Svaret på frågan på vilken människolivet är ett svar

Säga vad man vill om Frågan på vilken människolivet är ett svar. I ett tidigt utkast fanns ett avslutande kapitel som sammanfattade manuskriptets lärdomar och drog ut lite mer långsökta tangenter. Detta kapitel ströks pga. "vad fan vet väl lilla jag" och ersattes med det nuvarande slutkapitlet som är rätt magert. Pga. samtidens eviga pockanden ser Antropofagi nu ändå ett värde i att posta det tidigare slutkapitlet. Varning för att analyser och åsikter härrör från 2019 och att mycket intellektuell verksamhet pågått i det tysta sedan dess - jag tar avstånd! Men håll till godo:

***

Slutord

Vad har vi då lärt oss om mänskligt beteende? Om oss själv?

Den rekursiva evolutionen

Vi är en ung art, men på ett gammalt livets träd. Evolutionen som sökalgoritm har haft oceaner av tid på sig att treva sig fram, om än i blindo – att forcera fitness-landskapet och nå avlägsna toppar. Den har haft god tid på sig att stapla gener på varandra, för att möjliggöra anpassningar som bara kan spridas i en population givet andra redan befintliga anpassningar. Vi är uppenbarligen en art med synnerligen komplexa adaptioner, vilka har gett oss potentialen att drastiskt påverkar vår egen, och alla andras, livsmiljö. Termitstackar mäter sig inte med städer; bäverdammar inte med vattenkraftverk; bladskärarmyrans svampodlingar inte med våra vidsträckta spannmålsfält. Vi tycks tävlar med algerna om att mest drastiskt stöpa om planetens klimat.

Som ett – faktiskt – unikt svar på evolutionens fråga, har vi också fått förmågan att ställa egna frågor. Med en målmedveten och stundtals intelligent designprocess har vi kunnat spurta förbi de intermediära steg som evolutionen behövt kravla längs, och fått upp flygplan i luften och människor på månen utan att någonsin ens likna ett flygfä. Vi har förmått lämna vår utvecklings vagga och dess begränsningar, och medelst myter och berättelser förmått koordinera miljontals individer i politiska, religiösa och ekonomiska system. Därmed har vi under senare tid kunnat lämna vårt malthusianska tillstånd, genom att mångdubbla vår produktivitet, upphäva våra kaloribegränsningar, och planera och kontrollera vår reproduktion. Människans villkor är idag därför helt väsensskilda från de som rått under historisk och förhistorisk tid.

Någonstans i vår genomsnittliga hjärna har vi en förmodligen unik adaption som låter oss lämna över en stor andel av våra funktioner till vad vi kan kalla ett ”normsegment”. Genom att leva långa liv, ha en hög grad av social samvaro och kommunikation, och dessutom kunna skapa kollektiva minnesbanker genom innovationer såsom skrivspråk. Förutom vår biologiska evolution, har vi därmed kunnat iaktta en häpnadsväckande kulturell utveckling. Detta är något som exempelvis våra Cephalopod-vänner (åtta- och tioarmade bläckfiskar och sepiabläckfiskar) inte kunnat efterlikna, trots häpnadsväckande kommunikativ potential och massiva nervsystem;inte heller ser vi att kråkfåglarna, Corvidae, har gjort det, trots hög intelligens, ofta sociala livsstilar, och opportunistiska födosökningsstrategier. Vi kan lämna vårt element och besöka grindvalarna (Globicephalinae) i havet, men det motsatta gäller icke, trots att dessa marina däggdjur har ”more neocortical neurons than any mammal studied to date including humans” (Mortensen et al, 2014. ” Quantitative relationships in delphinid neocortex” i Frontiers in Neuroanatomy).

Sedan Watson & Crick upptäckte DNA:t på 1960-talet, och i ännu högre grad sedan gensaxen CRISPR/Cas9 upptäcktes i slutet på 2010-talet, är vi dessutom potentiellt sett förmögna att detaljstyra vår egen fortsatta utveckling. Därmed är vi i någon mening den punkt i utvecklingen där evolutionen slagit knut på sig själv och blivit rekursiv – vi, som är ett resultat av det naturliga urvalet, kommer att kunna designa våra framtida artfränder på ett smartare och snabbare sätt än den dumma, blinda evolutionen någonsin varit förmögen till.

Ondska är resursknapphet

Vi kan alltså konstatera att evolutionen har löpt över intermediära utvecklingssteg mot nya och tillsynes osannolika optimum, och den har givit upphov till beteenden och fenomen som vi inte ens är kognitivt rustade att intuitivt begripa. Vårt eget medvetande är ett sådant fenomen, som gäckar filosofer och vetenskapsmän. Alla fenomen som ligger utanför det tunna lager av verklighet där våra fitness-payoffs uppträder, är också bortom vår omedelbara föreställningsvärld.

Vi ska således inte tro att det är uppenbart hur vi kommer att bete oss, ens i genomsnitt. Men det verkar onekligen som att vi är en art med en höggradig flexibilitet, dvs. med adaptioner som möjliggör ett flexibelt beteende givet de miljöfaktorer vi möter. Vi är exempelvis en höggradigt K-selekterad art, vilket i vanliga fall borde göra oss höggradigt nischade – det är utmärkande för djur som blir stora och gamla och som har en hög föräldrainvestering. Vi människor har emellertid förmått hantera jordens alla klimatzoner och en mångfald av miljöer, och givit upphov till vitt skilda normer och kulturer i processen.

Som Jared Diamond övertygande visar i sin bok Collapse, så kan vi människor uppnå imponerande grader av samarbete och koordination över stora populationer, när omvärldsfaktorerna så tillåter. När resursbasen av olika anledningar krymper, kanske till följd av klimatförändringar eller vårt eget överutnyttjande, så kan vi snabbt skifta om till en blodtörstig, folkmördande, och ofta kannibalistisk strategi. Det är väl beforskat hur människor förhållandevis snabbt förmår upprätta gränser för den egna ingruppen, och avgränsa den reciprocala altruismen till en väldefinierad subpopulation. När koordinationsvinsterna verkar krympa, så krymper medmänskligheten lika snabbt. Inte minst genom att vi krymper vår mentala modell för vad som är mänskligheten.

Vi kan vara både schimpanser och bonoboer, beroende på förutsättningarna. Vilka värden vi kan sätta in i rB>C-ekvationen som Hamiltons regel ger oss, kommer att variera utifrån dessa förutsättningar. Här kommer den egna DNA-molekylen alltid vara mittpunkten för vår omsorg; den egna familjen, de egna barnen, oss själva som farkost för en självreplikerande molekyl. När värdena i ekvationen skiftar, kan r potentiellt sett krympa. Bortom Hamiltons regel kan vi också vidga vår solidaritet, när spelteoretiska förutsättningar tillåter, och när vi hittar modeller för att lösa koordinationsproblem till ömsesidig nytta.

Ondska är också koordinationsproblem

Resursknapphet tar alltså fram schimpansen i oss, medan resursöverflöd lockar ut bonoboen att leka. Det finns emellertid situationer när potentiella samordningsvinster finns att göra – där vi  relativt sett kan upplösa ett fångarnas dilemma och göra en feelgood-komedi av en allmänningens tragedi – men där vi av någon anledning misslyckas med att koordinera oss. Många av våra institutioner är ju just koordineringsmekanismer, som utvecklats eftersom det föregående stadiet varit suboptimalt.

Staten, Leviathan, är en sådan – förhållandevis sentida – mekanism; våldsmonopolet desarmerar den hobbsianska fällan. Traditionella institutioner och traditioner kan vara sådana mekanismer, som koordinerar mänskligt beteende. Det många av oss i dagsläget bekymrar oss över är just avsaknaden av effektiva koordineringsmekanismer på en överstatlig nivå.

Av människan orsakade klimatförändringar riskerar att drabba oss alla väldigt hårt. Många av oss är medvetna om detta. Men, som Nick Bostrom utforskar i sin artikel The Vulnerable World Hypothesis så består en klass av existentiella hot av fenomen kring vilka det saknas koordineringsmekanismer, trots att vi alla gärna skulle vilja koordinera oss. Vi skulle alla tjäna på att vi alla slutade emittera CO2, men det ligger inte i någon enskild individs intresse att göra individuella uppoffringar, som inte enskilt kommer att leda till någon nytta. Att bara du slutar att äta kött, köra bil, och köpa billiga kläder, kommer naturligtvis inte att rädda världen. För vissa individer, som har en mer ”defectig” inställning till mänskligheten, kommer det vara frestande att freeloada även om alla andra lyckas koordinera sig.

Det återstår att se om våra politiska institutioner, eller vår kapacitet att nybilda normer på en global nivå, kan räcka som koordineringsmekanismer i det här fallet.

Förutsägbara prediktionsmaskiner

Ur ett evolutionärt perspektiv kan Homo sapiens sägas vara prediktionsmaskiner. Våra kategorier och begrepp existerar eftersom att de renderat i korrekta förutsägelser om fitness-payoffs. All överflödig information vill vi slippa hantera, eftersom det kostar kalorier, och kalorier måste man ta från andra organismer som i allmänhet är motvilliga att lämna ifrån sig dessa. Riskerna förknippade med att döda en björn med spjut måste exempelvis anses vara avsevärda, och även kaloriförbrukningen, vilket gör att alla restriktioner med avseende på kalorislös bidrar till vårt genoms fitness.

Vår förmåga att ompröva kategorier och stereotyper är en intressant och användbar adaption, som vi i våra postevolutionära stunder bör ta tillvara på. Vi bör emellertid förstå att vi är riggade att skapa kategorier, för att ställa prediktioner, och att vår förmåga att generera för ändamålet meningsfulla kluster i ting- eller person-rymden är avsevärd. (Se exempelvis Lee Jussim et al, 2015. ” Stereotype (In)Accuracy in Perceptions of Groups and Individuals.”) Med detta sagt att är vår nuvarande verklighet så olik den där vår evolutionära historia ägde rum, att vi knappast kan förutsätta att våra instinkter och intuitioner är hjälpsamma.

Dra er tillminnes Armageddon-jämförelsen. Hjältefamiljen Stamper kan finnas, om vi tänker oss att deras prestige-vinster skapar tillräckligt stora relativa fitness-vinster. Men individerna i familjen

Stamper kommer inte stå för dessa beräkningar; de kommer, som alla andra, att exekvera sina adaptioner. Denna sanning är något som exploateras av demagoger och extremister på alla politiska kanter. Det är uppenbarligen suboptimalt att bli en kamikaze-pilot eller självmordsbombare, eller för den delen köttfärs i en skyttegrav. Ändå är vår historia späckad med exempel på individuella uppoffringar som inte gärna kan påstås gynna släktlinjerna ifråga. Detta beror givetvis på att individer inte är fitness-maximerare, utan adaptions-exekverare, och att vem som helst mer rätt verktyg kan manipulera sina medmänniskor utifrån hur de som individer faktiskt är skaffade.

Som prediktionsmaskiner betraktade är vi förutsägbara. Som organismer betraktade är vi nämligen också potentiella fitness-payoffs, för någon annan: För en björn (mat), för en partner (reproduktionstillfälle), eller för en konkurrent i det sociala spelet (inflytande och makt). Björnarna har vi till stor del hanterat vid det här laget. Reproduktionen kan vi våra drifter till trots moderera med preventivmedel. Då återstår inflytande och makt. Aktörer med tillräcklig kunskap om oss, och tillräcklig kapacitet att omsätta denna kunskap i manipulation, kan alltid exploatera vår förutsägbarhet.

Vem väljer vad du vill vilja?

I en tid när manipulation av människoarten gör nya landvinningar, i och med omfattande- datainsamling och kraftfulla verktyg för analys av mänskligt beteende, så är det tänkbart att våra mentala buggar och egenskaper kommer att kunna exploateras på helt nya sätt. Exempelvis verkar det sannolikt att, som historikern Yuval Harari poängterar, precisionen i graden av prediktion och manipulation av Homo sapiens kommer att döda ett av våra mäktigaste intersubjektiva fenomen108; den fria viljan.

(Ett intersubjektivt fenomen kan sägas vara ”en lögn som förändrar verkligheten”, för att parafrasera Houellebecq (Atomised). Den kognitiva revolutionen medförde att Homo sapiens kunde samarbeta i större grupper. Men, även en sapiens kan endast hantera grupper om ca 150 individer. Medelst myter och symboler (såsom pengar eller religion) kan gruppen utsträckas till det oändliga. Dessa intersubjektiva fenomen – som alltså varken är objektiva eller subjektiva men kollektivt föreställda – måste dock tas för objektiva för att ha kraft att påverka verkligheten. När hyckleriet genomskådas faller allt. Men det vet du nog, för du har säkert också läst Hararis Sapiens och dess uppföljare.)

Evolutionen har, uppenbarligen, försett oss med vilja. Hur vilja skulle kunna vara fri är ett mysterium för alla tänkande människor. Den som fortfarande tvekar kan fråga sig vem som väljer vad man vill vilja. ”Fri vilja” betyder, enligt den rådande metafysiken, inte överhuvudtaget någonting. Ändå har den varit en mäktig social och sociologisk trop under århundraden.

Den vilja vi trots allt besitter, har givetvis en slutlig/evolutionär orsak. Därför handlar vår vilja i mångt och mycket om att gynna vår avkomma, ha sex, samt att göra saker som skulle ha fått oss att överleva bättre i den eller de miljöer där vårt evolutionära förflutna ägde rum.

Vår vilja har historiskt sett varit svåröverblickad och motsägelsefull. Men, det har i allmänhet varit effektivt att låta oss få vår vilja igenom. Som exempel kan vi nämna Evsay Domars övertygande modell för att förklara träldom. Domars land/labor ratio-teori föreskriver att livegenskap uppkommer i samhällen där utbud/efterfrågans-modellen gör att priset på arbetskraft stiger. När arbete är dyrt att köpa är det rimligt för eliterna att hålla sig med slavar. I samhällen där utbudet av arbetskraft är högre än efterfrågan behövs inte slaveri, eftersom konkurrensen mellan arbetarna gör att arbetsköparen kan hålla nere lönerna ändå. Teorin gäller agrarsamhällen, varför variabeln land dikterar efterfrågan på arbete.

Domar, född i då ryska Łódź, intresserade sig framförallt för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:

“Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.

The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.

As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.”

(Domar pekar på fallet Storbritannien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Här bör dock nämnas det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet.)

Det är bra att förslava människor för att tvinga dem att arbeta för dig – men det är ännu bättre att de arbetar för dig frivilligt.

(”Frivilligt” betyder här att de följer sin vilja, inte någon metafysiskt obestämd ”fri” vilja. Att ”vilja” måste definieras i enlighet med hinder och möjligheter är uppenbart. Det är mycket man gör för att man ”måste”, om man med ”måste” menar att man ännu mindre vill uppleva konsekvenserna av att inte. Slaveri kan beskrivas som att en agent artificiellt skapar konsekvenser, dvs. får arbetarna/slavarna att ”vilja” arbeta – hellre än att t.ex. straffas med tortyr eller döden. I land/labour ratio-teorin inför man även konsekvenser för att flytta från slavägarens ägor, vilket alltså innebär att man artificiellt skapar en ”vilja” att inte flytta. Att införa alla dessa konsekvenser är naturligtvis dyrare än att låta naturliga omständigheter stå för samma konsekvenser per automatik. Det är centralt att skilja på en metafysisk ”fri vilja”, och på att val som fattas av verkliga människor gör det med hänsyn till konsekvenser som kan upplevas som tvingande. Många människor måste leva med att deras optimala utfall är långt ifrån acceptabla.)

Äganderätt, enligt Friedman, grundar sig i samma effektivitetsargument. Det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. (Utifrån detta äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera.)

Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs. Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige-hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.

Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.

Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.

Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.

Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.

(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)

Att vi alla förstår oss själva är därför förmodligen viktigare än någonsin. För att parera påverkansförsök bör vi vara uppmärksamma på vilka handtag som vi har i huvudet, som någon annan kan tänkas vilja dra i. Att förstå våra ageranden, som individer och som grupper, är också intressant i ljuset av förändrade miljöfaktorer i allmänhet. Som nämnts har vi som art uppenbarligen en mångfald av modes, varav vissa är mer folkmord, och andra är mer samarbete. När tillväxt sackar, ekosystem havererar, migrationsströmmar intensifieras, och den samlade befolkningens samlade resurshunger ökar, är det givetvis omistligt att vi kan förutsäga och tolka allas våra reaktioner. Det är ett av de få vapen mot zeitgeist som vi överhuvudtaget kan uppbåda. Och zeitgeist kan, som vi mycket väl vet, ta oss till riktigt mörka platser.

Återigen står vi dock förmodligen inför ett koordinationsproblem. Beakta sociala medier. Om problemet med dessa är att någon agent kan samla in data om människor, och därmed förutsäga och styra mänskligt beteende, så är det ett potentiellt hot mot våra institutioner (ekonomiska och politiska) enligt ovan. Det är emellertid inte nödvändigtvis ett specifikt hot mot just dig. Att avstå användande i syfte att inte bidra till datainsamlingen, kommer inte lösa problemet om inte alla andra också avstår. Givet att ”att avstå sociala medier” är en kostnad, så är det ingenting du vill göra om det inte finns en garanti för att andra också betalar samma pris – tillräckligt många för att lösa problemet.

Analogt med detta är det givetvis en kostsam investering att försöka förstå sig själv, i alla de många bemärkelser som kan läggas i detta. Och att bara du gör det, kommer inte hindra den eventuella dystopi som hotar bakom hörnet. Som individ betraktad kan du lika gärna tralla genom köpcentret med tom blick, ovetandes om vilka trådar som styr dig. Som tur är finns det emellertid också incitament för dig som individ att agera, oavsett vad kreti och pleti tar sig för.

Etiken

Bortsett från dessa större sociologiska och politiska bågar är det nämligen, återigen, värt att förstå sig själv för sig själv. Detta i en tid av superstimuli såsom skräpmat, porr, och statuskonsumtion, men även i en tid när normer och institutioner omprövas allt snabbare – eftersom våra materiella omständigheter förändras allt snabbare. (Normer och värderingar är ju trots allt bara ex post-rationaliseringar, för att återigen referera till Friedman.)

Förstå sig själv? Ja, t.ex. förstå att du kommer att vilja frossa i glass och choklad och bli ännu ett offer för fetmaepidemien. Om en förståelse för evolutionära förklaringar hjälper din prefrontala cortex att motstå stimuli eller blockera destruktiva impulser, så är det ypperligt. (Analysera dina mål och vägen dit; dra upp några bra Schelling-staket; och följ dina principer – skulle kunna vara en rimlig rekommendation.) Men, förstå sig själv kan givetvis också vara att acceptera ett beteende, och eliminera onödiga skamkänslor. Huruvida du bör hindra, styra, eller acceptera ett beteende, kan i min mening få bero på dess sannolika följder.

(Ett Schelling-staket är när du t.ex. säger till dig själv att du ska gå och lägga dig exakt klockan tio, för att orka gå upp i morgon, även om det exakt klockan tio känns som att du lika gärna kan skriva på ditt märkliga manifest om evolutionsteorin i fem minuter till. För du vet att du klockan fem över tio kommer tänka att du kan sitta uppe och skriva i fem minuter till. Och att du klockan 22.10 kommer att tänka att 22.15 är en lika god läggtid som 22.10 var. Etcetera tills klockan är 05.30 och dina småbarn vaknar. För mer Thomas C. Schelling rekommenderas The Strategy of Conflict.)

Att förstå sig själv är att förstå varför en är hungrig, arg, glad, kåt, stressad, bitter, kär, hatisk, äcklad, rädd, eller ledsen. Alla dessa känslotillstånd har en evolutionär förklaring, och härrör från den mosaik av miljöer och selektionstryck som är vår utvecklingshistoria. Vad vi kan veta säkert, t.ex. genom att slänga ett getöga på den eminenta webbresursen Our World in Data, är att vi idag lever i en värld som i flertalet avseenden inte liknar våra förfäders miljöer. Med denna vetskap kan vi, metakognitivt, värdera vilka impulser och känslolägen som är konstruktiva respektive destruktiva, givet människans villkor anno 2019.

Försiktighetsprincipen

Att förstå sig själv kan också betyda att tillämpa Chestertons staket på våra normer och institutioner.

Om du påträffar ett staket ute i vildmarken, och du inte ser någon uppenbar orsak för staketet att står där, ska du ändå inte genast riva ner staketet. Vilket du, om du dock river det, blir varse när en hjord ilsken boskap i nästa stund trampar över dig. Denna försiktighetsprincip är känd som Chesterton’s fence, som jag här alltså självsvåldigt översätter till Chestertons staket.

I överförd bemärkelse: Om du påträffar en norm eller institution ute i samhället, och du inte ser någon uppenbar orsak för normen eller institutionen att finnas där, ska du ändå inte genast plädera för normens eller institutionens avskaffande. Vilket du, om du dock framgångsrikt pläderar, kan blir varse när en boskapshjord av samhälleliga konsekvenser i nästa stund trampar över dig.

Normkritik är tacksamt, eftersom det är lätt. Det mesta som finns är i något avseende ganska dumt och dåligt, eftersom det mesta som finns innebär tradeoffs mellan olika värden. Att bara se till kostnaden och inte till vinsten är emellertid att inte göra sin hemläxa i termer av cost-benefit-analys. Ett exempel på denna analytiska lättja är Kritiken av Mansrollen.

Den svenska filmen Hjärtat skildrar övertygande en snubbe (jag menar verkligen snubbe) som mest är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.

"Allt blir bra om man bara är sig själv"-myten krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner. Det har visat sig att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens orkar med kvinnor med högre status än de själva, för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.

Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång den möter verkligheten. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras flickvänner, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.

Samhället…

(”Samhället” är summan av de individer det består av. Dessa beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer, i relationer till varandra, och i relation till historia, traditioner, institutioner med mera.)

…förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. Andra sätt riskerar att leda till elände. Samtidigt lär samma samhälle – i vårt fall det svenska 2010-tals-samhället – männen att bara vara sig själva. Vilket för vissa tyvärr är en lat, porrmissbrukande gejmer.

Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar så att säga inte piskas på av Patriarkatet.

Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?

De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till miljöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt. Givetvis kan man vilja bryta eller motverka normer, men Chestertons staket-principen lär oss att vi först måste förstå normerna i fråga. Varför finns de där från första början?

Den traditionella mansrollen har också andra funktioner än att erbjuda genomsnittspojkar en gratis- mall för okej livsutfall. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende är en norm, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverkar våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.

En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder. Forskarna har svårt att hitta geografiska områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Det verkar som att vi även här närmar oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont. I vissa fall, och i vissa avseenden. Förstå innan du river ner. Sen går det givetvis bra att riva ner. Det måste bara göras övervägt.

Judas

Vi har konstaterat att människan som art verkar ha en unik adaption för att bilda normer, koordinera sig kring gemensamma värderingar, och generera kulturell kunskap – allt beroende på de behov som miljöfaktorerna ställer i vägen mellan oss och världsherravälde.

Normer som funktion för att stipulera ett önskar beteende, kan ses som historiskt framvärkta samordningspunkter vid vad som är önskvärt ur gruppens perspektiv. Från individens perspektiv är normerna ett lager med regler som ligger över de primala drifterna. Vi vantrivs i kulturen, eftersom det är lite jobbigt att kontrollera egoistiska och aggressiva impulser. Vi är osällskapliga i sällskapligheten, eftersom vi både vill tillhöra gruppen och ändå vara autonoma individer. Lojaliteten står mot själviskheten; generositeten mot girigheten; dygden mot synden; cooperate mot defect.

En norm är det som vi säger till impulskontrollen att sträva efter. Vi skulle kunna tänka på det som att vi har en adaption för att vilja koordinera med gruppen; en känsla av välbehag när vi lever upp till ett ideal; en känsla av bekräftelse när vi gör ”rätt”; och en känsla av fientlighet mot människor som avviker. Som vanligt är vi adaptions-exekverare; koordineringsmekanismen ifråga syns från det evolutionära perspektivet, och inte nödvändigtvis från det individuella.

Samordningspunkter är mycket värdefulla. Som har diskuterats ovan är ondska en funktion av resursknapphet, men också koordinationsproblem. Det finns potentiella plussummespel där spelarna misslyckas med att samordna, och koordineringsvinsterna går om intet. Historien förser oss med mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Alla dessa normer och institutioner kan beskrivas som punkter som människor har lyckats koordinera kring. Skulle dessa Schellingpunkter upplösas, skulle stora delar av vår sociala samvaro förvandlas till ett oförutsägbart nollsummespel där vi misslyckas med att komma överens om ens de enklaste transaktioner.

Befintliga samordnignspunkter ger oss alltså stora effektivitetsvinster och plussummevinster. Det kan vara väldigt svårt att hitta nya samordningspunkter, varför vi bör ta tillvara på de som finns. Samordningspunkter ger också individuella vinster – samt givetvis kostnader. Kostnaderna är det som möjliggör samordning – t.ex. skulle du inte vilja ingå avtal med någon som inte är underkastad lagen. Det faktum att ditt beteende kan förutsägas utifrån de konsekvenser som lagen stipulerar, är en resurs för dig, eftersom det låter andra individer samarbeta med dig.

Samma sak gäller med normer. Det är genom att underkasta sig normerna som man får vara med i ingruppen. Att kättare och quislingar straffas hårdast är ett genomgående tema i mänsklig kultur. Inom exempelvis islam är apostati förknippat med dödsstraff, medan ickemuslimer kan tolereras (givet en viss skatt).

Moraliska fördömanden gäller i regel personer i din ingrupp – personer i utgruppen är inte personer som omfattas av din reciprocala altruism-modell. Du är med andra ord inte inbegripen i ett fångarnas dilemma-spel med dem, och de kan således inte defecta. Du har då ingen nytta av moraliskt fördömande för att straffa dem för deras avvikande.

Översteprästerna och romarna kan vi inte ställa krav på; inte heller på folket som väljer att frisläppa Barabbas framför Jesus, när Pontus Pilatus ger de chansen att benåda en dödsdömd. Nej, inom katolicismen är det Judas som blir skurken.

Det är en förmån att omfattas av lagen, såtillvida att en riskerar sanktioner vid lag- eller avtalsbrott. Vem skulle vilja hänga med någon som har diplomaticheskiy immunitet, och kan slå ut dina tänder med bottnen på en vodkaflaska utan att riskera några konsekvenser? Och vem skulle vilja ingå avtal med någon som inte är bunden av avtalsrätten?

På samma sätt kan det sägas vara en förmån att omfattas av någons moraliska kravställning. Det kan handla om g-code, xeer, eller bara det vi kallar vänskap - alla dessa fenomen kommer förpackade med förväntningar avseende beteende. Liksom sanktioner för avsteg från dessa förväntningar.

Judas är den större skurken i dramat om Jesu korsfästelse, eftersom Judas är en i kretsen. En som kan förväntas ha omfattats av vänskap och lojalitet. När en nära sviker gör det ondast.

Den terapeutiska intervallen för samarbete

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall. (Jämför med fångarnas dilemma-situationen som jag redogör för i avsnittet om reciprocal altruism.)

Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens. När det inte finns självklara samordnignspunkter, t.ex. genom lagstiftning, hävd eller tradition – så är naturligt förekommande samordningspunkter mycket värdefulla.

Ett exempel på en spontan samordningspunkt kan vara följande. Två fallskärmsjägare som släpps ner i terrängen utan möjlighet att kommunicera med varandra, men med uppgiften att sammanträffa. Båda har tillgång till samma karta. Det är intuitivt rimligt, samt experimentellt observerat i analoga situationer, att de kommer att söka sig till ett landmärke som är unikt. Finns det tre hus men ett träd, så kommer de att effektivt samordna kring trädet, även utan möjlighet att kommunicera. Finns det inga Schelling-punkter att tillgå, så blir det förmodligen omöjligt för fallskärmsjägarna att sammanträffa.

Anta nu att jag vill sälja ett exemplar av den svenska 1870-talsutgåvan av Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron (af Charles Darwin, översättning af A. M. Selling, L. J. Hiertas förlagsexpedition, 1871) till en samlare. Jag accepterar priser överstigande 700 kronor. Samlaren vill gärna köpa boken, och är villig att betala upp till 1200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.)

Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för boken, och samlaren kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt stoppkriterium i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla överlappande intervallet.

Viktigt att ha med sig inför nästa steg i resonemanget: Finns det ingen överlapp alls i vilka priser vi båda kan tänka oss, så blir det givetvis ingen affär.

För mig är det uppenbara argumentet för ekonomisk jämlikhet, att det måste vara ett eftersträvansvärt tillstånd givet att marginalnyttan av pengar är avtagande. Till den gräns att fördelning påverkar produktiviteten, ger det en större global nytta att fördela resurser, eftersom resurser gör mest nytta för den som har minst. Emellertid finns det även forskning som pekar på att ekonomisk ojämlikhet riskerar att leda till samhälleliga slitningar, under vissa förutsättningar.

Som vi såg i Arternas uppkomst-exemplet ovan, så kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera – jag kanske inte får mesta möjliga pengar för boken, och samlaren kanske inte får det bästa möjliga priset, men vi är båda glada att få tillstånd en affär och koordinerar oss därför gärna kring ett acceptabelt pris.

Analogt med detta exempel vill vi gärna samordna oss i större grupper av människor, som vi kan kalla för samhällen. (Ordet härstammar från fornsvenskans samhäld, vilket i sin tur härrör från latinets societas som betyder ”sällskap” eller ”förbund”; socius betyder ungefär ”följeslagare”.) Även i dessa större koordineringsprojekt kan vi acceptera utfall som inte är optimala. Vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket en korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem skulle kunna exemplifierar.

(Jag är medvetet försiktig med ordalydelsen här, eftersom sambandet så vitt jag förstår är ifrågasatt. Se t.ex. Jämlikhetsanden (The Spirit Level) för en genomgång av den sida av debatten som menar att det faktiskt föreligger ett orsakssamband mellan ekonomisk ojämlikhet och diverse allvarliga sociala problem.)

Vi är hur som helst ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de som upplever att de förlorar på ett givet system. Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande.

Det här resonemanget kan givetvis ifrågasättas, och just frågan om ekonomisk (o)jämlikhet är politiskt laddad. Jag menar dock att diskussionen om reciprocal altruism och Homo sapiens som en grupplevande och samarbetande primat, ger oss en insikt om att vi bör sträva efter politiska och ekonomiska system som visserligen måste optimera för vår vilja – det är det mest effektiva – men som också måste sträva efter att skapa stora intervaller av ömsesidigt acceptabla utfall. Våra system måste helt enkelt upplevas som legitima på två nivåer, i och med att de:

1) Måste ta hänsyn till vår vilja, och sträva efter att vi ska få göra som vi vill (vi kan kalla det frihetskriteriet), samt:

2) Måste ta hänsyn till alla människors faktiska livsutfall, och sträva efter att alla människor ska uppleva systemet som rättvist och legitimt.

Vi vill kort sagt skapa prestige-hierarki-baserade samhällen (demokratiska, meritokratiska, fria), där alla ömsesidigt inkluderar varandra i sin reciprocala altruism-strategi och där vi erbjuder stora överlappande intervaller för att samordna med en given medmänniska.

Vi kan tänka oss att samhällen som är bra, är samhällen som appellerar till människors samarbetsvilja och vilja att delta – samhällen som inger individer en känsla av rättvist deltagande och rättvis resursfördelning, i termer av frihet liksom i termer av faktiskt utfall. Den spelteoretiska modellen ger oss att människor kommer vilja samarbeta – vara sällskapliga – om och endast om de tjänar på det på sikt, över ett antal fångarnas dilemma-liknande situationer.

Förhastade slutsatser

Slutligen, för att följa den berömda strukturen ”säg vad du ska säga – säg det – och säg vad du har sagt”, så är det värt att dra sig till åminnelse vad ett paradigm kan vara. Evolutionsteorin är idag en matematiskt precis teori, som väver ett övertygande nät av hypoteser och prediktioner som passar bra med verkligheten. Omkullkastade teoribildningar, som group selection, verkar rensas bort. Vi gör klokt i att sätta tilltro till evolutionsteorin. Men, med detta menar vi på inget sätt att vi ska tro blint på alla slutsatser som grundar sig i evolutionsteorin.

Vi får inte heller, någonsin, betrakta evolutionära förklaringar som substitut till mekanistiska dito. För att förstå ett fenomen, måste vi förstå det – inte bara gissa hur det kommer sig att en viss genotyp rönte en hög frekvens i den givna populationen.

Att varna för förhastade slutsatser kan säkert framstå som lätt löjligt, när varningen följer direkt på en lång rad tvärsäkra resonemang om hur vi bör organisera oss politiskt och ekonomiskt. Givetvis är jag inte tvärsäker. Poängen är att vi förmodligen kan säga något om vad det optimala samhället borde vara, givet vår konstitution som människoapa. Vi kommer exempelvis aldrig förmå upprätta ett eusocialt samhälle, vilket alla kommunistiska megamassmord under 1900-talet påminner om. Vi är H. sapiens, inte A. mellifera. Att inte försöka tänka i de banorna skulle givetvis vara ännu mer löjligt.

Kukens ondska, och andra poänger till feminismen

(Relaterat: Kamelens död; allt om #metoo; Frågan...; allt om O'Connor.)

När nu alla och envar tar avstånd från World of Wokeraft, och varenda #metoo-raid ska vara glömd, finns anledning att hjälpa de stackars feminism-avhopparna med några vettiga tolkningar av det härke av dumheter som de försöker avprogrammera sig själva från.

Om Du undrar över premissen kan du snällt vänta till slutet av texten, då jag tänkte återkomma till en empirisk beskrivning av rörelsens halveringstid. Antroppogi är ju känd (!) för att nådigt konsumera feminist-poddar, för att på så sätt garantera en varierad åsiktsdiet. Jag skall därför låta mig bevekas till att säga några ord om Kajsa Ekis Ekman och Cissi Wallin. Inget precis nytt under blåslampan, således.

Men först: Varför babyn kan få stanna i den torrlagda badbalja som vi kallar svensk feminism. Eller: Vad ni fortfarande kan få tro på, era anomiska stackare.

***

För det är faktiskt rätt att hata penisen. 

SCUM - Society for Cutting Up Men - kanske inte bokstavligen handlar om att klippa av mäns penisar (eller så gör det det, jag minns faktiskt inte och det är hur som helst klart i linje med andemeningen), men kom under en period att handla om det i i sin svenska debattinkarnation. (Till Pär Ströms stora frustration, så klart. Han var faktiskt en aspig stackare, trots allt. Vem fan pallar sura över en teaterpjäs?) Nidbilden av feminism - till icke obetydlig del överlappandes med feminism - handlade om kukhat, och kukhat är fult och fascistiskt. Eller?

Låt oss vända blicken mot fåglarna. Tittar vi på taxonomin ser vi att dessa, om vi bortser från de strutsartade och de hönsartade, består av den artrika överordningen neoaves. Det är främst här vi finner vackra fjäderdräkter, sofistikerade parningsdanser, intelligens och prestigehierarkier, etcetera högintressanta egenskaper och beteenden.

Darwin noterade att domesticerade djurarter är mer variabla än vilda. Förklaringen är att en malthusiansk verklighet selekterar för mean, lean [relevant egenskap]-machines. Allting strävar mot en optimal form. Suboptimala former undanbedes och selekteras bort. (Eller för att tala sannolikhetssofistikerad determinism - allting trillar ner i en basin of attraction, och fortsätter trilla tills de når ett korresponderande jämviktsläge.)

Det fina med evolutionsteorin är att den förklarar varför naturen ser ut att ha ett syfte, fast den inte har det. Men människor har syften. För domesticerade arter gäller andra selektionstryck än de malthusianska, eftersom de selekteras för att t.ex. vara korvar som passar i kaninhål (taxar) eller vara snälla mot barn av andra arter (golden retrievers). Myotoniska getter är ett bra exempel på att domesticerade djur utvecklas under ett annat urval än det naturliga. Det naturliga urvalet skulle aldrig ha släppt igenom djur som svimmar av skräck när de ser ett rovdjur.

Men, även i naturen förekommer svårförklarade former. Påfågelns stjärt är ett typexempel. Det är inte den mest optimala formen, om vi bara räknar effektivt spenderade kalorier. Den här typen av extravagans förklaras oftast genom sexuell selektion, som alltså är en annan urvalsprincip än det naturliga urvalet. Det naturliga urvalet handlar om vilka som överlever - dessa organismers anlag blir vanligare, relativt organismers anlag som inte överlever. Men inom spannet för överlevnad finns det utrymme för ytterligare en selektionsprincip - vilka som lyckas föröka sig.

I grund och botten handlar det om att manligt och kvinnligt är två helt olika strategier. Den kvinnliga är dyr men säker, och den manliga är billig men osäker. De kvinnliga könscellerna innehåller massor av värdefull näring, och de är typiskt sett begränsade till antalet, medan de manliga könscellerna är enkla sprattlande molekyler som återbildas ad infinitum. Lite beroende på vilka arter vi talar om så är det också oftast ägg-bäraren som blir bärare av barnet under ett havandeskap - som tar risken som det innebär att föda ut barnet - och som sen vårdar barnet på ett kostsamt sätt. (Variationen är dock stor inom djurvärlden, som sjöhästar och spindlar och annat exemplifierar.)

Typiskt sett vill alltså manliga organismer - spermiebärarna - exploatera de kvinnliga äggbärarnas reproduktiva resurs. Därför är kvinnan det selekterande könet, då hon väljer vems spermier som ska få nå hennes ägg. Mannen utvecklas under det selektionstryck som är kvinnans preferenser, på samma sätt som taxen och de myotoniska getterna utvecklats under det selektionstryck som är människornas avel. Sexuell selektion handlar om att män måste konkurrera om kvinnors likes. Äggbärarnas roll är att välja spermiebärare.

En annan strategi är att helt enkelt stjäla äggbärarens reproduktiva resurs, dvs. att para sig med våld, mot äggbärarens vilja. Detta måste betraktas som osoft, eftersom det inskränker äggbärarens möjlighet att välja hur hon investerar sin dyrbara reproduktiva resurs. Frågan..., avsnitt 4.7:

En rationell människa med en strävan bort från allsköns sexualmoralism, kan frestas att likställa sexuellt våld med annat våld. Vad är väl våldtäkt, annat än en specifik form av misshandel? PI- modellen ger emellertid en teoretisk förklaring för den empiri som visar att våldtäkt uppfattas som en mycket större kränkning än en misshandel av motsvarande grad. Eftersom kvinnans PI nödvändigtvis är högt, och hennes reproduktiva potential därmed är begränsad, är kraftig aversion mot ”PI-stöld” någonting som borde ha selekterats för. Att få bibehålla rätten till sitt reproduktiva val är väldigt viktigt för det PI-intensiva könet, ur ett evolutionärt perspektiv.

Dessutom kan det ha selekterats för att kvinnor ska signalera till sina befintliga partners att en våldtäkt verkligen är ofrivillig, för att inte väcka misstankar om systematisk otrohet och faderskastvivel – en paranoia som kan ha selekterats för gällande män. Eftersom det är lättast att övertyga någon om man är ärlig, bör en sådan adaption helt enkelt vara att man som kvinna verkligen, djupt och innerligt, mår dåligt av att bli våldtagen.

Givetvis behöver inte det uppenbara faktum att det är obehagligt att utsättas för sexuellt våld, härleda ur evolutionsteorin. det är inte desto mindre intressant att notera att empirin även i det här fallet passar bra med teorin. Dessutom är det knappast a priori självklart att rape trauma syndrome ska existera. Eftersom det är ett så distinkt och allmängiltigt syndrom, med starkt negativa oh ofta hindrande symptom, kan vi föreställa oss att det ska ha en evolutionär orsak. Vi måste annars förvånas över att evolutionen inte har selekterat för anlag för att bara skratta bort övergreppen och gå vidare.

Nå. Manligt och kvinnligt är reproduktionsstrategier, och olika strategier kräver olika verktyg. Ägget är dolt och svåråtkomligt, för att säkra kvinnans fria val i vem hon ska investera sin dyrbara resurs i. Spermien är ett dampigt litet virus som vill låta sig bäras av vindarna och landa i ditt morgonkaffe.

Penis är ett strålande verktyg för att tränga in i (t.ex.) kvinnor med. Ett utstickande injektionsverktyg som fan bara vill in i hål och spruta.

Kan ni gissa vilka som inte har penis?

Damn right.

Neoaves.

***

Strutsliknande och hönsliknande fåglar har verkligen sina meriter. Inte minst kasuaren. Mäktig jävla best. Ingen kan förneka det. Men, det är inte minst inom neoaves som de verkligt imponerande fallen av sexuell selektion uppträder. Paradisfåglar. Högintelligenta kråkfåglar. (Nämnda påfåglar är dock hönsfåglar av familjen fasanfåglar, även om taxonomin verkar vara under rekonstruktion.) Och det som inte minst förenar neoaves är att de saknar penis.

Penisen är vapnet med vilket man våldtar. Så knullar även den fläckiga hyena-matriarken sina hanar i röven med sin mäktiga pseudopenis. (Redan Plinius d.ä., 23–79 e.Kr., hade svårt att få ihop det: 

It is the vulgar notion, that the hyæna possesses in itself both sexes, being a male during one year, and a female the next, and that it becomes pregnant without the co-operation of the male.)

 En förklaring till varför neoaves har så hög föräldrainvestering, och så extrema uttryck för sexuell selektion, är att man har evolverat bort från våldtäktsstrategin. När ägget inte längre kan befruktas med våld måste fåglarna istället gå in i en kapprustning där idel fetare fjäderdräkter och dansuppvisningar krävs för att vinna honans uppskattning. (Intuitionen säger oss också att "skenande sexuell selektion" torde bli vanligare då. "Runaway sexual selection" innebär att honor selekteras för att uppskatta egenskaper på meriten att andra honor uppskattar dessa egenskaper, dvs. att honom väljer partner för att de själva ska få manlig avkomma som andra honor kommer välja.)

Som Antropofagi varit inne på vad gäller adult sex ratio (ASR), excess males och våld, så är vidare hög föräldrainvestering (PI) en strategi som män kan tillämpa inom ramarna för den sexuella selektionen. När våldtäkt inte längre är en tillgänglig strategi, så kommer hög PI bli en större del av det sexuella selektions-spelet.

Så, (nidbilds-)-feministerna hade verkligen helt jävla rätt. Kuken är ond. Om alla bara hade kloaker så hade vi inte haft sexuellt våld, och därutöver hade vi haft mer ansvarstagande fäder som tillyttermera visso hade varit både stiligare och smartare i sin iver att impa på damerna.

***

Låtom oss då resonera om distinktionen mellan biologiskt kön och socialt konstruerat genus. Den illvilliga kan säga att feminismen är sprungen ur ett relativistisk fuskbygge och en neocartesiansk dualism. Även de förment "vettiga" feministerna brukar säga att "okej, visst är det skillnad på mäns och kvinnors kroppar, men hjärnorna är fan helt identiska." Detta är såklart idiotiskt - varför skulle hjärnorna vara identiska när kropparna är olika? Varför skulle diametralt olika reproduktiva strategier ha exakt samma kognitiva maskineri?

Är könsroller då bogus? Nej för i helvete. En give away är att könsroller är olika i olika kulturer. Även saker som ofta är lika, är ibland olika. Hur ska vi förstå detta?

Genom kulturell-evolutionär spelteori, förstås. Det är nu så, att tvåkönade däggdjur som har en hög föräldrainvestering, kommer att ha mycket att vinna på arbetsdelning. Då den minsta reproduktiva-ekonomiska enheten med nödvändighet är man-kvinna-paret, så kommer en könad arbetsfördelning att uppstå människor emellan. Eftersom män och kvinnor har något olika ingångsvärden, så kommer sannolikheten för en viss könstypisk arbetsfördelning vara hög, om uppgiften ifråga rör något där det ena könet oftast har ett övertag. Så, kvinnor pysslar nästan alltid med barnomsorg, och män nästan allt med storviltsjakt. Den här typen av uppgifter är mindre konvention, och mer rent logiskt-funktionellt den smartaste uppdelningen.

Den feministerna verkligen har rätt i, är att mången arbetsfördelning är mer konventionsstyrd. Det kan vara slump eller ovanliga ekologiska förhållanden som bestämmer en initial arbetsfördelning, och varje given fördelning kommer snart etableras som ett faktum eftersom varje koordinering runt en arbetsfördelning i sig innebär en jättestor vinst för alla inblandade. 

Feministerna har till och med ett - jättebra! - ord för det här: Könskontrakt. The name of the game of normkritik är att skärskåda gamla könskontrakt och se vad som är grundat i konventioner som inte lägre är funktionellt relevanta eller nödvändiga, och att riva upp dessa kontrakt. Visst kommer det att ske till en kostnad av förlorad koordinering, men om samhället är mycket annorlunda idag jämfört med förr kanske den kostnaden är låg eller irrelevant, och förresten är explore alltid värt, även om exploit alltid är närmast tillhands. Feminism och normkritik är då ett sätt att koordinera en explore-funktion. (Explore/exploit, ni vet. Utforska eller bara hålla sig till en beprövad modell.)

Så, socialt konstruerat kön - genus - är en extremt relevant och omfattande och variabel del av mänskligt beteende. Att kritisera och ompröva könsroller är mycket, mycket viktigt och värdefullt, eftersom vi spelteoretiskt tenderar att köra fast i vissa inadekvata jämviktslägen - lokala optimum som är långt från ett globalt optimum - och ännu mer så eftersom vår värld förändras snabbt och mycket (tack vare innovation och vetenskap, eller vad det nu är som givit oss exponentiell tillväxt).

Så, kuken är ond och könsrollerna borde rivas neder. Feministerna hade rätt hela tiden.

***

Vi kan lätt komma på fler saker som feministerna har haft rätt i. Det som verkar hända nu, och som Antropofagi varit på spåren ett bra tag, är att tidsandan svänger och de principlösa kappvändarna inom feministkadern mangrant överger skeppet. Debattpolkan stapplar vidare medan signalvärdena fluktuerar utan att någonsin hitta ett stabilt ekvilibrium. (Relaterat: En varg söker sin podd söker sitt Schelling's fence; legalisera prostitution är kanske inte hela lösningen på #metoo.)

Inte minst verkar dock, ärligt talat, vita CIS-feminister ha kommit på att en negativt orienterad ideologi - en ideologi med abjektsfokus, för att tala med Alexander Bard - inte är så kul längre, nu när de jobbat sig upp till toppen av näringskedjan. När Cissi Wallin och Kajsa Ekis Ekman och Liv Strömqvist får smaka på sin egen medicin, och hängas ut som transfober eller kättare eller vad det nu må vara, så är det inte så kul längre.

Lite bakgrund: Ekis Ekman har skrivit en bok om att kön faktiskt finns, och att transdiskursen riserar att erodera kvinnokampen. Cissi Wallin har ändrat sig; det är inte bra att starta lynchmobbar mot privatpersoner och driva människor till fattigdom och självmord, endast baserat på hörsägen, i sin tur baserad på en sjukt dålig incitamentstruktur där hat och klick leder pöbeln; Strömqvist har länge famlat sig fram mot en ekonomisk-evolutionär-spelteoretiskt syn på sexualekonomin.

Antropofagi har som sagt ofta försökt konsumera lite feminism i poddform, för att hålla sig a jour med "forskningsläget" och få lite alternativa åsikter till livs. Det är en svår uppgift eftersom feministerna är vansinnigt osakliga och tendentiösa, men det är också därför det kan vara lite kul ibland. Det är också kul rent sociologiskt att följa hur debattörer på individnivå famlar sig fram genom det mörker de själva ofta sett till att stänga garderobsdörren om.

Då kör vi!

***

1) Ekis Eman.

Källa: Podd.

Referat: Ekis Ekman tycker att det är dumt att translobbyn relativiserar bort kvinnan ur ekvationen. Hon står fast vid att det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor, och att man riskerar att glömma bort det - samt ytterligare förtrycka kvinnor - om man börjar ge kvinnors speciella rättigheter till f.d. män. Hon tycker inte att de sämsta manliga idrottarna ska få krossa i alla damsporter, eller att vi ska släppa in killar i kvinnors trygga rum. Inte minst verkar hon mena att vi behöver begreppet "kvinna" för att kunna analysera kvinnors utsatthet samt organisera kvinnor för att motverka patriarkatets förtryck.

Analys: Det som är bra med evolutionsteorin är, som sagt, att den lyckas förklara varför det ser ut som att det finns ett syfte, när det inte finns ett syfte. Den kulturell-evolutionära spelteorin gör samma sak, enligt ovan beskrivet - förklarar varför vissa könsroller selekterats för under vissa omständigheter. 

I Sapiens konstaterar Harari - kort och torrt - att kvinnor alltid varit förtryckta men att ingen vet varför. Jag vet inte om han bara vill slippa en kontrovers, men det finns också skäl att anse att "patriarkatet" som koncept har fått vara en stand in för riktiga förklaringar. Spelteori och kulturell evolution kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Patriarkatet, på samma sätt som evolutionsteorin kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Gud.

Ekis Ekman vänder sig mot att man relativiserar bort biologiskt kön. Samtidigt påstår hon att mäns och kvinnors hjärnor är identiska, och att inga skillnader mellan könen kan förklaras med genomsnittliga olikheter i biologin. Könsroller är helt godtyckliga för Ekman. Ett problem som hon ser med transdiskursen är att man tvingar ihop kön med genus när man säger att "pojkar som beter sig som flickor kan byta kön," och hon har en god poäng här. Givetvis är det sjukt könskonservativt att stänga ut alla otypiska individer från ett visst kön genom att snäva åt könsrollerna och kräva perfekt alignment av kropp och beteende. 

Den kula hon dock verkar vägra att bita i är att män och kvinnor i genomsnitt är olika rent psykologiskt; det finns typiska manliga respektive kvinnliga beteenden. Som vi varit inne på finns det även ett mer variabelt socialt kön, som dock inte direkt är godtyckligt men kanske i vissa fall föråldrat. Ekis Ekman borde släppa sitt agg mot "biologisterna," och "biologisterna" (som säkert finns) borde släppa sin förnekelse av könsroller, och de borde mötas i att det finns biologiska skillnader mellan könen som går bortom kuk/fitta pattar/ej pattar. Hjärnor kan också vara olika - de är också en del av den fysiska verkligheten. Ekis Ekman borde släppa sin slappa dualism.

Jag skulle tro att många intersektionalitetsfeminister och liknande nog tycker att Ekis Ekman har fel. Jag tycker också det, men på andra sidan av henne. Jag tycker hon har poänger som intersektionalitetsfeministerna troligen saknar, men att hon borde gå längre. Det är lite som när Strömqvist inte vågar gå full Alexander Bard. Båda klänger sig desperat fast vid en ideologisk kärna av Patriarkat och Kvinnoförtryck, trots att feminismens splittring tvingat dem att börja se inkonsekvenser i den egna världsbilden.

Jag hade respekterat Ekis Ekman mycket mer om hon vågade vara särartsfeminist fullt ut. Nu gömmer hon sin särartsfeminism bakom tal om "den kvinnliga erfarenheten" - ord som en likhetsfeminist behöver för att förklara varför vi överhuvudtaget ska bry oss särskilt om kvinnor, om de nu är exakt lika dana som män. (Obs, hon säger inte detta - hon erkänner att kroppar är olika - men hon erkänner ju ej att psykologi och beteende och preferenser också kan vara olika.)

Det finns en plats för särartsfeminismen. Just för att män och kvinnor är olika kan det vara relevant att diskutera kompensatoriska åtgärder, om målet är jämlikhet mellan könen aka. jämställdhet. Med olika förutsättningar behövs olika insatser för att utfallet ska bli lika. (Den som inte hänger med får läsa lite mer Peter Singer.)

Slutsatsen är att Ekis Ekman givits massa empiri gratis av verkligheten, men att hon slarvat bort sina slutsatser. Pga. ideologiska skygglappar vägrar hon släppa sina mest grundläggande - och mest felaktiga - antagande om världen. Visst har hon rätt i att translobbyn är tramslobbyn, men hon har inte rätt egentligen. Bara rätt i sin kritik.

***

2) Cissi Wallin. Källa: Podd.

Referat: Cissi Wallin har beslutat sig för att hon gjort orätt - alternativt att gräset vissnat där hon betar, och att hon måste hitta någon annanstans där det är grönare - och därför går hon nu ut med att wokeness är ondska. Pga. internet och hat och offermentalitet så har hon hetsat och hatat mot privatpersoner, och nu verkar det som om hon inte vill göra det längre. (Även om hon kanske, kanske vill hetsa mot privatpersoner som hetsar mot privatpersoner. Den nya anti-cancel-culture-affärsmodellen verkar ganska lik hennes tidigare lynchmobs-affär.)

Till Ivar Arpi säger hon att det känns som att hon varit med i en sekt, men att hon nu själv utsätts för hot och hat och förföljelse - dvs. vad jag skulle vilja kalla för "sin egen medicin" - eftersom feminismen gått vidare och hon inte längre är lägst ner/högst upp som kvinna. Precis som för Ekis Ekman har transpersonerna kommit och förstört alltihop. Möjligen de svarta också. (Det är kul att Arpi uttryckligen påpekar att Wallin inte vann offer-tävlingen inom vänsterfeminismen, och därför nu måste byta arena. Detta skrattas tyvärr bort. Överhuvudtaget dalar min respekt för Arpis journalistiska gärning en smula, då han genomgående stryker medhårs och inte ställer någon kritisk fråga att tala om i podden med Wallin.)

En intressant historik är att Cissi Wallin tidigare poddat långa avsnitt om att man inte kan hålla på med slappt manshat - nej, exakt alla män förtrycker exakt alla kvinnor, och man ska aktivt hata alla män. (Källa: Hennes podd Penntricket, avsnittet om manshat.) Så fint då att hon nu har ändrat sig! Det kan verkligen hända den bäste.

Med lite tur är det här främst en funktion av debattkamelens död - dvs. att folk är trötta på polarisering. Det behöver inte vara så att Wallin själv är så trött på polarisering, men som affärsidkare med örat mot internetgatan så bör hennes förändrade inriktning säga oss något om vartåt efterfrågan barkar. Det kanske inte ger lika mycket likes och annonsintäkter att hata män längre? (En närliggande och delvis överlappande tolkning är att vi som samhälle genomgått en socioteknologisk mognad och helt enkelt lärt oss hantera sociala medier, vilket i så fall skulle göra #metoo-artat content mindre bärkraftigt.)

Även Wallin verkar - likt Ekis Ekman - less på att translobbyn håller på och håller på. Hon avfärdar inte feminismen, men dock the wokeness, och hon hyllar Grupp 8-feminismen. Detta är enligt mig en rimlig hållning, enligt ovan fördra resonemang om att det finns en roll för särartsfeminismen. Sakfrågan förskola är en kompensatorisk insats som reducerar ojämlikheten mellan män och kvinnor. Good stuff.

Däremot är Wallin liksom Ekis Ekman fortfarande fast i tanken på Patriarkat och Kvinnoförtryck. Även Wallin skulle kunna växa upp och se att världen är komplex, och att det händer massa hemska saker utan att vi måste bygga en konspirationsteori av dem. Men, i grund och botten verkar Wallin (om vi bortser från underliggande affärs-o-etiska skäl som vi endast kan spekulera om) rör sig åt rätt håll - mot en sund och funktionell särartsfeminism som må ha en felaktig analys (vem har inte det!) men som kan vara vettig för att adressera sakfrågor och skapa nytta.

***

I grund och botten är allt ändå meningslöst.

Bahá'ì

I föregående inlägg argumenterade Antropofagi för att islam visserligen är extremt dåligt, men mer som ett symptom än som en faktisk orsak till eländet. Dock nämner jag också att islam troligen förstärker det underliggande klankulturella eländet genom att uppmana till polygami och kusingifte, samt genom att straffa avfällingar och kalla kORANEN - denna checklista för hur livet ska levas - för gUDs faktiska ord. Jag nämner också det återkommande favoritexemplet Japan, och Meijirestaurationen, som ett bra exempel på hur man kan gå vidare när man kört fast.

Innan dess har Antropofagi även klagat en hel massa på aztekerna och deras erbarmliga dödskult. Varför fastna i ett samhälleligt mortidinalt beteende, istället för att byta strategi? 

En sak som slår mig är att religioners och ideologiers kvalité i dessa avseende kan ses utifrån explore-exploit-modellen. Vad har man för funktioner för att kasta det gamla överbord och prova nånting nytt, när fler människooffer inte verkar ge skördarna tillbaks?

Och, det är ju exakt detta som Jared Diamonds Upheaval handlar om; när och hur och varför samhällen går under av, respektive lyckas hantera, en given kris. (Givetvis fortsättningen på i viss mån Vete, vapen och virus, men framförallt Collapse.)

Upheaval använder just Japan som ett (av fera) fall, där man historiskt lyckats bra med omställning i vissa läge. Någonting i den japanska kulturen möjliggjorde Meijirestaurationen, trots ett i övrigt konservativt samhälle. Det verkar finnas mekanismer i Japansk kultur för att exploita järnet, men också för att inse när man verkligen nått vägs ände, och explore:a nya möjligheter. Diamond klagar på att japanerna just nu inte förmår face:a fakta, be om ursäkt till Kina för Nanjing-massakern, och antingen a) acceptera invandring eller b) käka en minskande befolkning och upp-och-nedvänd demografisk pyramid. (Typ. Läs boken. Jag vet att ni kan läsa, eftersom ni kommit så här långt.)

Aztekerna kundee uppenbarligen inte bryta ett kulturellt dödläge. Istället för att reformera sin mortidinala dödskult, gick man allt djupare i människooffer och flagellantism. Samt även i polygami, enligt Henrich, som i The Weirdest People in the World kommer in på hur ojämlik fördelning av äktenskapsmöjligheter som rådde i aztekriket när spanjorerna kom dit.

Japanerna hade vid sin Meijirestauration någonting att emulera - man snodde helt enkelt europeiska sedvänjor, inklusive äktenskapsnormer. En intressant fråga som slår mig: Hade aztekerna någon att härma? Var det nord-sydliga sträckningen av den amerikanska landmassan - som just Diamond gör en sak av i Vete, vapen och virus - en hämsko för den kulturella evolutionen i Mesoamerika? Aztekerna slaktade och besegrade andra folk, men så vitt jag vet fanns inga högkulturer i paritet med aztekerna inom deras kulturella räckvidd. (Fanns det någon kontakt med Maya-civilisationen?) Note to self: Kolla upp aztekernas möjligheter att emulera andra mer framgångsrika kulturer.

***

Islam har också dålig dogmer för att motverka förändring. Att kORANEN är gUDs ord kan rimligen tänkas göra tolkningsutrymmet mindre, och reformation svårare. Jag har nämnt bahá'íerna, som ju faktiskt är en avknoppning från shia-islam. Denna störtsköna religion förespråkar allas lika värde, världsfred, avskaffande av allt slaveri, vetenskapligt sökande efter sanning. Det ligger även i religionens kärna att acceptera alla andra religioner. Lite från Wikipedia:

Specific religious social teachings (for example, the direction of prayer, or dietary restrictions) may be revoked by a subsequent manifestation so that a more appropriate requirement for the time and place may be established. Conversely, certain general principles (for example, neighbourliness, or charity) are seen to be universal and consistent.

Religionen är alltså i sig själv odogmatisk, med avseende på tabun och ritualer, men befrämjar sociala beteenden och normer.

The Baháʼí writings emphasize the essential equality of human beings, and the abolition of prejudice. Humanity is seen as essentially one, though highly varied; its diversity of race and culture are seen as worthy of appreciation and acceptance. Doctrines of racism, nationalism, caste, social class, and gender-based hierarchy are seen as artificial impediments to unity.

Religionen bygger alltså också på tanken om allas lika värde, men utan att göra det klassiska postmoderna misstaget att jämlikhet måste bygga på ett falskt antagande om likhet. Snyggt!

Följande principer listas på Wikipedia som bahá'ìs principer:

• Unity of God
• Unity of religion
• Unity of humanity
• Equality between women and men
• Elimination of all forms of prejudice
• World peace and a new world order
• Harmony of religion and science
• Independent investigation of truth
• Universal compulsory education
• Universal auxiliary language
• Obedience to government and non-involvement in partisan politics
• Elimination of extremes of wealth and poverty
• Prohibition of slavery

Alla är ju inte enbart och nödvändigtvis sköna - en "new world order" skulle ju kunna vara ett ondskefullt kalifat - men flertalet kan de flesta liberala/WEIRD:a människor nog lätt skriva under på.

Min egen bild från en troende bahá'ì som jag känner, är att religionen handlar om tolerans och om att jobba hårt och gynna samhället - inte alls om dogmer eller teologisk debatt. (Obs, urvalet = en person.)

***

Islam kanske är jättebra, eftersom det evolverar till bahá'ì i det nästa steget? Inte så. Istället räknas bahá'ì som avfällingar, som således ska dödas:

Baháʼís continue to be persecuted in some majority-Islamic countries, whose leaders do not recognize the Baháʼí Faith as an independent religion, but rather as apostasy from Islam. The most severe persecutions have occurred in Iran, where more than 200 Baháʼís were executed between 1978 and 1998.

Islam har alltså försvarsmekanismer även mot den kulturella evolutionen. Det som hade kunnat vara MENA:s liberala och WEIRD:a religion-ideologi, är istället en ytterst marginell företeelse, på flykt i en grym omvärld

***

(Relaterat om islam: Hur går det med islamofobin? Bara bra, tack!; äta glass, del 2; häng dem högre än högt; när män gråter är det islamofobi; Haider & Harris; allmänna synpunkter; ompröva sin tes; ompröva sin omprövelse; lite mer om Kalifatet; Aron Flam och islamofobi; Vilks och yttrandefrihet som allmänning; ideologi=religion?; intersubjektiva fenomen; Ivar Arpis åsikter; icke omöjligt scenario; diskursiv karta; samhällets totala upplösnings och förintelse; memetisk evolution.)

(Relaterat om aztekerna: Aztekernas dödskult och kulturell evolution; aztekernas bildkonst; thymos; nystande i lösa trådar; parasit-symbios-dimensionen; norm-determinism, förvetenskaplig rasism, nazistisk dödskult, azteker, och liberalismens segertåg; en tanke i sank; vi är antimateria, och lite om existentiell urvalsproblematik; things we do for things; häng dem högre än högt; smutskastning av guden Dumuzi.)

(Relaterat om explore/exploit: Moroten & piskan; things we do for things; ekodeontologi vs. ekoutilitarism; 911.)

PR eller rykte?

Det här LessWrong-inlägget skiljer på PR och rykte. Det är kort och jag är i allmänhet dålig på att skriva referat, så här kommer mer eller mindre hela inlägget som ett citat:

If I am safeguarding my “honor” (or my “reputation”, “brand”, or “good name”), there are some fixed standards that I try to be known as adhering to. For example, in Game of Thrones, the Lannisters are safeguarding their “honor” by adhering to the principle “A Lannister always pays his debts.” They take pains to adhere to a certain standard, and to be known to adhere to that standard. Many examples are more complicated than this; a gentleman of 1800 who took up a duel to defend his “honor” was usually not defending his known adherence to a single simple principle a la the Lannisters. But it was still about his visible adherence to a fixed (though not explicit) societal standard.

In contrast, if I am “managing PR concerns,” there is no fixed standards of good conduct, or of my-brand-like conduct, that I am trying to adhere to. Instead, I am trying to do a more complicated operation:

Model which words or actions may cause “people” (especially media, or self-reinforcing miasma) to get upset with me;

Try to speak in such a way as to not set that off.

It’s a weirder or loopier process. One that’s more prone to self-reinforcing fears of shadows, and one that somehow (I think?) tends to pull a person away from communicating anything at all. [...]

One way you can see the difference, is that when people think about “PR” they imagine a weird outside expertise, such that you need to have a “PR consultant” or a “media consultant” who you should nervously heed advice from. When people think about their “honor," it's more a thing they can know or choose directly, and so it is more a thing that leaves them free to communicate something.

So: simple suggestion. If, at any point, you find yourself trying to “navigate PR”, or to help some person or organization or cause area or club or whatever to “navigate PR,” see if you can instead think and speak in terms of defending your/their “honor”, “reputation”, or “good name”. And see if that doesn’t make everybody feel a bit clearer, freer, and more as though their feet are on the ground.

En kommentatör adderar till resonemanget:

I think another way to gesture at the distinction here is whether your success criteria is process-based or outcome-based.

If you're "trying to do PR," then you're sort of hanging your hopes on a specific outcome—that people will hold you in high regard, say good things about you, etc. This opens you up to Goodharting, and various muggings and extortions, and sort of leaves you at the mercy of the most capricious or unreasonable member of the audience.

Whereas if you're "trying to be honorable" (or some other similar thing), you're attempting to engage in methods and processes that are likely to lead to good outcomes, according to your advance predictions, and which tend to produce social standing as a positive side effect. But you're not optimizing for the social standing, except insofar as you're contributing to a good and healthy society existing in the first place (and then slotting into it).

I see this [...] as sort of analogous to whether you do something like follow diplomatic procedures or use NVC (process-based), or do whatever-it-takes to make sure you don't offend anybody (outcome-based). One of these is sort of capped and finite in a way I think is important, and the other is sort of infinitely vulnerable.

***

Kan vi då tänka på moralfilosofi ur det här perspektivet?

Utilitarism handlar som bekant om att optimera för utfall, enligt någon definition av nytta. ("Utilitet", dvs. nyttighet, är ett närbesläktat svenskt ord). En extrem-utilitarist är okej med ALLT, givet att netto-nyttan är positiv. Skjut baby-Hitler för fan!

Deontologi handlar om att följa vissa givna regler. En extrem-deontolog vägrar att ljuga för att rädda Anne Frank från nazisterna, om "inte ljuga" är en helig princip.

Vid lite eftertanke är utilitarism och deontologi i någon mening interdependenta. På ett pragmatiskt plan följer utilitaristen gärna deontologiska principer, eftersom detta kan tendera att vara en bra tumregel för att maximera netto-nyttan. (Om utilitarister börjar skjuta bebisar, kan detta visa sig ha negativa konsekvenser som utilitaristen har svårt att beräkna.)

Samtidigt kommer deontologiska principer att i slutändan utvärderas utifrån den nytta eller onytta de skapas. Vi skulle kunna tänka på detta som ett fall av kulturell evolution, där nyttiggörande principer selekteras för. (Men säkert finns det också parasitiska principer, samt en eftersläpning i hur man uppdaterar de deontologiska principerna).

Jag har tidigare skrivit:

Utilitarism är konsekvensialism är global maxnytta är ändamålen helgar medlen är effekt är utfall är libidinal morot är Rumkowsky är pragmatiska tumregler.

Deontologi är heliga värden är schelling's fence är skjut inte Hitler är process är handling är mortidinal piska är Czerniaków är kristalliserade tumregler.

Det sammanfattar den moralfilosofiska diskussionen här på Antropofagi ganska väl, men det huvudsakliga medskicket är hur som helst att utilitarism/deontologi-diskussionen brukar sluta som en orm som biter sig själv i svansen: Mätt men död.

***

Som tur var finns det smartare hjärnor än min som jobbar hårt där ute. Slate Star Codex-posten "Axiology, Morality, Law" räddar ormen från sitt kannibalistiska självmord. Scott visar hur vi kan diskutera vad som är Gott på en abstrakt/global nivå (axiologi); hur vi pragmatiskt och kulturellt-evolutionärt manifesterar detta i intuition, värderingar, normer och livsföring (moral); och hur vi försöker operationalisera (viktiga delar av) denna moral i lagstiftning. (Jag citerar här ett väl valt stycke, men rekommenderar att Du läser Scotts bloggpost i sin helhet.)

Axiology is the study of what’s good. If you want to get all reductive, think of it as comparing the values of world-states. A world-state where everybody is happy seems better than a world-state where everybody is sad. A world-state with lots of beautiful art is better than a world-state containing only featureless concrete cubes. Maybe some people think a world-state full of people living in harmony with nature is better than a world-state full of gleaming domed cities, and other people believe the opposite; when they debate the point, they’re debating axiology.

Morality is the study of what the right thing to do is. If someone says “don’t murder”, they’re making a moral commandment. If someone says “Pirating music is wrong”, they’re making a moral claim. Maybe some people believe you should pull the lever on the trolley problem, and other people believe you shouldn’t; when they debate the point, they’re debating morality.

(this definition elides a complicated distinction between individual conscience and social pressure; fixing that would be really hard and I’m going to keep eliding it)

Law is – oh, come on, you know this one. If someone says “Don’t go above the speed limit, there’s a cop car behind that corner”, that’s law. If someone says “my state doesn’t allow recreational marijuana, but it will next year”, that’s law too. Maybe some people believe that zoning restrictions should ban skyscrapers in historic areas, and other people believe they shouldn’t; when they debate the point, they’re debating law.

These three concepts are pretty similar; they’re all about some vague sense of what is or isn’t desirable. But most societies stop short of making them exactly the same. Only the purest act-utilitarianesque consequentialists say that axiology exactly equals morality, and I’m not sure there is anybody quite that pure. And only the harshest of Puritans try to legislate the state law to be exactly identical to the moral one. To bridge the whole distance – to directly connect axiology to law and make it illegal to do anything other than the most utility-maximizing action at any given time – is such a mind-bogglingly bad idea that I don’t think anyone’s even considered it in all of human history.

These concepts stay separate because they each make different compromises between goodness, implementation, and coordination.

One example: axiology can’t distinguish between murdering your annoying neighbor vs. not donating money to save a child dying of parasitic worms in Uganda. To axiology, they’re both just one life snuffed out of the world before its time. If you forced it to draw some distinction, it would probably decide that saving the child dying of parasitic worms was more important, since they have a longer potential future lifespan.

But morality absolutely draws this distinction: it says not-murdering is obligatory, but donating money to Uganda is supererogatory. Even utilitarians who deny this distinction in principle will use it in everyday life: if their friend was considering not donating money, they would be a little upset; if their friend was considering murder, they would be horrified. If they themselves forgot to donate money, they’d feel a little bad; if they committed murder in the heat of passion, they’d feel awful.

***

Som jag så förtjusande har fetstilat i det ovanstående citatet så gör axiologi, moral och lagstiftning helt olika kompromisser mellan godhet, implementering, och koordination. Inte minst moral handlar om en viktig kompromiss med avseende på koordinering. Utilitaristen kan, som Scott påpekar, inte egentligen skilja på "döda en störig granne" och "inte donera pengar som räddar ett sjukt barn i Uganda". Men, moralen säger att det är betydligt mer fel att döda sin störiga granne. (Tack för det, eftersom jag är en fett jävla störig granne!)

Med risk att straw-manna nu, så tycker jag mig ha mött Rationella Individer som medvetet strävar mot att ha en personlig moral (etik) som är i linje med axiologiska principer - dvs. vara så mycket utilitarister som är praktiskt möjligt. Dessa människor kan ha svårt att hantera Somewheres vs. Anywheres-debatten (se del 2 i denna slappa politisk-filosofiska essä), eftersom din lokala kolgruvearbetare icke rimligen kan anses ha ett primat jämfört med en mer konkurrenskraftig bangladeshier. Dessa människor tenderar alltså att vara svårt nyliberala.

En Making Sense-podd (#232) med Jack Goldstone ger mycket bra tanke-mat för denne tänkta  nyliberalist. Goldstone argumenterar (i min mening övertygande) för vikten av att genomgående ha en lokal förankring, snarare än att segmentera populationen i en lokalt förankrad underklass och en global och kosmopolitisk överklass. 

Givetvis har utilitarist-nyliberalisten rätt i att bangladeshiern har rätt att konkurrera med sin låga lön på en global marknad, och därmed bidra till sitt hemlands ekonomi och samhällsbyggnad. Det blir dåligt om vi hindrar bangladeshiern i detta avseende, bara för att skydda vår lokala rostbältesfabriksarbetare. Skillnaden i dessa två människors nytta är också så sådan, att bangladeshierns nytta blir viktigare om denne är fattigare (givet en avtagande marginalnytta av pengar). Dessutom får vi en mer effektiv ekonomi, där rätt pay-grade sköter rätt uppgift, till konsumenternas stora nytta i form av billigare varor. Så talar axiologin.

Emellertid säger moralen, eller i alla fall vissa människors moral, att vi har en skyldighet att säkra även vår lokale rostbältesarbetarens välstånd i någon utsträckning. Goldstone argumenterar för att betydande samhälleliga risker som uppstår när en elit blir kosmopolitisk och fjärmar sig från sitt lokalsamhälle. Den moraliska intuition som utilitarist-nyliberalisten strävar efter att frigöra sig ifrån, har lyckats faktorera in den här externa kostnaden. När eliten inte längre känner en sådan moralisk intuition, och inte har ett lokalt ansvarstagande (baserat på en lokal prestige-hierarki), så kommer Viktiga Saker att Explodera. (Relaterat: Peniafobi; det mesta om jämlikhet.)

Min uppfattning: En ideologi som har en för stark lutning mot axiologin kommer att bli sämre på att göra vissa viktiga kompromisser mellan godhet, implementering, och koordination.

***

Tillbaka till LessWrong-inläggets distinktion mellan PR och rykte, samt kommentatorns distinktion mellan utfall och process. Parallellen till utilitarism/deontologi är uppenbar. Problemet med att sträva efter maxnytta är att det är svårt, och det är just därför som deontologiska principer kan vara nyttiga. Goldstones argumentation är ett exempel (som nyliberala läsare visserligen kanske inte håller med om), och ett annat skulle kunna vara Rumkowsky och Czerniaków.

Att moral handlar om rykte säger sig självt. Moral kan ses som en koordinationsmekanism för att samordna människor i ett ömsesidigt gynnsamt beteende, och där är rykte en viktig aspekt. (Se Frågan..., avsnitt 5.15-5.18 samt avsnitt 8.5.) Moralen är en liten egen ekonomi som genom skuld, skam, stigma och prestige allokerar resurser inom en koordinerande enhet. Jag har tidigare skrivit:

Den svarta jorden ägnar ett av många läsvärda kapitel åt att bedöma hur onda eller goda polska bönder som gömde judar egentligen var. Det framgår att diskussionens vågor gått höga, vilket alla som följt Vi från Jedwabne-gate kan förstå. Det pågår ett propagandakrig omkring polackernas roll i Förintelsen. [...]

Hur som helst verkar debatten kring polska bönder som faktiskt gömde judar bl.a. ha handlat om att judarna ofta tvangs träla och/eller betala för sin fristad. Anklagelsen är att man inte gömde judarna av "godhet", utan av "girighet". Snyder kontextualiserar det hela och pekar på de stora risker som polackerna i fråga faktiskt kan sägas ha tagit, samt det fullkomligt normala i att man trälar på en bondgård i Polen under 1900-talets första hälft.

Frågan om hur "moralisk" eller "omoralisk" någon är, handlar i någon mening om vad de gör med sina förutsättningar. Givetvis ska vi optimera för nytta - det är bra utfall att gömma och rädda judar i Polen. Men, om riskerna eller kostnaderna för dig själv är stora, och du ändå "gör gott" - då tycker vi att du är mer moralisk. Att bara vardagligt nyttomaximera är väl no biggie, liksom. Det är miniminivå, att inte slå folk, och att vara snäll mot din nästa. Att rädda judar under dödshot från nazister, det är fan däremot hjältedåd, kan jag tycka. Det enda rätta, såklart, men likväl hjältedåd.

Varför? Det innebär ju egentligen en sämre nyttokalkyl än det vardagliga nyttomaximerandet. Du riskerar ju själv liv och lem, du polske bonde. Ändå är det som att en person är mer moralisk ju större risken är! Detta trots att "rädda nåns liv" borde ge större förväntad nytta om risken för en själv är 0!

[...]

Att "vara moralisk" verkar inte handla om att nyttomaximera globalt - utan om att nyttomaximera lokalt, för någon annan. Antagligen är det rimligt att beskriva detta som att vi ska få betalt för riskfyllda och dyra operationer. Betalt i heder och ära, vill säga.

Normer upprättas som betalar bra för riskfyllda, altruistiska handlanden. Att upplevas som "god" är att få betalt för oegennytta. (Det kan så klart vara andra saker.)

Att utan risk för eget väl och ve kasta en livboj till någon ska inte ha så bra betalt i moral-pengar. Däremot ska att inte kasta livbojen istället kosta mycket i moralpengar. Det ska vara dyrt att inte agera, om det är billigt att agera.

[...] Det jag menar är att dyra handlingar upplevs som moraliska eftersom det behövs starka norm-incitament för att folk ska vilja utföra dessa handlingar. Handlingar som inte kostar en något ska kosta att inte utföra. Normerna här är en samordningsmekanism. Vi vill ju leva i en reciprokal altruism - i ett plus-summe-spelat fångarnas dilemma. Helt enkelt i en värld där vi ömsesidigt hjälper varandra.

Och eftersom känsligheten för den moraliska ekonomin har evolverat under samlar-jägar-förutsättningar, så kommer den moraliska ekonomin alltid att handla om ens omedelbara sociala nätverk. Vi vill alltid använda evolverade drag till att skapa större nytta - godhetssignalerande ska såklart nyttjas till att generera faktiskt godhet - men vi kan ofta fråga oss om våra egenskaper härvidlag är skalbara.  

Faran med Anywheres/kosmopoliter är i någon mening att de inte upplever sitt lokalsamhälle som en del av sin egen moraliska ekonomi. Om de hade lyckats skala upp sin moraliska intuition till att gälla hela mänskligheten, så fine. Men ofta skalar de nog bara upp sitt godhetssignalerande till att gälle sitt nätverk av kosmopolitisk överklass.

Och, även om de lyckas skala upp sin moraliska intuition till att gälla hela mänskligheten, så hade de mycket väl rent rationellt skolat vilja kasta sina lokala rostbältesarbetare under bussen till förmån för en större global maxnytta (för konsumenter, bangladeshier, och Bangladesh). Problemet då är att det jobb som en lokalt förankrad moralisk pliktupplevelse gör, i termer av en koordineringsmekanism med lokalt fokus och syfte, kommer att gå till spillo. 

Det är som Scott skriver, att "morality is an attempt to triage the infinite demands of axiology, in order to make them implementable by specific people living in specific communities". Om alla människor börjar sikta på global maxnytta, så kommer lokala samfälligheter att gå under, och vad kostnaden är av det vet vi inte riktigt, men kanske är det typ krig och förödelse.

Dessutom så är det alltså troligen i många fall främst eliterna som slutar moral-koordinera sig lokalt. Rostbältesarbetarna är fortfarande Somewheres (förrutom så klart i sin roll som konsumtenter, icke att förglömma). Om endast eliter världen över överför sin moralkoordineringspeng till det globala elit-prestige-molnet, men alla Somewheres sitter kvar med investeringen i hembygdens vana mylla, så kommer det vara en massiv global segregation där de resursstarka flyr till ett Oåtkomligt Himmelskt Palats, medan hela resten av världen består av ett sönderrostat, övergrivet, och opioidberusat konsumtariat.

***

Egentligen handlar väl dock det här problemet om vad som händer när ryktesreceptorerna riktas bort ifrån lokalsamhället, och istället tunar in sig på den kosmopolitiska våglängden. Distinktionen mellan PR och rykte handlar kanske om mer än att de resursstarka svävar iväg till Valhalla i gyllene Teslor. PR handlar om att man överhuvudtaget tror att man kan göra axiologin till ett moraliskt imperativ. 

I denna bemärkelse handlar PR om att ställa upp indikatorer för vad som är Gott, och optimera för dessa. Alla som har jobbat en smula med utvärdering vet hur fel det oftast blir när man endast följer pinnarna. (En annan eminent källa till förståelse för denna problematik är så klart The Wire, samtliga säsonger.) Det är ju just därför vi skiljer på axiologi och moral (och lag), eller som Scott skriver:

[Morality] makes assumptions like “people have limited ability to predict the outcome of their actions”, “people are only going to do a certain amount and then get tired”, and “people do better with bright-line rules than with vague gradients of goodness”.

Genom att optimera för rykte istället för trubbiga och kanske missvisande indikatorer, så kan Höger Hjärnhalva få hjälpa en att lyckas. Vänster kanske kan göra det bättre i teorin, men aldrig i praktiken. Chesterton's fence passar väldigt väl ihop med den kulturella evolutionsteorin, där vi ofta inte förstår varför det är bra att vi bestämmer var vi ska jaga renar genom att tolka sprickorna i ett förbränt skulderbladsben. (Det är - kanske - för att en sådan sedvänja i sammanhanget utgör en slumpgenerator, vilket hindrar renarna från att evolvera en motstrategi mot våra val av jaktmarker.)

(Problemet är såklart att vi kommer att ha dåliga eller anakronistiska upplevelser av vad som konstituerar ett gott rykte, men Chesterton's fence utesluter ju inte heller att vi går ett steg längre när vi väl förstår våra bevekelsegrunder. Det här spåret leder dock in i en meta-nivå-labyrint som ligger bortom detta blogginlägg. För, vad vi i nästa steg vill optimera för handlar ju om vad vi har för bevekelsegrunder, etcetera. Se detta inlägg och dess addendum. 

Det är också troligen vanskligt att försöka helt gå emot våra instinkter, ty även ett sådant agerande kommer så klart att ske i enlighet med våra instinkter. Ett exempel skulle kunna vara hur kontrarianer blir måna om att anti-godhetssignalera, vilket istället kan tolkas som att de intelligens-signalerar.)

***

Anledningen till att titta på process istället för bara utfall, är - som Alexander Bard säger - att inte enkom effekterna av ett handlande räcker för att göra ett moraliskt ställningstagande därav:

"What is then dictating the value of the desired outcome?

[...]

Life changes all the time. And because it changes all the time, and you don't know all the conditions that are involved in your desicion-making, that means you can not be judged for your outcome, you must be judged on your intention. But that intention has to build on you searching for the truth to speculate as well as you possibly can on the outcome."

Utfall är fan svårt att förutsäga. Skulle vi kunna åka till framtiden och ta reda på utfallet, så skulle vi inte ens vilja göra det eftersom det skulle korrumpera vår enda modell för att testa våra teorier. Man skojar ibland om det påstådda Niels Bohr-citatet om att "it is hard to make predictions, especially about the future", men det ligger otrivial visdom i citatet, vem som nu än egentligen myntat det. Vi kan p-hacka fram vilket som helst signifikant resultat ur ett befintligt dataset, men vi kan inte riktigt p-hacka framtiden. Vi kan skapa jättebra modeller som perfekt passar vår indata, men vi kan overfitta och missa målet helt när ny data inkommer.

Jag påstår inte att det är lättare att förutsäga vad en given process ska leda till, men det är i alla fall möjligt att medelst introspektion och självrannsakan i viss mån förstå om vi ärligen försöker försöka. Att jaga The Wire-pinnar tenderar att komma ivägen för den äkta ansträngningen. Att vilja verka vara god tenderar att komma ivägen för att faktiskt vilja vara god. Jag säger inte att Godheten är objektivt god, eller att vår bedömning av den i utgångsläget bygger på någonting mer sofistikerat än vad hjortsvinets betar gör. Jag säger bara att det är skillnad på en adaptionsexekverande men faktiskt upplevd dygdighet, och en överlagt spelad - medvetet fejkad - godhet. 

Godhetssignalerande är inte samma sak som godhetssignalerande, eftersom godhetssignalerande som en effekt av evolutionen har uppkommit utan syfte eftersom det funkar bra - medan godhetssignalerande som en effekt av din egen medvetna process har uppkommit med syftet att lura och bedra.