Gästbloggaren, del 3

(Dagens gäst är en ung doktorand utan framtid. Doktoranden förplägar oss idag med ett stycke om samtidens samtidsanalyser.)

Hej kära läsare!

Låt mig börja med en smäll, eller i alla fall en hypotes: Övertron på att allting säger något om samtiden säger något om samtiden.

Minsta skärva populärkultur blir idag stoff till en analys av kulturen och av nuet. Ett exempel:

"Monstertrenden säger något om samtiden." En litteraturvetare hävdar (på vilken grund?) att dagens populärkulturella monstrum speglar teknikutvecklingen. Inget bestiarium för att klassificera olika varelser lutar sig litteraturvetaren mot. På ingen sätt mäter hon olika monstertypers varierande förekomst över tid. Bara rakt upp och ned hävdar.

Ett grundläggande drag i dessa populärkulturella samtidsspaningar är att upphovspersonerna i regel endast letar verifikationer. Fenomen som motsäger hypotesen beaktas helst icke. Råder en komplex situation där flera olika trender eller utvecklingslinjer samexisterar, då kvantifieras aldrig det spanade. Tre observationer räcker som bekant.

Ser vi många biografier i handeln, då drar nån den om individualismen. Ser vi mycket bröst på HBO, då är någon strax igång med en rant om den hypersexualiserade generation blablabla.

Vanligaste samtidsanalysen är i dagsläget sannolikt kopplat till mansrollen, som ska vara stadd i förändring. Typexemplet är snacket om den spornosexuelle mannen. (SR, DN.) DN skriver att denne man "tränar frenetiskt och är uppslukad av sport, porr och sig själv. Han håller hellre en selfiepinne i handen än en kvinna. Nu kommer den spornosexuella mannen – en ytlig revolution som går på djupet." På vilka data stöder sig analysen? Jo, på att diverse fotbollsspelare (Beckham, Ronaldo dy. m.fl.) rakar pungen. Samt på att arbetarklassen deltar i dokus-såpor.

Så vad säger då övertron på att allting säger något om samtiden om samtiden?

Svar A: En air av osäkerhet ligger likt Lützens dimma över generation Y till och med Z. Alienerade konsumister hasar omkring utan syfte, och söker desperat efter analytiska fyrbåk. Minsta gnista av förståelsen för deras kaotiska tillvaro blir en guldkalv för dem att tillbedja.

Svar B: Inte ett jävla skit.

(Tidigare gästbloggat på Antropofagi: Om nuet; om klasskrig; om klimatkatastrofen; om sci-fi; om kolonialismen; samt om pappa Jimmie)

Till och med borgarna...

Angående detta, detta, detta och detta (och detta), så detta.

Dvs, Peter W. på DN skriver:

"Svensk ekonomi visar sig nämligen från sin starkaste sida just nu. Jämfört med tredje kvartalet 2014 steg BNP med 3,9 procent, en siffra som överträffade prognosmakarnas förväntningar. Det är historiskt höga nivåer. Någon nationell undergång är för närvarande inte i sikte. Som jämförelse var motsvarande BNP-siffra i vårt grannland Finland –0,2 procent; på andra sidan Östersjön sjunker alltså ekonomin.

[...]

Den som läser SCB:s utförligare beskrivning av BNP-statistiken ser att uppgången är bred och omfattar såväl konsumtion och investeringar som export. Hushållens disponibla inkomster har ökat med hela 3,5 procent jämfört med 2014, rensat för inflation.

Arbetsmarknaden då? Också där ser det oväntat bra ut. I den senaste arbetskraftsundersökningen ökade sysselsättningen i oktober med 81 000 personer jämfört med året innan. Även andelen sysselsatta steg. Samtidigt sjönk arbetslösheten med 0,8 procentenheter till 6,7 procent.

[...]

Jämfört med för ett år sedan växte Sveriges BNP per capita med 2,8 procent tredje kvartalet 2015, också det en mycket god siffra. Det är ungefär 3 procentenheter bättre än Finland, som inte alls haft samma befolkningstillväxt som Sverige.

[...]

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling.

[...]

Vi växer för närvarande snabbt och är som land rikare än någonsin. Vår välståndsutveckling de senaste decennierna överträffar alla förväntningar. Statsskulden är låg i ett internationellt perspektiv.

Det finns, med varje rimligt mått mätt, resurser för att hantera också stora samhällsutmaningar."

Flyktingkrisen är ingen kris för Sverige – sånär som på grasserande rasism, havererande rödgrön moral, och den mest ensidiga mediarapporteringen sen kronprinsessans födelsedag. Och detta håller till och med borgarna på DN med om.

Blekhet, skygghet, afmagring, hysteri och fånighet

Antropofagi har tidigare förfasat sig över den utbredda oförmågan att skilja försvar från förklaring, sprungen ur den tvångsmässiga driften att ständigt moralisera. Antropofagi har även pekat på det bekväma i att betrakta ett beteende som patologiskt, för att sas. frånskriva sig det personliga ansvaret. Knarkdebatten hör också till detta lilla frågekluster – är knarkare förbrytare eller bara sjuka?

***

Lesswrong tar ett samlat grepp på diskussionen. Som utgångspunkt serveras vi tre olika perspektiv på fetma:

"Sandy is a morbidly obese woman looking for advice.

Her husband has no sympathy for her, and tells her she obviously needs to stop eating like a pig, and would it kill her to go to the gym once in a while? 

Her doctor tells her that obesity is primarily genetic, and recommends the diet pill orlistat and a consultation with a surgeon about gastric bypass.

Her sister tells her that obesity is a perfectly valid lifestyle choice, and that fat-ism, equivalent to racism, is society's way of keeping her down."

De olika personerna har även synpunkter på varandras synpunkter:

"Her husband accuses her doctor and sister of absolving her of personal responsibility with feel-good platitudes that in the end will only prevent her from getting the willpower she needs to start a real diet.

Her doctor accuses her husband of ignorance of the real causes of obesity and of the most effective treatments, and accuses her sister of legitimizing a dangerous health risk that could end with Sandy in hospital or even dead.

Her sister accuses her husband of being a jerk, and her doctor of trying to medicalize her behavior in order to turn it into a 'condition' that will keep her on pills for life and make lots of money for Big Pharma."

Grundproblematiken rör i vilken utsträckning Sandy bör tillskrivas ett personligt ansvar för sin fetma. En väsentlig aspekt blir genast sjukdomsbegreppet, då en sjuk person mer sällan brukar lastas för sitt tillstånd. Så, är fetma en sjukdom? Så småningom kommer skribenten fram till att en sjukdom kan sägas vara

"1. Something caused by the sorts of thing you study in biology: proteins, bacteria, ions, viruses, genes.

2. Something involuntary and completely immune to the operations of free will

3. Something rare; the vast majority of people don't have it

4. Something unpleasant; when you have it, you want to get rid of it

5. Something discrete; a graph would show two widely separate populations, one with the disease and one without, and not a normal distribution.

6. Something commonly treated with science-y interventions like chemicals and radiation."

Cancer är ett exempel på en sjukdom som uppfyller samtliga dessa  kriterier, vilket dock inte alla sjukdomar gör.

"Obesity arguably sort-of-satisfies criteria (1), (4), and (6), but it would be pretty hard to make a case for (2), (3), and (5).

So, is obesity really a disease? Well, is Pluto really a planet? Once we state that obesity satisfies some of the criteria but not others, it is meaningless to talk about an additional fact of whether it 'really deserves to be a disease' or not."

Lesswrong-posten fortsätter med att beskriva sjukdomsbegreppets hidden inference, som är själva diskussionens kärna:

"If something is a real disease, the patient deserves our sympathy and support; for example, cancer sufferers must universally be described as 'brave'. If it is not a real disease, people are more likely to get our condemnation.

[...]

And if something is a real disease, it is socially acceptable (maybe even mandated) to seek medical treatment for it. If it's not a disease, medical treatment gets derided as a 'quick fix' or an 'abdication of personal responsibility'."

Så ska vi fördöma eller sympatisera? Antropofagi har tidigare diskuterat deontologi vs. utilitarism, och här dyker de upp igen. Sammanfattningsvis vinner utilitarismen/konsekventialismen (i förlängningen marxismen/socialismen) över deontologin (i förlängningen liberalismen eller libertarianismen), eftersom utilitarismen inte behöver avgöra vilka marginal-fenomen (t.ex. fetma) som är sjukdomar eller ej – och sådana avgöranden kan vara svåra eller omöjliga att fälla. Utilitaristen nöjer sig helt enkelt med att fördöma om detta ger önskad påverkan, men avstår om det ej. Deontologen måste däremot avgöra huruvida ett marginal-fenomen är sjukdom eller ej, för att fördöma individen (t.ex. den feta) om ej.

En utilitarism skulle således med glädje moralisera över de jävla knarkarna, om detta hade fått knarkarna att sluta knarka. Det får det inte. Varför vi kan dra slutsatsen att KD såväl som Beatrice Ask snarare är deontologer är utilitarister, så klart.

Sammanfattningsvis:

"People commonly debate whether social and mental conditions are real diseases. This masquerades as a medical question, but its implications are mainly social and ethical. We use the concept of disease to decide who gets sympathy, who gets blame, and who gets treatment.

Instead of continuing the fruitless 'disease' argument, we should address these questions directly. Taking a determinist consequentialist position allows us to do so more effectively. We should blame and stigmatize people for conditions where blame and stigma are the most useful methods for curing or preventing the condition, and we should allow patients to seek treatment whenever it is available and effective."

***

Poängen ovan är alltså att utilitarism/konsekventialism är bättre på att avgöra när moralism är bra, eftersom det helt enkelt bara handlar om att se huruvida moralismen får positiva konsekvenser eller ej. Deontologen "vill" däremot fördöma, oavsett konsekvenserna, om en person agerat amoraliskt. Detta i sig är så klart käzz, men värre ändå är det att deontologen därmed måste avgöra huruvida det är bristande karaktär eller t.ex. gener + miljö som orsakat t.ex. fetma, vilket ofta är klurigt.

Med detta sagt är fördomen mot vänsterträsket att ryggmärgsreflexen i alltför hög utsträckning är att förklara, och att dessa förklaringar trots allt ändå fungerar som försvar. Högerpersoner som härbärgerar denna världsbild är förmodligen ofta av åsikten att vänsterpersoner är apologetiska och undfallande fegfisar som inte förmår ta IS-krigare i örat. En intellektuellt hederlig högerperson kanske skulle säga att vänstertjommarna inte är konsekventa i sin kosekventialism, då de väljer att inte moralisera/fördöma även i de fall där moraliserande/fördömande skulle få de mest positiva konsekvenserna. Dvs. att Sandy behöver en utskällning, men det kommer Ali Esbati aldrig ge henne.

Möjligen kan det finnas en poäng här, i den mån vänsterfalangen i fråga enbart förlitar sig på magkänslan och glömmer datan. Det händer, så klart. Även Antropofagi bär ideologiska skygglappar, och har säkert trampat i detta klaver vid något tillfälle.

***

Avseende det exempel som Antropofagi tidigare tagit upp rörande sex-"missbruk", har jag min vana otrogen intagit den deontologiska snarare än utilitaristiska ståndpunkten såtillvida att jag har fördömt att sexuella beteenden medikaliseras. (Här, som sagt.) Enligt högerfördomen om vänsterfolk borde Antropofagi genast ropa att onanisterna är sjuka stackare, utan egen förskyllan.Varför skriver jag då att sexmissbrukarna är simulanter, och att diagnosen är dum?

För det första tycks de treatments det rör sig om vara humbug och kvacksalveri av rang. Att få vård och behandling är då inte att betrakta som ett positivt utfall.

För det andra är beteendet i fråga inte enkelt att döma ut som oönskat. När en fet person vill göra något åt sin fetma, är det rimligt att betrakta t.ex. frossande och stillasittande som oönskade beteenden som bör brytas. När en onanist skambelägger sig själv eller bannas av någon moralistisk auktoritet, då är det inte självklart onanin som är felet – snarare är det skambeläggandet/moraliserandet. Att bryta beteendet, dvs. att upphöra med onanin, är fel lösning på fel problem. (Lite som hur sexualiseringströtta människor som blir moralister begår ett felslut i sin analys.)

Antropofagis förment deontologiska ståndpunkt handlar således egentligen om att ta ett steg bakåt och ifrågasätta problembeskrivningen som sådan. Därmed hamnar Antropofagi på samma stol som systern i Lesswrong-postens persongalleri. Låt mig rekapitulera:

"Her sister tells her that obesity is a perfectly valid lifestyle choice, and that fat-ism, equivalent to racism, is society's way of keeping her down.

[...]

Her sister accuses her husband of being a jerk, and her doctor of trying to medicalize her behavior in order to turn it into a 'condition' that will keep her on pills for life and make lots of money for Big Pharma."

Översatt till sexmissbruks-diskussionen:

"[Antropofagi] tells [onanisten] that [runka/klittra] is a perfectly valid lifestyle choice, and that [sexualmoral]ism [...] is society's way of keeping he[n] down.

[...]

[Antropofagi] accuses [onanistens] husband [eller hustru] of being a jerk, and he[noms] doctor of trying to medicalize [onanistens] behavior in order to turn it into a 'condition' that will keep [onanisten] on pills for life and make lots of money for Big Pharma."

Det kan också vara intressant att kolla sjukhetsgraden i (marginalfenomenet?) sexmissbruk med hjälp av ovan nämnda sjukdomskriterier. Låt oss ta dem igen – en sjukdom är...

"1. Something caused by the sorts of thing you study in biology: proteins, bacteria, ions, viruses, genes.

2. Something involuntary and completely immune to the operations of free will

3. Something rare; the vast majority of people don't have it

4. Something unpleasant; when you have it, you want to get rid of it

5. Something discrete; a graph would show two widely separate populations, one with the disease and one without, and not a normal distribution.

6. Something commonly treated with science-y interventions like chemicals and radiation."

Möööööhööööjligen kriterie ett (genes); möhöhöhöhöhööööhöööjligen kriterie två (kan bara inte hålla fingrarna i styr!); absolut inte kriterie tre (iofs. beroende på hur mycket av t.ex. onani eller porrkonsumtion som ska vara fallet för att beteende ska ses som sjukligt, men då rimligen så mycket att vi snarare pratar om tvångssyndrom); säkert kriterie fyra, men med brasklappen att det är moralismen och inte beteendet som är problemet (enligt Antropofagis åsikt vill säga); ej kriterie fem, tror jag; och fan inte kriterie sex sen folkhemmet slutade tvångssterilisera.

***

För att ändå återknyta till hälsoaspekten kan det vara värt att notera att frekvent ejakulation motverkar prostatacancer. Däremot rapporterar Nordisk familjebok avseende uppslagsordet "onani":

"sjelfbefläckelse, retning af könsdelarna med händerna eller andra onaturliga medel, en farlig last, åt hvilken ungdomen alltför ofta överlämnar sig, och som i hög grad försvagar nervsystemet och hela organismen, framkallar blekhet, skygghet, afmagring, leda vid lifvet, hypokondri, hysteri samt slutligen fånighet eller galenskap."

Könsord

Antropofagi har via sociala medier sprungit på uppfattningen att Roslings inlägg om förändrad köns-ratio i Sverige är

a) "antiliberalt", och

b) heteronormativt.

En retweet i Antropofagis flöde menar att Roslings poäng är ett "obehagligt sätt att se på befolkningen - som ett människomaterial snarare än individer som gör egna val". Detta tycks vara det "antliberala" problemet. Det heteronormativa problemet får en anta vara att problemställningen implicerar att större delen av populationen strävar efter att leva i heterosexuell tvåsamhet.

Antropfagi har ofta tidigare argumenterat för att liberaler har problem med att betrakta världen på en makronivå, med att se strukturer, och med att lyfta blicken från det anekdotiska. I den meningen är det naturligtvis "antiliberalt" att peka på att en befolkningssammansättning kan vara ett problem. Det är däremot för den sakens skull inte fel att göra ett sådant påpekande.

***

Skev sex ratio har länge varit ett problem i länder som Kina och Indien, och seglar upp som ett problem i vissa länder i Sydostasien. En bör för det första skilja på sex ration at birth och sex ration på populationsnivå. Normalt sett föds något fler pojkar än flickor, vilket vissa kopplar samman/förklarar med pojkars något högre mortalitet pga. större riskbenägenhet. (Jmfr. faktum att flest våldsbrott begås av unga män mellan 15-24, och att det att unga kvinnor skulle öka i våldsbrottsstatistiken sannolikt är en faktoid.) 

Beroende på mortalitet kan könsration i populationen vara en annan än den at birth - exempelvis uppstod ett underskott på män i Europa efter WW1 och 2. (Idag är krigets offer oftare civila, och kvinnor oftare stridande, varför denna effekt möjligen ej syns i nutida konflikter – om detta vet jag inget.) Beroende på jämställd tillgång på vård och välfärd kan könsration också förändras, i verkligheten nästan alltid till kvinnornas nackdel. Barnadödlighet i fattiga länder är i regel högre bland flickor, vilket ofta kan förklaras med att pojkbarn prioriteras avseende föda och hälsa/sjukvård.

Könsratio i en population kan således förklaras bl.a. med grad av jämställdhet, tillgång till välfärd, samt förekomst av konflikter och hur dessa ter sig.

För att vidare förklara en skev könsratio behövs en kombination av faktorer: Kulturella, teknologiska, ekonomiska, och policy-mässiga. Könsratio vid födsel kan bli skev till följd av selektiva aborter. Givet en kulturell son-preferens, som vi sett föreligga i exempelvis Kina och Indien, kan införande av teknologi för fosterdiagnostik bli förödande. Det kan därmed vara en nackdel att utvecklingen går framåt – tillgång till medicinsk teknologi leder till ett oönskat utfall. Fosterdiagnostiken kom till Indien 1985, varpå könsobalansen genast steg kraftigt.

Sonpreferensen kan ha olika förklaringar. Nämnda kulturella sonpreferenser i Kina och Indien betraktas ofta som något olikartade i karaktär. I Kina är det av religiösa skäl viktigt att få en son, då endast sonen kan tillgodose traditionen av förfädersdyrkan. (Obs, denna beskrivning är givetvis förenklad på graden till stygg, men kolla upp det själv vettja för mer detaljer.) I Indien styrs sonpreferensen snarare av hemgiftessystemet, där döttrar blir en oerhörd ekonomisk belastning för fattiga familjer.

Policy-parametern har fått stort genomslag i Kina – enbarnspolitiken i kombination med skev könsratio är vida känd och diskuterad. Annan typ av policy kan handla om att förbjuda könsbestämmande fosterdiagnostik, som är fallet i Indien – detta kringgås dock ofta genom mer subtil kommunikation. I Sydkorea har policy mycket handlat om att motverka könsobalans, genom sträng lagstiftning och attitydpåverkande arbete – Sydkorea har givetvis heller inte Kinas enbarnspolicy eller Indiens hemgiftssystem.

Ett exempel på land med stark kulturell sonpreferens som inte fått fullt genomslag är Vietnam – här ser vi att en lägre utvecklingsnivå ger det positiva utfallet att färre selektiva aborter genomförs. I fallet Indien är könsration mer skev i de rikare delstaterna. Däremot finns det som nämnts ovan även fattiga länder med skev könsratio i populationen. All in all kan om ekonomisk utveckling sägas att det sannolikt minskar skevheten i populationen pga. bättre välfärd till flickor, men (som sagt) i kombination med kulturell sonpreferens ökar skevhet i könsratio vid födsel. I samband med Indiens hemgiftssystem bör tilläggas att ekonomisk utveckling troligen kan leda till minskad utsatthet för familjer som då blir mindre benägna att abortera selektivt, men att abort ändå inte är en särskilt stor grej, och att denna påverkan då nog snarare handlar om "post-födsel aborter" (spik i fontanell, patriarkalt inducerad svält, etc.).

Varningslampor avseende kulturella parametrar är saker som hemgifte, ojämställda arvslagar, traditioner av att just sonen ska ta hand om föräldrarna på ålderns höst, traditioner såsom att sonen måste tända gravbålet, med mera. Hinduism och konfucianism är inte bäst i klassen här, men även Pakistan (muslimskt) har skev könsratio till skillnad från världens största muslimska population i Indonesien. Således bör religion frikopplas från kultur.

Sammanfattningsvis är det ytterst relevant att ta hänsyn till en rad olika komplexa strukturer för att förklara köns(o)balans i olika samhällen.

***

Vad kan då vara problem med könsobalans? Ett problem är att folkmord på kvinnor är dåligt. Att systematiskt förvägra flickor näring för att minska deras överlevnadschanser, eller att systematiskt och selektivt abortera flickfoster, måste rimligen ses som patriarkatets ultimata manifestation.

Ett annat problem som uppstår är det sk. bare branches-problemet. Då det i många samhällen i varierande grad är kotym att kvinnan gitter sig uppåt i status, blir en hel drös med lågstatus-män över. Dessa får inte bilda familj, och den korta versionen är att de riskerar att förvandlas till våldsverkande nihilister med mycket lite att leva för. More men, more crime.

Stora grupper av ensamma lågstatus-hanar riskerar givetvis även (enligt Antropofagis tidigare genomgångar om partiers väljarsammansättning) att öka stödet för extremistiska och rasistiska partier såsom EXEMPELVIS (obs, ironiska versaler) Sverigedemokraterna. Det, för att tala politikerspråk, är knappast bra för Sverige (/Kina/Världen/Annan valfri geografisk avgränsning).

***

Så slutligen till det heteronormativa problemet. Är är ingen hemlighet att flertalet människor är merparten heterosexuella. Att hinta om detta faktum kan väl knappast betraktas som övermaga. Nä, kära relativist, lite empiri på gröten nästa gång tack.

Språkets funktion

Den nya eufemismen för pseudorasist (oink, oink) är tydligen

tydlig röst