Antropofagis åsiktsproduktion avseende #metoo:
2. Det är ett rimligt och rationellt agerande givet att rättssystemet inte levererar, vilket det inte gör.
3. Liksom dess vedersakare förmodligen menar att varje sexuell- eller annan handling ska bedömas på egna, separata meriter, bör också varje #metoo-uthängning bedömas enligt dito.
4. Det är ett fall av att inte kunna säga "
dinner time", att tycka att diskussionen rörande män-som-grupp är fördomsfull.
6. Vi bör skilja på verk och person.
7. Vi bör helga samtycke.
***
***
Vidare vill jag modifiera min bild av punkterna 6-7.
Först, angående verk och person, dvs. punkt 6:
Jag var på barnteater med min treåriga son i helgen, och tänkte: Vad om gubben på scen varit dömd pedofil, och jag känt till detta? Hade det inte gjort hela situationen mycket obehaglig? Jo, definitivt.
Således finns det fall då verk och person inte kan separeras. Således rör sig denna fråga, som så många andra frågor, om en gränsdragningsproblematik.
Läkaren som beforskade
Creutzfeldt-Jakobs syndrom hos människor i och med studier av Borneo-huvudjägarnas hjärnätande, våldtog också barn. Detta gör honom till en obehaglig person, som givetvis bör straffas för sina handlingar och behandlas för sin sjukdom. Men, det påverkar inte hans forskningsresultat. Huruvida dessa är korrekta och användbara påverkas inte av hans sexualförbrytelser.
Det är således förmodligen så att vissa typer av verk tydligare påverkas av personens moraliska egenskaper, så som de visar sig i dennes handlande.
Det som eventuellt kan vara fallet är i så fall att denna gräns dras för snävt, och att verk som inte rimligen borde anses påverkade ändå kompromenteras av upphovsmannens icke-niceness.
Soran Ismael, om det nu är han som är den svenske komikern som står anklagad för våldtäkt, påverkas då påtagligt av våldtäktsanklagelserna (givet att de är sanna) - han är ju moralist, och bör för syns skull bete sig moraliskt.
Brasklappen om att sakargument aldrig kan bemötas ad hominem gäller inte, eftersom det inte är sakargument han pysslar med. Han pysslar med att få folk att mysfnittra till PK-klyschor. (Observera att jag inte är säker på att det är Ismael som är den anklagade komikern, och naturligtvis inte heller säker på skuldfrågan oavsett anklagelser. Detta är ett hypotetiskt argument.)
***
Så vidare till punkt 7, att vi bör helga samtycke. Louis CK frågade kvinnor om han fick onanera framför dem. Det fick han. Men det var ändå fel eftersom deras situation, i förhållande till hans maktposition, var utsatt.
Det finns uppenbarligen situationer där den fria viljan är beskuren, av tvång eller nöd. Så finns det situationer där vi tycker att människor är fria nog att kunna välja.
Eftersom samtycke är en bra och viktig princip, är det svårt och kanske lite slippery slope-farligt att börja frångå denna princip och minska ytan av fri vilja-situationer i det mänskliga handlande-landskapet.
"Jag tycker att begreppet 'fri vilja' i skenet av huruvida världen är deterministisk eller ej, är något helt annat än 'fri vilja' i t.ex. surrogatmödraskapsfrågan.
Oavsett om världen är deterministisk eller ej, så kan människor tvingas till att göra val som är negativa för individen.
Det deterministism-vederläggande 'fria valet' måste vara någon sorts utom-fysisk kraft vars utfall inte går att räkna ut, medan det moraliskt diskuterbara surrogatmamme-'fria valet' snarare handlar om vilka incitament individen har för sitt val, och hur nära de ligger de incitament människor i allmänhet inte kan gå emot. Exempelvis 'jag måste göra det för att överleva'."
Här lyckas den vise mannen skilja på "fri vilja"-nivåerna på ett fruktbart sätt. Det vi diskuterar i detta inlägg är naturligtvis tvång eller incitament för att göra val som är negativa för individen - ska vi börja diskutera determinism är inte Louis CK mer eller mindre fri än de kvinnor han utsatt.
Frågan är alltså, återigen, hur starka incitamenten ska vara för att vi inte ska erkänna samtycke som åsidosättare av sexualmoral/ism. Dvs., hur stor alternativkostnad krävs för att vi ska tala om "tvång" istället för "
val".
Och det är alltså här Antropofagi vill sticka ut hakan och påstå att samtyckesprincipen ska gälla för alla personer som inte riskerar sitt liv, direkt eller indirekt genom akut fattigdom.
***
Allt sammantaget har jag resonerat mig fram till en övervägande positiv syn på #metoo-fenomenet. En sak som dock ändå stör min magkänsleuppfattning är att uppenbara serievåldtäktsmän (
t.ex. den senaste kulturprofilen) av
Män som hatar kvinnor-format, i någon bemärkelse just nu klumpas ihop med en viktig men väsensskild diskussion om det sk. gråzons-sexet. Kulturprofilen och hans gelikar är sannolikt immuna mot introspektion, men det är inte säkert att de män som
är kapabla till självrannsakan faktiskt uppmuntras till detta när de sätts i samma sammanhang som sexualbrotts-monstrum.
Återigen, dinner time. Det är mest män som begår sexuella övergrepp, även om det är ett fåtal som begår de grova sexualbrotten. Detta måste manskollektivet kunna käka utan att kräkas.
***
Slutligen ett evolutionspsykologisk-sociologiskt perspektiv: Borde inte beta-hannarna välkomna att alfahannarna åter dit?
De riktiga rötäggen är - sannolikt pga. en kombination av 1) samvariation mellan framgång och svinighet och 2) kausalt samband mellan att ha makt och att ha erövrat institutionellt skydd - ju faktiskt, i sina respektive sammanhang, mäktiga män. (Timell är kanske inte Lord Voldemort liksom, men ni fattar.) Alla icke-mäktiga män borde glädjas åt att de mäktigas monopolsträvan avseende kvinnokönsresursen nu motverkas och försvåras.
Jag är givetvis inte hundra på hur det såg ut under jägar-samlar-tiden. En okej-rimlig gissning är att man levde i grupper där vissa män hade fler kvinnor och fler barn än vissa andra män. En annan okej-rimlig gissning är att människans "äktenskapsmönster" i ursprungstillståndet var mer demokratiska, dvs. i stil med dagens nordiska modell. En variation mellan grupper verkar sannolik, eftersom människan är höggradigt anpassningsbar. Förmodligen skaffade man i vissa grupper barn i tvåsamhet, och levde sedan i denna tvåsamhet under så många år som det var rimligt att man tillsammans ansvarade för barnet. I andra grupper kanske enskilda män hade mer haremlika grupper av kvinnor knutna till sig, och stod i mindre utsträckning för omsorgen av varje individuell avkomma.
I vilket fall finns det gott om samhällen i världen där månggifte tillämpas. Detta kan bero på männens högre dödlighet, dvs. att skev sex ratio skapar ett behov av polygami för att tillgodose samtliga kvinnors behov av man/prostata, men det kan också bero på en ojämlikhet i befruktningsmöjligheter där vissa män fick fler kvinnor och så småningom barn än vissa andra män.
(Hur många procent av världens befolkning var det nu igen som Djingis Khan är förfader till?)
(Kublai Khan ska i alla fall ha haft 3 000 konkubiner.)
(Abraham och Noa med flera bibliska patriarker var ju fäder till hela folkstammar, änna.)
Att vi i dag i Sverige tillämpar tvåsamhet är en fantastiskt demokratisk modell, där nästan alla män får möjlighet att föra sin DNA-molekyl vidare. Det är egentligen häpnadsväckande jämlikt.
Tvåsamhetsnormen har emellertid kringgåtts medels älskarinnor och annan promiskuitet. Här får en anta att kulturprofiler och liknande Mäktiga, har tagit en oproportionerligt stor del av kakan. Att alfahannarna nu får se sina möjligheter kringskurna kan således se som en ytterligare demokratisering av vagina-resursen.
Jämlikhet, broderskap, etcetera!
