Sekretariatet för genusforskning tycker att det är orättvist att genusforskning anklagas för att vara ovetenskapligt. De menar att vissa andra teorier, såsom strängteorin inom fysiken, inte behövser utstå motsvarande spe. Exemplet är ytterst illa valt.
***
"[v]arför blir just genusforskningen kritiserad och påhoppad för att vara ideologisk på ledarsidor? Varför finns det ingen offentlig debatt där ledarskribenter, utan några som helst meriter inom den akademiska disciplinen fysik, ifrågasätter och kritiserar strängteori? Hur kan skribenter påstå att de granskar ett vetenskapligt fält utan att ens känna till de basala grunderna för genusforskningsfältet, eller för vetenskapliga fält över huvud taget?
Svaret är uppenbart: genusforskningsfältet är ett maktkritiskt fält. Det utmanar föreställningar om vad som har upplevts och fortfarande upplevs som sant och rätt. Vad som alltid har setts som neutralt, det vill säga till exempel att vita, heterosexuella män ska ha företräde till makt och tolkningar av världen, synliggörs och ifrågasätts i genusforskning. Denna kritik av den rådande ordningen kan förstås upplevas som provocerande och farlig för den vars makt ifrågasätts. Inte minst från den växande högerpopulistiska rörelsen som just nu är stark i Europa."
Svaret är uppenbart: genusforskningsfältet är ett maktkritiskt fält. Det utmanar föreställningar om vad som har upplevts och fortfarande upplevs som sant och rätt. Vad som alltid har setts som neutralt, det vill säga till exempel att vita, heterosexuella män ska ha företräde till makt och tolkningar av världen, synliggörs och ifrågasätts i genusforskning. Denna kritik av den rådande ordningen kan förstås upplevas som provocerande och farlig för den vars makt ifrågasätts. Inte minst från den växande högerpopulistiska rörelsen som just nu är stark i Europa."
***
Strängteori är en teoretisk-fysisk modell som postulerar att världens minsta beståndsdelar är vibrerande strängar. John Harnad skriver följande i en recension av Lee Smolin's The Trouble With Physics: The Rise of String Theory, the Fall of a Science, and What Comes Next (2007):
"Nearly as much of this book is devoted to the sociology of science -- more specifically, the String Theory community -- as to science itself.
[...]
It is hard to disagree with the general socio-academic critiques, but many are far from unique to this particular field; in fact, they are rather commonplace within the broader academic community: the pressures upon young researchers to fit into an already established 'niche,' the lack of incentive or reward for independent thought, the tendency towards 'tribalism' and 'group thought,' the tendency by more senior scientists, who can provide or deny opportunities to younger researchers, to judge the merits of candidates by how well they agree with their own Outlook and interests, etc.
To these general sociological critiques, Smolin adds some that are more specific to the String Theory community. This is an exceptional one, both in the incomparable ambitiousness of its scientific agenda and, according to the author, its particular susceptibility to the 'group thought' phenomenon. Apart from this, many would agree that String Theory suffers from a central defect that sets it apart from nearly all other scientific pursuits: it is unable as yet to provide anything that may be subjected to the test of experimental verification, beyond what is already adequately provided by more conventional frameworks, such as the 'Standard Model.' From the viewpoint of the Scientific Method this is anathema, putting the subject into a difficult position to defend. Is it really physics, or just mathematical conjecture that is too incomplete to stand up as a physical theory?" (Antropifagis fetstil.)
Jaha. Man undrar varför genusvetarna känner igen sig i just strängteori... Eller nä. Man undrar inte.
Vetenskap och Forskning skriver om strängteorin (utifrån nämnda Smolin samt ett ytterligare verk på temat):
"Ett spår som i början ett fåtal pionjärer (bl.a. Green och Schwartz) körde in på kom att kallas strängteori, därför att elementarpartiklar enligt detta synsätt inte längre uppfattades som punkter utan som små trådar eller strängar. På grund av en del teoretiska framsteg drog denna teori till sig allt fler fysiker och blev allt mera dominerade i den grupp av teoretiska fysiker som hade sina rötter i elementarpartikelfysiken. Strängteori har nu länge varit den ledande typen av teori för verkligt fundamental fysik. Efter att strängteorin inkorporerat en matematisk teknikalitet som kallas supersymmetri talade man om supersträngteori. En lockande aspekt var att gravitationen eventuellt kunde beräknas problemfritt inom teorin. Med tiden blev strängteorin så dominerade att endast teoretiska fysiker som var framstående inom området kunde räkna med karriär vid de bättre universiteten. Teorin karaktäriseras snarare av att vara tekniskt krävande än av begreppsmässigt djup. Teoretiska begrepp som extra dimensioner, avancerade matematiska symmetrier, kvantfält, krökta rum och topologi är alla med.
År 2005 var världsfysikåret, till minne av de enorma framsteg som Einstein publicerade hundra år tidigare. Kanske kommer 2006 att bli ihågkommet som året då strängteorin föll från sin piedestal. I varje fall var det året då två välskrivna, vältaliga och angelägna böcker kom ut som påpekade att 'kejsaren har inga kläder'. Strängteorin gör inga förutsägelser som kan testas experimentellt. Man kan inte beräkna någon av de många konstanterna i standardmodellen med hjälp av strängteorin. I stället har teorin utvecklats till att vara ett gigantiskt landskap av teorier och det hävdas på allvar, åtminstone av en del strängteoretiker, att universum kunde lyda vilken som helst av dessa; eller kanske att det finns ett universum för varje strängteori och att vi råkar befinna oss i ett universum där intelligent liv råkar kunna uppkomma. Detta kallas att åberopa den 'antropiska principen' och är en gammal idé, men den har aldrig varit rumsren inom fysiken eftersom de inte kan verifieras observationellt. Den antropiska principen är i bästa fall bra metafysik."
***
Men okej. Sekretariatet tycker faktiskt att det ska vara "ledarskribenter" som tycker till om strängteori - inte någon intern, akademisk debatt, tack! Så låt oss titta på mer pop-vetenskapliga källor, då.
"Det är få hypoteser i vetenskapen som har fått så lite direkt stöd och så stor spridning. Strängkosmologerna försöker skapa denna allomfattande teori, och när de inte kan hitta en entydig lösning, då säger de: Ja, alla dessa lösningar finns samtidigt. Det kanske är sant, men det sänker den vetenskapliga ambitionsnivån, särskilt när man liksom i efterhand hänger upp universums speciella drag på vår egen existens. Jag tycker att man ger upp för tidigt; man har inte tålamod att vänta. Det kanske kan ta 500 år eller så, men då finns möjligheten att vi vet, i stället för att drömma."
Forbes berättar om why stringtheory is not even science, och Scientific American om varför string theory is not even wrong. Är detta "ledaskribent" nog för er, kära sekretariat?
***
Vad gäller själva sakfrågan om strängteori känner sig Antropofagi osäker. Desto lättare är det att identifiera hålen i genusvetenskapen: Den förutsätter en dualistisk ontologi, och priviligierar godtyckligt vald hypotes; den vill blunda för forskningsresultat; den är mer "karriär" än epistomologi; den har svårt med statistiska utsagor och det strukturella felslutet; den psykologiserar hellre än diskuterar sakfrågor; den är offer för självamplifierande confirmation bias; och den vill svartmåla motståndare.
I debattartikeln i DN ger sekretariatet även prov på att man inte förstår att reversed stupidity is not intelligence. Det är liksom inte ett vattentätt argument att den överlevande onda polska tvillingen också stör sig på genusvetenskapen. Stalin tyckte att 2+2=4, vilket det ändå är.
***
Debattens vågor bör fortsätta gå höga kring genusvetenskapens läckande skuta, såsom är fallet också med strängteorin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar