Könsord

Antropofagi har via sociala medier sprungit på uppfattningen att Roslings inlägg om förändrad köns-ratio i Sverige är

a) "antiliberalt", och

b) heteronormativt.

En retweet i Antropofagis flöde menar att Roslings poäng är ett "obehagligt sätt att se på befolkningen - som ett människomaterial snarare än individer som gör egna val". Detta tycks vara det "antliberala" problemet. Det heteronormativa problemet får en anta vara att problemställningen implicerar att större delen av populationen strävar efter att leva i heterosexuell tvåsamhet.

Antropfagi har ofta tidigare argumenterat för att liberaler har problem med att betrakta världen på en makronivå, med att se strukturer, och med att lyfta blicken från det anekdotiska. I den meningen är det naturligtvis "antiliberalt" att peka på att en befolkningssammansättning kan vara ett problem. Det är däremot för den sakens skull inte fel att göra ett sådant påpekande.

***

Skev sex ratio har länge varit ett problem i länder som Kina och Indien, och seglar upp som ett problem i vissa länder i Sydostasien. En bör för det första skilja på sex ration at birth och sex ration på populationsnivå. Normalt sett föds något fler pojkar än flickor, vilket vissa kopplar samman/förklarar med pojkars något högre mortalitet pga. större riskbenägenhet. (Jmfr. faktum att flest våldsbrott begås av unga män mellan 15-24, och att det att unga kvinnor skulle öka i våldsbrottsstatistiken sannolikt är en faktoid.) 

Beroende på mortalitet kan könsration i populationen vara en annan än den at birth - exempelvis uppstod ett underskott på män i Europa efter WW1 och 2. (Idag är krigets offer oftare civila, och kvinnor oftare stridande, varför denna effekt möjligen ej syns i nutida konflikter – om detta vet jag inget.) Beroende på jämställd tillgång på vård och välfärd kan könsration också förändras, i verkligheten nästan alltid till kvinnornas nackdel. Barnadödlighet i fattiga länder är i regel högre bland flickor, vilket ofta kan förklaras med att pojkbarn prioriteras avseende föda och hälsa/sjukvård.

Könsratio i en population kan således förklaras bl.a. med grad av jämställdhet, tillgång till välfärd, samt förekomst av konflikter och hur dessa ter sig.

För att vidare förklara en skev könsratio behövs en kombination av faktorer: Kulturella, teknologiska, ekonomiska, och policy-mässiga. Könsratio vid födsel kan bli skev till följd av selektiva aborter. Givet en kulturell son-preferens, som vi sett föreligga i exempelvis Kina och Indien, kan införande av teknologi för fosterdiagnostik bli förödande. Det kan därmed vara en nackdel att utvecklingen går framåt – tillgång till medicinsk teknologi leder till ett oönskat utfall. Fosterdiagnostiken kom till Indien 1985, varpå könsobalansen genast steg kraftigt.

Sonpreferensen kan ha olika förklaringar. Nämnda kulturella sonpreferenser i Kina och Indien betraktas ofta som något olikartade i karaktär. I Kina är det av religiösa skäl viktigt att få en son, då endast sonen kan tillgodose traditionen av förfädersdyrkan. (Obs, denna beskrivning är givetvis förenklad på graden till stygg, men kolla upp det själv vettja för mer detaljer.) I Indien styrs sonpreferensen snarare av hemgiftessystemet, där döttrar blir en oerhörd ekonomisk belastning för fattiga familjer.

Policy-parametern har fått stort genomslag i Kina – enbarnspolitiken i kombination med skev könsratio är vida känd och diskuterad. Annan typ av policy kan handla om att förbjuda könsbestämmande fosterdiagnostik, som är fallet i Indien – detta kringgås dock ofta genom mer subtil kommunikation. I Sydkorea har policy mycket handlat om att motverka könsobalans, genom sträng lagstiftning och attitydpåverkande arbete – Sydkorea har givetvis heller inte Kinas enbarnspolicy eller Indiens hemgiftssystem.

Ett exempel på land med stark kulturell sonpreferens som inte fått fullt genomslag är Vietnam – här ser vi att en lägre utvecklingsnivå ger det positiva utfallet att färre selektiva aborter genomförs. I fallet Indien är könsration mer skev i de rikare delstaterna. Däremot finns det som nämnts ovan även fattiga länder med skev könsratio i populationen. All in all kan om ekonomisk utveckling sägas att det sannolikt minskar skevheten i populationen pga. bättre välfärd till flickor, men (som sagt) i kombination med kulturell sonpreferens ökar skevhet i könsratio vid födsel. I samband med Indiens hemgiftssystem bör tilläggas att ekonomisk utveckling troligen kan leda till minskad utsatthet för familjer som då blir mindre benägna att abortera selektivt, men att abort ändå inte är en särskilt stor grej, och att denna påverkan då nog snarare handlar om "post-födsel aborter" (spik i fontanell, patriarkalt inducerad svält, etc.).

Varningslampor avseende kulturella parametrar är saker som hemgifte, ojämställda arvslagar, traditioner av att just sonen ska ta hand om föräldrarna på ålderns höst, traditioner såsom att sonen måste tända gravbålet, med mera. Hinduism och konfucianism är inte bäst i klassen här, men även Pakistan (muslimskt) har skev könsratio till skillnad från världens största muslimska population i Indonesien. Således bör religion frikopplas från kultur.

Sammanfattningsvis är det ytterst relevant att ta hänsyn till en rad olika komplexa strukturer för att förklara köns(o)balans i olika samhällen.

***

Vad kan då vara problem med könsobalans? Ett problem är att folkmord på kvinnor är dåligt. Att systematiskt förvägra flickor näring för att minska deras överlevnadschanser, eller att systematiskt och selektivt abortera flickfoster, måste rimligen ses som patriarkatets ultimata manifestation.

Ett annat problem som uppstår är det sk. bare branches-problemet. Då det i många samhällen i varierande grad är kotym att kvinnan gitter sig uppåt i status, blir en hel drös med lågstatus-män över. Dessa får inte bilda familj, och den korta versionen är att de riskerar att förvandlas till våldsverkande nihilister med mycket lite att leva för. More men, more crime.

Stora grupper av ensamma lågstatus-hanar riskerar givetvis även (enligt Antropofagis tidigare genomgångar om partiers väljarsammansättning) att öka stödet för extremistiska och rasistiska partier såsom EXEMPELVIS (obs, ironiska versaler) Sverigedemokraterna. Det, för att tala politikerspråk, är knappast bra för Sverige (/Kina/Världen/Annan valfri geografisk avgränsning).

***

Så slutligen till det heteronormativa problemet. Är är ingen hemlighet att flertalet människor är merparten heterosexuella. Att hinta om detta faktum kan väl knappast betraktas som övermaga. Nä, kära relativist, lite empiri på gröten nästa gång tack.