Antropofagi

fredag 1 maj 2020

Furstar och virus

"Konung Ludvig kom till Italien på de maktlystna venetianarnas önskan och venetianarna väntade att de skulle få halva Lombardiet i belöning av honom. Jag vill inte tadla den ståndpunkt konungen intog, ty då han ville försöka få fotfäste i Italien och då han inte hade några vänner i landet utan tvärtom alla portar var stängda för honom på grund av hans föregångares, Karl VII:s, uppträdande, tvingades han att ta dem han fick till bundsförvanter. Denna välöverlagda handling hade lyckats för honom om han i övrigt inte hade gjort några misstag. När konungen alltså hade erövrat Lombardiet återvann fransmännen genast det goda anseende som de hade förlorat under Karl VIII - Genua gav sig, florentinarna blev konungens bundsförvanter, markisen av Mantua, hertigen av Ferrara, Bentivogli, härskarinnan av Furlì, härskarna över Faenza, Pesaro, Rimini, Camerino, Piombini, Lucca, Pisa och Siena - alla kom de konungen till mötes för att erbjuda honom sin vänskap. Venetianarna fick orsak att betänka dumdristigheten i sitt handlingssätt - för att tillskansa sig två städer i Lombardiet hade de gjort konungen av Frankrike till herre över två tredjedelar av riket."
Men, konung Ludvig slarvade bort sin goda hand, i korthet genom att begå sex fel:
"[H]an tillintetgjorde de svagare makterna, han gjorde en mäktig italiensk stat [nämligen den italienska kyrkostaten och påven Alexander VI] ännu mäktigare, han tillkallade en utländsk stormakt [Spanien], han bosatte sig inte i Italien och han grundade inga kolonier. Men de misstagen hade dock inte skadat honom under hans levnad om han inte begått det sjätte felet - att beröva venetianarna deras makt. Ty om han inte hade gjort Kyrkan så mäktig och inte hade kallat in den spanska konungen till Italien hade det varit mycket klokt och också nödvändigt att försvaga venetianarna, men då han istället i båda fallen gjorde tvärtom, borde han aldrig ha tillåtit att venetianarna bringades på fall. Ty om venetianarna hade varit mäktiga hade de alltid avhållit de andra från att anfalla Lombardiet, därför att de inte hade tillåtet ett anfall, som inte hade gjort dem själva till härskare där, och de andra hade aldrig velat beröva fransmännen Lombardiet för att ge det åt venetianarna, och det hade inte heller varit någon idé för dem att strida mot både venetianare och fransmän. Om någon påstår att konung Ludvig avträdde Romagna till [påven] Alexander och konungariket Neapel till Spanien för att undvika krig, svarar jag med de ovan anförda skälen att man aldrig bör låta missförhållanden fortgå för att undvika krig, ty krig kan du inte undvika och det är till ditt eget förfång om du skjuter upp det.
[...]
Av detta kan man dra en slutsats, vilken sällan eller aldrig slår fel, nämligen att den bringas på fall som är orsak till att någon annan blir mäktig, ty en furstes makt att göra en annan furste mäktig har antingen förorsakats av hans skicklighet eller styrka och både det ena och det andra gör honom misstänkt i den furstes ögon som han gjort mäktig."
***

Niccoló Machiavelli var varken den förste eller sista "statsvetare" att försöka dra allmängiltiga slutsatser om världens och politikens beskaffenhet. Fursten ger oss exempelvis, bland annat i och med de ovanstående citaten, generella regler för hur en furste kan vinna, bibehålla eller förlora sammansatta furstendömen, till skillnad från exempelvis arvfurstendömen. (De senare är mycket lättare - tydligen är det bara att respektera traditionen så får man folkets kärlek.)

Formuleringar såsom "en slutsats, vilken sällan eller aldrig slår fel", öppnar emellertid för att det inte är naturlagar vi pratar om. Den sentida läsaren kan dessutom göra jämförelser som kastar skuggor av tvivel över vissa av Machiavellis rekommendationer. Att det alltid skulle vara "till ditt eget förfång om du skjuter upp [krig]", är enligt vissa historiker en tanke som bidrog till Första Världskrigets utbrott. Dan Carlin resonerar i sin podd Hardcore History om de olika förutsättningar som konspirerade för att sätta igång det diplomatiskt riggade krigsmaskineri som manifesterades i och med Word War One.

Måhända att Kejsar Wilhelm var en inavlad idiot som inte förmådde manövrera geniet Bismarcks komplicerade system av mellanstatliga relationer. Men det fanns även en incitamentsstruktur på plats för att driva utvecklingen mot krigsutbrottets brant. I och med en explosionsartad teknologisk utveckling blev varje generation av militärteknologi och krigsmateriell snabbt utdaterad - den överlägset mest påkostade flottan någonsin var året därefter en samling gistna barkbåtar i förhållande till de nya pansarskeppen. Alla kapprustade, men alla såg också gårdagens investeringar gå om intet, oanvända. Samtidigt skedde en explosionsartad demografisk utveckling i framförallt Tyskland, vilket fick tyskarna att känna sig oövervinneliga, medan frans- och engelsmän istället såg Tyskland som en underlägsen spelare vars extrapolerade kurva dock bjöd på omvända roller någonstans inte alltför långt in i framtiden. Detta och mycket annat fick samtliga att simultant slutleda att det vore till deras eget förfång att skjuta upp krig. Med tanke på krigets förlopp, kostnader och utgång är det inte vidare vågat att påstå att alla hade fel samtidigt.

Statsvetenskapen bjuder på mången annan generell lag, som omkullkastas antingen av historiens utveckling eller av en närmare granskning av fakta. The resource curse - att naturresurser förhindrar demokrati - är svår att förklara för norrmännen. Robert A. Dahls modernization theory of democracy är svår att förklara för kineserna.

Mången statsvetenskaplig artikel konkluderar att kontext är avgörande - att ingen generell teori är bra på att beskriva ett specifikt fall, eftersom undantagen är så många. Går man in på djupet tappar generaliseringarna både sin förklaringskraft och sin tjusning.

Med detta icke sagt att det inte finns en Sanning. En modell är bättre än en annan, inte minst sett till nytta i termer av förmågan att ställa korrekta prediktioner. Men modellen är inte sanningen. Den är bara mer eller mindre fel, i ett eller annat avseende.

***

Venetianarna ville gärna ha Lombardiet av konung Ludvig. Våren 2020 är denna italienska region något mindre populär. Känd för att vara en motor i den globala corona-pandemin, och känd för att tidigt uppvisa höga covid 19-dödstal, har turistnäringen i Lombardiet sannolikt sett bättre dagar. Innan svenska dödstal seglade upp till rekordhöga nivåer fanns det fromma förhoppningar om att Covid-slakten i Lombardiet kunde förklaras av, exempelvis, kindpussar och trökig folkhälsa.

Inte skulle väl det i utgångsläget socialt distanserade Sverige, med så jävla FITTA invånare, behöva se en så hög dödlighet som den de generationsboende, kolhydratstinna, rökande spaggarna dragit över sig själva i och med sitt ruttna medelhavsleverna? (Hey, vänta, vad händer med medelhavskosten och dess hälsobefrämjande egenskaper? Oh well.) Så sitter vi där idag, med 260 döda per million invånare.

Men den kognitiva dissonansen ger sig inte. Istället zoomar den in på den egna befolkningen. Visst är det fettona som dör? De gamla? Kol-tanterna? Astmatikerna? Inga normala människor. Inte Just Jag.

Så dör en 22-årig, sportig kille i Bredäng. Och ett gäng golfbrända hälsogubbar nyss fyllda femtio. Nå, givetvis är sannolikheten att avlida i covid högre om du är överviktig, gammal, astmatisk, kol-sjuk och kanske dessutom rökare. Allt detta är sant. Men, för den friske, unge renlevnadsmänniska som ändå, till undantagsfall, ändå dör, är sannolikheter föga tröst. Vilket den svenska folksjälen borde minnas, med tanke på att det roligaste och klokaste man någonsin hört talas om är Tage Danielssons sannolikhetsmonolog.

Risk för att avlida om du faktiskt infekteras av viruset är en del av sannolikhetsspelet. Risken för att faktiskt infekteras är en annan del. R0 för corona brukar sägas vara mellan 2 och 4. Det innebär att en smittad person i genomsnitt smittar 2-4 ytterligare personer. Jag skrev:
"Om vi beräknar R (reproduction rate, hur snabbt viruset sprider sig) som tiden viruset smittar ("Duration")*tillfällen för överföring ("Opportunity")*sannolikhet för överföring ("Transmission probability")*mottaglighet i befolkningen ("Susceptibility")=R, så har vi den sk. D*O*T*S-modellen. Eftersom det föreligger en multiplikatoreffekt (dvs. eftersom vi multiplicerar de här faktorerna), så kan det hända en hel del med R om vi lyckas skruva ner vilken som helst av variablerna."
Vi inser genast att R0 är kontextberoende. Vi kan skruva på O, Opportunity, genom att bete oss på olika sätt som ökar eller minskar virusets möjlighet att spridas till andra människokroppar. S, Susceptibility, varierar över tid i och med att människor utvecklar antikroppar eller dör bort ur populationen. Om vi äter med händerna ur samma gryta kommer O att påverkas på ett visst sätt. Om vi slutar med detta kommer det att sjunka. Om vi kindpussas kommer O var högre i genomsnitt än om vi inte kindpussas, allt annat lika. Yasri Khan kommer smittas mera sällan än Stefan Löfven.

Det hymlas lite med det här i Sverige. Inte i förhållande till Italienarna, men i förhållande till svenska invandrargrupper som drabbats oproportionerligt hårt av corona-pandemin. "Socioekonomiska faktorer" får som vanligt vara tjäna till att inte bara beskriva socioekonomiska faktorer, utan även att vara täckmantel till exempelvis kulturella faktorer som samvarierar med socioekonomi. En dansk-somalisk kompis, ej hämmad av samma nomenklatur, sa dock sanningen utan att blinka.

"Mahmud":
"Men det er en slem sygdom - et familiemedlen døde i går i Sverige [...]"
Antropofagi:
"Ledsen att höra! Det verkar vara oproportionerligt många svensk-somalier som har drabbats, tyvärr [...]"
"Mahmud":
"Tak bro. Det er rigtigt - det skyldes dels kultur och familiesammenkomst."
Poängen: R0 är kontextberoende, eftersom O och S är kontextberoende. Vad D och T än råkar vara för ett givet virus.

***

Låt oss bortse från kvantfysiken, Schrödinger, och huruvida svarta hål förstör information (eller om den strålas ut igen som Hawkingstrålning). (Ack, metafysikenO denna!) På en lite mer vardaglig nivå vill jag mena att: En sannolikhet handlar inte om världen och dess tillstånd. En sannolikhet beskriver kunskapen om världen och dess tillstånd.

En läsare menade att följande korta stycke text på något vis var kärnfullt, så jag håller fast vi det:
"Jag har kommit att betrakta verkligheten som en strikt deterministisk historia. Ett robust och orubbligt nät av orsak och verkan. Boken är redan skriven, men framtiden är okänd, oläst och oläsbar som ett osprättat romanuppslag."
Så, om du tror att en elefant ska dyka upp på nästa sida, så är det inte så att denna händelse egentligen har sannolikhet - till exempel - 0.5. Det händer eller händer icke. Men, du kanske tror att det kommer att hända, med en konfidens av 0.5. Av ett större antal likvärdiga bedömningar förväntar du dig att ha rätt i hälften av fallen. Typ.

Sannolikheten för att dö av covid-19 är högre om du är överviktig och gammal. Men, egentligen är det inte så. Egentligen kommer du att dö eller ej. Det är bara så att döden kommer att vara det givna utfallet oftare, för människor som är överviktiga.

Den unga, friska, sportiga jäveln som ändå dör av covid är förvånad för att detta händer sällan. Men, det är inte otur. Det är lika determinerat som alla de gamla tjockisar som i vanliga fall stryker med. Vi blev alltså bara mer förvånade.

***

Verkligheten är på ett visst, exakt sätt. Våra modeller - våra kategorier - existerar oberoende av verkligheten. Men, inte indirekt - de selekteras för att vara funktionella givet verkligheten. Så, en modell som ofta ger oss felaktiga prediktioner, är en modell som vi kommer att förkasta. (Detta bortsett från diskussionen om "nyttiga lögner", eller vad vi ska kalla det; när felaktiga uppfattningar ger nyttor som gör dem livskraftiga. Mer om det en annan gång, eller i ett tiotal tidigare blogginlägg som jag inte pallar länka till just nu.)

Låt oss anta att verkligheten består av femtio knorpar. Fyrtio av knorparna rullar sidledes. Varje knorp är på ett visst sätt, men det är mer korrekt att säga att knorpar rullar sidledes än att säga att knorpar inte rullar sidledes. Ännu mer korrekt är att säga att sannolikheten för att en knorp ska rulla sidledes är 0.8. Detta är mer korrekt för att det beskriver att vi bara förväntar oss att träffa på en avvikande knorp vid en av fem observationer. Men, för en given knorp är det inte precis rätt eller fel. En knorp rullar sidledes, eller ej. En knorp har inte precis någon egen sannolikhet. Sannolikheten har att göra med att vi inte vet vilken knorp vi kommer att observera.

Kände vi verklighetens beskaffenhet i varje detalj, skulle vi inte ha någon nytta av sannolikheter. En allmängiltig modell är ingenting värd, eftersom vi bara helt enkelt vet hur världen är. Men, det vet vi inte. Så fort vi vill kunna zooma ut från verkligheten och klumpa ihop avgränsade delar av den till storheter som vi vill kunna göra förutsägelser om, så kommer vi att ha nytta av sannolikheter.

Ju mer vi zoomar ut, desto längre bort från verklighetens beskaffenhet hamnar vi givetvis. Det är därför statsvetenskapliga teorier ofta inte tål en jämförelse med detaljerna. De kan vara bra ändå, om det hjälper oss att sammanfatta delar av världen, men de tenderar att ha fel, vara irrelevanta givet att andra påverkansfaktorer, eller tappa i relevans när världen förändras och försätts i nya tillstånd.

En teori är bra när den är ett fungerande verktyg för att hantera verkligheten. Det är därför som "ad hoc-mässigt" inte är en komplimang för en teori. Om en statsvetenskaplig teoribildning anser sig vara på det hela taget korrekt, men hör vi att "alltså, just Kenya har ju ett otypiskt flerpartisystem, och just Tanzania har ju en otypisk socialistisk enighetsideologi, och just Sydafrikas regnbågskoalition är ju unik så att...", så känner vi samtidigt hur vårt förtroende för den givna teorin smulas sönder. Vi vill ha korrekta prediktioner, inte ursäkter.

Samtidigt: Det har betydelse om alla äter ur samma gryta, med injera istället för med bestick. Det har betydelse om en större del av befolkningen är överviktig, eller gammal, eller röker.

Generaliseringar är mer eller mindre giltiga. När analyserna sker i realtid, som är fallet med corona-pandemin, så generaliserar vi hej vilt utifrån varenda liten korrelation vi tycker oss ana. Nä, Sverige kommer inte bli som Italien. Nä, Singapore har stoppat smittspridningen. Nä, äldre kommer inte drabbas i Sverige. Nä, Japan klarar sig fint. Nä, nä, nä. Ty nej, nej, nej. När empirin så småningom trillar in får vi ofta anledning att ompröva våra uppfattningar.

***

Det här handlar inte om varken corona eller italienska statsstaters realpolitik. Min poäng är tristare än så. Min poäng, sammanfattningsvis:

Jag anser i det nuvarande att sannolikhet kan ses som ett mått på grad av generalisering, där baslinjen är verkligheten o-generaliserad (den minsta beståndsdelen är exakt på ett visst sätt), och där vi backar bakåt från verkligheten och sammanfattar delar av den till generella kategorier som är mer eller mindre korrekta givet varje enskild konstituerande del. Så, ju längre bakåt vi backar, desto mer off kommer vår generalisering generellt sett att vara.

Detta är en ontologisk-epistemologisk analys som sker i realtid, i och med att mitt liv och min inlevelse fortskrider enligt nån sorts rums-tidslig axel. Jag kan få anledning att ompröva min uppfattning när ytterligare empiri trillar in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar