Rapp och regler

Den här lysande analogin mellan idrott och politik/lagstiftning har väckt synapserna i Antropofagis hjärna. David Papineau pekar på att "rent spel" och "följa reglerna" inte är samma sak inom de flesta sporter. Det finns tillfällen då utövaren förväntas bryta mot reglerna och ta konsekvensen, och tillfällen då utövaren förväntas agera osjälviskt utöver vad reglerna föreskriver. Normen är alltså icke 1:1 visavi regelverket.

Hur är detta då analogt med det samhälleliga regelverket? Antropofagi har tidigare varit inne på lagefterlevnad ur ett höger-perspektiv, och lämnat analysen åt läsaren. Den här uppräkningen visar väl dock att borgarens vurmande för lagen endast tillämpas när det gynnar henom själv eller henoms kast. "En rufflare på gatunivå, kommer aldrig kunna mäta sig med riksdagens blå" – så rapp-sjunger Roffe Ruff. Det är inte den simple förbrytaren som gör den största skadan, ty "dåliga människor får svårt att ta sig fram". Det är direktörerna som är de riktiga bovarna.

När lagen stiftas eller kringgås i syfte att bedriva amoraliskt förfarande, då är det inte rätt enbart för att det är regelrätt. Vice versa när en överträder lagen i syfte att göra gott. Papineau skiljer på en internal och en external attityd till lagen. Internal innebär att en internaliserar lagen och använder den som sin egen moraliska kompass. Motsatsen är att betrakta lagen ur ett instrumentellt perspektiv, eller med Papineaus ord:

"Those who adopt the 'external' attitude simply view laws as a source of potential penalties, and will happily break them as long as the expected fine or prison term is low enough, just as a footballer might calculate whether the cost of a red card in the first half is worth the gain of preventing a goal."

Liksom Papineau landar även Antropofagi i att perspektiv nr. 2 är det enda rimliga. Konformister må knyta sina nävar i vredesmod, men Antropofagi ser att människor världen över har moraliska koder som ofta är i dissonans med lagstiftningen. Ofta är det lagen som har fel.

En viktig poäng som Papineau lyfter är också att en kan spela spelet – utöva sporten, respektera samhällsbygget – även om en bryter mot regler. Det centrala, menar P., är att en tillerkänner domaren auktoritet. Skillnaden på civil olydnad och laglöshet är att den olydig erkänner systemets rätt att fördela konsekvenser. Ofta tar den olydige sitt straff, som en viktig aspekt av olydnaden. Den olydige vill inte attvi alla ska springa runt i vildmarken och plundra och våldta och mörda – den olydige vill påverka systemet i en mer moralisk riktning.

Även bortsett från civil olydnad som politisk påverkansstrategi ser Antropofagi en evig normkamp, ett nät av ideal och idéer där lagen sitter fast. Lagen kan normera – det klassiska exemplet som brukar anföras är förbud mot barnaga. Däremot kan normen också påverka lagen – plötsligt blev det lagligt för homosexuella att gifta sig. Ofta rör det sig om växelverkan – vissa vill se samtyckeslagstiftning avseende sexualbrott, vilket är ett fall av samhällsnorm som försöker påverka lagen, med syfte att skapa en normerande lagstiftning som påverkar samhället.

Problem uppstår när växelverkan inte sker, exempelvis när normen säger att vi alla kan tanka gratis film och mp3or från nätet, men lagen (och de lobbyister som mutar de lagstiftande politikerna) säger annorlunda. Då är det giriga vinst-intressen som sätter käppar i hjulet för en hand-i-hand-utveckling av lagar och normer. Kapitalismen kan således motverka målet, att lagen speglar samhällsnormen.

När skiten funkar ska regler och normer utvecklas mot harmoni. I och med att Antropofagi igår lade öronen på Värvet-avsnittet med Snook-rapparen Daniel Adams-Ray, damp det ner ett litet exempel från klar himmel: Battle rapp. Här ser vi hur regler och normer utvecklas tillsammans i växelverkan. 

En gång i tiden handlade battle rapp om improvisation. Kombattanterna förväntades spotta helt fritt, utan förberedelser. Skandaler kunde brisera när det uppstod misstankar om att rappare körde förskrivet.

I själva verket handlar hantverket om att ha en mängd färdigtänkta punchlines och rim tillhands, om att besitta en förmåga att aktualisera dessa på stående fot, samt att anpassa rimmen och ordlekarna efter situationen – men även självklart om att uppöva en förmåga att kunna rimma fritt på stället. Att allt är improvisation är således en sanning med modifikationer, men inte en lögn.

Det finns även strategier för att underlätta fristajlande. En är att bekanta sig med nya rimstrukturer. Ju fler rimstrukturer en tillämpar, desto lättare att hitta något som rimmar med något i föregående bar. Blir det stopp, så kan en lägga ett dubbelrim på samma bar, eller rimma tillbaka på något som sagts en bar uppåt i texten. Alltså, istället för att alltid rimma

sjukt jävla liv änna, jag pallar ente/

kör bara sparkar och knän, jag skallar ente/

så kan en rimma

sjukt jävla liv änna, jag pallar ente/

... så har aptit på sånt skit som weed och sprit/

I fall två misslyckas rapparen med att hitta ett rim på "pallar ente", och löser situationen genom att rimma loss på helt andra grejer i nästa rad. Rimstrukturen A B / C A är också lämplig att implementera, då den ger längre betänketid. Exempel:

jag pallar ente, sjukt jävla liv änna/

kör bara sparkar och knän, jag skallar ente/

I exemplet är det alltså fortfarande "pallar ente" och "skallar ente" som rimmar, men MC:n har fått tänka efter i en hel rads tid, istället för en halv.

En annan strategi är att lägga nödrimmet först. Behovet av denna strategi uppstår främst när rapparen bekymrar sig om att köra flerstavigt även i improviserad form. Efter träning kan en rappare ganska lätt hitta flerstaviga rim på nästan vad som helst, det är inte särskilt svårt. Svårare är att få rimmen att make sense. Ett nödrim gör ingen glad, men om nödrimmet kommer på första raden så landar andra raden snyggt i det rapparen ville rimma på.

Titta sig omkring, se något en vill rimma på, och säga det först för att i steg två hitta (nöd)rimmet = fel. Se sig omkring, se något en vill rimma på, hitta nödrimmet, lägga det, och så snyggt landa i det rimligare rimmet = rätt. Exempel:

Sicken sjukt muggig jävla polotröja du kör/

medan jag är svinfet, stor och stöddig, sjukt skön/

Detta låter ju såväl sökt som töntigt. Att plötsligt, out of the blue, poängtera att en är "stor och stöddig, sjukt skön" blir pannkaka. Nödrimmat! protesterar publiken. Skulle rapparen istället konstatera

Yo, jag är svinfet, stor och stöddig, sjukt skön/

sicken sjukt muggig jävla polotröja du kör/

skulle detta i en freestyle-kontext upplevas mycket mindre krystat. Oj, tänker publiken, rappares rim var kontextberoende, hen kunde ju omöjligt veta att motståndaren skulle bära polotröja! Effekter blir alltså mindre nödrim, mer snyggt improviserat, även om själva (nöd)rimmet är detsamma.

Att rimma med inexakthet är, som exemplet ovan visar, den kanske viktigaste ingrediensen. I exemplet rimmar "stor och stöddig" på "polotröja", vilket funkar bra med en hink god vilja. På samma sätt kan en rimma t.ex. "datorskärm" med "gatugräl", "gangster-rulle" med "pampers-unge", eller "dissa gäng" med "fiskgratäng". Osv.

Hur som helst. När battle-rapparna blev bättre, blev det mer och mer fokus på förskrivet. En bra battle-rappare var en färskvara, ständigt plitande i rimblocket för att ha ammunition till nästa tvekamp. Förskrivet var fortsatt tabu, men samtidigt norm bland utövarna. Ack diskrepansen! Det var dags att ta konstformen till nästa nivå.

Gind Time-formatet, i Sverige pionjerat av lundensiska Ozone Battles, går ut på att rapparna i god tid vet vem de ska möta. Publiken förväntar sig verkshöjd, och ingen hymlar med att det är förskrivet som gäller. Improvisationsmomentet för en undanträngd tillvaro i och med de rebuttles som i regel levereras innan en rond tar vid. Det rör sig då i regel om ett par rader som svar på något som motståndaren sagt, eller som kommentar på något kul som hänt i lokalen.

Här är några exempel från dagens battle-scen. Inte 8 Mile direkt, men väldigt underhållande:

Från att ha varit en starkt improvisations-hyllande konstform är nu battle rap i princip helt statiskt. Underhållningsvärdet är betydligt högre, särskilt ur pöbelns perspektiv. Beatet är borta, så rapparna kan ta sig tid och göra sig hörda. Det finns utrymme för rekvisita och teatraliska grepp.

Vad hände? Normen förändrades, först i hemlighet bland utövarna – fler förberedde sig mer, för att kunna leverera bättre. Evolutionshoppet kom när reglerna ändrades, dvs. när det nya formatet kom upp. (Här bör en icke missa teknologins roll. Billigare och bättre kameror gjorde det lättare att dokumentera battles, och ökad mängd internetz i samhället gjorde det lättare att distribuera till fler.) Publiken skiter i dag högaktningsfullt i freestyle-rap, och tackar istället för det ökade underhållningsvärdet. Norm och regel har slutligen harmoniserats.

Gör ditt jobb

Researchgruppens podcast, Mina specialintressen, babblade förra veckan (tyvärr med sedvanligt kass ljudkvalitet) om polisens media-strategier – lyss åpp. Avsnittet "Bängen trollar" lyfter den mycket relevanta frågan: Vad ska polisen egentligen ägna sig åt?

Antropofagi har, erkännes, inte särskilt höga tankar om organisationen med våldsmonopolet. Däremot anser Antropofagi att idén om polisen inte måste vara dålig. Tvärt om hade ett välfungerande polisväsende, som gör sitt jobb väl och åtnjuter ett högt förtroende hos medborgarna, varit en oerhört positiv sten i samhällsbygget.

Så, vad ska polisen göra? De ska tjäna medborgarna, genom att skydda dessa från att utsättas för brott. De ska även jaga rätt på brottslingarna, och möjliggöra att dessa rent fysiskt inställer sig i rättegångssalen. Säkert kan vi hitta ett antal andra funktioner som polisen bör ha, men dessa är väl mest centrala.

Vad ska polisen prioritera? Att göra sitt jobb väl. Detta innebär att göra det effektivt och rättssäkert. Här ingår att lösa mängdbrott, något polisen misslyckas kapitalt med i dagsläget. Inbrott och stölder begås i princip riskfritt. Antropofagi erfar att en som brottsoffer blir både illa bemött och misstrodd, samt att polisen underlåter att vidta relevanta utredningsåtgärder även när det finns goda möjligheter att lösa brottet ifråga. Antropofagis upplevelse är på inget sätt unik – SVT gjorde för ett par år sedan ett ganska gediget utredningsarbete om hur polisen (miss)lyckas med att lösa de sk. "miljonbrotten". Här kan en läsa lite om det. Det trista med många av de vittnesmål som SVT samlat in är att polisen rutinmässigt lägger ner utredningar även när det finns ypperliga chanser att lösa brottet ifråga. Förtroendet hos allmänheten för polisen är med all rätt mycket lågt. Polisen är helt enkelt väldigt dåliga på att göra sitt jobb.

Vad mer ska polisen prioritera? Bemötande. Polisen är en samhällsfunktion som ägs av medborgarna gemensamt. Det känns tröstlöst att gång efter annan harva om rasist-skandaler, övervåld och etniska register, men en kan kallt konstatera att polisen misslyckas kapitalt med sitt värdegrundsarbete. När även en vit medelklass-svenne med rent belastningsregister känner sig illa behandlad av ordningsmakten, då kan en bara spekulera i hur andra grupper upplever motsvarande kontakt. Men, hörni, en behöver inte spekulera. Vittnesmålen har funnits där sedan långt innan Hassen Khemiri skrev sitt väna brev till Ask.

Vad ska polisen inte prioritera? Att skönmåla den egna verksamheten. Researchgruppens podd visar hur orimligt mycket energi som läggs ner på att styra mediebilden av händelser som Husby och Limhamn. Istället för att bli bättre på att göra sitt jobb, lägger polisen energi på att förmedla bilden av att de är bra på att göra sitt jobb. Detta är ungefär som att skräpmatsjättarna lägger pengar på marknadsföring hellre än att servera en nyttig produkt. Och då skiljer sig bevekelsegrunderna märkbart åt i det att skräpmatsjättarna "ska" tjäna pengar, medan polisen inte har något sådant incitament.

Svensk polis lägger i dagsläget sina resurser på att mörka hur dålig och dysfunktionella organisationen är, istället för att försöka bli bättre och mer funktionella. Svensk polis arbetar idogt för att mörka och dölja rasismen som onekligen gror inom organisationen, istället för att faktiskt försöka åtgärda den.

Polisen borde välkomna all granskning – polisens syfte är att ge medborgarna en optimal verksamhet, i medborgarnas intresse. All granskning av polisen är jobb de själva inte behöver göra. Att då motverka granskning, undvika transparens, ljuga och fabricera och mörka, det är enbart sinnesjukt.

Hade polisen haft en ärlig ambition att bli bättre hade de inte betett sig på det här viset. Att man motverkar det egna uppdraget tyder på att organisationen har utvecklat en helt annan agenda, som trumfar samhällsfunktionens egentliga syfte. I dag jobbar polisen för rätten att fortsätta vara rasister, att fortsätta begå irrationella våldsdåd, att även fortsättningsvis slippa göra sitt jobb.

Din käpp i ekorrhjulet - Flykten från matriarkatet

Antropofagi har tidigare skrivit om den fläckiga hyenan och dess brutalt matriarkala flockstruktur. Men, änna, det finns fler exempel från djurens värld, en värld där blogg-serien Din käpp i ekorrhjulet ofta utspelar sig. (Sammanväxta djupshavsfiskar och havslevande däggdjurs svettkörtlar har också avhandlats.)

Idag ska det handla om ett djur som inte bara lever i ett matriarkalt samhälle. Det är också ett djur som är immunt mot cancer, bygger upp sitt liv efter insektsmodell, och mest liknar en mänsklig penis. Behold, i all sin prakt (?), nakenråttan!

Hej!

Nakenråttan (heterocephalus glaber) är, som tänderna avslöjar, en gnagare.Egentligen är den ingen råtta, utan närmare släkt med marsvinet. Den lever i i Afrika, främst i Etiopien, i underjordiska gångsystem som den bygger i öknar.

Råttan lever, till skillnad alla andra däggdjur som Antropofagi känner till, i stora kolonier som domineras av en drottning. Drottningen är den enda hona som har förmåga att fortplanta sig. Termen för detta upplägg är eusocialitet, vilket alltså innebär att fortplantningen sköts av en eller ett fåtal individer i ett samhälle. Andra exempel på eusociala djur är myror och getingar.

Nakenråttan är blind och döv, och hittar sin väg med luktsinnet. Gnagar'n kan springa lika snabbt baklänges som framlänges, vilket är praktiskt när en lever hela sitt liv i underjordiska gångar. Dess kolonier kan bestå av upp till 100 individer, där flertalet som sagt är sterila arbetare.

Nakenråttans hälsa är ett kapitel för sig. Den kan leva i upp till 30 år, vilket med god marginal är rekord bland gnagare, och den får aldrig cancer. Enligt forskarna beror detta på att djurets fibroplaster (en sorts bindvävsceller) tillverkar högmolekylär hyaluronsyra som enligt Dagens Medicin "effektivt hindrar tumörtillväxt". Forskarna beskriver cancer-skyddet som en evolutionär bonus, eftersom hyaluronsyra-produktionen förmodligen selekterats fram då egenskapen är gynnsam för att pressa sig fram genom trånga gångar. (Jämför hjortsvinets betar eller godhetens uppkomst, Kyrklund 1988, Om Godheten.)

Nog om hälsobiten. Hur funkar det att se ut som en penis och leva i ett matriarkat? Vissa individer får nog av att vara infertila, självuppoffrande arbetare, och söker alternativa vägar för att starta något eget. Då och då dyker det upp en hane som, illojalt mot gruppen, stjäl mat ur kolonins matförrådet. Genom att öka sin tillväxt kommer hormon-produktionen igång, och hanen blir fertil. För att undvika incest – alla i kolonin har ju samma mamma – lämnar den tjuvaktige hanen samhället och ger sig ut i öknen.

Efter en förmodligen väldigt strapatsrik vandring hittar den fertila hanen fram till en annan koloni. De befintliga invånarna försöker kasta ut hanen, men i och med sitt mat-tjuvande är den större och starkare än andra nakenråttor. I en fruktansvärd underjordisk kamp

(tänk er, vildsinta penisar under jorden, huggtänder som blänker, råttansikte mot råttansikte med ingenstans att ta vägen – 'You shall not pass!' väser rivalen framför, ett par huggtänder nafsar dig i baktassarna)

kämpar sig inkräktaren fram genom kolonin tills han hittar drottningens gemak. Lite som i Super Mario får vår hjälte äntligen lägga ögonen på prinsessan, men ack – sista bossen är också där! Den befintliga fertila hanen vill inte bli ersatt av en ny, och kämpar tills sista blodsdroppen för att få behålla sin position som hov-hora. Vår hjälte vinner självklart även denna slutgiltiga tvekamp, och får sedan befrukta den mycket pilska drottningen. Vips så är vår nakenråtta anfader till nästa generation i den nya kolonin.

De elakartade strukturernas byggmästare

Om en av någon anledning fortfarande känner tvekan och osäkerhet angående den strukturella rasismen, bjuder följande This America Life-avsnitt på ett ypperligt exempel:

(Spoiler-varning i det följande.)

En studie visar att POC-kids straffas oftare för lindrigare förseelser i skolsystemet i Texas. (Där finns det data, men andra delstater kan knappast friskriva sig.) Fenomenet kallas the school to prison pipeline, där POCs och då särskilt afroamerikaner lär sig att de är "bad" redan i pre-school.

Antropofagi har varit inne och nosat på det amerikanska fängelsesystemet tidigare. Vad som bör tilläggas är att minoriteter är majoriteten bakom galler. Låt oss för en sekund återvända till Let's Get Free:
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Dead Prez' They Schools. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Först går en i skolan.
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Dead Prez' Police State. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Sen är våldsmonopolet stygga.
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Dead Prez' Behind Enemy Lines. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Slutligen hamnar en i finkan.

Förutom att visa hur den strukturella rasismen kan verka, visar pod-casten ovan också varför det kan vara bra att föra viss typ av statistik. Det finns en diskussion kring huruvida det egentligen är antirasisterna respektive feministerna som upprätthåller rasismen respektive sexismen genom att envisas med att dela upp människor utifrån exempelvis etnicitet och kön. Men, kära vänner, rasismen försvinner förmodligen inte för att vi slutar låtsas om den. Analogt med hur den individ som säger sig vara icke-rasist förmodligen bara väljer att inte medvetandegöra sina fördomar (läs här), så är ett samhälle som mörkar sin strukturella rasism helt enkelt inte intresserat av att göra upp med strukturen.

Liberalerna, aka. strukturförnekarna, blundar stenhårt för strukturer. När en visar data på att POCs straffas hårdare i skolor, då kanske de kisar lite och muttrar ett halvhjärtat erkännande. Nästa dag får en dock ett argt mail som börjar med orden Kära Nordkorea-kramare, och fortsätter med en rad förvirrade (bort)förklaringar till varför det förhåller sig som det gör. Kanske är liberalens strategi att erkänna bara exakt det som är bevisat, och hålla för djupt osannolikt allt det andra. Liberalen menar då, i föreliggande fall, att enbart Texas kan uppvisa denna rasism i skolsystemet. Alla andra skolsystem i hela världen är fria från rasism. Vidare, strukturen finns bara lokalt i kausalitets-kedjan också. The school to prison pipeline är ett alltför vidlyftigt antagande som liberalen närmast hånskrattar åt. Det är absolut inte så att rasismen i skolsystemet (lokalt i Texas) har något som helst att göra med överrepresentationen av POCs i amerikanska fängelser.

Nästa steg som liberalen tar är ut på ett riktigt stinkande gungfly. Liberalen insinuerar, utan att säga det rakt ut, att afroamerikaner och andra POCs är hårdare straffade, i skola såväl som rättssystem, för att de faktiskt är
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Michael Jacksson's Bad. Innan Grooveshark släcktes ned.]


Även om forskningsinsatsen i This American Life-avsnittet visar just att POCs straffas hårdare för samma förseelser, så kringgår liberalen detta genom en insinuerande argumentation. Hen diskuterar således aldrig själva sakförhållandet, men glimtar lagom mycket på ventilationen för att släppa in lite brun diskurs som clouds the mind of the svagsinta. Kanske passar hen över bollen till någon obskyr "akademiker", med kopplingar till Avpixlat, som förklarar att människor med afrikanskt ursprung är genetiskt predisponerade att begå illdåd. Liberalen hävdar att hen egentligen inte håller med rasisten ifråga, men lägger orimligt mycket tid på att argumentera för dennes rätt att utrycka sin rasistiska åsikt. Alla motargument från rimligt/vänster-håll attackeras häftigt som försök att avskaffa yttrandefriheten.

Vad är det egentligen som är liberalens agenda? En kan bara spekulera, men det slår Antropofagi som en blöt pannkaka i trynet att liberalen har gått på fina privatskolor och ätit dyr fisk under sin uppväxt – inte kan väl liberalen vara så urbota dum som hen ger sken av? Antropofagi har tidigare ofta anfört att liberalen förnekar strukturen. Nu är det dags att ompröva det antagandet.

"Jag anser", säger Antropofagi, likt Pontus Pilatus gör i Om Godheten (Kyrklund, 1988), att liberalen i själva verket döljer strukturen. Att vara blind för strukturen är att vara dum, ovetande, oskyldig. Att aktivt mörka strukturen är att vara en förövare – det är som minst en stark indicie. Varför stycka och begrava kroppen, om en inte är mördaren? Någon försöker en skydda.

Antropofagi har tidigare diskuterat högerns medvetna dumhet i olika frågor. Nu är detta argument förenat med argumentet om liberalens handikapp gällande vetenskapsteori, dvs. oförmågan att erkänna strukturer pga. oförmågan att förstå att verkligheten är stratifierad. Den nya slutsatsen lyder:

Liberalen förnekar strukturen eftersom hen vet att den är där – det var ju liberalen som upprättade strukturen från första början!

Likt en pusseldeckare som får sin upplösning får nu diskussionerna om (ny)liberalism, rasism och vetenskapsfilosofi sitt slut. Här står vi med kunskapen om vem som är mördaren. Vi kommer dock aldrig kunna överblicka de otaliga offren.

Godel

Det här med söknings-missar börjar bli en fruktbar historia. (Se tidigare miss här.) Såhär gick det den här gången. Dvs., när en googlar "god el" hittar en Kurt Gödel. Tack till slumpen för denna evigt gyllene påminnelse.

Denna plakett sprang Antropofagi på i Wien.

Gödel var hjärnan bakom Gödels teorem, som i pöbel-språk innebär att inget logiskt system kan vara allomfattande och samtidigt fritt från självmotsägelse. För att fortsätta på pöbel-språk – skratta ni, matematiker – så beror detta på ett sådant systems kapacitet till självreferens. Genom självreferentiella utsagor kan en generera paradoxer såsom "den här utsagan är falsk".

Gödels teorem var en mycket tråkig nyhet för de positivistiska filosofer som bedrev projektet att förklara hela världen i några snygga ekvationer. Gödel blev därför inte omedelbart älskad av sin samtid. För att citera en viss anonym internetz-rappare:

"Jag är positiv till positivism/
inga svarta svanar som svärtar mitt svar/
jag är objektiv, inget trolleri/
jag är den som förklarar hur världen ska va'/
Gödels teorem, blott ett störande exem/
snöar du på det, kan jag lösa ditt problem/
bara glöm det, släpp det, skit i det/
fuck Freud, fuck Kant, fuck lite fler/
Att gräva för djupt det kan kräva tribut/
ingen mening att tävla med Gud, bara lära det ut/
att allting kan sägas i siffror/
misstror gör sävliga djur/"

Antropofagi skriver medvetet "Gödels teorem" utan att vidare indikera skillnad på bestämd form pluralis och bestämd form singularis. Nu, däremot, är det dags att rycka undan okunnighetens slöja. Här och häpna – det rör sig om två teorem!

Det första sk. ofullständighetsteoremet säger att inom varje formellt system, som uppfyller vissa villkor, existerar en sats som varken kan bevisas eller motbevisas. Det andra ofullständighetsteoremet säger att om ett sådant system är konsistent, kan detta inte bevisas inom ramen för systemet självt. (Källa.)

Det finns viss diskussion kring implikationerna av Gödels teorem. Hans Rosling, som refereras till ovan, bashar Tor Nørretranders (som författat fantastiska Märk världen). Rosling menar att Nørretranders inte förstår att teoremen enbart säger något om logiska systems begränsningar, snarare än om mänsklig intelligens i stort. Hur som helst var Gödels teorem på sin tid ett dråpslag mot de logiska positivisterna, och dråpslag mot positivister är alltid av godo enligt Antropofagi.

Festligast av all läsning är självklart Hofstadters mäktiga Gödel, Escher, Bach, där Gödels teorem kopplas ihop med Eschers logik-vrängar-verk och Bachs fugor.

En av Antropofagis mer metafysiskt lagda bekantskaper har vid tidigare diskussioner velat blanda in även David Lynch i leken. Enligt bekantskapen ifråga bör den vita fläcken i Eschers Print gallery betraktas som analog med de scener i Mulholland Dr. (eller för den delen Lost Highway) som inte logisk låter sig pusslas samman med övriga scener i filmen. (Givet att scenerna i Mulholland Dr. plockas isär och sätts ihop i linjär kronologi, kommer några scener vägra att passa in i sekvensen.) Antropofagi förmodar att den vita fläcken, liksom de mystiska scenerna, i någon bemärkelse kan jämställas med en självreferentiell paradox à la Gödel.

Eschers Print gallery. Galleriet innehåller en tavla som
innehåller galleriet.