***
Ekar, med sin höga ålder och sitt hårda virke, bär nationers minnen. Raka, stolta furor bär hela ekonomier, och deras krokigare fränder ramar in hela sagoskatter. Granars djupa grönska låter sig slukas av sinnen; sväller upp och slukar dem inifrån. Björkar är karaktäristiska och kan tappas på sav. Aspar lånar sig till medicinskt bruk.
Den snabbväxande pilen släpar ironiskt nog sina tentakler i en loj å, och vaggar oss till sömns i strandkanten. Almens kropp blir till nyttiga, bestående konstruktioner, och dess frön går att äta. Den buskväxande häggen ger oss, tillsammans med kaprifol, det enda lilla fragment av tropisk djungel som vi svenskar alls kan hoppas på.
Magnolian såg dinosaurierna leva och dö, och dess blomblad är som passionens pannkakor. Till och med rönnen, oxelns nära släkting, lyser klarröd som en bordellampa.
Men, oxeln! I forna dagar känt som Fisbärsträdet - man åt dess visserligen ogiftiga bär endast i nödfall och med gasbildning som följd. (Linné skrev att "bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder.") De fallna bärens höstgegga är destillerad förruttnelse - och då inte ljuv, ångande, mystist svamp-höst-förrutnelse, utan blott skabb och klet och slafs. Oxelns bär är den helt oromantiska förruttnelsen. Den alldagliga, som du halkar i, som gör skånska kvinnor till Sveriges sämst mående. En regna-hela-vintern-förruttnelse.
Oxeln är, vid ett första hastigt påseende, påfallande ful. Barken är generisk, över gränsen till tråkig, utan tallbarkens grova flagnad, aspens släta lenhet, eller björkens grafiska mönster. Bären är lätt diarréfärgade. Men det är bladen som ger en känsla av att pedofiler och missbrukare dväljs i buskarna. De är mörkgröna - inte alls djupgröna och lugnande som gran eller mossa, utan mer åt det blågröna hållet, utan att fördenskull nå fram till den i vissa sammanhang gångbara turkosa eller buteljgröna nyansen. Oxelns grönska är syntetisk, vilket förstärks av det vaxartade yta. Oxelns blad är som gjorda för att smittsam sädesvätska och hepatitbärande kanylsaft enkelt ska kunna torkas bort från folkhemmets undersida.
Oxeln drar också till sig opportunistiska kråkfåglar. Men icke ges dessa briljanta aves av släktet Corvidae en chans att faktiskt briljera med sin kreativitet och intelligens. Nej, oxeln bjuder ut sig utan motprestation - den är naturens skräpmatsrestaurang, där annars intressanta djur ses engagera sig i ett bittert och bulimiskt frosseri. Och, ärligt talat - det är kajorna som mestadels frekventerar oxeln. Bajsande, skränande kajor, som bara drivs djupare in i barbariet av oxelns slappa håvor.
Där eken kan vara nationalstatens bärande ryggrad - i båtbyggeriet liksom i symboliken - är oxeln mer nationell. Oxeln är en sverigeväns matvanor. Den är den lokala invandrarens kebabpizza med bernaisås - unik för Sverige, men utan klass, och egentligen bara en bastard till blandning mellan de äkta raserna vitoxel och rönn. Oxeln faller mellan de paradigmatiska stolarna - en nationell särart, men en som man skäms över. En smutsig skymf mot fosterlandet, men också en provinsiell uppfinning i den inskränkta rabatten Svea.
Oxeln är smutsig - snuskig! - men inte erotisk. Vi har sett hur magnolian och rönnen kan väcka lusten inom oss med sina associativa smyckningar och färger. De krokiga tallarnas taktila väsen kan få oss att vilja knulla själva Moder Jord, medan granskogarnas skugga ber oss att födas baklänges ner i hennes fuktiga mylla till fitta. (Jämför fornsvenskans fitja, dvs. "våt ängsmark", "strandäng".) Oxelns billiga förruttnelse är snarast all syfilis du alls kan få, men utan varken den kärlek eller den sensuella njutning som du trodde att du betalade för med din oskuld och hälsa.
Att oxeln ändå planteras flitigt i vissa miljöer beror på att den "tål blåst och salta vindar". Du kan således se den förfula skärgårdsöar. Precis som incest, infanticid och fattigdom.
***
Så, det kan tyckas märkligt att Mästaren påträffades under just en oxel. Men, det var en vacker oxel.
Den var ovanligt bred. Om det gyllene snittet finns, så fanns det i denna oxel. Dess stam var som tre fjärdedelar av en typisk låglandskossa. Det gjorde den värdig och balanserad. Kronan var ovanligt tät, och föreföll betad som i en rak linje parallell med marken. Proportionen mellan mark och krona å ena sidan, och stammens bredd å andra sidan, förhöll sig tillsynes strikt till sectio aurea, så att om vi betecknar avståndet mellan mark och krona a, och stammens bredd b, gällde att a + b dividerat med a var lika med a dividerat med b. På motsvarande sätt förhöll sig kronans bredd till nämnda värden - jag menar då undersidan av kronan, det vill säga den linje jag just beskrivit som tillsynes betad parallellt med marken under - men märk väl att själva den totala kronans volym hade en förskjuten tyngdpunkt som - jag svär! - likaledes motsvarade den gyllene proportionens ekvation.
Aftonsolen belyste oxeln från sidan, vilket gav dess bark ett romantiskt skimmer som vi annars inte vant oss vid att se hos Sorbus intermedia. Som vi vet är det starka dagsljusets baksidan den frånstötande kontrastverkan som uppstår när starkt belysta ytor kontrasteras mot tydligt avgränsade skuggor. I aftonljusets mjukare belysning - som ju beror på att ljuset måste färdas på snedden igenom atmosfären, och därför studsar runt desto mer i allsköns atmosfäriska gaser - övergår ljusa fält till skuggade dito helt obemärkt. Vi slipper kontrasterna, och vi upplever en vackrare och mer harmonisk bild.
Alla dessa faktorer samspelade för att skänka oxeln dess överraskande skönhet. Men, mina bara fötter i det svala gräset gav också en sensuella dimension till upplevelsen. I homunculus - hjärnans atlas över den egna kroppen - är fötterna placerade till förvillelsen nära könsorganen, vilket sannolikt förklarar varför stimulans av de förra kan speglas som en stimulans av de senare. (Detta har anförts som möjlig förklaring till varför fotfetischer är så vanligt förekommande.) Jag blev kort sagt sexuellt upphetsad av det vackert belysta trädet och dess perfekta proportioner.
Jag skred fram mot trädet, så värdigt jag kunde, och satte mig ner bredvid Mästaren. Trädets stam mot min rygg. Bäckenet i vinkel mot stammen. Grönsångarens runda kulsprutesång, och koltrastens dialektala fuga. Det kan låta överdrivet, men faktum är att två hägrar flög över oss i maklig takt, likt mäktiga pterodaktyler.
Mästaren talade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar