(Relaterat: Klimatskam och köttäckel.)
Att det ändå kommer få märkbar påverkan att folk känner obehag och äckel inför att flyga. Eller i alla fall, att det är sättet att överhuvudtaget få någon påverkan på politiken.
Nu ska ju regeringen (vad fan den nu är sammansatt av) jobba för tåg till Europa och lite sånna grejer, uppenbarligen som fjäsk för hipster-väljargrupper och Björn Wiman.
Alltså, detta norm-makande är inte det lätta sättet - eller i alla fall inte det rationella sättet - att lösa komplexa koordinationsproblem, och problemet kvarstår att metafysiska heuristics kristalliserar sig olika för olika (dvs. alla kommer inte koordinerat känna klimatskam). Klimatskammen kommer inte omfatta alla människor i Sverige - än mindre i världen. Och framförallt är klimatskam inte så effektiv för att bemöta de underligga stora emissions-anledningarna som tung industri och energiproduktion, som inte har tydliga direkta överblickbara samband med konsumtionsval och -mönster. Problemen här kommer fortfarande inte lösas med klimatskam.
Men - det är ändå uppenbart att Instagram-generationerna bedriver politisk diskurs enbart på ett känslomässigt plan. Kultursides-moralism verkar vara en kanal in i policy-makarnas hjärtan. Det jag menar är att politiker idag är optimerade för opinionsvindarnas kast, inte för systematisk samhällsbyggnad. En kombination av outsourcing av makt från nationella regeringar (internationellt kapital och globala koncerner, race to the bottom avseende finansbransch och laissez faire, globaliserade interdepententa system, överstatliga regulationer och gränsöverskridande external costs) begränsar (självvalt?) i viss mån politisk debatt till GAL-TAN-skalan. OCH DÅ ÄR DET INSTAGRAM-KÄNSLO-DISKURS SOM DET HANDLAR OM!
Så, poängen: Jag har kanske underskattat hur nödvändigt det är att gå via crystallized metaphysical heuristics för att överhuvudtaget få ett gensvar från den opinions-optimerande politiker-klassen, som med sina tre Janus-ansikten springer fradgande genom medielandskapet, likt Rasputin skjuten i bröstet ropandes sin mördares namn: "Felix, Felix!" Eller, om man är en svensk politiker: "Identitet! Svensk kultur! Ekologisk mat! Spotify! Sociala innovationer! Wir schaffen das! (men nästa dag): Vi har nått vår gräns!"
Det betyder inte att jag tror att känsloargumenten faktiskt kommer att lösa problemen på något hållbart sätt. Vi måste fortfarande ställa om hur masugnarna eldas, och hur bränslecellerna framställs. Det finns ju också uppenbara down sides med crystallized metaphysical heuristics: Kommer vi inte kunna äta odlat kött om klimatavtrycket är noll? Kommer vi inte kunna flyga på biobränsle?
Men, om politiken och diskursen nu är ett jätte-bebis-monster direkt ur Baba Yagas barnkammare (千と千尋の神隠し - Sen to Chihiro no kamikakushi - 'Sens och Chihiros bergtagning' - Spirited Away - Hayao Miyazaki>Thomas Mann) så måste vi kanske jollra som fåniga småbarnsföräldrar för att få den att dregel-krypa åt rätt håll. Måste vi kanske vyssja den när den skriker. Klappa den på rumpan tills den rapar, efter att ha diat valurnornas söta spenar.
Jag tror inte det. Men det verkar vara det enda som händer just nu, så jag hoppas.
(Men, givetvis i första hand på fusion.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar