Tänk er Roland Paulsens bok Vi bara lyder.
Efter att av en slump ha råkat utföra ungefär samma fältarbete som Paulsen, kände jag mig tvingad att backtracka samhällsdebatten en smula genom att faktiskt läsa the på senare tid book of alla books som handlar om det här med det här. Det här som jag ändå varit inne på en hel del förut, under etiketten arbete.
Paulsens bok är fan Brad Pitts mage i Fight Club, men på amfetamin. Tom Hardy men på meth. Alla kroppsfixerade manskroppsdyrkande msm-killar men på PCP. Allt detta, dock, i bokform.
Vad jag försöker göra här, ser ni, med denna ingress, hör ni, i dess omständliga krångelsnår, vet ni, är att visa. Hur Paulsens bok inte är. Paulsens bok är mer såhär:
--> Den är kort. <--
Vidare förmedlar den exakt allt det som behöver förmedlas, utan upprepningar eller tjat. Inga överdrifter eller spekulativa skandaltriggers. Bara lite obrygd verklighet rakt uppochned.
Struktur-agend-dikotomin? Check, den löser vi. Opinionsvindarnas mekanismer? Check. Människans innersta väsen och unicitet? Jaddå, checkeli-checkz, comon! (Break ya neck-instumentalen rullar i bakgrunden.)
Alltså, inget överflödeshull, inget fiffel och trix, och därmed ännu jädra bättre. Hela måltiden, tallriksmodellen, näringskedjan och ostdisken i en och samma lilla pralin. Ett astronautpiller för den där långa resan som ligger framför dig, den där resan som går rakt in i framtiden.
***
Jaja. Att läsa Vi bara lyder, samtidigt som en läser Ojämlikhetens anatomi, är lite ruttet ändå. Detta beror på att samtidens dystopiska kvaliteter, och framtidens ännu mer dystopiska kvaliteter, framträder så besynnerligt tydligt.
Paulsen visar bland mycket annat hur de arbetslösa är vår egentliga underklass, en dyster och torterad skara levande exempel för att hålla den arbetande populationen från att försöka slita sina kedjor. Ojämlikhetens anatomi, dvs. Molander, visar å sin sida hur ojämlikheten dessvärre växer över tid, och således hur denna klass av limboesqua kreatur måste växa.
Det verkar vara ungefär så med ojämlikhet, att den växer givet att ingen/inget medvetet motverkar denna utveckling. (Detta är så klart känt sedan tidigare, Origin of Wealth, Jämlikhetsanden, Antropofagi, mfl.) Inte minst i Sverige har ojämlikheten vuxit.
Ojämlikhetens utrymme bestäms vidare av nivån av totalt materiellt välstånd. Ett jägar-samlar-samhälle kan inte ha en lika stor materiellt ojämlikhet som en modern ekonomi, ty den moderna ekonomin har helt enkelt mer shieet att fördela ojämlikt.
Däremot kan ojämlikheten minska under perioder av utveckling, såtillvida att avståndet mellan den faktiska ojämlikheten och den (då ökande) maximala ojämlikheten, ökar. En slags eftersläpning, helt enkelt. Molander skriver: "Att avståndet till ojämlikhetensgränsen ökar under perioder av snabb ekonomisk utveckling illustrerar alltså att det är svårt för den styrande eliten att behålla full kontroll över resursfördelningen under sådana perioder." (Inte för att de inte försöker! #panamapapers)
 |
| Rätt snygg bild! Det är alltså en avfotograferad sida m. graf ur Molanders bok. Grafen visar |
Att vi nu driver mot den (inte rakt mot den, men linjerna konvergerar) rådande ojämlikhetsgränsen kan ses på några olika sätt. T.ex.:
1) Deppigt. Det betyder att vi inte längre utvecklas! Samhället rör sig sas. snabbare mot gränsen än vad gränsen rör sig.
2) Kanske kommer det ett nytt fett utvecklingshopp snart, så att ojämlikhetsgränsen flyttas kraftigt, och eliterna tappar kontrollen över the excess resources ett slag, och vi alla kan få det mycket bättre!
3) Dags att göra revolution, jao.
***
När ojämlikheten ökar, då ökar (tautologi-tautologi) den relativa rike- respektive fattigdomen. (Ack, denna livets domstol som dömer ut dessa domar så olika!) Den stora skara arbetslösa vi har, vårt fattigaste samhällssegment, blir plötsligt lovligt byte. Arbetslinjen, som Paulsen beskriver den, innebär ju att ingen bara kan gå och löka. Det ska vara vidrigt att bli arbetslös. De behöver inte vara produktiva, men de ska fan inte ha det det minsta gött. Incitament vare här! för att tala dynamitard-språk.
Nästa steg, det som sker just nu med krav på låglönejobb av olika slag, är att överklass och övre medelklass plötsligt tänker ungefär: Men hallå, ska vi ha en klass av utblottade undermänniskor som vi inte ens får utnyttja?
Givetvis kan dessa förnedrade och utblottade individer komma väl till pass som överklassens slavar. I sysselsättningens namn urholkas rättssäkerhet och arbetsrätt, urholkas fackföreningarnas makt. Vi har redan ett väl utbyggt system för att hunsa de arbetslösa – låt oss nu bara ansluta ett system för att slussa in dem i träldom.
***
Sa jag att Paulsens bock var slimmad, trimmad, tränad och trollbindande? Koncis, stringent, stabil, potent? Väldigt väldigt kort?
Att Paulsen vet när han ska sätta punkt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar