Antropofagi har nyligen skrivit lite om sina favorit-sorglåtar. Här var det Quan, Saïan, Dead Prez, The LOX, D.I.T.C. och Immortal Technique som nämndes. Läsaren blir mycket arg, sliter sitt hår, vrålar: Vad med svensk rapp? Ska en inte få gråta till östnordiskans mellan 17 och 18 vokaler? Återfinner du en mer melankolisk prosodi på denna jord än svenskans?
Antropofagi bugar sig djupt, rättar sig i ledet, och bjuder på en uppföljande bloggning om sorg-låtar på svenska. Vi börjar med AP.
Advanced Patrol - Jag finns här med er nu
Få finare finnes bland gråt-låtar än Advanced Patrols hyllning till bortgångne Chafik Mourtada. 2003 års Utskrivna är ett milstolps-album, och en källa till stolthet för alla oss som kan relatera till Sture Alléns rader: "Ständigt samma vals, skåningar har gröt i sin hals/ Lika bra du håller truten, kommer aldrig spotta ut den/". Castelo på refrängen får mig att vilja återbesöka Prominents 21 Grams. Ack, den bitterljuva känslan.
Antropofagi har inte bara kärlek till Malmö. En av de deppigaste rapparna som vandrat på svenskt territorie är förmodligen Bubba Flexx, som jag brett ut mig om en smula tidigare. Onekligen är Bubbas Somna ett svärtans epicentrum.
Roffe Ruff - Farväl
När vi ändå är på västkusten kan en omöjligt förbise Bubbas kompis Roffe. Att selektera i Rufflarens katalog är stört omöjligt, eftersom nära nog samtliga låtar mannen släppt handlar om missär, död, saknad, missbruk, ensamhet, otillräcklighet, och sorg. Lite extra fin och tårdrypande är väl dock Farväl från Barrabas. Ett brev, men inte av den spralliga Timbuktu-sorten. Istället sätter låten punkt för en av svensk hiphops mest intressanta, men tyvärr kortaste, karriärer.
Lilleman - Vart tog pappa vägen
Nu när vi ändå frångått det omedelbara bortgångs-temat måste jag nämna Vart tog pappa vägen, den mest hjärtskärande låten som träffat en trumhinna. En tonåring som är besviken på sin alkade förälder – får det inte din underläpp att darra är du antingen en marmorstaty eller världens bästa pokerspelare. Lilleman fick mycket oförtjänt skit på sin tid, men pappa-låten kommer för alltid beröra inte minst de som delar erfarenheten. (Visst måste Cleo m.fl. ha låtit sig inspirera en smula i och med Pappa kom hem?) Lindängen-sonens evigt gyllene klassiker leder oss hur som helst på ett naturligt sätt tillbaka till de döda – från pappa- till mamma-låtar.
Ken - Mamma
Antropofagi har tidigare skrivit ett par rader om Kens storhet, men nämnde då inte startskottet för dennes egensinniga karriär. Låten Mamma skriker till oss att fylla på empati-resurser, se bortom yta och bländverk, och förlåta Ken för varje antisemitiskt uttalande eller brutalt heders-våldsdåd. Eftersom ca en av tre svenskar drabbas av cancer under sin livstid är det egentligen inte så konstigt att Kens självutlämnande sorgesång gav genklang i folksjälen. (Kuriosa är att orginalversionen av låten features Ken blivande ärkefiende Houman Sebghati, som Ken misshandlade nära nog till döds med ett baseball-trä efter att Houman haft någon form av kanske-mer-än-vänskaplig interaktion med Kens syster.)
Timbuktu - Oavsett vad
Timbuktu tog på Alla vill till himmelen ett bredare grepp med sin Oavsett vad. Låten är visserligen sprungen ur en tragisk förlust, men har en positiv grundton och "efter regn kommer solsken"-tematik. Som vanligt är Skånes funk-maskin konstruktiv på samma sätt som en floskel som landar rätt. Det är kanske ingen gråt-låt, men väl en reality check för ekorrhjulets fångar. Vad som helst kan hända vem som helst, när som helst.
Som en liten off topic-bonus vill Antropofagi också flagga för världens bästa/starkaste incest-låtar. Naturligtvis är det Queen Ifricas Daddy och Angel Haze's Cleaning Out My Closet som åsyftas. Mer blodisande konstverk finns förmodligen inte. Detta inte minst i ljuset av 1) de stora problem med incestuösa sexuella övergrepp som plågar det fattiga Jamaica, och 2) att Haze's låt är helt autentiskt självbiografisk.
Queen Ifrica - Daddy
Angel Haze - Cleaning Out My Closet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar