Komposten

(Relaterat: Äggskalet.)

Det finns en viss poetik i kullagrens och rasslande och truckarnas gnisslande. Med den enkla men medryckande rytmen av markbeläggningsfogarna som en bakomliggande puls, är det som att ett notblad har fallit ur kroppens patetiska lilla partitut och fångats av en blind, självspelande automata av kausala samband. Verklighetens spretande turingtestar gör mig vanligen till panpsykist. Men skit i det.

Jag svävar över cykelbanan och jag tänker:

Den allomfattande världssjälsliga värmekroppen ska aldrig vika hädan för tentakler av kylslagen höstluft. Gröndignet aldrig bli till sprött rött.

Jag älskar värmen för den svullar ner allt. Vulgariteten transpirerar genom äggskalsporerna på människorna. En sexig mamma med feta pattar och bruna innanlår sitter vid fontänen och skrevar, svett mellan brösten, glasskletiga barn som skulle glida ur hennes grepp såsom hala tvålar om hon försökte krama dem. Hebefilernas horiga ögonsnask positionerar sig så nitiskt i rummet, att de framstår som mytologiska väsen straight out of terra incognita, väsen med bara en enda sida, där både rumpa och bröst alltid är framåt/utåt, och alltid samtidigt speglade, utsända, återspeglade och återutsända i en infinit regress via telefonernas massförströelsevapen. (För den med kulturella referenser av en typ som jag kan respektera, är tonårstjejer lite som liken av monster i Marathon Infinity - de roterar så att säga alltid relativt betraktaren på ett sätt som ger intrycket av att de bara har en enda yta.)

Men ärligt talat intresserar mig inte kvinnorna. Inte som individer. Jag speglar mig i deras kåtslagna blickar och inhalerar den unkna utblåsluften från deras svampiga sköten. (Det ska fan vara att skreva och ha hotpants, så att fittorna syns sitta halvöppna som särskoleelevers munnar.) Men den stimuli de erbjuder påverkar inte mitt beteende det ringaste. Jag ser svällande degar, penslade med svett, jäsande en eller annan avkomma. Daska upp på bakbordet och knulla med kaveln. Ingenting egentligen. Och porren är bara kokboksfotografi.

Men, när jag ser en man! Det kan vara en halväcklig, oväsentlig jävel, en patetisk pseudoman med självförtroendet nyss utfluget och med ett flyktigt syfte. Jag ska erkänna att jag kan imponeras av skäggets trimning eller byxbenets perfekta längd, men på det hela taget är signalvärdet ett nettominus. Den ruttna horungen som bryr sig om att tillfredsställa andra, den är smuts för mig. Jag byter av samma anledning själv aldrig tröja. Ändå ser jag honom som en enskild Man, distinkt från andra, svår att kategorisera. Mångbottnad bortom fortplantningens banala sfär. (Givetvis är det fortplantningen som driver honom, men som en bieffekt av hans ringa föräldrainvestering och prestigehierarkiska optimerande så kommer han troligen att åstadkomma helt orelaterade saker, varav vissa i genomsnitt kan betraktas som Framsteg eller Bakslag.)

Svävar vidare över torget och förbi fontänen och grönsakshandeln. På uteserveringen sitter sköna jävla crackbabies som växt upp och inte fått ett jobb. De jävlarna super stor stark - ja, det är fortfarande Falcon och diskmedel - som en tidig lunch. Deras uppgivna livsföring kan romantiseras, men genetiskt är de bara skräp och därför blott kuliss. Tandhälsan är också so-so. Kysser du en sån jävel sitter du där snart bredvid, med fimpen i ölen och all världens röta i tandköttet.

Korvkiosken i mitten på torget bemannas av en hijabklädd muslimkvinna. Det stör mig lite att hon hanterar fläsk så lättvindigt, men samtidigt gör det mig också sexuellt upphetsad. Fläsk i en muslims händer representerar, enligt min ringa freudianska mening, alltid analsex. Genom att hantera griskött signalerar muslimer att de är mottagliga för anal penetration. Därom borde vi kunna enas.

Vi har konstaterat att jag är Äggskal. Som sig bör måste skalkrosset komposteras, och det sker i den psykosociala komposten.

Jag ska vara övertydlig, när jag äter min korv. Det känns troligt att muslimkvinnan i kiosken burit korven i sitt rectum, och att jag nu deltar i en besynnerlig ritual, där grisens ande tränger igenom den religiösa övertygelsen. Det här är bara en av tusentals processer som fortgår i Komposten.

Det känns också som att pseudomannen är en persikokärna eller kanske ett kycklingben som vägrar låta sig organiskt uppgå i myllan. De mogna, pösande kvinnorna är kluster av maskar och larver som konsumerar allt organiskt material, för att cykliskt återföra näringen till jorden, för ny växtlighet att nyttja. Tonårsflickorna är halvmogna nymfer som kläckts men ännu inte tagit rollen som Ätare Av Äggskal och Återförare Av Näring Till Jorden.

Som skalkross är jag uppblandad och splittrad i komposten. Fragment av mig kommer att återfinnas i familjer i flera generationer, tills jag blandats ut till oigenkännlighet.

Jag skall betrakta det ovanstående som en viktig insikt.