Newcomb's problem och afroamerikanska maskulinitetsnormer

Roffe Ruff i Roffes Barndom:

Jag har gjort saker i mitt liv/
jag aldrig nånsin vill kännas vid/
ibland så blir det så fel det kan bli!/
Man kan be om en andra chans/
men alla vet ändå någonstans/
att man kan aldrig förändra sitt liv!/

Det har tidigare nämnts att calvinister en-boxar på Newcomb's problem. Men, frågan är om vi inte alla en-boxar. Alla utom Roffe.

Eller, alla utom Roffe och alla andra i den sk. Underklassen. Den dåliga självkänslans determinism. Till skillnad från den där calvinistiska, eller för den delen överklassiga, Jag Är Utvald-determinismen.

Ta t.ex. svarta män i USA. De är illa ute! Vi har tidigare diskuterat massfängslandet och the school-to-prison-pipeline. Poliser som skjuter barn, kanske för att man i stressiga situationer är lite sämre på att inte hänfalla åt stereotyper. Att snitt-IQ är lägre bland den mer eller mindre socialt konstruerade gruppen "svarta"...

(bakgrund: Intelligent pöbel; alla blir idioter; Luthers effekt; bevis på miljöpåverkan; slutord; ännu fler slutord; va' haur blett au maj; grandiost experiment; lämna en reträttväg; anglocismer; Abd Allahs förslag; rehab)

...verkar företrädelsevis bero på miljöfaktorer, och ger så klart trista livsutfall sett till utbildning, inkomst och hälsa. (Detta dels då läskunnighet, miljögifter etcetera verkar ha stor impact på IQ; då det inte var länge sedan svarta i USA var helt exeptionellt marginaliserade och diskriminerade med avseende på bl.a. utbildning; och dels då gruppen afroamerikaner knappast kan antas samvariera väldigt starkt med något enhetligt genetiskt kluster.)

Skräpmat!

Och, som forskarna i New York Times-artikeln pekar på: Svarta män tjänar genomgående mindre än förväntat givet familjebakgrund, vilket inte är sant för svarta kvinnor.

Forskarna pekar på rasism som förklarande faktor för svarta mäns utsatthet. Det verkar högst sannolikt att så är fallet, lite beroende på hur vi definierar rasism givetvis. (Jag tillämpar i det följande en generös definition, kanske vad vi skulle kunna kalla strukturell rasism.) "When I see racial disparities, I see racism", säger t.ex. en av forskarna. Strukturellt felslut? Tja, i vissa fall så klart, men att rasism drabbar svarta (män) i USA kan knappast vara en kontroversiell utsaga. Vi kan väl som arbetshypotes förankra oss själva i att en stor del av skillnaden beror på olika former av rasism, utan att vi för den delen fastnar i ett cirkelresonemang att alla skillnader i utfall som kan skäras på "ras" per definition är rasism.

Att just svarta män, och inte kvinnor, har sämre (än förväntat) utfall, tyder i min mening på inget sätt på att det inte skulle röra sig om rasism. Det är inte jätteunderligt att män och kvinnor behandlas olika - dessa kategorier finns ju till för att vi ska kunna göra prediktioner, och som jag varit inne på är män ofta läskigare än kvinnor (och svarta män således läskigare än svarta kvinnor). Så, yesindeed, det är rasismen som är det stora problemet. Diskriminering, kriminalisering, förföljelse, med mera. Länkarna ovan kring skjutningar, skräpmat, utbildning och fängelse ger exempel på några tänkbara mekanismer i den ymniga mekanismfloran.

Men när den stora förklaringen är på plats, är det inte så dumt att götta ner sig en smula i det marginella. En av läsarfrågorna rör huruvida afroamerikansk kultur kan ge suboptimala beteenden, som bidrar till att förklara svarta mäns pissiga livsutfall. Maskulinitetsideal kan givetvis variera mellan grupper - inte alla känner sig tvungna att supa som ryska män, liksom. Det saknas inte negativa stereotyper av svarta män, som bekant, och machoideal kommuniceras gränslöst genom den där gangstarappen som den välutbildade medelklassen producerar.

Kan det vara så att svarta män i USA i genomsnitt lider av dåliga memes, som låser dem i ett suboptimalt beteende-ekvilibirum?

(Bakgrund: Vägskälet; diskade; memetisk evolution; intressant om normer.)

The Spirit Level är inne på att det är rationellt att vara aggressiv och konfrontativ givet vissa förutsättningar. Det är uppenbart att män rent biologiskt är mer sannolika att vara våldsamma. Östlunds Play ger lite fictional (och dessutom anekdotiskt) evidence på hur svarta män kan konstrueras som farliga, vilket kan bli en självuppfyllande profetia eller norm. Och forskarna i NY Times pratar om hur just svarta män saknar just manliga förebilder i stor utsträckning, vilket torde leda till en lägre motståndskraft för fientliga memes. Vilket kan leda till en annan typ av utfall än för svarta kvinnor, som i större utsträckning har sina mödrar, och som givetvis dessutom har a) en annan biologi vilket gör dem mindre inklinerade mot utåtriktat antisocialt beteende, samt b) i grunden har ett annat norm-paket (det allmän-kvinnliga) som generellt sett är mindre negativt/antisocialt/destruktivt än det allmän-manliga generellt sett är.

Okej, så tänk om svarta män i USA, och deras sämre än förväntade livsutfall, också förklaras av dåliga normer som leder till än större sannolikhet för negativa beteenden? Dvs., skita i skolan, skita i jobbet, begår brott, sälja droger, etcetera, som spelar nämna rasistisk-strukturella mekanismer (mass incarceration mm.) rakt i händerna.

Okej, så: Är det i så fall också en form av strukturell rasism? Normer är givetvis strukturer - men är svarta män då utsatta för denna struktur, som de själva är bärare och reproducerare av?

Med en mekanistisk-deterministisk världsåskådning är ansvar bara meningsfullt att fördela om det leder till goda utfall. Mekanism-determinister är således gärna konsekventialister. Det är inte lönt att straffa yxor som har råkat hugga någon. Men, givetvis har svarta män i USA - även om de är lägre utbildade, och har lägre snitt IQ, än t.ex. asiatiska kvinnor i USA - en kognitiv kapacitet som gör ansvarsutkrävande i någon mening meningsfullt. Dvs., en "ta dig i kragen"-mentatlitet kan eventuellt tänkas ha vissa positiva effekter (på marginalen, förmodligen).

Så kanske det är, eller kanske inte. Variabelmängden är överväldigande och bilden suddig. Jag vet inget om något. Tvingas blott diskutera konklusioner utifrån falska propositioner. Själva sakfrågan lämnar jag således helst därhän i det här fallet.

Det jag vill komma till är bara:

Man kan aldrig förändra sitt liv, säger enboxaren.

Man kan aldrig förändra sitt liv, säger tvåboxaren.

Ändå boxar de olika.

***

[Uppdatering långt senare: Jag noterar att Kanye West enboxar, men att den afroamerikanska åsiktsnomenklaturen tvåboxar. Källa: DN.]

Uppföljning av narkotikaprediktion för 2017 - final

(Bakgrund: Prediktionen; första uppföljningen... men den vart prematur! Ytterligare bevis på fel i del.)

I första uppföljningen skrev Antropofagi:

"Så ska vi även kolla detta och detta på BRÅ:s statistik-sida när nyårsklockan klämtar - hur summerar egentligen 2017, svart på vitt?"

Det är nu tid att göra upp räkningen. Brå har precis hostat upp siffrorna:

Anmälda narkotikabrott var fler 2017 än 2016.

Brå menar att antalet anmälda narkotikabrott ökade med 11 procent 2017 jämfört med 2016. På tio år är ökningen 28 procent.

Mer dödligt våld 2017 än 2016 - all ökning inom gruppen män. (Gröna är totalt, gula är män, lila är kvinnor. Det är brottsoffrets kön det handlar om.)

Brå pekar också på att antalet konstaterade fall av dödligt våld ökade 2017 jämfört med 2016. Användningen av skjutvapen har ökat:

"År 2017 användes skjutvapen i 40 fall, vilket är 10 fall fler än föregående år. Resterande 73 fall begicks utan skjutvapen,vilket är 3 fall färre än 2016. Antalet konstaterade fall där skjutvapen har använts har ökat kontinuerligt sedan 2011 (undantaget 2016), från 17 fall 2011, till 40 fall 2017. Skjutvapen användes i 35 procent av de konstaterade fallen av dödligt våld 2017, vilket är 7 procentenheter högre än året innan, eller en ökning med 33 procent. Andelen konstaterade fall av dödligt våld där skjutvapen använts har ökat med 14 procentenheter (från 21 till 35 procent) sedan 2011."

Framförallt har Stockholm sett en ökning av dödligt våld:

"Av de 113 konstaterade fallen av dödligt våld 2017 härrör 85 fall från någon av de tre storstadsregionerna Stockholm, Väst och Syd. Det motsvarar 75 procent av samtliga fall under året, medan befolkningen i dessa tre regioner tillsammans utgjorde 63 procent av Sveriges befolkning 2017. Nivåerna i storstadsregionerna har legat mellan 68 procent och 75 procent under hela den redovisade perioden 2010–2017. I region Väst låg antalet fall av dödligt våld 2017 nästan på samma nivå jämfört med 2016 (+1 fall), medan antalet i Stockholm nästan fördubblades, från 26 till 50 fall."

Den ursprungliga prediktionen löd som sagt:

"Antalet gäng- och narkotikahandels-relaterade mord och skjutningar kommer att fortsätta att öka i Malmö, Göteborg och Stockholm under 2017. Om så inte blir fallet måste jag ifrågasätta min idé om att narkotikapolitiken leder till en spiral av våldsbrottslighet, eftersom narkotikamarknaden är illegal (vilket utesluter vanliga konfliktlösningsmekanismer) samt har en tydlig territoriell komponent. Uppföljningen bör väga in t.ex. polisorganisationens utveckling i en rimlig omfattning, eller andra tänkbara variabler som kan ha genomslag och som aktualiserar sig. 

Här kan min förutsägelse t.ex. falsifieras av att antalet mord minskar eller i alla fall inte ökar. Indikatorer för uppföljning: i) antal mord och skjutningar (källa: media samt BRÅ); omfattning av narkotikahandeln och marknadens utveckling (källa: media och BRÅ). Viss reservation för att tillförlitlig statistik kanske inte kommer gå att uppbåda redan i januari 2018. En preliminär uppföljning kan då göras utifrån magkänsla och tillgängliga siffror."

Jag kan konstatera att Brå-datan i alla fall inte motsäger mina prediktioner. Samtidigt kan jag bara åter konstatera att...

"Jag har gjort mig skyldig till sk. positive bias, i och med formuleringen av min prediktion. Jag har, i överförd bemärkelse, frågat efter observationer som verifierar min hypotes. Jag blir inte så mycket klokare av dessa nya men förväntade bevis. Jag borde ha formulerat en fråga för att försöka falsifiera min hypotes istället. Vad jag menar är att det finns gott om alternativa hypoteser, som också - eller bättre - förklarar min observation, dvs. ett fortsatt ökande antal skjutningar i kriminella miljöer. Vi observerar t.ex. en jämförelsevis snabbt ökande ojämlikhet, vilket är en annan hypotes för att förklara ökande våld

[...]

Antropofagis slutsats 1) är att komplexa samhällsfenomen självklart inte kan reducerat till enskilda konspirationsteorier av alexanderhuggs-karaktär. Liksom återinförandet av allmän värnplikt inte kommer överbrygga segregation och sociala klyftor, skulle inte en legalisering av narkotika i ett slag minska våldet i kriminella miljöer. Men jag vidhåller fan att det nog skulle göra sitt till!

Antropofagis slutsats 2) är att ställa upp bättre prediktioner, som man faktiskt lär sig något av. Att förutsäga en förväntad utveckling, och se den som ett stöd för en godtyckligt prioriterad hypotes, känns så här i efterhand mindre givande."

 Så, förhoppningsvis är CR-kalibreringen ett roligare upplägg - vi får se!

The Blank Slate - inte riktigt en recension

Ofta tänker man: Jag tror inte jag behöver läsa den där boken! Jag har hört så mycket om den, att jag vet exakt vad det står i den.

Men ofta bedrar man sig. Antropofagi har äntligen läst Pinkers The Blank Slate (2002), och kan rapportera: Otroligt läsvärd, helt oavsett annan diet.

Men visst, vi ser ett överlapp mellan The Blank Slate och annat som tänkts i Antropofagistugan under de senaste åren. (Som så ofta förr, men då med t.ex. DN, Kant och Scott Alexander.) Låt mig ta några exempel:

Singer, jämlikhet och feminism. Kärnpoäng: Jämlikhet ska inte hängas upp på ett (felaktigt) antagande om faktisk likhet. Pinker är glasklar härvidlag. Skulle vi återupptäcka det trivialt korrekta att vi icke alla är kvalitativt identiska i alla avseenden, så ska detta inte riskera att vara skäl för att överge det normativa, moraliska "bör":et om jämlikhet.

Brott och straff - gott och äckligt blod. Civilisationens företräde är att blodtörst inte förväxlas med hämndbegär - vi försöker träffa så rätt som möjligt i våra avskräckande åtgärder. Pinker formulerar det som att civilisationens kännetecken är att inte tråla onödigt brett - träffsäkerheten är viktig i avskräckande syftet. Personer och andra varelser eller ting, som inte kan antas avskräckas, behöver vi heller inte straffa - därav straffmyndighet, prövning av psykiska tillstånd, etcetera.

Vidare gör pinker distinktionen mellan svag, respektive stark eller greedy, reduktionism. Antropofagis krock med Khalifen får här lite ljus kastat på sig. I samma andetag går Pinker vidare med att kasta ljus på det av Antropofagi omdiskuterade lådkomplexet (hierarchical reductionism), och varför högnivålådor är intressanta:

Alltid gött att ha sitt eget finger med i citatet!

Vi hittar också passager som mördar Antropofagiklassiker som Postmodernismens gränser...

...hur vi bildar oss kategorier och begrepp i hjärnan...

...hur vi använder kategorier för att göra prediktioner om världen, givet våra mål...

...samt hur våra rätt och fel i detta avseende beror på huruvida vi tillämpar mode 1 eller mode 2-förmågorna.

Det här var verkligen några högst randomly valda exempel på saker som Antropofagi gärna hade velat veta redan 2002, vilket är en indikation på att jag inte alltid nödvändigtvis bör vara motvals och vägra läsa böcker som jag uppfattar som populära.

***

Nåväl. Pinkers bok är många saker som är bra. Men den är samtidigt också inte många saker som är dåligt. Detta får mig att vilja återbesöka min korrespondens med Jalmert, samt den artikel han där länkar.

I sin artikel om genusvetenskapens kritiker skriver Jalmert:

"Att tro att biologin bestämmer våra liv är ett vanligt argument från antifeminister. Att tro att naturen har en mening är också vad många framför när de säger att 'gener har avsikten att föröka sig' eller att 'gener syftar till…' Men, men, men, gener kan faktiskt inte tänka. Gener bär inte på något slags tankeförmåga. Att hävda att de gör det är ytterst ovetenskapligt."

Pinker noterar att Dawkins selfish gene är en användbar metafor, men att den samtidigt härbärgerar en sammanplandning mellan ultimat respektive proximate cause. The ultimate cause för ditt sexuella beteende är evolutionärt - att förplanta sig. Detta enligt evolutions-tautologin - det som finns, det finns, och det som inte finns, det finns inte. Däremot är ditt proximate cause för att knulla att det är gött! Individens orsaker och evolutionärt förklarade orsaker är på helt olika nivåer av vår modell av verkligheten. Jalmerts kritik mot genusvetenskapens kritiker är dålig, halmgubbig och lite märklig, men kanske eventuellt begriplig i ljuset av Dawkins själviska gen-trop.

Jalmert skriver sedan:

"Antifeministerna hävdar ofta att vi föds olika och att feminister inte accepterar detta. Och det är den gamla vanliga argumentationstekniken, att tillskriva feminister uppfattningar som är komplett orimliga varpå man argumenterar emot dessa."

 Tja, hm. Så kan det vara. Jag har givetvis ingen komplett kartläggning över vad alla antifeminister respektive feminister tror eller inte tror. Jalmerts poäng ställer också en viktig fråga till Pinkers bok - hur mycket av Pinkers bok är totalt trivialt? Hur mycket av hans redogörelse av blank slate-paradigmet är halmgubbe? Faktum är att Pinker säger ungefär samma sak som Jalmert, när detta menar att ingen "missar att vi föds i olika biologiska kroppar."

Har vi hamnat i två läger, där båda tycker nästan samma sak, men där båda halmgubbar ut motparten på extremen, sas.? Är det som att sossar kallar moderater nazister, och moderater kallar sossar kommunister, fast de i sak tycker rätt lika? Behöver både Jalmert och Pinker halmgubba till det lite för att skapa ett säljande drama?

Ack: Pinkers grundliga uppgörelse med blank slate-doktrinen - dvs. att vi alla är oskrivna blad som helt och hållet fylls i och med miljöpåverkan - återkommer i Jalmerts svar:

"Jag har en annan uppfattning, enkelt uttryckt att vi föds i olika kroppar och att normer i mänskliga strukturer tolkar dessa olika kroppar till olika mönster. Vi gör ju en åtskillnad mellan biologiskt kön och genus, engelskans sex och gender."

Utsagan må vara diffus, men den andas onekligen en tanke om att genus är helt normbestämt. (Lite mer om normer.) Här måste jag landa i att Jalmert är den mer oärlige, som de facto tillämpar en motte-and-bailey-doktrin på postmodernistiskt manér. Jalmert indikerar okontroversiell ståndpunkt å ena sidan, men å andra sidan torgför han också en superkonstruktivistisk idé som är mer svårförsvarad. Pinker är mer genomgående konsekvent, i alla fall The Blank Slate igenom.

Slutligen påstår Jalmert i sin artikel att en Cordelia Fine gått igenom antifeministernas favoritreferenser, som tydligen inkluderar Pinker - tvärt emot vad hans bok får en att tro, men så verkar ju Jalmert också, symptomatiskt, sammanblanda genusvetenskap med feminism (vilket många av feminismens vedersakare tyvärr också gör - så även jag vid tillfällen). Jalmert:

"Bland de som Fine visar att deras slutsatser inte håller vid en vetenskaplig granskning är namn som antifeministerna hänvisar till även i Sverige. Här finns John Gray, Simon Baren-Cohen, Susan Pinker, Steven Pinker, Christina Hoff Sommers och flera. En del av dem är seriösa forskare medan andra är rena tyckare. Oavsett det visar Fine att deras slutsatser om psykiska, mentala skillnader som beroende av biologiska skillnader är överdrivna."

Antropofagi blir genast nyfiken - jag har väldigt svår att se hur stora delar av The Blank Slate enkelt skulle kunna vederläggas. De stora frågetecken som finns är Pinker mycket ärlig med, och många av hans bästa poänger är rent vetenskapsfilosofiska. Så vem är då Fine, som så mäktigt kör över Pinker? Jag antar att jag får läsa Fines bok själv, men tills det är gjort kan jag notera att viss kritik har riktats mot boken från akademiskt håll (jag inkluderar allt från wikis avsnitt om academic reaction, för att inte riskera att körsbärsplocka):

"Simon Baron-Cohen reviewed the book in The Psychologist. In it, he accused Fine of 'fusing science with politics,' writing, 'Where I – and I suspect many other contemporary scientists – would part ways with Fine is in her strident, extreme denial of the role that biology might play in giving rise to any sex differences in the mind and brain. ...(she) ignores that you can be a scientist interested in the nature of sex differences while being a clear supporter of equal opportunities and a firm opponent of all forms of discrimination in society.' Fine responded in a published letter to The Psychologist, stating 'The thesis of my book (no veils required) is that while social effects on sex differences are well-established, spurious results, poor methodologies and untested assumptions mean we don’t yet know whether, on average, males and females are born differently predisposed to systemizing versus empathising.'

Former APA President Diane F. Halpern, co-author of the article 'The Science of Sex Differences in Mathematics and Science' that Fine criticizes in Delusions of Gender, reviewed the book and concluded that it was 'strongest in exposing research conclusions that are closer to fiction than science...[but] weakest in failing to also point out differences that are supported by a body of carefully conducted and well-replicated research', noting that Fine largely ignores the latter body of research. 

Stanford neurobiologist Ben Barres stated in a review for the Public Library of Science Biology that Delusions of Gender 'should be required reading for every neurobiology student, if not every human being.'

Lewis Wolpert, a developmental biologist who is the author of Why can't a woman be more like a man?, in a video lecture stated that Fine '[hasn't] got a clue about biology'. However, he offered no specific criticism of Fine's claims. 

McCarthy and Ball (2011) reviewed the book in the journal Biology of Sex Differences. They acknowledged that 'Prompting laypeople to adopt a more critical view of overly simplistic views of complex data sets is a goal any scientist can support, and for that we applaud (Fine's) efforts.' However, their overall review is not positive, and they suggest that Fine's book presents an oversimplified and seriously distorted characterization of neuroscience as applied to the study of sex differences. They expressed disappointment that Fine's book '...can be vexing in the ways the scientific study of sex differences in brain and behavior is portrayed and (how) the current state-of-the-art is presented.' However, later work by Fine published in the journal Neuroethics identified systematic issues in the way human neuroimaging investigations of sex differences tend to be investigated, contra the notion of a few 'bad apples'. Many of the criticisms of such work made in Delusions of Gender were noted in the article 'Perils and pitfalls of reporting sex differences' by Donna L. Maney, as part of a Philosophical Transactions of the Royal Society Theme Issue 'Multifaceted origins of sex differences in the brain', compiled and edited by McCarthy in 2016.

Evolutionary biologist Marlene Zuk, reviewing the book with Rebecca Jordan-Young's Brain Storm, in the Quarterly Review of Biology wrote: 'It is important to emphasize that neither author advocates throwing the gender-neutral baby out with its pink or blue bathwater ... The books are good ammunition for arguments with people who think science has incontrovertibly shown biological bases for gender differences such as mathematical ability. At the same time, they are not simply claiming that 'it is all culture' or that science can play no role in understanding gender. Both Fine and Jordan-Young want better science, not less of it.'

Vi ser således en blandat mottagande av Fines verk. Att Jalmert lutar sig mot Fine är väl fine, men lite ironiskt eftersom han själv kritiserar tendensen att luta sig mot enskilda verk eller studier. Framförallt handlar iaf. The Blank Slate på inget sätt uteslutande om kön eller genus (inte ens särskilt mycket) - den handlar om att det är dåligt att hänga upp jämlikhetstanken på premissen likhet, att vi inte kan bortse från evolutionära och genetiska förklaringar till våra beteenden.

Däremot så angriper Pinker absolut, och med goda poänger, det paradigm som socialkonstruktivismen i stort bygger på. Det har jag svårt att se hur Fines bok skulle kunna demontera.

***

Sammanfattningsvis presenterar Pinker konstruktivt, läsvänligt och initierat en kedja av viktiga filosofiska, evolutionsbiologiska och -psykologiska, samt sociologiska insikter och argument. Hans världsbild framstår som synnerligen sammanhängande, och han hinner avhandla en rad centrala tankenötter. Typ lite sådär obligatorisk läsning för högstadiet, kan jag känna.

Men nu tror ni att ni inte behöver läsa The Blank Slate va? Att ni redan läst den genom osmos? Tänk igen. Ty axplocket i detta inlägg är inte ens en tusendels hektar av de intellektuella åkrar (???) som Pinker pinkar på.

Din käpp i ekorrhjulet - Kryptozoologiska väsen, och kryptobotaniska

Kryptozoologiska väsen är varelser som forskarsamfundet inte till hundra procent VET existerar. Eftersom vi i strikt bemärkelse inte VET någonting överhuvudtaget, säger dette egentligen föga om väsendena ifråga. Anselm av Canterbury skulle för övrigt säkert kunna bajsa ur sig ett jävla bevis för deras existens, om det nu ska vara nödvändigt.

Men hörrni, glöm big foot, yeti och storsjöodjuret. Det "finns" betydligt töffare grejer än så där ute. Sugen på att bli nafsad i hälsenan av Cadborosaurus willsi, liksom? Eller att malmannen flyger in i din nattlampa?

Den mest underskattade kryptozoologiska varelsen är förmodligen den mongoliska dödsmasken, mer känd som olgoi-khorkhoi. Anledningen är att dödsmasken är ganska oansenlig - inte alls så fet som de större släktingarna i Hotet från underjorden-filmerna.

Hur många finns det?

Låt oss gå vidare till den mäktiga trunko. Antropofagi har tidigare nämnt de marina björnarna kolponomos, som tyvärr är utdöda.... Eller!? Trunko beskrivs nämligen som en isbjörnsliknande varelse, även om fotografier jag hittar snarare indikerar ett släktskap med elefanter:

Trunko.

(Inga undervattensgiraffer än så länge, tyvärr.)

Fetast av de alla är förmodligen Mokèlé-mbèmbé, en slags diplodocus som gömmer sig i djunglerna kring Kongo-floden. Jakten på Mokèlé-mbèmbé är hittills relativt resultatbefriad, men då DR Kongo (2 344 858 km²) och Kongo-Brazzaville (342 000 km²) tillsammans är i storleksordningen av en mindre världsdel (Europa, 10 180 000 km²) så känns det inte helt otänkbart att en fet dinosaurieliknande varelse kan trampa runt där inne bland träden utan att upptäckas av just BBC:s kamerateam. Dock av lokala förmågor, mind you:

"'The way they see the world is a little different to the way you and I see it,' says Paul.
But their eyewitness reports still need to be taken seriously, in his view. 

'Certainly mythology surrounds it,' says Adam Davies, a British man who spends his spare time and money travelling the world in search of undocumented species, and has twice gone to Africa on the trail of the Mokele-mbembe. 

'But when you put it to people, >Is this a real creature?< they become quite affronted… and they consistently came out with physical descriptions.' 

'Never dismiss tribal accounts on the basis that they must be talking tosh because they are tribal - that's not right and it's actually disrespectful,' he says."

Okej, ny tumregel allihop! Never dismiss tribal accounts! Ni kan gå hem nu, folks. It's a wrap...

Tuff att handskas med! Tur att man har spjut.

***

Människoätande träd, bara.

Kryptozoologi i all ära. Den riktigt feta skiten är kryptobotanik! T.ex. ståtar Centralamerika med ett människoätande träd (t.v.). Vi ska inte heller skratta bort det lettiska Austras Koks, tartarianska lammträd, den serbiska raskovnik-örten eller för den delen ... vad heter det ... jag glömmer ... just det, Lotusträdet! Som, om man äter av dess frukt, orsakar ... vad var det nu igen? Jag har glömt. Men källa Homeros, i alla fall. Och lite Bibeln (Job 40:19-22):

"Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära. Ty foder åt honom frambära bergen, där de vilda djuren alla hava sin lek. Under lotusträd lägger han sig ned, i skygdet av rör och vass. Lotusträd giva honom tak och skugga, pilträd hägna honom runt omkring."

Vi kan i sammanhanget erinra oss att Gud utsätter Job för allsköns vidriga prövningar. Han täcks av varbölder! Inte så snyggt. Hans tio barn dödas! Där ser man - hög fertilitet och hög mortalitet. Det här måste varit innan den demografiska transitionen, gubevars.

Jobs boks omnämnande av lotusträdet leder oss snabbt tillbaka till kryptozoologin - strax trillar Leviatan in genom läsglasögonen på oss:

6Under lotusträden ligger han,
dold i vass och dy.
17Lotusträden ger honom skugga,
strandens pilar gömmer honom.
18Hur än floden svallar
låter han sig inte bekomma,
han bevarar sitt lugn
om så en hel Jordan forsar mot hans gap.
19Vem kan fånga honom med ett grepp i ögonen
eller sticka hål i hans nos?
20Kan du dra upp Leviatan med krok,
kan du lägga betsel i hans mun?
21Trär du en vidja genom hans nos,
sticker du en hake genom hans käft?
22Tigger han dig om nåd,
vädjar han till dig med mjuka ord?
23Ingår han avtal med dig,
tar du honom som slav för alltid?
24Leker du med honom som med en fågel,
får dina flickor ha honom i band?
25Köpslår handlare om honom,
delas han upp mellan krämare?
26Kan du sätta en svärm av pilar i hans hud
och en harpun i hans huvud?
27Anfall honom du -
den kampen glömmer du aldrig,
och du gör inte om det.
28Där kan ingen hoppas på framgång,
vid blotta anblicken fälls man till marken.

It's the real shit, eller hur!?!? Mäktiga strofer, änna. Och det fortsätter:

6Han är alltför grym,
ingen törs reta honom.
Vem kan hålla stånd inför honom?
2Vem kan oskadd utmana honom,
vem under hela himlen?
3 [---]4Vem klär av honom hans hölje,
vem tränger genom hans dubbla pansar?
5Vem öppnar gapets dörrar -
de blottade tänderna väcker fasa.
6Hans rygg bär rader av sköldar,
sammanfogade som med sigill.
7De sluter så tätt intill varandra
att ingen luft kommer emellan.
8Den ena är fästad vid den andra,
de sitter ihop och kan inte skiljas åt.
9Ljuset gnistrar när han fnyser,
hans blickar lågar likt gryningens öga.
10Kvastar av eld far ut ur hans gap,
gnistor sprutar fram.
11Ur hans näsborrar stiger rök
som från en kokande gryta på elden.
12Hans andedräkt tänder glöd,
lågor slår ut från hans gap.
13Styrka bor i hans manke,
skräck löper framför honom.
14Hans köttiga buk är inte slapp,
den är fast, som vore den gjuten.
15Hans bringa är hård som sten,
hård som understenen i kvarnen.
16När han reser sig darrar de mäktiga,
och havets bränningar ryggar tillbaka.
17Angriparens svärd biter inte på honom,
ej heller spjut och lans och pil.
18Järn är som halm för honom,
brons är som murket trä.
19Pilar skrämmer honom inte på flykten,
mot honom är slungans stenar som boss.
20Som ett halmstrå är klubban,
han skrattar åt skramlet av sablar.
21Undertill har han vassa skärvor,
som en trösksläde glider han fram över dyn.
22Djupet får han att koka som en kittel,
havet gör han till en sjudande brygd.
23Bakom honom ett stråk av ljus,
havsdjupet tycks få silverhår.
24Ingen på jorden råder över honom,
han är skapt utan fruktan.
25De övermodiga bävar för honom, alla stolta rovdjurs konung.

Alla stolta rovdjurs konung! Leviatan! STATEN, käre Hobbes, STATEN!

Leviatan.

Men det jag utelämnade i stycken innan lotusträdet var... Den som låg under lotusträdet... Självaste Behemoth!

Se på Behemot – honom har jag skapat liksom dig.
Han äter gräs som oxen.
Se vilken styrka i länden,
vilken kraft i bukens muskler!
Hans lem är mäktig som cedern,
lårens senor är som tvinnade rep.
Benen i hans kropp är som rör av brons,
benstommen som stänger av järn.
Han är den främsta bland Guds skapelser.
Under lotusträden ligger han,
dold i vass och dy...

Behemot.

Abd Allahs förslag

(Bakgrund: Mellan clown och stout; en fullkomligt överflödig genomgång av Luthers effekter på den svenska folkstammens intelligenskvot; bevis på miljöpåverkan gällande ras/IQ.)

Antropofagi har tidigare påpekat att skillnader i läskunnighet sannolikt bidrar till att förklara skillnader i IQ. Vi verkar både ha underlag för att hävda samband och orsakssamband - dvs. både korrelation och en mekanistisk hypotes. Sambandet står t.ex. David Marks för:

"'Citing a high correlation between rising literacy rates and gains in IQ, David Marks has argued that the Flynn effect is caused by changes in literacy rates.' I en studie hävdar Marks att 'literacy variations across time, place and race are highly associated with changes in IQ scores.'"

Orsakssambandet står Reis, Peterson och Invar för. T.ex. nämner en studie att:

"learning an alphabetic written language modulates the auditory-verbal language system in a non-trivial way and provided support for the hypothesis that the functional architecture of the brain is modulated by literacy. We have also indicated that the effects of literacy and formal schooling is not limited to language related skills but appears to affect also other cognitive domains. In particular, we indicate that formal schooling influences 2D but not 3D visual naming skills."

Antropofagi påpekar i tidigare inlägg att just somaliskt snitt-IQ skulle kunna förklaras av låg literacy. Samtidigt är det ett faktum att somaliska kvinnor har betydligt lägre grad av literacy än somaliska män. En av Antropofagis många kommentatorer påpekar härvidlag, föredömligt klartänkt:

Jamen visst! Abd Allah har givetvis helt rätt. Vilket leder oss in på dagens quest: Mer korrespondens!

***

"Hej [forskare],

jag har ett par frågor som jag hoppas du kan bistå i att besvara.

Givet din och andras forskning tycker jag att vi har början på en mekanistisk förklaring till hur läskunnighet kan påverka (höja) IQ.

Jag noterar även att forskaren David Marks förklarar Flynneffekten med förändring i läskunnighet. I en studie hävdar Marks att "literacy variations across time, place and race are highly associated with changes in IQ scores."

Så vi verkar ha någon slags samband här.

Det har påpekats för mig att läskunnighetens roll som förklaring till gruppvariationer i IQ borde kunna belysas om vi jämför grupper mellan vilka läskunnighet skiljer sig inom samma genetiska eller etniska grupp.

Exempel: Somaliska kvinnor har mycket lägre läskunnighet än män. Så vitt jag förstår konsensus ser vi ingen genomsnittlig skillnad i IQ mellan män och kvinnor generellt sett. Skiljer sig snitt-IQ mellan somaliska män och kvinnor åt?

Om ja: En indikation på att läskunnighet förklarar Flynn-effekten.

Om nej: Det är förmodligen inte läskunnighet som förklarar Flynneffekten.

Jag hoppas verkligen att du kan bistå här, för jag lyckas inte hitta IQ-mätningar där jag kan se somaliska män respektive kvinnors snitt-IQ på gruppnivå. (Eller andra relevanta populationer givetvis, där läskunnighet varierar t.ex. mellan könen.)

Stort tack på förhand!

Vänliga hälsningar [Antropofagi]"

***

"Det finns stor anledning att dra slutsatsen att läsande ger symbolhantering som ger abstrakt tänkande som syns i IQ. Etniska skillnader är mycket mindre i non-verbal IQ än i vanliga iq-tester.

I Sverige har vi inte registrering på etnicitet så det finns inte svenska siffror.

Kan inte om det finns från USA.

------------------------------------------------------------
Martin Ingvar, M.D., PH.D.
Barbro and Bernard Osher Professor of Integrative Medicine"

***

Okej, så forskarsamfundet stöttar min hypotes, utan att egentligen besvara mina frågor. Vi vandrar vidare genom indiciernas dimmor:

Det verkar  som att Flynn beskriver en brantare Flynneffekt för kvinnor än för män, dvs. att kvinnors IQ har ökat snabbare än mäns, tills att kvinnor ligger på ungefär samma IQ eller något högre. (Eventuellt förklaras detta av samma snittskillnad i karaktärsdrag som också kan förklara skillnader i utbildningsresultat.)

En reflektion är att kvinnors ökande tillgång till utbildning, och eventuellt ökande läskunnighet, skulle kunna vara en delförklaring. Samtidigt tittar Flynn på I-länder, så vitt jag förstår, där vi rimligen borde se höga nivåer av läskunnighet redan i början av respektive mätperiod.

Så: Hm!

***

Tyvärr brakar denna studie åt fanders. Det jag behöver är någon population där vi vet läskunnighet och IQ uppbrutet på kön, och där läskunnighet skiljer sig mellan kvinnor och män. Jag kan emellertid inte med mina trubbiga manshänder frammana denna kunskap ur mitt rasslande ormnäste till tangentbord.

Jag nedsänker mina nävar i ogenomträngligt mörker. Lyfter dem upp, och se! Bara blänkande svarta iglar som rinner mellan fingrarna likt fadersmordsblod ur nån gammal pjäs. (Teater, inte kanon. Alltså, kanske kanon, men inte sådan som säger pang, utan vedertaget viktigt verk. Grymma homonymer.)

Nä, Abd Allah, ditt förslag är det inget fel på. Blott min förmåga att leverera göttmans söta gogöda. Stumt stirrandes in i rötans döda koöga. Ödla!

Ve mig.