukturella felslutet, bara.)

Många incels känner att de är rätt off. De sätter sitt hopp till... Nej just det, det sätter inte sitt hopp till någonting. De ger upp och blir blackpilled, dvs. inser att det är kört och att de aldrig kommer få ligga. De hatar sig själva och i vissa fall kvinnor.

Utöver transmän och incels finns det också transkvinnor - män som transitionerar till kvinnor. De mest högljudda förespråkarna för den mest radikala trans-subkulturen tenderar mig veterligen att vara transkvinnor. Det finns givetvis gott om vettiga transkvinnor, som den nationellt kända och ångerfulla Aleksa Lundberg. Men det finns också transkvinnor som insisterar på att tävla mot biologiska kvinnor i MMA. Det finns transkvinnor som tills nyligen var manliga dömda sexualbrottslingar, som våldtagit, mördat och torterat kvinnor och nu bytt kön för att få hänga med kvinnliga fångar. (T.ex. avtjänat straff på fängelse av högsta säkerhetsklass för män, för att ha strypmördat en kvinna.) Och det finns transkvinnor som hotar att mörda kvinnliga feminister för att dessa är "tranfobiska" när de ifrågasätter det ovanstående. (Exempel; exempel 2.)

Incel?

"TERF" står för "Trans-Exclusionary Radical Feminist."

Transkvinnor tenderar att vara lika brottsbenägna som män, även vad gäller våldsbrott. En brittisk genomgång tyder på att transkvinnor i fängelse ofta är dömda för våldtäkt - knappt 60% av transkvinnor i en given fängelsepopulation, jämfört med knappt 17% av män. (Drygt 3% av kvinnor.) Det kan säkert vara en effekt av att just sexualförbrytare har ett större intresse av att byta kön, och i så fall är kausaliteten att män som är sexualförbrytare oftare vill byta kön för att få komma in i kvinnornas fängelse eller slippa vistas bland manliga fångar (som famously vill döda våldtäktsmän och pedofiler).

Den våldsbejakande transkvinno-rörelsen verkar dela många attribut med den militanta delen av incelrörelsen. De hatar (biologiska) kvinnor - de vill döda (biologiska) kvinnor - och de hatar feminister. De vill även våldta (biologiska) kvinnor.

***

Kan inte bara Gigachad Krakowski och Gigastacy Ekman get it on och ha lite hett heterosex på köksbordet? För oss cis-män som älskar kvinnor.