Mer om ansvar och dess nytta

SSC-Scott skrev en gång, på LessWrong, om Den Mördande Maken - ska han dömas?

"You are the husband of a wonderful and beautiful lady whom you love very much - and whom you just found in bed with another man. In a rage, you take your hardcover copy of Introduction To Game Theory and knock him over the head with it, killing him instantly (it's a pretty big book). 

At the murder trial, you plead to the judge to let you go free. 'Society needs to lock up murderers, as a general rule. After all, they are dangerous people who cannot be allowed to walk free. However, I only killed that man because he was having an affair with my wife. In my place, anyone would have done the same. So the crime has no bearing on how likely I am to murder someone else. I'm not a risk to anyone who isn't having an affair with my wife, and after this incident I plan to divorce and live the rest of my days a bachelor. Therefore, you have no need to deter me from future murders, and can safely let me go free.'

The judge responds: 'You make a convincing argument, and I believe that you will never kill anyone else in the future. However, other people will one day be in the position you were in, where they walk in on their wives having an affair. Society needs to have a credible pre-commitment to punishing them if they succumb to their rage, in order to deter them from murder.' 

'No,' you say, 'I understand your reasoning, but it won't work. If you've never walked in on your wife having an affair, you can't possibly understand the rage. No matter how bad the deterrent was, you'd still kill the guy.' 

'Hm,' says the judge. 'I'm afraid I just can't believe anyone could ever be quite that irrational. But I see where you're coming from. I'll give you a lighter sentence.'"

***

Frågan är inte alldeles orelaterad till den om huruvida vi bör legalisera mord:

"Konstigt argument egentligen, att surrogatmödraskap inte borde förbjudas eftersom det skulle tillämpas ändå. Vi vill ju inte legalisera mord, liksom.

Men, abort. Det vill vi legalisera, bl.a. för att det skulle ske sämre och farligare under illegala former. Likaså knark. Eftersom det knarkas, ska det vara lagligt att knarka. 

Sexualbrott, då?

Fråga: Varför går detta argument hem ibland, och ibland icke?

Det finns en uppenbar gränsdragningsproblematik här, där vi väger kriminaliseringens skadeverkningar mot värdet av att normera, eller kanske värdet av samhällelig upplevelse av rättvisa.

Förmodligen är känslan av rättvisa viktigt för mänskliga samhällen, på samma sätt som känslan av fri vilja är det.

Åter till mord-exemplet. Det brukar anföras att exempelvis dödsstraff inte är verkningsfullt för att förhindra mord, eftersom de flesta mord (dråp, med mera) sker i affekt och utan att förrövaren resonerat igenom konsekvenserna. Kanske är det psykisk sjukdom, PCP, ADHD, sociala arvet, lågt IQ, trista normer, och hög testosteronhalt under den tidiga 20-årsåldern som... EGENTLIGEN BORDE SITTA I FÄNGELSE!

Mordkategori ett: Låg grad av fri vilja, låg grad av ansvar.

Resten av morden? Organiserad brottslighet. Jädrans överlagt. Tydligt syfte, tydlig planering. Omständigheterna förblir i regel i det fördolda. Den undre världen nås endast i undantagsfall av lagens långa arm. Här är det banne mig ingen som åker dit alls.

Mordkategori två: Hög grad av fri vilja, obefintligt ansvarsutkrävande pga. praktiska omständigheter.

Är det alls meningsfullt att förbjuda mord?"

***

Vi har tidigare diskuterat Ansvar, och huruvida det ska utkrävas på ett sätt som är Nyttigt. Vi behöver inte döma en yxa som råkat hugga någon till döden - ej heller en bebis till böter för att den kräktes på prästens rock. Vi vill tillämpa sanktioner när det ger andra personer i motsvarande situation en annorlunda kalibrering av risker och kostnader.

Men, alla de hemska brott som sannolikt inte påverkas av stränga straffsatser? Som sagt - dödsstraff sägs inte minska antalet mord. Vi vet väl i ärlighetens namn rätt lite om det kontrafaktiska ... Scratch that, vi vet jättemycket. Om murder rate i olika länder, och således om det verkar som att dödsstraff ger färre mord.

Källa.

Eller i t.ex. olika stater i USA - det verkar som att hög homicide rate samvarierar med capital punishment, vilket så klart inte säger något om kausala samband, men vilket ger en liten empirisk nick i riktning mot "dödsstraff minskar inte antalet mord".

Källa.

***

Okej, men vi tyckte visserligen redan att dödsstraff var dåligt, av flera olika anledningar. Frågan är: Påverkar inte straffsatser alls vissa typer av brott? Och om så är fallet: Bör vi faktiskt legalisera dråp? Här kommer tre modiga argument mot:

1. Ett argument mot att legalisera dråp är att vi missar brottsoffrets (familjs) känsla av oförrätt. Visserligen kanske inte straffet avskräcker mord, men vi slipper i alla fall blodshämnd och hederskultur. Om den som dräper din fru går ostraffad, lär du med all sannolikhet ta saken i egna händer, och snart har vi ett klansamhälle med ondskefulla våldsspiraler. Det vill vi gärna slippa.

2. Ett annat argument är att det, om det är lagligt med dråp, kan gå att "make it look like" ett dråp även när det handlar om överlagt mord. Ur detta perspektiv ser vi således äkta dräpare som en collateral dammage i den stora trålen för att fånga äkta mördare.

Detta perspektiv är egentligen inte särskilt kompatibelt med det gängse rättsmedvetandet, skulle jag säga, eller i alla fall inte med våra ordinarie rättsprinciper. Det är ju ungefär som om att vi skulle sätta dit Lars Ohly eller Thomas Quick eller Kevin-barnen (?) bara för att inte riskera att låta en våldtäktsman, serie- eller barnamördare gå fri. (Lite olika lager av ironi här, som för dechiffreras bäst en vill.)

Risken med att förväxla Hämndbegär med Blodtörst är ju som vi alla vet att den egentliga gärningsmannen smiter. Detta är kanske i och för sig inte exakt analogt med en situation där mördare sätter i system att låtsas-dräpa, och där samhället således präglas av ett evigt och omfattande dräpande men där ingen döms för någonting.

3. Det kan vara så att de absoluta nivåerna av antal dräpare inte påverkas på ett mätbart sätt av den exakta straffsatsen, givet att den befinner sig inom en viss intervall. Men, om det blev helt lagligt att dräpa, kanske många fler ändå skulle döda varandra. Det är ju viss skillnad-på-skillnad mellan å en sidan "helt lagligt" och "livstids fängelse", och å andra sidan "livstids fängelse" och "dödsstraff". Våra mentala beräkningar kanske snarast tar hänsyn till om något är "extremt förbjudet" eller "inte alls förbjudet", lite binärt sådär. Snarare än om någont är 0,467 jämfört med 0,489 på förbjudenhets-skalan.

Här kan väl mördar-ration ändå tala sitt tydliga språk - det mördas klart mindre i dagens Västvärld, än under de flesta historiska perioder som gått. Nån random artikels abstract lyder:

"Research on the history of crime from the thirteenth century until the end of the twentieth has burgeoned and has greatly increased understanding of historical trends in crime and crime control. Serious interpersonal violence decreased remarkably in Europe between the mid-sixteenth and the early twentieth centuries. Different long-term trajectories in the decline of homicide can be distinguished between various European regions. Age and sex patterns in serious violent offending, however, have changed very little over several centuries. The long-term decline in homicide rates seems to go along with a disproportionate decline in elite homicide and a drop in male-to-male conflicts in public space. A range of theoretical explanations for the longterm decline have been offered, including the effects of the civilizing process, strengthening state powers, the Protestant Reformation, and modern individualism, but most theorizing has been post hoc."

Okej, orsaken till det minskande dräpandet och mördandet och våldet vet man inte riktigt. Men i alla fall verkar inte En Starkare Stat Och Mer Rule of Law göra att mördandet generellt sett blir vanligare.

***

Samma random-artikel kör (visserligen med brasklappar upp till öronen) hem poängen att det är vissa åldersgrupper som mördar:

Detta kända faktum bjuder in till lite störigt filosoferande.

Våra samhällen straffar i regel yngre personer lindrigare. T.ex. skulle en 19-åring förmodligen dömas till ett mindre strängt straff än en 30-åring, i alla fall i Sverige. Random-artikelns Figur 10 (ovan) ger stöd för detta, såtillvida att det verkar vara svårare att låta bli att mörda i åldern 19 än åldern 30. Det är alltså mindre Nyttigt att utkräva Ansvar av en 19-åring, för andra 19-åringar som får höra talas om detta ansvarsutkrävande kan ändå inte låta bli att mörda!

...Eller!? Vi kan också se det som att just 19-åringar behöver extra stränga straff för att avskräckas från att mörda. Om vi är riktigt oärliga kan vi låtsas som att vi tror att det är 19-åringarnas något mindre stränga straff som gör att de mördar så ofta och gärna. Framförallt kan vi säga att just gruppen 19-åringar är extra värd att avskräcka, eftersom denna grupp står för den stora bulken av mördande.

***

(Relaterat: Mäktig rapport; hobbsianska fällor och legalisering; heder del 3; legalisera mord; djursex; uppföljning av narkotikaprediktion; knarkdöd och skjutvapenmord; fyllan men även villan; brottsstatistik; skörda; gun control.)

Sin Jävla Blogg

Idag är det den 21 maj 2018.

***

Den 21 maj 2014 skrev Antropofagi om Skräpet. Det handlade om att inte "fördöma förgripelsen på förgriparens språk", vilket är en formulering lånad av Athena Farrokhzad. Kontenta: Vi ska inte säga "snabbmat", vi ska säga "skräpmat". Vi ska inte ta fasta på det positiva, men på det negativa.

Denna uppfattning står jag mer eller mindre fast vid, även om min bedömning idag är att effekten av denna skillnad i benämning är förhållandevis liten. Dock ej oviktig.

***

Samma datum och år skrev Antropofagi om vänsterextremt jämfört med högerextremt våld. Ett litet cirkelresonemang, måste erkännas: Det finns inget vänsterextremt våld, för vänsterideologi kan inte tillåta våldsamheten ifråga (att slå sönder en barnteater), och således är allt våld av denna typ per definition icke vänsterextremt.

Den mer intressanta empiriska delen handlar om statistik som visar att högerextrema misshandlar (och mördar!) meningsmotståndare, HBTQ-personer och rasifierade, medan vänsterextrema mest misshandlar högerextrema. Den underliggande kritiken mot högerextrema är att de misshandlar folk utifrån egenskaper eller identiteter som inte i regel är valbara. Detta då i kontrast till vänsterextrema som misshandlar folk pga. deras åsikter, som är valbara.

Som någon slags common sense-heuristisk tanke är detta korrekt och notervärt. Men, i ett mekanistiskt-deterministiskt universum är det kanske inte åsikt direkt "valbart" heller, va? Dock inte mer eller mindre valbart än att misshandla folk, så vi kanske ska återvända till
Scott Aaronsons papper om fri vilja, och re-citera Ambrose Bierce:

"There’s no free will, says the philosopher
To hang is most unjust.
There’s no free will, assent the officers
We hang because we must"

Det kan hur som helst vara nyttigt att fördela ansvar på ett sätt som gör "misshandla människor pga. sexualitet, könsidentitet eller hudfärg" förknippat med vissa sanktioner. Förmodligen kan vi säga att t.ex. "könsidentitet" och "politisk åsikt inkl. nazism" är på olika nivåer av fri/ofri vilja, eller olika stratum av verklighet i någon mening. Det är därför distinktionen mellan höger- respektive vänstervåldsanledningar fortsätter att vara relevant.

Ett annat sätt att dra gränsen mellan dessa grupper av "fria-" respektive "ofria" egenskaper (sexualitet/åsikt) skulle vara att säga att de hör till olika kluster av egenskaper utifrån parametern "kan påverkas genom att förknippas med socialt stigma eller andra snarlika sanktioner". Här skulle t.ex. "missbruk" eller "fetma" kunna betraktas som marginalfenomen. Där är det antingen en empirisk fråga, eller en fråga om kontext, huruvida fördelning av ansvar i denne bemärkelse kan vara nyttigt. (Slutar någon äta muffins för att vi skambelägger dess dallrande buk? Eller äter den bara mer muffins pga. utstötthet och sorg?) Egentligen kanske "åsikt" också är någon slags marginalfenomen här - utövar man mer eller mindre nazistiskt våld för att samhället stöter ut en? (Jämför den här grejen, dvs. Christer Mattssons nazist-debatt.) Här kommer också straffmyndighetsålder in - denna gränsdragningsproblematik handlar om att det är svårt att sätta en exakt ålder (på sekunden?) för när det ger positiva effekter att tvinga folk att ta ansvar för sitt handlande. (Så är ju t.ex. ej fallet med en fyra månaders bebis.)

Men, oavsett detta så skulle det vara möjligt att säga att det är värre att misshandla folk för deras åsikt, än för deras hudfärg/sexualitet/annan "icke valbar" egenskap. Detta då det potentiellt sett kan ha ännu värre effekter att inskränka åsiktsfriheten.

Men, ärligt talat. Jag står helt och håller kvar vid uppfattningen att nazister är värre än vänsterextrema, och att det är äckliga att slå bögar och svarta än att slå nazister. Möjligen har jag justerat min åsikt en smula, såtillvida att jag inser att denna min uppfattning är lite mer parochial än vad jag tyckte 2014.

***

2015, 2016 och 2017 skrev jag inga blogginlägg just datumet den 21 maj.

***

2018 skrev jag detta inlägg. Jag håller i stort sett med mig själv med avseende på sakinnehållet. Däremot anser jag att det är ett litet krystat sätt att skapa content till sin Jävla Blogg.

Mer glassrunk, men med förbundna ögon

(Del 1.)

Antropofagi kör en true Kristian Lundberg, och mer-eller-mindre-recenserar en bok jag inte läst.

Men dock planerar att läsa: A Natural History of Rape kan man knappast gå förbi utan att tumma på börsen.

Tydligen argumenterar boken ifråga för att våldtäkt kan ha ultimata orsaker som är kopplade till reproduktiv strategi. Och tydligen argumenterar boken mot en annan hypotes, nämligen att våldtäkt är ett sätt för Patriarkatet att Förtrycka kvinnor. Wiki:

"A Natural History of Rape: Biological Bases of Sexual Coercion is a 2000 book by the biologist Randy Thornhill and the anthropologist Craig T. Palmer, in which the authors propose that rape should be understood through evolutionary psychology, and criticize the idea, popularized by the feminist author Susan Brownmiller in Against Our Will (1975), that it is an expression of male domination that is not sexually motivated. They argue that the capacity for rape is either an adaptation or a byproduct of adaptive traits such as sexual desire and aggressiveness. A Natural History of Rape was controversial and received extensive criticism."

Låt oss bara kontemplera följande: Om nu det inte är så att våldtäkt kan anses vara en (desperat!) reproduktiv strategi, och inte kan anses vara sexuellt motiverat, och inte kan anses ha "reproduktion" som en ultimat, evolutionär orsak... Vad är då den ultimata orsaken? Vad är den proximata?

Inte är det en rimlig proximat orsak att vilja uttrycka "male domination" - inte mer än att "vilja ligga". Varför, snälla varför, skulle det vara mer rimligt att vara hatisk än att vara kåt? Och varför, snälla varför, skulle det ena men inte det andra leda till just sexuellt våld?

Och om den proximata orsaken nu är någon form av aggression, snarare än någon form av sexuell upphetsning, så varför skulle den ultimata orsaken ändå inte kunna vara reproduktion? Alla känslor som får DNA-molekylens värdkropp att vilja knulla, är bra känslor för ändamålet. (Att bli rockstar eller rik är kanske inte direkt orsakat av just kåthet, men kan dock kopplas till den ultimata orsaken reproduktion. Right?)

Och om nu "uttrycka manlig dominans/överordning" är en rimligare ultimat orsak än sexuell reproduktion, varför skulle då inte "vilja ligga"/kåthet kunna vara den proximata orsaken? Vilken som helst känsla som får män att vilja kränka kvinnor är väl bra känslor för ändamålet, så vitt Patriarkatet anbelangar.

För inte är väl Patriarkatets ontologiska status sådan att den utgör en Medveten Tanke i frontalloben på Varje Man? Vi måste väl anta att inte ens våldtäktsmän träffas i kåpor i en källarhåla för att smida planer om hur de bäst ska kunna utöva sexuellt våld - som de inte egentligen gillar (det föreligger ju flera risker, såsom kroppsskada, socialt stigma och rättslig påföljd) men som dock ack leder till det högsta målet: MALE DOMINATION.

Som sagt, jag har inte läst boken, och inte kritiken av boken, men jag fredagssvingar glatt min upprunkade patriarkala glasskuk i informationsmörkret. Varning, här kommer jag! The Dare Devil of slapp kritik av gamla feministiska hypoteser.

GLASSRUNK!

[Uppdatering: Det här inlägget är förmodligen obegripligt. Jag menar - troligen - ungefär följande:

Om nu Patriarkatet är "ultimate cause", så kan väl ändå t.ex. kåthet vara "proximate cause"? Jo. Om nu hat/aggression/dominanslusta är "proximate cause", så kan väl ändå reproduktion vara "ultimate cause"? Jo.

Det minst sannolika verkar vara att Patriarkatet letar sig in på pallplatsen "proximate cause" - skulle folk gå runt och ba' "Höh höh, gött gubbar, nu kör vi en våldtäkt för Patriarkatet änna!", eller va?

Tillägg:

Patriarkatet kan väl som bäst leta sig in som just "ultimate cause", och då isf. som någon slags undermedveten Dominans-Längtan. Men, även om SÅ är fallet borde förresten reproduktion kunna tänkas vara ett ÄNNU MER "ultimate cause". Och i så fall skulle Patriarkatet vara outputten av evolutionsprocessen. Vilket ju förresten verkar vara fallet, lite beroende på hur vi definierar Patriarkatet.]

Granska ganska Nya Sanningar, del 1/∞

Att ifrågasätta genusparadigmet är ju som nämnts numera att runka och äta glass. It's to easy, män!

För att äntligen börja oscillera tillbaka en smula mot en rimlig mellanväg (ack mellanhetens helgd!) kan det vara dags att börja ifrågasätta lite av mina Nya Sanningar.

Den sk. Jämställdhetsparadoxen är en central argumentationslinje i bilden av den könssegregerade arbetsmarknaden som en skalenlig spegling av populationens faktiska preferenser. (Se till exempel Älskling, zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi, Varje misslyckande är ett misslyckande, Vad vill jag tro, och Uppfriskande äkta känsla av ilska.)

I korthet handlar idén om Jämställdhetsparadoxen om att män och kvinnor tenderar att välja könsstereotypt, när de inte tvingas till andra typer av val. Dvs., kvinnor vill jobba i förskola och äldreomsorg, och män vill jobba i gruvor och på stålverk - i den mån någon alls vill jobba givetvis - och detta speglar djupt liggande egenskaper och evolutionsbiologiskt bestämda ÄKTA PREFERENSER.

(Jag antar att en lightversion av Jämställdhetsparadoxen skulle vara att män och kvinnor tenderar att välja könsstereotypt om de inte tvingas till annat, och att det är skit samma om dessa genomsnittliga skillnader i preferenser grundar sig i evolutionsbiologiskt förklarade genomsnittliga psykologiska (och fysiologiska) skillnader, eller om preferenserna ifråga kan förklaras med normer och förväntningar eller för den delen könsdiskriminering. Problemet då blir att förklara varför vissa yrken i t.ex. Sverige omvandlats från mansdominerade till kvinnodominerade, och vissa till icke könssegregerade, medan vissa yrken är fortsatt mans- respektive kvinnodominerade. Det blir i så fall en fråga om att normerna förändrats i vissa avseenden (plötsligt typiskt tjejigt att bli veterinär eller psykolog), eller att könsdiskrimineringen utrotats i vissa yrken men inte i andra. Min ofullkomliga förståelse av Occam's Razor ger att detta är en ganska mycket krångligare, och således mindre sannolik, förklaring.)

Men hur ligger det egentligen till? Har jag verkligen efterforskat det här, eller bara okritiskt köpt idén? Låtom oss göggla. Jag tillhör ju trots allt Samtidens Intelligentia, så jävlar vad jag kan Forska.

Okej, skiten verkar finnas tillräckligt mycket för att nämnas av SVT Nyheter. De skriver:

"Ju mer jämställt ett land är, desto lägre andel kvinnor tar examen i ämnen som naturvetenskap och teknik. Det trots att flickor presterar minst lika bra som pojkar i skolan. Forskarna kallar det jämställdhetsparadoxen.

Finland, Norge och Sverige som hör till världens mest jämställda länder har jämförelsevis låg andel kvinnor med examen inom naturvetenskap, teknologi, matematik och ingenjörskonst – så kallade STEM-ämnen. Samtidigt har länder med låg jämställdhet en relativt hög andel kvinnor inom dessa ämnen. Högst är andelen i Algeriet, Tunisien och Förenade Arabemiraten. Det visar en ny studie publicerad i Psychological science. 

– Det här är överraskande för de som tror att ojämställdhet är ett hinder för kvinnor att ta sig in på områden kopplade till STEM, säger Gijsbert Stoet, psykologiprofessor från Leeds Beckett University"

Jasså, okej, det finns rent empiriskt. Men att säga att Jämställdhetsparadoxen är ett bevis på att mäns och kvinnors djupt liggande biologiskt determinerade preferenser on avarage skiljer sig åt på ett sätt som gör att de väljer olika yrken - det rymmer ändock ett antal antaganden. Det måste finnas andra hypoteser för att förklara jämställdhetsparadoxen. Eller?

Först kommer SVT Nyheter och Gijsbert Stoet i alla fall med den gängse äkta-preferens-förklaringen:

"Gijsbert Stoet föreslår en förklaring till jämställdhetsparadoxen och den är baserad på korrelerande data, vilket inte betyder att det finns ett orsakssamband. 

Länder med hög jämställdhet är oftast välfärdsländer som erbjuder hög social trygghet för sina medborgare. Forskning visar att människor i jämställda länder känner högre tillfredsställelse i livet, jämfört med länder med låg jämställdhet. Där är oftast den sociala tryggheten också lägre.

– Eftersom en karriär inom ett STEM-ämne generellt är tryggt och bra betalt väljer kvinnor i ojämställda länder den typen av karriär, säger Gijsbert Stoet. 

[...] 

Han menar att alla typer av jobb i rika länder är relativt säkra och när bördan av ekonomiska bekymmer minskas, blir de personliga preferenserna mer tydligt utryckta. 

– Kvinnor gör val som baseras på icke-ekonomiska faktorer, säger Gijsbert Stoet."

Stoet säger här dock ingenting om vad preferenserna grundar sig i. Då Jämställdhetsparadoxen handlar om en jämförelse mellan länder, så kan den ses som tvärkulturell, och således borde normer inte spela någon roll.

(Vi kan anta att human universals förklaras av något djupare liggande än det mest flyktiga och flexibla normstratumet. Med normer menar vi nog det som är föränderligt och flexibelt. Jämför diskussionen om språk utifrån Chomskys och andras forskning. Det finns universella språklagar som alla språk i världen följer. Men det är uppenbart att ett japansk och ett engelskt barn pratar olika språk. Vi ser såldes att "språk" består av både hårdkodade strukturer i hjärnan, och en påtaglig och trivial kulturell komponent. Många fenomen bör kunna ses som analogt med denna, och vi bör förmodligen sträva efter att avlägsna oss från norm-biologi-dikotomin. Men däremot är ett avlägsnande, anser jag, samma som att bortse från mänsklig natur och mänskliga universaler för att kalla allting för normer.)

Detta verkar rimligt i ljuset av att HEED-yrken verkar vara kvinnodominerade världen över, och STEM-yrken verkar vara mansdominerade världen över. Men, samtidigt är det ju en variation i könssegregation vi vill förklara. Då blir det mäkta cirkulärt att dra in själva variationen i förklaringen. Om nu STEM-yrken har fler kvinnor i Algeriet jämfört med Sverige, så utgör ju det ett avsteg från human universals, vilket naturligtvis kan förklaras med en kulturell komponent, dvs. en variation i normer.

Visst, det är förvånande att normen-för-kvinnor-i-STEM-yrken uppträder i ett mindre jämställt land (Algeriet jämfört med Sverige), samt att en ökande jämställdhet inom ett land som Sverige inte verkar leda till en utjämning av normer - normförklararna borde förvänta sig en över tid minskande könssegregation i ett land som blir increasingly jämställt. Som nämnts ser vi att vissa yrken blir mer jämna sett till könsfördelning, andra är oförändrat könssegregerade, och ytterligare vissa svänger från mansdominerade till kvinnodominerade.

Oavsett detta bär det ändock helt klart emot att göra sig skyldig till ett som minst kvasi-cirkulärt resonemang. Igen: Vi observerar att arbetsmarknaden är mer könssegregerad i vissa länder. Vi postulerar att detta inte förklaras av normer, eftersom vi tycker att det verkar vara en human universal att kvinnor vill jobba i HEED-yrken och män i STEM-yrken. Men, det är variationen i grad av könssegregation med avseende på HEED och STEM-yrken som vi vill förklara, och således finns det en variation, och således har vi mindre än vi trodde på fötterna för att utropa human unviersal. Det är förvånande att länder som vi tycker är - uppenbart - mer jämställda, skulle ha normer som leder till mer könssegregation, men det är inte omöjligt att tänka sig.

Skulle vi då bejaka normförklaringen som en grund för variationen i utfall vad gäller yrkesval, då måste vi också äta den bittra kakan att jämställdhet ger könssegregerande normer. Den kakan känns förmodligen kontraintuitiv för många, men är inte strikt oätlig.

Kommentatorn Nina Wormbs, som får avsluta SVT Nyheter-artikeln, måste dock förklara varför manlig kodning förändras i vissa yrken men inte andra.

"Nina Wormbs, lektor i teknikhistoria vid KTH tycker att resultaten i studien visserligen är intressanta, men ännu mer intressant är forskarnas utgångspunkt. 

– Det tycks som om artikelförfattarna tänker sig att i ett mer jämställt samhälle skulle kvinnor välja utbildningar inom teknik och vetenskap i större utsträckning. Varför då? Jämställdhet innebär ju inte att vi slutar se teknik som ett manligt område som kvinnor inte identifierar sig med, säger Nina Wormbs. 

[...] 

Hon menar att den manliga dominansen inom STEM är ett resultat av manlig kodning, men också ett skäl till manlig kodning. 

– Vad författarna tycks bortse från är att kvinnor och män gör sina karriärval baserat på mycket mer än sina förmågor eller förväntad framtida lön. Könskodning av arbete ändras inte så snabbt. Föräldraförsäkring eller ökat förvärvsarbete bland kvinnor ändrar inte nödvändigtvis kvinnors uttalade intressen och försök till självförverkligande, Nina Wormbs."

Wormbs missar ju helt att faktiskt credda feminismen för allt bra jobb den gjort - det har ju skett enorma förändringar på flera håll. Vi har ju varit inne på detta tidigare, när vi tittade på

"[...] Skolverkets sammanfattande statistik över gymnasielinjer. För att få en bild av läget.

'De tre största programmen i gymnasieskolan är högskoleförberedande. Samhällsvetenskapsprogrammet (55 600 elever), naturvetenskapsprogrammet (41 300 elever) och ekonomiprogrammet (38 600 elever). Könsfördelningen är relativt jämn i de tre programmen men med något högre andel kvinnor.' (s 32.)

Det verkar som att kvinnor i något större utsträckning läser de teoretiska programmen, även NV. Ser vi istället på t.ex. Bygg- och anläggningsprogrammet, är knappt en av tio elever kvinnor (s 54-55). Samma sak gäller på Fordons- och transportprogrammet - där vi även ser att de kvinnliga elever som finns går Transport-inriktning och inte Fordons-dito (s 69). På Vård- och omsorgsprogrammet är ca 80 procent kvinnor (s 127).

Handels- och administrationsprogrammet är relativt jämnt könsfördelat (s 73), och så även Ekonomiprogrammet - där män dock tenderar att välja inriktning ekonomi, och kvinnor inriktning juridik (s 138). Det estetiska programmet har ca 2/3 kvinnor (s 144). Tittar vi på Teknikprogrammet är könsfördelningen ojämn mellan inriktningarna (s 176). Det fjärde teknikåret är mansdominerat (s 180). 

Jag upplever att 'normhypotesen' har lite svårt att förklara varför kvinnor känner sig trygga att läsa högstatusprogram som högskoleförberedande NV-programmet, men inte t.ex. Anläggning och bygg. Dessutom, varför det är tryggare med vissa inriktningar än andra inom samma program. Det är en rätt komplex karta över normer som måste ritas för att förklara alla dessa skillnader, och varför vissa är större än andra. 

Vi kan även se på arbetslivet - tydligt könssegregerat, med kvinnorna i omsorgsyrken och män i tekniska yrken. SvD: 

'De fem branscherna som har den största skillnaden i fördelningen mellan män och kvinnor, var 2001 inom byggnads- och anläggning, maskin- och motorreparation, gjutare/svetsare/plåtslagare, samt driftmaskinister. Inom dessa yrken var inte mer än en eller två procent kvinnor. Tio år senare har andelen kvinnor ökat med någon enstaka procent. 2011 toppar maskin- och motorreparatörer listan över de med minst andel anställda kvinnor. 

[...] 

Yrken med ett övertag av kvinnlig arbetskraft var 2011 sekreterare, förskollärare, sjuksköterskor och barnmorskor. Inom vård och omsorg var 86 procent kvinnor och av sekreterarna var endast fyra procent av de anställda män. En jämförelse med år 2001 visar inte någon nämnbar skillnad. Faktum är att det är samma yrken i vilka kvinnor är överrepresenterade. Inom vård och omsorg är så mycket som 90 procent kvinnor, alltså en ökning på fyra procentenheter sedan 2001.' 

Den här bilden från JämO visar lite mer översiktligt: 

 

Vissa kategorier av yrken är starkt könssegregerade, medan andra har en jämn fördelning. Här tycker jag att "normförklaringen" misslyckas med att förklara varför så är fallet. Många högstatusyrken är ju kvinnodominerade - SCB:s sammanställning visar att flest psykologer är kvinnor (sid 43), i ökande takt flest jurister (sid 38), och definitivt flest veterinärer (sid 56), för att ta några exempel. 

Om vi antar att normer varierar över världen, är det dessutom intressant att notera att de flesta av världens sjuksköterskor och barnmorskor är kvinnor (även om Men in Nursing kanske vill ändra på detta), medan väldigt få kvinnor deltar i IT- och data-aktiviteter world wide."

Det är faktiskt väldigt viktigt att förstå varför män och kvinnor väljer olika, eftersom större delen av den förklarade löne-köns-skillnaden förklaras just av ojämn könsfördelning mellan branscher, i kombination med ojämlika löner mellan dessa branscher.

***

Antropofagi kan hur som helst skita ur sig en ynklig liten hypotes för att förklara varför jämställdheten verkar ha gjort nytta i vissa branscher och yrken, men inte andra. Låtom oss anta att normhypotesen är korrekt. I så fall kan vi involvera lite go' intersektionalitet, och utbrista: Klass!

En ögonbollning av exemplen ovan tyder på att det är lågstatusyrkena som fortatt vara könssegregerade. Dvs. vårdbiträde, gruvarbetare, etc. Det är inte så att alla dessa yrken är lågbetalda per se, men det sprutar inte direkt kulturellt kapital ur öronen på dem heller.

Men, en till ögonbollning får mig att förkasta denna tanke. I så fall skulle ju alla högstatusjobb ha blivit mer jämt könsfördelade, och så är ju icke fallet (jämför veterinär med kirurg).

Så, om det nu är finfördelade-normförklaringen som är sann, så måste grunden till att vissa yrken men inte andra sett en förändrad könssammansättning, vara något annat än bara steg på klasstrappan.

***

Okej, så vad med Timbro-hypotesen?

"Nima Sanandaji [menar] att denna skenbara paradox har en enkel förklaring: Nordiska välfärdsstater håller – oavsiktligt – tillbaka kvinnor från att nå toppen. Offentliga monopol och höga skattekilar begränsar kvinnors framsteg på arbetsmarknaden. Socialförsäkringarnas utformning minskar framför allt kvinnors benägenhet att satsa på eget företagande. Samtidigt har den statliga inblandningen i val av bolagsstyrelser i Norge inte på något meningsfullt sätt främjat kvinnors karriärer."

Jamen, såklart! Det är välfärdsstatens fel.

Hm. Vi har varit inne på det här förr. Det verkar vara en ganska dålig förklaring, eftersom välfärdsstaten (eller i alla fall transfereringssystemen och barnomsorgen) verkar bidra till ett rekordhögt kvinnligt arbetskraftsdeltagande. (Dessutom luktar Timbro alltid lite ödla.) (Bakgrund: Steijer på cykelsemester; Timbro cyklar vidare; Salongsfähig version av Timbro-diss.)

Antropofagi forsätter recycla:

"[Timbros] Steijer argumenterar i Aktuellt för att föräldraförsäkringen hämmar svenska kvinnors arbetskraftsdeltagande. Detta påstående tycks närmast absurt i kombination med den faktiska statistiken. Tittar vi på OECD-länder är det endast Island som har ett högre arbetskraftsdeltagande i den kvinnliga delen av befolkningen. Endast Litauen har en mindre skillnad i arbetskraftsdeltagande mellan män och kvinnor än vad Sverige har.

Kan det då vara så att svenska kvinnors arbetskraftsdeltagande hade varit ännu högre utan föräldraförsäkringen? Att svenska kvinnor genetiskt och kulturellt är unikt arbetsamma, och att detta visar sig i statistiken hindrande socialförsäkringssystem till trots?

Låt oss då se utrikes födda kvinnor som en slags kontrollgrupp. Visst är skillnaden mellan utrikesfödda män respektive kvinnor i Sverige större än motsvarande skillnad vad gäller inrikes födda. Men, skillnaden mellan utrikesfödda män respektive kvinnor är dock lägre i Sverige än i de flesta OECD-länder. 29 av 35 medlemsstater i OECD har större skillnad i arbetskraftsdeltagande mellan utrikesfödda män respektive kvinnor, än vad Sverige har. Island är ett av de länder som ändå slår oss på fingrarna, vilket beror på att landet företrädelsevis tar emot arbetskraftsinvandrare.

Allt tyder således på att de svenska systemen lyckas rekordbra med att inkludera utrikesfödda kvinnor i arbetskraften, trots att vi har 1) jämförelsevis generösa socialförsäkringssystem; 2) en jämförelsevis lågutbildad migrantgrupp och hög andel flykting- och anhöriginvandring; samt 3) den lägsta andelen lågkvalificerade jobb i OECD, vilket försvårar arbetsmarknadsintegration av lågutbildade individer."

Okej, så Timbro-hypotesen (det är välfärdens fel) är inte vattentät. Hoo wodda funk.

*** 

Vi förkastar klass-versionen-av-norm-hypotesen; välfärdshypotesen; samt konstaterar att the original norm-hypotesen har jättemycket variation att förklara.

Jag utnämner därmed den evolutionsbiologiska/-psykologiska förklaringen till Mest Sannolik Hypotes för att att förklara den Empiriskt Verkliga Jämställdhetsparadoxen.

Denna Nya Sanning höll. För den här gången.

Vad är nästa vidlyftiga antagande jag bör Granska?

"Ibland måste man bara få dra en runk och äta glass"

Krister Sandelins bevingade ord (som jag parafraserar i titeln till detta blogginlägg) stämmer väl på allsköns aktiviteter som man ibland bara måste.

Jag säger alltså inte att det är bra att slösurfsöka sig fram till allsköns random genusdebattörers marginella dumheter, och jag säger inte att slapp kritik av dessa marginella dumheter säger något om något. Men, ibland måste man bara få dra en runk och äta glass!

***

Den här. En The Guardian-krönikör menar att "vi" är för artiga/snälla mot män. De borde få mer bannor för att de inte tar hand om barn och hushåll. Författaren avlutar:

"So yeah, maybe it’s time we weren’t so polite about this particular battle [, dvs. mäns ansvar för hemarbete och familj]. The kind of change that these problems require - lasting change, change that’s both systemic and personal - requires more than men’s 'support'. Women didn’t choose to make less money, bias does that. Women didn’t choose to be the default care giver, socialization does that. 

Women didn’t create this problem. Men did that."

Det finns några uppenbara faktafel här, eller i alla fall empiriska påståenden som inte är uppenbart sanna. "[S]ocialization does that" är ett rätt långtgående påstående, till exempel. Det har jag redan pratat en del om tidigare, men Pinker har självklart sagt allting mycket bättre.

"Women didn’t choose to make less money, bias does that", är ytterligare ett sådant empiriskt claim som kan diskuteras. Jag har pratat om det t.ex. här och här utifrån en svensk kontext, och nämnt en viss Petersson som gör en snarlik poäng (dvs. att löneskillnaderna i det stora hela inte är oförklarade, och inte heller nödvändigtvis är osakliga). Efterslängen "bias does that" är förmodligen också möjligt att problematisera utifrån ett teoretiskt perspektiv, dvs. replikationskrisen inom socialpsykologin, vederläggande av stereotype threat, och attacker på (halmgubbeversionen av?) Freud.

(Relaterat: Jag diskade; lesbiska högre lön; löneskillnadsrant; oinitierade gissningar om lön och kön; feminismen vantolkad; den vidunderliga historien om yrkesarbetande kvinnor; älskling, zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi; naturligt/ickenaturligt; krokodil; gränserna för postmodernismen.)

"Women didn’t create this problem. Men did that." Tja, ja och nej, va? För, det är inte egentligen männens "fel" att kvinnor föder barn. Vilket är en rätt bra förklaring till varför könsrollerna tenderat att se ut på ett visst sätt genom historien. Benins amazonkrigare oaktat. Mythbuster Aleksijevitj oaktat. Vi kan förstå statistiska utsagor, eller hur?

Amazonerna i Dahomey, nuvarande Benin, var egentligen kungens livvakt. Man kunde mobilisera upp till 4000 kvinnliga krigare - alla fick visst inte plats på bilden. Checka Historiepodden, vettja.

(Parentes: Se även "Down so long: Why is it so hard to explain gender inequality?"

Det verkar som att förklaringen "patriarkatet" är en tom och/eller oöppnad ontologisk låda. Antropofagis uppfattning om vad denna låda innehåller är mestadels "biologi"/"könsdimorfism"/"reproduktionsstrategier"/"hormoner". Men minns Pinkers ord, eller för den delen Freuds insikt att kulturen vi vantrivs i ändock är ypperlig - vårt mål bör vara att höja oss över vad som är naturligt! Bara det att vi bör ha är:et ordentligt på plats, innan vi roddar med bör:et. Vi vill kunna känna till förutsättningarna innan vi agerar.)

Det är hur som helst sannolikt att de stora patriarkala problemen i stor utsträckning härrör från den manliga biologin - det är ingen slump att män begår nästan alla vålds- och sexualbrott. Idag såsom på vikingatiden:

Ett utdrag ur Bojs bok (tidigare nämnd här och här). På tal om migration och gruppvåldtäkter, liksom. Vi kan väl se det som en datapunkt i porrdebatten; vikingarnas porrlöshet verkar inte ha påverkat deras benägenhet att begå sexualbrott i någon uppenbart positiv riktning. Bojs tar upp att Ibn Falads redogörelse för vikingarnas våldsbrott av vissa forskare har ansetts varit överdriven. Hon landar dock i att Ibn Falad sannolikt beskriver verkligheten sanningsenligt. (Relaterat: Öppna dörrar; halkar vidare; heder del 2.)

"Män är jävligt sviniga!" är en mer eller mindre korrekt statistisk utsaga och en i vissa sammanhang nyttig stereotyp. Det är emellertid notervärt att "inte alla män"-tropen likaledes är korrekt. Även om det kan vara en godartat riskkalkyl att undvika skumma män ensam på natten, så är det fortfarande sant att de flesta män inte begår vålds- och/eller sexualbrott. Den manliga biologin ger oss en större sannolikhet för beteenden som vi numera inte vill ha pga. samhället, men det är på inget sätt en sannolikhet 1.

Att mäns biologi är bonkers är dock inte mer mäns fel, än det är kvinnors fel att de föder barn, ammar, och har en annan reproduktionsstrategi. Att vissa människor hamnar i suboptimala spelteoretiska situationer, såsom en svart narkotikaekonomi, är inte heller nödvändigtvis deras "fel". Vilket inte nödvändigtvis innebär att vi inte vill fördela ansvar som gör nytta.

Frågan är vad fan man menar med "[m]en did that" i det här sammanhanget. En vänlig tolkning är att skribenten ser att vi kan fördela nyttigt ansvar genom att blejma just gruppen män. Detta är rimligt, analogt med att vi vill ha ett effektivt rättssystem och förhållandevis tuffa sanktioner visavi vålds- och sexualbrott. Kommer män-blejming leda till godartade utfall, ja men kör då för fan. Men, det är verkligen det enda vettiga jag kan krama ut ur den äckliga lilla disktrasan "[m]en did that."

(Pallar inte ens börja prata om Strindbergs novell Ett dockhem, men läs den gärna och beakta gamle Palls analys. Relatera: Jämlikhet mellan könen; Greider Becker om Kvinnan. Pallar inte heller prata om att det ofta är kvinnor som enejblar dåliga beteenden, även hos män, och kvinnor som reproducerar "patriarkala" memes, såsom omskärelse. Pallar inte!)

***

Men oavsett vad en anser om dessa enskilda sakfrågor, så är även själva bör:et hyfsat problematiskt. Skribenten menar att vi inte ska vara så "polite about this particular battle". Lite som när Cissi Wallin i Penntrickets avsnitt om manshat menar att vi inte ska vara fega för att säga att vi faktiskt hatar män, och att det faktiskt är alla män vi hatar. Inte fega ur men nån half-assed "manströtthet" här inte.

För, frågan är om SJW:igt manshat, eller en mindre polite debatt, är precis det som skapar effekt i gruppen "män som inte tar ansvar för sina familjer". Är skribenten helt säker på att en mer offensiv, aggressiv ton gentemot män i allmänhet, är det som kommer att leda till upplysning och insikt? Är det alltid så att Dömande, Anklagande Bannor är det som leder till ett uppvaknande och en beteendeförändring?

Här kanske vi ska titta på tidigare Antropofagi-installationer såsom Hur man pratar med ateister och antirasister. Rekommendationerna (som kommer härifrån) lyder (inklusive min översättning till prata-med-antirasist-råd):

"Don't quote the Bible = Citera inte Avpixlat eller annan svenskvänlig journalistisk källa 

Don’t mention creationism or deny evolution = Nämn inte Eurabia och förneka inte vedertagna samhällsvetenskapliga discipliner såsom statsvetenskap och nationalekonomi 

Don’t pretend Christianity is morally superior = Uppträd inte som att extremhögerflanken representerar Godhet och Sanning och Västerlandets Räddning 

Don’t tell atheists what they think = Lägg inte orden i munnen på din motdebattör (hen kanske visst vet exakt hur många somalier som är analfabeter eller hur många utrikes födda som sitter i fängelse) 

Don’t use threats = Hota inte med att din motdebattör och/eller dennes dotter/syster/fru sannolikt kommer att våldtas av blattar 

Don’t psychologize = Förklara inte för motdebattören varför hen tycker som hen tycker (i termer av t.ex. jungle fever eller själv-ras-hat)

Don’t evade serious questions = Undvik inte seriösa frågor 

Don’t assert things you can’t defend = Hävda inte saker du inte kan försvara/backa upp"

Så, låt oss medelst intellektuell alkemism ta fram listan:

Hur ska feminister prata med dumma män?

Don't quote the Bible = Citera inte Valerie Solanas 

Don’t mention creationism or deny evolution = Nämn inte Patriarkatet och förneka inte vedertagna vetenskapliga discipliner såsom evolutionsbiologi och neurovetenskap

Don’t pretend Christianity is morally superior = Uppträd inte som att feminismen representerar Godhet och Sanning och Västerlandets Räddning

Don’t tell atheists what they think = Lägg inte orden i munnen på din motdebattör (hen kanske visst vet exakt hur många män respektive kvinnor som är våldsutsatta samt vad de oförklarade löneskillnaderna mellan könen faktiskt är) - men varför skulle jag göra det?

Don’t use threats = Hota inte med att din motdebattör och/eller dennes kompisar/bröder/söner sannolikt kommer att hängas ut av #metoo-justisen

Don’t psychologize = Förklara inte för motdebattören varför hen tycker som hen tycker (i termer av t.ex. Du är ju vit straight cisman och dina tankar i denna fråga är enbart symptom på din strukturella överordning) - men varför skulle någon göra det?

Don’t evade serious questions = Undvik inte seriösa frågor - men varför skulle nån göra det?

Don’t assert things you can’t defend = Hävda inte saker du inte kan försvara/backa upp - men varför skulle någon göra det?

Hm. Vi kan notera att The Guardian-krönikören missar några viktiga punkter här, i sin egen framställan. Men framförallt verkar den centrala rekommendationen - att vara mindre trevlig - innehålla aspekter som inte gifter sig väl med listan ovan. I alla fall är de strategier som listan vill negera, hyfsade exempel på en mindre polite hållning i sin Mission.

***

Ibland måste man bara [random-basha en trött The Guardian-krönika från 2015 som man snubblar över på Internetz]

Eller dra en runk och äta glass.