Antropofagi har tidigare nämnt att hen ej finner källa på Februaripoddens påstående att YourBrainOnPorn har kristna kopplingar. Februaripoddens Ola Söderholm anger dock på förfrågan denna film som källa.
Vidare har Antropofagi(s bekant) gjort gällande att porrberoende har samma effekter på hjärnans belöningssystem som andra beroenden. Enligt denna Psychology Today-artikel tyder dock studier på att så ej är fallet:
"In research invited for submission to the journal Socioaffective Neuroscience of Psychology, authors Steele, Staley, Fong and Prause used EEG testing to examine the effects of visual erotica, on the brains of people who felt they had problems controlling their porn use. 52 sex addicts, including men and women, had their brain’s electrical activity examined while they looked at erotic imagery. Sex addiction theory predicts that these individuals would show brain patterns consistent with that of cocaine addicts, who demonstrate specific electrical changes in the brain’s activity, in response to drug-related cues. Sex addiction proponents, from Rob Weiss to Carnes have long argued that sex and porn are “like cocaine” in the brain.
But, when EEG’s were administered to these individuals, as they viewed erotic stimuli, results were surprising, and not at all consistent with sex addiction theory. If viewing pornography actually was habituating (or desensitizing), like drugs are, then viewing pornography would have a diminished electrical response in the brain. In fact, in these results, there was no such response. Instead, the participants’ overall demonstrated increased electrical brain responses to the erotic imagery they were shown, just like the brains of “normal people” as has been shown in hundreds of studies."
söndag 3 januari 2016
Lite om Helmersson och rasism
En kan i dagens DN läsa den här tänkvärda betraktelsen över nationalstats-fetischismen och asylrättens historia. Eller så kan en läsa att Erik Helmersson tycker att vita också kan utsättas för rasism.
Helmersson "tillhör dem som snarare menar att det bara finns rasism, inget annat. Att rasism bäst definieras som att betrakta och/eller behandla någon som en sämre människa på grund av etnicitet, kultur eller religion. Och att det därför kan drabba alla människor."
Okej, vi håller tillgodo med den definitionen då. Priset blir en skopa bitterhet i bröstet. Varför? Låtom mig förklara.
Varje gång SD:s rasism tas för given eller nämns i förbigående, då ropas det ut: Nej! SD är icke rasister!
En anför då än det ena, än det andra, än det tredje. Fjärde, femte och sjätte. Etcetera. (SDs väljare ser invandringfrågan som viktigaste frågan. SDs partiprogram är rasistiskt. SD-politiker uttrycker sig rasistiskt. SDs förslag och uttalanden är rasistiska. SD-väljarna tror att människor kan delas upp i raser. SD delar NSDAPs syn på tiggare. SD befattar sig med andra rasistiska partier och organisationer. SD var tidigare öppet nazistiskt. Osv.)
Nej! fortsätter det att utropas. Det ovan skrivna må vara någorlunda sant. Men den lexikaliska definitionen av rasism är mycket sträng, och vi kan inte enligt den benämna SD ett rasistiskt parti.
NEs definition:
"Rasism, i strikt (europeisk) bemärkelse en ideologi som grundas på kombinationen av följande fem förutsättningar:
1) uppfattningen att det är rimligt att indela människosläktet i ett antal distinkta raser utifrån fenotypiska skillnader (yttre kännemärken);
2) antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan sådana fenotypiska skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär;
3) antagandet att dessa nedärvda drag är gemensamma för alla medlemmar av resp. raser;
4) övertygelsen att raserna låter sig klassificeras i en hierarki, beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen;
5) föreställningen att denna hierarkiska klassifikation berättigar medlemmar av förment överlägsna raser att dominera, exploatera och t.o.m. förinta medlemmar av förment underlägsna raser."
Få rörelser lever upp till samtliga fem kriterier. Även de mest rasistiska organisationer, som i dagligt tal kallas rasistiska, lever bara upp till 3-4 kriterier.
Helmersson må ha rätt eller fel. Det hela är väl en fråga om var en drar gränsen mellan strukturell rasism och individuella fördomar. Däremot är det extremt symptomatiskt att en mycket vag och generös rasist-definition tillämpas av Helmersson i denna fråga, när en mycket strikt och sträng definition gärna förs på tal när SD eller någon lokal gammal moderatpolitiker är i skottlinjen. Då är det plötsligt jädrigt viktigt för höger-debattörerna att väga ordet "rasist" på guldvåg.
Ett viss mått av konsekvens efterlyses. Antingen använder vi "rasist" i vardagstal enligt magkänsle-principen, och då gör vi det genomgående. Eller så förhåller vi oss slaviskt till den stränga lexikaliska definitionen.
(På temat: Det finns inga rasister; K. Svensson och anglocismer; läsarkritik; per definition; rasist-raster på bäng-blick.)
Helmersson "tillhör dem som snarare menar att det bara finns rasism, inget annat. Att rasism bäst definieras som att betrakta och/eller behandla någon som en sämre människa på grund av etnicitet, kultur eller religion. Och att det därför kan drabba alla människor."
Okej, vi håller tillgodo med den definitionen då. Priset blir en skopa bitterhet i bröstet. Varför? Låtom mig förklara.
Varje gång SD:s rasism tas för given eller nämns i förbigående, då ropas det ut: Nej! SD är icke rasister!
En anför då än det ena, än det andra, än det tredje. Fjärde, femte och sjätte. Etcetera. (SDs väljare ser invandringfrågan som viktigaste frågan. SDs partiprogram är rasistiskt. SD-politiker uttrycker sig rasistiskt. SDs förslag och uttalanden är rasistiska. SD-väljarna tror att människor kan delas upp i raser. SD delar NSDAPs syn på tiggare. SD befattar sig med andra rasistiska partier och organisationer. SD var tidigare öppet nazistiskt. Osv.)
Nej! fortsätter det att utropas. Det ovan skrivna må vara någorlunda sant. Men den lexikaliska definitionen av rasism är mycket sträng, och vi kan inte enligt den benämna SD ett rasistiskt parti.
NEs definition:
"Rasism, i strikt (europeisk) bemärkelse en ideologi som grundas på kombinationen av följande fem förutsättningar:
1) uppfattningen att det är rimligt att indela människosläktet i ett antal distinkta raser utifrån fenotypiska skillnader (yttre kännemärken);
2) antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan sådana fenotypiska skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär;
3) antagandet att dessa nedärvda drag är gemensamma för alla medlemmar av resp. raser;
4) övertygelsen att raserna låter sig klassificeras i en hierarki, beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen;
5) föreställningen att denna hierarkiska klassifikation berättigar medlemmar av förment överlägsna raser att dominera, exploatera och t.o.m. förinta medlemmar av förment underlägsna raser."
Få rörelser lever upp till samtliga fem kriterier. Även de mest rasistiska organisationer, som i dagligt tal kallas rasistiska, lever bara upp till 3-4 kriterier.
Helmersson må ha rätt eller fel. Det hela är väl en fråga om var en drar gränsen mellan strukturell rasism och individuella fördomar. Däremot är det extremt symptomatiskt att en mycket vag och generös rasist-definition tillämpas av Helmersson i denna fråga, när en mycket strikt och sträng definition gärna förs på tal när SD eller någon lokal gammal moderatpolitiker är i skottlinjen. Då är det plötsligt jädrigt viktigt för höger-debattörerna att väga ordet "rasist" på guldvåg.
Ett viss mått av konsekvens efterlyses. Antingen använder vi "rasist" i vardagstal enligt magkänsle-principen, och då gör vi det genomgående. Eller så förhåller vi oss slaviskt till den stränga lexikaliska definitionen.
***
Tillägg/parentes:
Organisationer som uppfyller flera men inte alla av NE-definitionens kriterier bör kanske, analogt med detta argument, betraktas som marginalfenomen. Lesswrong-posten som diskussionen utgår ifrån menar att marginalfenomen kan bedömas utifrån en konsekventialistisk princip. Angående sjukdom: Ett marginalfenomen som fetma bör betraktas som en sjukdom om detta ger bäst resultat, i termer av bemötande, hantering och tillgång till vård. Är moraliserande över den fetes beteende det som ger bäst resultat, då bör fetman betraktas som ett moraliskt/personligt tillkortakommande.
Tillämpar vi ett motsvarande konsekventialistiskt perspektiv på marginalfenomenet SD, då måste vi först ta reda på huruvida SD gynnas eller missgynnas av att kallas "rasister". Svaret är väl inte självklart, eftersom vissa menar att all "smutskastning" av SD ger bränsle åt väljarnas konspirationsteorier. Antropofagi menar däremot att normaliseringen är det som ger SD möjlighet att stjäla såväl S- som M-väljare.
Antropofagi drar slutsatsen att marginalfenomenet SD bör benämnas ett rasistiskt parti, då detta missgynnar dem. Skulle någon peka på motsatsen kan slutsatsen givetvis omprövas.
(På temat: Det finns inga rasister; K. Svensson och anglocismer; läsarkritik; per definition; rasist-raster på bäng-blick.)
fredag 1 januari 2016
CA
Kulturell appropriering (CA) är en term som [detta]. Men, [detta]. Kort och gott kan en väl förkasta termen eftersom den leder till att alla måste gå i folkdräkt, men för den sakens skull ändå störa sig på när ett multinationellt företag sätter en ursprungsbefolkning i konkurs genom att patentera deras traditionella tygtryck.
Innan CA blev begreppet på allas läppar talade idévänstern om kulturimperialism. Det var, ca 1960-80, fult att spela pop. Sillstryparen dissade ABBA. Akronym-tunga marxist-organisationer motsatte sig att kampen någonsin skulle kunna vinnas till tonerna av fiendens musik.
Kulturimperialismkritiken levde vidare under 1990 och 2000- (tjugohundranollnoll-) -talen. Nu var det McDonalds-ifieringen av världen som spökade. Aldrig mer skulle det ätas dumplings eller doro wat, bara Big Mac. Kulturell variation var, för att tala med Tarantino, skillnaden mellan majonnäs och ketchup.
Offret för kulturimperialism är på individnivå den vars särart utarmas när den globala makthegemonins kulturella yttringar tar över. Den som slutar spelar folkmusik och börjar rappa. Den som slutar klä sig i hampa och köper ett par jeans. Den som slutar tälja träsnitt med motiv ur den lokala mytologin, och istället flyttar till Hollywood för att söka lyckan som pole dancer. Förövaren i kulturimperialismen är McDonalds, Hollywood, jeanstillverkaren, Universal Records.
Offret avseende CA är den vars kulturella yttringar lånas. Således, säger oss logikens strikta lagar, är offret för CA samma som förövaren i kulturimperialismen. Det är ju den amerikanska mainstreamkulturen vars uttryck approprieras. Den pakistanske bonde som byter kaftanen (?) mot märkeströjan och sitaren (?) mot en gitarr, den är offer för kulturimperialism. Men förövare i CA-termer!
Antropofagi har ingen stark slutkläm angående ovan. Däremot tycks det som att såväl CA som kulturimperialism förlorar lite av sin stuns, när deras ömsesidiga motstridighet härmed blottläggs.
(Antropofagi har tidigare försökt vira sitt huvud runt begreppet CA: Fet kossa; Charles Bradley; snövit reggae; vurmaren; 2007; raka gatan; rappras.)
Innan CA blev begreppet på allas läppar talade idévänstern om kulturimperialism. Det var, ca 1960-80, fult att spela pop. Sillstryparen dissade ABBA. Akronym-tunga marxist-organisationer motsatte sig att kampen någonsin skulle kunna vinnas till tonerna av fiendens musik.
Kulturimperialismkritiken levde vidare under 1990 och 2000- (tjugohundranollnoll-) -talen. Nu var det McDonalds-ifieringen av världen som spökade. Aldrig mer skulle det ätas dumplings eller doro wat, bara Big Mac. Kulturell variation var, för att tala med Tarantino, skillnaden mellan majonnäs och ketchup.
Offret för kulturimperialism är på individnivå den vars särart utarmas när den globala makthegemonins kulturella yttringar tar över. Den som slutar spelar folkmusik och börjar rappa. Den som slutar klä sig i hampa och köper ett par jeans. Den som slutar tälja träsnitt med motiv ur den lokala mytologin, och istället flyttar till Hollywood för att söka lyckan som pole dancer. Förövaren i kulturimperialismen är McDonalds, Hollywood, jeanstillverkaren, Universal Records.
Offret avseende CA är den vars kulturella yttringar lånas. Således, säger oss logikens strikta lagar, är offret för CA samma som förövaren i kulturimperialismen. Det är ju den amerikanska mainstreamkulturen vars uttryck approprieras. Den pakistanske bonde som byter kaftanen (?) mot märkeströjan och sitaren (?) mot en gitarr, den är offer för kulturimperialism. Men förövare i CA-termer!
Antropofagi har ingen stark slutkläm angående ovan. Däremot tycks det som att såväl CA som kulturimperialism förlorar lite av sin stuns, när deras ömsesidiga motstridighet härmed blottläggs.
(Antropofagi har tidigare försökt vira sitt huvud runt begreppet CA: Fet kossa; Charles Bradley; snövit reggae; vurmaren; 2007; raka gatan; rappras.)
Magkänsla vs forskning, del 3 - ROTmos
I dessa glada juletider kan en lätt hamna i diskussioner med vänner och familj. Diskussionerna kan t.ex. handla om huruvida ROT-avdraget gynnar just dig.
I ett samtal kan det heta att "ROT är så himla bra för vi fick dra av lite nu då innan nyår å så sparade man en slant änna". En själv kanske invänder, "men är det inte så att ROT är en subventionsform som kraftigt gynnar höginkomsttagare, och således flyttar våra gemensamma skattepengar till de redan rikas fickor?" Motdebattören då kanske gnuggar sina belåtna händer och säger något i stil med "nja jag vet inte jag fick dra av tio tusen kronor det gör ju skillnad i plånboken!"
Hyresgästföreningen pekar på att avdragen i princip fungerar som bidrag till människor som äger sin bostad – ROT kommer inte hyresgäster till del. Hyresgästföreningen presenterar även SCB-data för 2013 som visar hur ROT-avdraget fördelar sig på de olika inkomstgrupperna (se länken ovan för tabell). De drygt en miljon personer som har en årlig förvärvsinkomst på 400 tkr eller mer, utverkar tillsammans 6 366 000 000 kronor år 2013. De mer än sex och en halv miljon personer som tjänade mindre än 400 tkr utverkade år 2013 tillsammans 8 576 000 000 kronor i ROT-avdrag/bidrag.
Utslaget per person fick den rikare grupperingen 4230 kr mer än den fattigare gruppen. 5 545 kronor i ROT per person, jämfört med 1 314 kronor i ROT per person. SCB-datan visar också att av totalpopulationen var det 14 procent som 2013 fick ROT-pengar. Andelen med ROT-avdrag är som högst bland höginkomsttagare.
Dagens ETC:s kartläggning från ett tag sedan visar lite mer pedagogiskt vilka som får del av subventioner såsom ROT. Givetvis är det höginkomsttagare, i höginkomstområden. Dagens ETC skriver:
"Just i Danderyd är Rot- och Rutavdragen störst i Sverige, enligt Skatteverkets statistik. En familj som gör ett genomsnittligt Danderyds-avdrag för både Rut och Rot fick under under förra året 2 603 kronor i bidrag i form av avdrag på skatten – varje månad. I år är det ännu mer, 3 448 kronor i månaden.
Om man dessutom lägger på de skatteavdrag som man kan göra för räntan på bostadslån så får den genomsnittliga Danderydsfamiljen ett helt försörjningsstöd extra varje månad i form av avdrag på skatten. Ränteavdraget för en normalvilla i Danderyd är 5 500 kronor i månaden, om man räknar lågt. Totalt blir det alltså någonstans mellan 8 000 och 9 000 kronor av statens skattepengar som betalas ut till Danderydsfamiljerna varje månad."
Det är således ingen tvekan om att ROT är en subvention som gynnar höginkomsttagare. Din motdebattör ba':
"Men TIOTUSEN!"
(Tidigare skrivet relaterat till den gömda välfärdsstaten: Fuffens; knugen har ingen rösträtt; adelns bidrag; populismen; bovarna. Intressant text som relaterar till den borgerliga myten om att högern vill se en mer effektiv stat: "Så blev konsulten den nya byråkraten", i DN. Borgarna vill så klart inte minska statens utgifter, bara rikta om dem: Kleptokrati istället för fördelning och välfärd. Även detta har Antropofagi varit inne på förut, med slutsatsen att "nyliberalismen behöver ofta en jäkligt 'stark stat' [repressiv regim] för att kunna implementera sig själv. I de redan rikas tjänst, så klart.")
***
I ett samtal kan det heta att "ROT är så himla bra för vi fick dra av lite nu då innan nyår å så sparade man en slant änna". En själv kanske invänder, "men är det inte så att ROT är en subventionsform som kraftigt gynnar höginkomsttagare, och således flyttar våra gemensamma skattepengar till de redan rikas fickor?" Motdebattören då kanske gnuggar sina belåtna händer och säger något i stil med "nja jag vet inte jag fick dra av tio tusen kronor det gör ju skillnad i plånboken!"
Hyresgästföreningen pekar på att avdragen i princip fungerar som bidrag till människor som äger sin bostad – ROT kommer inte hyresgäster till del. Hyresgästföreningen presenterar även SCB-data för 2013 som visar hur ROT-avdraget fördelar sig på de olika inkomstgrupperna (se länken ovan för tabell). De drygt en miljon personer som har en årlig förvärvsinkomst på 400 tkr eller mer, utverkar tillsammans 6 366 000 000 kronor år 2013. De mer än sex och en halv miljon personer som tjänade mindre än 400 tkr utverkade år 2013 tillsammans 8 576 000 000 kronor i ROT-avdrag/bidrag.
Utslaget per person fick den rikare grupperingen 4230 kr mer än den fattigare gruppen. 5 545 kronor i ROT per person, jämfört med 1 314 kronor i ROT per person. SCB-datan visar också att av totalpopulationen var det 14 procent som 2013 fick ROT-pengar. Andelen med ROT-avdrag är som högst bland höginkomsttagare.
Dagens ETC:s kartläggning från ett tag sedan visar lite mer pedagogiskt vilka som får del av subventioner såsom ROT. Givetvis är det höginkomsttagare, i höginkomstområden. Dagens ETC skriver:
"Just i Danderyd är Rot- och Rutavdragen störst i Sverige, enligt Skatteverkets statistik. En familj som gör ett genomsnittligt Danderyds-avdrag för både Rut och Rot fick under under förra året 2 603 kronor i bidrag i form av avdrag på skatten – varje månad. I år är det ännu mer, 3 448 kronor i månaden.
Om man dessutom lägger på de skatteavdrag som man kan göra för räntan på bostadslån så får den genomsnittliga Danderydsfamiljen ett helt försörjningsstöd extra varje månad i form av avdrag på skatten. Ränteavdraget för en normalvilla i Danderyd är 5 500 kronor i månaden, om man räknar lågt. Totalt blir det alltså någonstans mellan 8 000 och 9 000 kronor av statens skattepengar som betalas ut till Danderydsfamiljerna varje månad."
***
Det är således ingen tvekan om att ROT är en subvention som gynnar höginkomsttagare. Din motdebattör ba':
"Men TIOTUSEN!"
(Tidigare skrivet relaterat till den gömda välfärdsstaten: Fuffens; knugen har ingen rösträtt; adelns bidrag; populismen; bovarna. Intressant text som relaterar till den borgerliga myten om att högern vill se en mer effektiv stat: "Så blev konsulten den nya byråkraten", i DN. Borgarna vill så klart inte minska statens utgifter, bara rikta om dem: Kleptokrati istället för fördelning och välfärd. Även detta har Antropofagi varit inne på förut, med slutsatsen att "nyliberalismen behöver ofta en jäkligt 'stark stat' [repressiv regim] för att kunna implementera sig själv. I de redan rikas tjänst, så klart.")
Om jag regerade Fort Europa
2015 års fetaste mash-up, från mäster-masharen The Mashed Swede, vinner mängder av bonuspoäng för aktualitet:
Acapellan kommer så klart från Loop Troops allra fetaste skiva, Fort Europa. Tio år före sin tid, skulle vissa säga, vissa som då blundade. Idag kan ingen blunda. Men slutsatserna av det vi ser varierar.
Acapellan kommer så klart från Loop Troops allra fetaste skiva, Fort Europa. Tio år före sin tid, skulle vissa säga, vissa som då blundade. Idag kan ingen blunda. Men slutsatserna av det vi ser varierar.
 |
| Banksy. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)