Darwin slogs av att domesticerade arter uppvisar stor diversitet. Exempelvis ser tamhundar väldigt olika ut trots att de alla är av samma art. Hos de vilda djuren är det tvärt om. Inom en given art är de flesta individer väldigt lika (bortsett från könsdimorfism).
Variation är en av evolutionens drivkrafter. Men variationen sållas bort. Det som inte är optimalt dör, i en malthusiansk miljö. När konkurrensen är hård tillåts inga avvikelser från optimum.
Skulle variation vara fördelaktigt - till exempel att en längre individ hade högre fitness - skulle dens gener snart nog dominera populationen. Mutationer sprider sig eller dör ut. Då är det inte variation längre.
Om vi har en normalfördelning runt längd, och antalet individer av en längd som är längre än genomsnittet ökar, så har vi fortfarande en normalfördelning som bara är förskjuten längs x-axeln. Kurvan kan flytta sig åt ena eller andra hållet men är fortfarande normalfördelad. Hur mycket avsteg från optimum som tolereras av miljön visar sig i hur platt eller spetsig normalfördelningspuckeln är.
Och till själva grejen: Om en population börjar få en polariserad fördelning, vad betyder då det? Att det sker en artbildning. Om vi har en fördelaktig mutation som tar fäste i en del av populationen måste det finnas en anledning; till exempel att geografiska faktorer skiljer två populationer åt så att mutationen inte når den ena halvan av befolkningen. Skulle en fördelaktig mutation ha möjlighet att spridas skulle hela populationen snart normalfördela sig kring det nya optimum som mutationen stipulerar.
Det betyder att icke normalfördelade populationer icke längre är en art - de är flera. Två pucklar är två arter och ju mindre de överlappar desto länge har de haft en separat utveckling.
Är det här en rimlig modell?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar