Folkpartiet byter namn till Liberalerna. För att ta fasta på sin ideologiska grund. "Vi ska heta det vi är", säger Björklund. Är de det då?
***
Under det hittillsvarande 2000-talet har Fp/Lib gjort sig kända för hårdare tag i skolfrågor. Fp med Björklund i spetsen har talat om "en skola för kunskap, med ordning och reda". "I en intervju i radioprogrammet Skolakuten" ska Björklund ha givit "en sammanfattning om tillståndet vad gäller ordning och reda i den svenska skolan: 'Enligt OECD-statistik så har Sverige världens största ordningsproblem i vår skola.'" (Källa: Ordning och reda i skolan, examensuppsats, s. 5.) I skriften 10 sanningar om skolan (Fp, 2007) anges Skolverkets interna arbetsmaterial som källa på att svensk skola har större problem med sen ankomst, ogiltig frånvaro och skadegörelse "jämfört med andra länder". Vidare vill Fp/Lib i dag ha ordningomdöme, samt att föräldrar ska sluta "curla".
På Wikipedia kan en läsa om svensk skoldebatt:
"Den skolpolitiske debattör som haft störst inflytande i Sverige under 2000- och 2010-talet är utan tvekan Jan Björklund, Folkpartiet. Björklund vänder sig mot det han kallar för en 'socialdemokratisk flumskola'. Han menar att betyg, prov, ordning och disciplin är viktigt och att skolans och lärarnas främsta roll är som förmedlare av kunskap. Björklund är också kritisk till en långt driven elevdemokrati och vill se mer klassisk katederundervisning."
Sammanfattningsvis kan nog hävdas att Fp/Lib:s syn på skola och pedagogik av det mer auktoritära slaget. (Antropofagi har tidigare rapporterat om hur Fp ironiskt nog brinner för kunskap men samtidigt är blinda för kunskap. Inte minst i skolfrågor.)
***
Barnläkaren Lars H Gustafsson utvecklar i sin populära bok Växa – inte lyda vad som skiljer en auktoritär och en demokratisk syn på barnuppfostran, samt hur den senare kom att vinna mark i spåren av andra världskriget. Gustafsson spårar den demokratiska modellen tillbaka till 1946 års Det finns inga elaka barn (Israel & Valentin-Israel). Denna bok anknyter i sin tur till Fromms Flykten från friheten, som "påvisar [...] ett samband mellan den ensamma, olyckliga människan och den dragningskraft auktoritära idéer, som nazismen, kan få. En osjälvständig och otrygg människa är beredd att kasta bort sin frihet för att uppnå den förmenta eller falska trygghet som det innebär att underordna sig ett auktoritärt system." (Gustafsson, s. 127.)
Det finns inga elaka barn avslutas med en programförklaring, som Gustafsson citerar:
"När nu världen återuppbygges, räcker det inte enbart med sociala och ekonomiska förändringar – fastän dessa är ofrånkomliga förutsättningar för demokratins bestånd i framtiden. Samtidigt måste vi även genom en förnuftig uppfostran skapa den människa, som kan trygga det demokratiska samhälle, vilket vi hoppas kommer att växa fram – trygga det mot återfall i de sista årens barbari. Även i demokratiska stater finns det en latent fara för att människorna kastar bort sin frihet för en inbillad trygghet, att de låter en ”führer” ta ifrån dem den tunga bördan att själva få ansvara för sitt handlande. Eller uttryckt i andra ord: människorna blir genom en förtryckande fostran aldrig riktigt mogna och andligt fullvuxna, utan söker sig ständigt till en fadersauktoritet. Därför måste vi uppfostra våra barn på ett sådant sätt, att de blir immuna mot all slags auktoritär tro. I stället för obetingad lydnad och undertryckande av de naturliga känsloreaktionerna, som är de djupaste orsakerna till att folk accepterar auktoritära teorier, måste vi sätta: en förnuftig uppfostran, som utvecklar en kritisk och självständig personlighet, som skapar aktiva och fria individer, för vilka hänsynstagande till andra människors rättigheter ter sig som något alldeles självklart, när de är lyckliga och harmoniska själva."
Gustafssons slutsats är att kopplingen mellan makarna Israels upplevelser under kriget förklarar synen på fostran som ett demokratiprojekt. Gustafsson har även fått höra direkt från Mirjam Israel hur bakgrunden till boken såg ut. En grupp psykologer som träffades under kriget förfasades över hur "vanliga tyska pojkar" kunde "bete sig som formliga svin i kriget" för att sedan skylla "sina övergrepp på att de bara 'lytt order'." Gustafsson skriver:
"Psykologerna kunder bara se en rimlig förklaring till detta förhållningssätt: att dessa pojkar redan som barn blivit utsatta för en alltför auktoritär fostran. De hade fått lära sig att lyda, och så länge de gjorde det var de skuldfria. När kriget var slut var det och det var dags för psykologerna att återvända till sina hemländer samlades alla för ett avslutande möte. De tog varandra i hand och lovade högtidligt att var och en i sitt land börja ett arbete mot alla former av auktoritär fostran."
Krigets och förintelsens fasor födde vidare en ny och akut diskussion om mänskliga rättigheter, vilket även kom att inkludera barns rättigheter. Samtidigt som detta skedde gick forskningen framåt, och kunskapen kring kring trauma och liknande ökade. Således synliggjordes kopplingen mellan fostran och beteende.
Det antiaktoritära synsättet stötte givetvis på patrull. När såväl skolagan som barnagan i hemmet avskaffades, uppstod hätska debatter – motståndarna såg hur lärar- och föräldraauktoriteten riskerade att undergrävas. Gustafsson igen: "Barnrättsrörelsen kom dock, trots detta motstånd, att vinna terräng efter hand. 1959 antog FN en ny deklaration om barnets rättigheter. Och tjugo år senare, i samband med Internationella barnaåret, påbörjades arbetet med den konvention som antogs 1989 och som brukar kallas Barnkonventionen (egentligen FN:s konvention om barnets rättigheter)." Detta skedde samtidigt som "kroppslig bestraffning och annan kränkande behandling" också förbjöds i svenska hem. Med "kränkande behandling", förtydligar Gustafsson, avsågs t.ex. rumsarrest eller att olovligen öppna ett brev ställt till barnet.
Gustafsson ser 1989 som kulmen på en utveckling – därefter har snarast en tillbakagång skett:
"Under 1990-talet började allt fler debattörer tala om vikten att sätta gränser. Många oroade sig över att barn inte längre respekterade vuxna, vare sig föräldrar eller lärare. Betydelsen av normer och fasta regler underströks. [...] Under början av 2000-talet började tv-programmen med Supernanny sändas, också i Sverige." Gustafsson pekar på att "Supernannys" metoder på flera sätt bryter mot såväl Barnkonventionen som föräldrabalken, avseende just kränkande behandling.
***
Gustafssons genomgång visar alltså hur en antiauktoritär, demokratisk, dare I say liberal, fostransmodell vann mark mellan 1946 och 1989. Eller, vänta nu, tänker kanske du. Vaddå liberal? Vad är det för liberalt med den?
En politisk kompass är en någorlunda vedertaget fyrfältare som beskriver politiska ideologier. Ena axeln är i regel vänster vs. höger. Andra axeln är inte sällan liberal vs. auktoritär.
 |
Snodd från Wikipedia.
|
Wiki: "Många ideologier går att placera på kompassen, en auktoritär kommunistisk ideologi skulle hamna i fältet som täcker auktoritär vänster, medan progressiva (icke-konservativa) ideologier som frihetlig socialism eller socialliberalism skulle hamna i den frihetliga vänstern. På den auktoritära högersidan kan man hitta ideologier som konservatism och nazism. Den frihetliga delen av högra delen inkluderar ideologier såsom nyliberalism eller libertarianism."
Så, det är inte alltför mycket vatten över huvudet att säga att den demokratiska/antiaktoritära fostransmodell som Gustafsson beskriver kan benämnas liberal.
***
Vad är det för fostransmodell som Liberalerna (fd Fp) förespråkar idag då? KÄNNS DEN LIBERAL!?
Nä.
I själva verket bär Fp/Lib en stor del av skulden för den auktoritära backlash som skett kopplat till fostran och utbildning.
Regel numero uno: Bli misstänksam när någon eller något känner behovet av att påtala att den eller det är på något särskilt sätt. Folkpartiet var inte folkligt, och Liberalerna är heller inte liberala.
Ju mindre liberala fdFp blir, desto mer liberala måste de ropa att de är.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar