Skogen

I got pop, popped, poppedy. Pibbedy-pop-house. In the earhole. Biaaaaatch.

Jag simmar över hela sjön på en gång och kommer upp på andra sidan, drar mig upp på algiga klippor med mina sönderskurna underarmar, förklarar för de förvånade betraktarna om mina neuropsykiatriska funktionsvarianter och om knivslagsmålen som ju ligger grund till mina halvläkta skador. Jag berättar genast om min fru och barnet, de har jag inte sett på flera år men vissa socialdamer har ibland påstått att vi skulle kunna träffas igen, men mamman vill inte och jag vet inte vad de har blivit av egentligen, hur jag ska kontakta dem. Det är svårt men jag pratar på tills det är tomt på udden, och sen lite till, lite skavd på magen efter att ha ålat upp för klippstranden men sånt händer,

det händer ofta på rejven att jag skadar mig lite eller nån gång nån annan som kommer liksom inom kraftfältet, men jag aktar mig för att synas och jag kan ofta försvinna spårlöst innan arrangörerna får grepp om vad som hänt och det är svårt att stänga ute mig från nästa fest så ingen skada skedd. Förutom att jag skadat mig lite som sagt rent fysisk, i köttet, men det sitter liksom bara precis utanpå och ingenting kan tränga hela vägen in till Mig.

Jag rappar lite

Pop, pop, poppedy-bopp, I got hot shots in my box-box, nigga whut

för att sedan vandra upp genom skogen bort från sjön, hur ska jag hitta hem nu, måste väl gå runt hela sjön men samtidigt så vet jag inte riktigt vilket håll så bäst att bara gå nånstans bland granarna. Jag hittar en väg som gör riktigt ont i fotsulorna och det gläder mig, jag får skicka upp känslorna ända upp i skalpen liksom, boom i taket på kraniet och en gång ska det smälla hål i taket och en stråle ska skjuta upp i rymden och förena sig med världssjälen, enligt Kundalini-yogin som jag känner, eller kände kanske för det skar sig liksom, alltså verkligen skar sig, dig, mig, honom, a-ja, sånt händer, ärligt talat lite väl ofta nu sen vissa andra bilder dyker upp på barnet inne i mig och jag tycker faktiskt att hans mamma är en jävla hora,

jag kan säga att jag slog henne för många gånger kanske eller kanske lite hårt och kanske inför barnet, men de säger faktiskt till mig att jag har en NPF eller ett par och då är det mig det är synd om, det fattar inte mamman så jag kanske snear om vi ses igen, men fan jag måste få besöka dem. Nån jävla gång nån stans.

Fuck, in the rave-house, techno and drugs-baws, everybody gave mouse, mouse-mouse-mouse

Jag tappar tråden lite men det rimmar faktiskt och jag känner gruset nu mot trampdynan och alla ljud i hela skogen måste höras samtidigt och alla löv som fladdrar verkar lika viktiga och riktigt svårt att fokusera på att hitta tillbaka nu. Jag lämnar vägen och kryssar fram mellan tallarna. Det finns blåbär men jag kan inte bestämma mig för vilket som verkar godast så jag bara vandrar på.

När jag är riktigt långt borta från sjön inser jag att natten faller, jag är hungrig och det blir snabbt kallare. Jag är helt naken också, och den enda jag passerat gick så raskt hon kunde åt ett annat håll. Tantjävel kunde jag döda en gång kanske, fuck y'all, alla är så påträngande, alla pratar samtidigt på fester och det skiter sig varenda gång. Rejven är lugnast, det är tungt med tjack i huvudet, jag hör basen och stannar vid den tills jag dör eller nån fuckar med mig. Då åker kanske kniven fram igen.

Så i alla fall, jag går och går och håller värmen så, ett tag, men sen lägger jag mig plötsligt ner på marken och kämpar för att andas, det känns som att hjärtat rusar och jag inser att jag = panikångest. Jag måste ha gått vilse eller nåt. Jag är inte rädd för socialdamer eller mamman eller Kundalini-yogin eller rejvare, men lite rädd för mörker minns jag nu,

jag minns problemen med att somna mellan alla serietidningar och faktiskt lärde jag mig läsa sen och insåg att det var sån jävla skit i alla serierna ändå, inte alls så fett som jag tänkt mig när jag läste alla samtidigt och bara trippade på färgerna och sidprasslet och allting, allting samtidigt, alltid. Tusen detaljer skär in i ryggen när jag ligger här och kämpar med att andas, och det hjälper lite att tänka på att jag knivar själv mamman, rakt i halsen, bara hugger och hugger och hugger och barnet hurrar och skrattar och kommer till mig för att krama mig och säger Pappa du är bäst du är så himla fin och snäll och bästa pappan

papp, pop, Imma dad to the shop, when the kids get down, Imma get some clown, in the house

och jag fattar ju att verksamheten kommer sakna mig på måndag om jag inte kommer in till studion, Leffe hjälper mig att söka beats på youtube och converta dem till mp3 och lägga upp ett track i datorn och så bara kör jag, fet jävla kunglig ADHD-rapp rakt över hela skiten tills mickbåset fucking brinner alltså, bästa pappan över hela världen, överallt. Bästa med rappen, bästa med kniven, bästa med mamman.

Hörsel

Jag minns hur jag tillsynes godtyckligt tvangs leka på specifika, avgränsade platser i den halvt vildvuxna, parkliknande trädgården. I efterhand har jag förstått att pappa helt enkelt navigerade efter hålen i lövverket, och ville få stå och drick sin folköl i solfläckarna på den annars skuggiga gräsmattan. Han övervakade mig pliktskyldigt, men gav sig aldrig in i leken. Om jag klagade fräste han till.

Mina föräldrar var ömsesidigt bittra. Jag antar att jag inte egentligen bar någon skuld i detta, men min existens utgjorde ändå ett kitt som klistrade dem samman i ett troligen helt oönskat gemensamt projekt. Om det hjälper någon så ber jag härmed om ursäkt för min existens. Jag kan inte hjälpa att den kom tillstånd, och jag har inte hjärta att genast avsluta den. Det skulle ändå inte hjälpa så här i efterhand. Min enda insats i sammanhanget hade varit som ett självmördande barn, och därtill hade jag uppenbarligen varken förstånd eller drivkraft.

Med detta inte sagt att jag inte var lycklig. En kärlekslös uppväxt, präglad av tyst fientlighet mellan mina vårdnadshavare, garanterade att en djup sorg befästes i djupet av min person. Jag vill tro att identitet är en flyktig upplevelse bildad av rådande sinnesstämning i kombination med minnen, som i sin tur samvarierar med faktiskt upplevda stimuli, men jag ska inte sticka under stol med att kärnan i mig - min mest tillförlitliga aspekt som människa - alltid varit olycka. Tillfälliga njutningar och framgångar har aldrig förmått råda bot på detta.

Jag har sett bilder på mina föräldrar i unga år. Med fotografiets alla selektionsmekanismer i åtanke drar jag ändå slutsatsen att de haft en förmåga att uppleva lycka. Jag har således inga skäl att anta att min egen oförmåga är genetiskt betingad, eller snarare, att den är oundvikligt hårdkodad i mitt genom. Givetvis finns olyckans potential där, i mina individuella genvarianter eller kanske i hela släktets delade DNA, men att miljöfaktorer har realiserat denna potential tycks mig fullkomligt okontroversiellt. I motsats mot vad beteendegenetikens lagar vill göra gällande, tror jag - anser jag - att de relevanta miljöfaktorerna i mitt fall faktiskt ska sökas i kärnfamiljens hägn.

En mer uppenbart biologiskt betingad aspekt av min person är mina öron. De är, vågar jag påstå, världsunika. Det ser faktiskt helt normala ut - man reagerar inte på dem vid blotta åsynen. Det är deras funktion som är häpnadsväckande. Någon häpnad har de emellertid inte fått tillfälle att väcka hos någon annan än mig själv, eftersom jag - faktiskt! - hållit dem hemliga för mina närstående än till denna dag. (I andra sammanhang har häpnaden uteblivit av andra skäl, vilket jag ber att få återkomma till.)

Jag upptäckte mina örons fantastiska funktion just i samband med mina föräldrars mellanmänskliga haveri i form av äkten- och föräldraskap. Låt mig här tillåta mig en utvikning av metafysisk karaktär:

Upplevelsen av att höra, genereras mig veterligen i hjärnan. I och med den kambriska explosionen började simpla urdjur äta varandra - så kallad predation - varför sinnen för att upptäcka andra urdjur selekterades för. Predatorerna tenderade att överleva och reproducera sig om de kunde erövra andra djurs kalorier, och detta selektionstryck gynnade anlag för att lokalisera bytesdjuren. Bytes-urdjuren, å sin sida, selekterades i motsvarande grad för att upptäcka och undvika predatorerna. Att kambrium beskrivs som en explosion, beror på att livets mångfald plötsligt exploderar i våra fossilfyndigheter, med all sannolikhet just eftersom att de kambriska urdjuren plötsligt blev varandras selektionstryck.

Så, upplevelsen av att höra beror givetvis på förmågan att registrera vibrationer i det substrat där varelsen lever och verkar. I vårt fall handlar det framförallt om vibrationer i luften. Dessa vibrationer fångas upp av örat och sätter trumhinnan i svängning. Trumhinnan vibrerar då, tillsammans med hörselbenen, vilket får vibrationerna att fortplanta sig genom innerörats vätska, och får då små hårceller att röra sig. Dessa hårceller omvandlar vibrationerna till kemiska signaler för hörselnerven, som skickar vidare signalerna i form av elektriska impulser.

Som allt som händer i kroppen är det hela en snillrik men relativt lättbegriplig mekanistisk bild av en organisk robot som helt enkelt selekterats för att fungera i enlighet med naturens grundläggande lagar. Det mystiska sker i själva tolkningen, i hjärnan, av de inkommande elektriska impulserna. Att höra är inte endast att registrera vibrationer. Det är att tolka dem, och omvandla dem till någonting som har en mening.

Många mänskliga reaktioner är höggradigt automatiserade. Ett plötsligt, skrämmande ljud kommer troligen att få dig att hoppa upp ur din skrivbordsstol, vara sig du vill eller ej. Andra nivåer av mänskligt beteende verkar bero på en mer svårbegriplig del av det kognitiva maskineriet, där målsättningar och regler för impulskontroll på något sätt utvecklas i de frontala loberna och de basala ganglierna, i samspel med det mäktiga men mystiska dopaminsystemet. Någonstans på den här nivån av mer övervägda reaktioner och val, uppstår känslan av agens, och den medvetna upplevelsen som är så intimt förknippad med vår identitet. Med vårt jag.

Mitt jag råkar, via min extraordinärt välfungerande hörselapparat, behöva hantera ett ovanligt rikt flöde av just hörselintryck. Mina örons fenomenala funktionalitet växte som sagt fram i en uppväxtmiljö präglad av fiendeskap och bitterhet, och troligtvis fick jag via min skarpa hörsel veta mer om detta än vad som är sunt för något barn. Jag kunde enkelt ligga i min spjälsäng på nedervåningen och följa mina föräldrars väsande gräl i sovrummet på ovanvåningen på andra sidan huskroppen, och detta utan att missa en enda nyans av tvättmaskinscentrifugens varvtal, mössens kopulerande inne i mellanväggen, pelletspannans stön, eller för den delen trädgårdens liv och prassel.

Mina föräldrars grundliga osämja var förövrigt, vill jag påstå, en huvudsaklig orsak till att mitt exceptionella andra sinne undgick upptäckt. Jag har givetvis lärt mig att dölja min skarpa hörsel, men man kan lätt tänka sig hur ett obetänksamt barn skulle kunna svara på tilltal från en person på andra sidan snabbköpet, eller kanske kommentera på fasanens målbrottsskrik, åtta mil bort en stormig dag. Vi kan lätt tänka oss att personer i barnets omgivning vid något tillfälle fattar misstankar, inleder en utredning, &c.

Detta kom emellertid aldrig att ske. Jag vill modellera det som följer: Din energi är en damm. Den kan vara stor eller liten, och den kan vara bestå av en trögflytande vätska eller en flyktig dito. Upp ur dammen flödar hårtunna strömmar av libido, eller vitalitet, som kopplar ann till olika uppgifter och i  slutänden konstituerar ditt temperament. Nå: Mina föräldrars energidepåer var helt dominerade av vars ett centralt och allt annat än hårtunt flöde. Upp ur deras respektive energitäkter forsade veritabla kanaler till ett enda mål, till en enda funktion: Hat.

Det kan känns skönt att svepas med av ira, av vreden och hatet och ilskan. Det kan kännas befriande att ge efter för alla uppdämda aggressioner och bara skrika, på en tant-med-hund på cykelvägen eller på en SBAB-telefonist som knullat upp ditt huslån. Första gången du låter det ske, kanske det känns lite som en seger, som ett steg i en viktig och sund personlighetsutveckling. Endorfinerna det åkallar får efterglöden att verka enkom njutbar. Men givetvis är det ett gift.

Arga människor är, för att tala med 1800-tals-kardinalen Henry Edward Manning, "sina egna slavar" (jag parafraserar). Våra kulturella institutioner tenderar att föreskriva vissa botemedel. Vilket tvingar mig till ännu en utvikning:

Jag tänker mig kulturella normer och trossystem som en slags kontroller eller spakar för att - på ett visserligen klumpigt vis - styra våra sinnestillstånd. Ur detta perspektiv är det helt enkelt fel att inbilla sig att exempelvis den kristna dygden "förlåtelse" har någonting alls att göra med objektet för själva handlingen "att förlåta". "Förlåtelse" är inte en dygd som har en grund i den handling, person eller omständighet som ska förlåtas. "Förlåtelse" är en dygd eftersom det sätter den som förlåter i ett visst sinnestillstånd. Normen som kristendomen härvidlag stipulerar är helt enkelt en spak i din hjärna som kristendomen som idé betraktat helt enkelt selekterats för att - i någon utsträckning - vilja dra i.

Vi kan notera att individualistiska kulturer, som den västerländska, tenderar att idka en ideologisk eller kulturell överbyggnad som premierar just förlåtelse av andras oförrätter. Enligt min tolkning härrör detta specifika fokus ur det faktum att individualistiska kulturer per definition är narcissistiska, vilket innebär att skuld i allmänhet åläggs någon annan än dig själv. Det är alltså i allmänhet någon annans fel, och därmed är det också någon annan som måste förlåtas för att din sinnesstämning ska vara förlåtande. I kollektivistiska kulturer tenderar motsvarande överbyggnad istället handla om förlåtelse av den egna personen. Buddism och motsvarande religiösa idékomplex fokuserar på individens acceptans och distans från de introverta, ältande känslorna som annars dränerar energidepåerna, ety kollektivistiska kulturer skuldbelägger dig, och inte någon annan. Då är det du själv som måste förlåtas för att det önskade sinnestillståndet ska uppstå.

Nå. Mina föräldrar bemästrade hur som helst ingen alls typ av förlåtelse, av sig själva eller av varandra. Deras dammar av energi tappades således tomma snabbare än vad de kunde fyllas. Ira kostar. Och därmed blev de blinda för mig, mina beteenden, och mina behov. På gott och - huvudsakligen - på ont.

I mycket blev jag lämnad åt mitt eget öde. Givetvis försökte mina föräldrar tidvis överkompensera för sitt eroderade föräldraskap med materiella håvor. Det nådde mig dock riktigt aldrig, troligen på grund av att signalen var alltför uppenbart trött och halvhjärtat för att slå ann några känslomässiga strängar i mig, och troligen för att jag i grund och botten saknade aptit för lyx och konsumtion. Därvidlag kanske min genetiska predisposition gick att spåra i mitt ursprung - jag såg aldrig min pappa bära skjorta eller dricka något annat än den billigaste folkölen, och min mamma var endast intresserad av sina ... vad det nu var som hon jobbade med där mellan datorskärmen och det sammanbitna anletet.

När det pliktskyldiga övervakandet med ålderns rätt kom att upphöra, kunde jag ströva fritt i vegetationen kring huskroppen. Jag väljer medvetet vaga benämningar, eftersom vi knappast kan kalla halvdjungeln för "trädgård", eller det förfallna rucklet för "hus", än mindre "hem". Om jag hatade alla de uttryck för havererade relationer som i stort präglade min vardag inomhus, så älskade jag - kanske i konstrast till det nyss nämnda - att fly ut i buskagen utomhus. Jag stannade ofta ute så sent att jag kunde höra fladdermössen, vilket jag så småningom förstod var få - kanske ingen annan - förunnat. Min hörselapparat var, och är, som sagt remarkabel.

En slags ironi - semantisk eller verklig, jag vet inte - är att de nattliga, väsande grälen som jag tillslut somnade till, oftast handlade om huruvida min mamma eller pappa "hörde" eller "lyssnade" på den andre. Båda verkade vara av meningen att motparten inte lyssnade, hörde &c., men diskussionen hade fortgått i så många år att själva sakfrågan för evigt tycktes bortglömd. Det var idel metadiskussion, men givetvis med inslag av djupt kränkande personliga påhopp och förbittrade anklagelser.

För att nysta upp någon slags röd tråd i denna min redogörelse: Att höra är att tolka ljud. Upplevelserna av att höra och av att lyssna uppstår på ett mystiskt sätt någonstans inom oss, vilket innebär att själva verkligheten, så som vi någonsin kan hoppas att få uppleva den, är en högst tvådimensionell historia som uteslutande äger rum i, och i och med, själva upplevelsen. När du till vardags hör ett lätt trafikbuller i fjärran, tolkar du implicit in variabler som riktning och avstånd. Men, de finns inte där, egentligen. Det är bara så att säga en platt skärm. Du tolkar in allting annat. Att lära sig att genomleva upplevelsen otolkat är en mäktig meditationsteknik som helt upplöser känslan av att befinna sig i en rymd.

Så, hörandet är en genomgripande subjektiv historia, analogt med hur kultur och ideologi är det. Kristendomen ska inte ses som ett verktyg för veridical uppfattning på en samhällelig nivå - det är tolkning som korresponderar med sinnestillstånd, så som att hörandet är tolkning som korresponderar med sinnestillstånd. Allt är föremål för den generaliserbara evolutionsalgoritmen, som verkar substratoberoende på kulturer eller på mänsklig genotyp och fenotyp, inte för att alstra en så sanningsenlig bild som möjligt av kosmos, utan för att överleva och reproduceras givet en uppsättning selektionstryck. Allt är subjektiva hallucinationer, på individnivå, eller intersubjektiva masshallucinationer, på kollektivnivå. Och det som överlever, det överlever, och ökar således i frekvens i nästa generation av vad det nu är som är föremål för selektionen.

Man har senare, inom den fullkomligt godtyckliga, mytologiska överbyggnad som benämns som "psykiatri", påtalat att mitt hörande är en subjektiv hallucination i ett något mer radikalt hänseende än det jag ovan beskriver. Exempelvis så menar man att mina föräldrar är dys/funktionella inom normalitetens ramar - annat än att de oroar sig för mig, av alla mänskor! - och att inga som helst möss kopulerar i mellanväggarna. Man påstår att vi aldrig haft någon pelletspanna, samt att ingen känd svensk fladdermusart har ett läte som matchar min beskrivning. Jag kan bara anta att vår kollektiva hallucination inom området "mental o/hälsa" och "psykiska störningar", vill dra i en spak i min hjärna för att försätta mig i ett visst sinnestillstånd - ett tillstånd där jag accepterar en viss tolkning av min subjektiva upplevelse - för att på så sätt forma min subjektiva upplevelse.

Det låter kanske som att jag rationaliserar. Själv upplever jag det som att jag iakttar en sund skepsis gentemot empirismens slappa fåfänga. Ett slags vetenskapsteoretisk bålverk, helt enkelt. Sinnet är på den här sidan, och vansinnet på den andra.

Dessutom. Jag kan ju höra dem skratta åt mig genom väggarna. När de tror att jag inte hör dem. Det är då de väser till varandra, liksom mina föräldrar gjorde, vad de verkligen anser.

Det är inte vackert.

Don't get up

När man ligger där på golvet och pustar och tänker att fan heller att jag reser mig upp igen - med allt vad det innebär av att duka av och diska upp och sopa väck och torka rent och städa bort och börja om och om om igen - men så reser man sig ändå upp tillslut? Nå, grejen med den här gånger var att du inte reste dig upp igen. Någonsin.

Först tyckte ungarna att det var lite festligt att du bara låg där. De hoppade lite på din rygg och på pungen, och sen åkte de lite tåg på dig och byggde en koja över dig med soffkuddarna och filten. Men efter ett tag tröttnade de.

Din partner blev inte vidare förtjust. Först skulle hen vara lite snäll och låta dig ligga där och pusta, och liksom, vem hinner ställa massa frågor om exakt varför alla gör exakt vad? Men, slutligen blev det så uppenbart absurt att du bara låg där, så hen måste fråga: Vad händer liksom?

Din partner hann dock inte gå till några överdrifter för att utverka ett svar ur dig, för barnen skulle ha välling och tandborstas och tvättas och stoppas i pyjamas och stoppas i sängen och stoppas från att hoppa ur sängen och läsa saga och sjunga och... När ni alla vaknade nästa morgon låg du fortfarande kvar på golvet.

Nu var din partner riktigt sur, men barnen - anpassningsbara små glin - verkade redan ha normaliserat situationen. En sedvanligt kaosartad torsdagsmorgon slutade med att du fick en spark i revbenen och en halv macka i handen, innan ytterdörren smällde igen och det blev tyst.

Det svåra med att äta en macka liggandes på mage på ett kallt parkettgolv är att du liksom måste tugga med ena kinden tillplattad mot nämnda parkett. Risken att du biter dig i kinden ökar och närmar sig sannolikhet 1 (du biter dig alltså, upprepade gånger, i kinden). Det är svårt att svälja ner det torra brödet också - det verkar som att du saliverar mindre liggandes, eller kanske att nedsväljningens mekanism inte tillbörligt smörjs av saliven när den inte tvingas ned i matstrupen av själva tyngdkraften. Istället samlas saliv och uppblött, halvtuggat bröd i den sönderbitna kinden. En grötig gegga trycks ut genom munnen och bildar en slags komocka framför dig, vilket du hanterar genom att helt enkelt vända huvudet åt motsatt håll och liggandes i denna nya-men-icke-väsensskilda ställning sonika upprepar proceduren. Typ.

Parkettens temperatur, ja. Den är kall. Kroppsvärmd blir parketten endast precis och exakt där du nuddar vid den. Det finns så att säga ingen som helst bekvämlighetsmarginal. Flyttar du dig minsta millimeter i sidled finner du dig plågas av en kylig yta som måste uppvärmas/erövras till en kostnad av dina egna endoterma processer, vilket alltså sker till en kostnad av kalorier, som nu inte kan nedsväljas utan bildar geggiga saliv-bröds-komockor som omger ditt huvud på två sidor!

Det var alltså inget lätt liv du valde. Dessutom låg du väldigt illa till, med benen halvvägs ut genom sovrumsdörren som nu inte längre kunde stängas mot vardagsrummet. Du blockerade därmed delvis genomgången i lägenheten, även om barnen tycktes anse att det var lika bra att bara klampa rakt över dig (alltså på dig), med viss smärta som direkt effekt. Din partners irritation - som givetvis fluktuerade över tid - kunde också vid intensitetstoppar ta sig uttryck i ett sadistiskt stampande på ditt ryggslut eller - för att "råka" väcka dig på morgonen - på dina arma fingrar.

Tiden gick. Barnen växte och började skolan. De kunde ofta sitta lutade mot dig och läsa sina läxor, och då hjälpte du dem givetvis i den mån du kunde. Detta var några av dina finaste stunder.

Vänner och bekanta, och även släktingar, kunde ibland få för sig att de skulle övertala dig att resa på dig för att återgå till det normala livet. De flesta (ärligt talat samtliga) tröttnade och lämnade dig tillslut ifred, men din partner kunde inte riktigt undvika situationen i er delade bostad - som du ju på ett opraktiskt sätt också som sagt blockerade genomgången i - och därmed hamnade ni återkommande i affekterade gräl. Du kunde skrika liggandes, fäkta med armarna, kanske sprattla lite med benen. Hen kunde sitta upp på dig och gråt-skrika, lösa dig på halsen och slita dig i håret med blodvite som följd, och slutligen försoningsknulla dig.

Låt mig härmed nämna ditt sexliv. Det blev givetvis inte särdeles mycket av den varan. Masturbation inskränkte sig till att du pressade ditt skrev mot parketten - du kunde få till en slags i sammanhanget njutbar motkraft medelst ditt bältesspänne - och du kunde även lirka in händerna mellan kroppen och golvet. Någon större fingerfärdighet tillät din liggande ställning dig icke. Några dagars ackumulerad sexuell frustration kunde emellertid rendera i en orgasm även givet dessa suboptimala förutsättningar.

Tvåsamhet blev det ännu mindre av, såklart. Din partners inställning till dig varierade mellan irritation angränsande till hat, och - i vardagens latenta orkan av livsadmin - en sorts pragmatisk arrogans. Hen glömde helt enkelt ibland bort att du låg där.

När sexuell interaktion väl kom på tal, visade sig den mest praktiska sexuella praktiken vara en slags bakvänd 69:a, där din partner tryckte sitt kön från sidan av ditt huvud mot ditt ansikte, medan hen med sitt ansikte - ffa. tunga och läppar &c. finmotoriska mundelar - stimulerade ditt anus. Det hela gav dig visserligen viss njutning men bara undantagsvis orgasm, och dessutom undantagslöst nackspärr.

Nå. Tiden gick, som sagt. Livet går vidare. Dina barn blev ännu äldre och bad snart inte om läxhjälp mer. Du kunde höra dem smyga ut och in genom ytterdörren i gryningstimmarna, med mystiska burkar och flaskor som kluckade i deras hemliga väskor. Eller om det var så att de satt undangömda i en garderob och spelade nåt MMORPG. Det var lite svårt för dig att bibehålla någon vidare överblick över situationens utveckling, och du fick ingen vidare briefing av din partner.

Även henoms liv gick förresten vidare, tills dess att den natt kom då de smygande stegen från ytterdörren ledde in i ert sovrum. Din partner smög förbi dig, i sällskap av en annan, kontrollerade lite halvhjärtat att du låtsades sova, och bedrev sedan en sedan länge behövd passionerad älskog i er gemensamma säng (som du visserligen inte besökt på åratal). Du låg där som vanligt på det hårda golvet - försökte att inte röra dig, för att inte behöva återerövra kall parkett med din dyrbara kroppsvärme - och lyssnade till de oblyga klafsande ljuden av vuxna människor som knullar arslet av varandra.

Jag ska inte säga att du sörjde. Du somnade väl tillslut. Vaknade väl tillslut, och vande väl dig tillslut.

En liten trekant kanske? Nä. Trodde väl inte det. Lika bra, för nackspärren is a bitch.

***

Så kom den dag då lägenheten skulle säljas. Barnen hade sitt eget vid det laget, och din partner och hennes nya kärlek - vid det här laget avslagen och vardagsloj - hade beslutat att de också skulle flytta. Lite oklart varför, om man frågar dig.

Visningen blev lite märklig. Flera av spekulanterna ställde näsvisa frågor till mäklaren angående den "kropp" som blockerade genomgången mellan sovrum och vardagsrum - som om de själva aldrig känt behovet av att sträcka ut sig en smula på golvet efter en turbulent och hetsäten middag. Mäklaren hade annars gjort sitt bästa för att täcka över dig med en trasmatta, men det var ändå svårt att få till en bra feng shui, lät man dig något anklagande få höra.

Lägenheten såldes till ett ovanligt lågt pris sett till kvadratmeter och läge, men ändå inte till något vrakpris. Det finns tydligen tillräckligt många desperata wanna-be stockholmare för att sälja även en lya där det ligger en människa på golvet och vägrar flytta på sig. Det är blott marknadens diktat. Och ränteavdragets.

De nya ägarna försökte göra sitt bästa för att vara trevliga mot dig i början. Efter ett tag gick det dock slentrian i relationen, och de började istället försöka ignorera dig, förutom när de stack till dig en macka eller en banan. De ville väl inte ha ett människoliv på sina respektive samveten, kan man tro.

Även detta sexliv fick du avnjuta tills dess att det självdog. Så länge liggandet väl lågs - i sängen, menar jag - kunde det hända att du vilade ansiktet på hakan för att kunna lyssna i stereo, med båda öronen. Det gjorde för ont att vila ansiktet mot näsan någon längre stund, men när du lät hakan ta hela tyngden förvärrades din nackspärr märkbart och spred sig därutöver ner i din nu mycket förtvinade och sköra bröstrygg. Då du hade mycket tid att tänka kunde du tidvis förgås av en hypokondrisk panikångest som viskade i ditt öra att hela din bröstkorg snart skulle kollapsa och omöjliggöra dina lungors utvidgning, och således leda till din död via kvävning - eller, alternativt, att ditt hjärta skulle genomborras av ett eller annat vilsekommet nyckelben. Vilket som lät illa, tyckte du.

Lägenheten bytte hur som helst ägare ytterligare ett par gånger. En innehavare försökte forsla bort dig i sömnen, men du vaknade mitt under kuppen och kunde hålla sig fast i själva parketten helt med hjälp av dina svampiga, halvt förmultnade handflator. Det liksom bildades ett vakuum mellan den porösa huden och parketten, vilket fick till följd att du liksom sög dig fast som en geckoödla på ett badrumskakel. Den kuppande lägenhetsinnehavaren kunde inte rubba dig ur fläcken, och därefter satt du klistrad dag som natt.

En annan innehavare försökte istället att svälta ut dig, men återigen kom din halvkvädna förvandling till en Gekkonidae att tjäna dig väl. Efter decennier av ätande liggandes på sidan, då din tunga ständigt tvingats vrida sig i sidled för att hantera kringskyfflandet av bröd och annat i munnen under den mekaniska tuggprocessen, hade tungroten töjts ut på ett mycket drastiskt vis, varför du nu kunde skicka din tunga likt en tentakel hela vägen in i köket för att födosöka på golvet under köksbordet. Tack vare ett ymnigt matspill från småbarn och andra, kunde du under flera år leva som en slags asätande bläckfisk med bara en enda fångstarm. Den slingrande, svampiga, röda ormen på köksgolvet blev snart ett vant inslag i familjen, och även barnen lärde sig att inte snubbla på det "slemhinnetäckta, muskulära organet" som bebodde matplatsens plastmatta.

Det lustiga är att du en dag faktiskt glömde bort att du numera låg ner. Du hade precis vaknat, och i ett halvsovande tillstånd agerade du som om du vaknat i en annan tid, en tid innan Parketten. Du reste dig upp, släntrade ut i köket, började mäta upp kaffe i ett melittafilter... När du plötsligt, i panik, insåg ditt misstag och kastade dig ner på golvet igen.

Du vaknade med ett skrik - visserligen mestadels kvävt av parketten, eller: Parketten tryckte läpparna in i munnen så att skriket tvangs forcera dem vilket fick dem att fladdra, vilket fick till följd att "skriket" mer lät som en fladdrande, slapp fis med en grundton av målbrottsguttaralt måfåutrop - och fann dig liggandes på din plats i sovrummet (med benen, som sagt, halvvägs i vardagsrummet, men låt oss säga "sovrummet" för enkelhets skull). (Jag vill också tillägga, inom ramarna för parentetiska beskrivningar, att en tidigare ägare vid det här laget rådigt sågat av den nedre halvan av sovsrums/vardagsrumsdörren, så att dörren numera gick att stänga utan att hindras av din liggande kropp.) Som av en självdestruktiv impuls - av typen "jag har suttit stilla och skötsam på den här kontorsplatsen i trettio år så nu måste jag bara skrika NEGERHORA till städerskan", kosta vad det kosta vill - så försökte du så, i stundens hetta så att säga, faktiskt ändå - med alla dina ringa krafter - ta dig upp på fötter. Nå. Krafterna var alltså ringa, och du blev liggande. Din valfrihet var, insåg du härmed, bekvämt begränsad av dina fysiologiska tillkortakommanden.

Vi ska för guds skulle inte dröja oss vid några som helst detaljer, i den här lilla redogörelsen, överhuvudtaget icke. Det kan dock vara på sin plats att nämna att du kom att dö där, liggandes i sovrummet (med benen i vardagsrummet &c.). Ironiskt nog kom din hypokondriska oro att få rätt i slutändan, när dina senor och ligament stelnat och vittrat, och dina muskler förtvinat, så till den grad att din kropp helt enkelt desintegrerade där den låg. Dina lungor belastades mer och mer av den kollapsande bröstkorgen, men inte i ett slag så som du oroat dig för, utan över en utdragen - och i ökande grad plågsam - period över flera års tid. För varje utandning tryckte den ihopfallande bröstryggen lite tyngre på, och varje nästkommande inandning blev därmed lite mindre komplett sett till lungsäckarnas totala volym. Slutligen rymde dina lungor så lite luft att du levde i ett konstant tillstånd av komatos berusning. Då - klick! - trillade ett vilsekommet nyckelben rakt in i kranskärlet som rundar hjärtats högra kammare (om det är så att det finns ett kranskärl som rundar någon högra kammare), och så dog du.

Nå, som sagt, det här lilla griftetalet är inte menat att bli långrandigt, och jag vill inte tråka ut er närstående som flockas framför mig i kyrkbänkarna. Jag vill bara uttrycka min avmätta känsla av häpnad över hur ditt liv kom att bli. Av jord är du kommen, &c.

Smörgåstårta och begravningskaffe kommer att serveras liggande, för att hedra dina dunkla val.

Tack.

En undran

Jag säger inte att det här hör ihop med det här, men undra kan man ju.

Muntlig tradition, del 2

Del 1.

Ett väldigt intressant svar på Antropofagis fellatio-fråga är det som följer nedan. Fellatio har alltså selekterats för i amerikansk kultur i kraftfältet mellan två sexual-memetiska selektionstryck: Killar ska ha sex, och tjejer ska vara oskuld. Snyggt! Verkligen en hypotes att beakta.

Hej [Antropofagi] och tack för din intressanta fråga. Det är en komplex fråga och som du påpekar verkar det finns vissa motsägelser i våra kulturer. Du har helt rätt i att icke-reproduktiv sex är tabu och skambelagd då den inte leder till avkomma, vilket inte minst i kristendomen (både protestantismen och katolicismen) upplevs problematiskt, då människan ska uppfylla jorden. Men icke-reproduktiv sex är också skambelagd då det görs för den egna njutningens skull och inte för att behaga gud. Fokus avleds från gud och riktas mot självet, vilket är en synd.

Det du skriver om USA är också korrekt. Och med tanke på att USA på flera sätt framstår som ”västvärldens” mest religiösa land verkar det särskilt märkligt att fellatio är så utbrett. Detta hänger ihop med att samlag bland många än upplevs som en handling som ska utföras inom ramen för äktenskapet. Tonåringar som börjar dejta söker då på andra sätt utlopp för sin sexualitet, där fellatio kan vara en kompromiss. Många ser fellatio inte som ”riktig” sex och då känner många (särskilt tjejer) att det är OK. I amerikansk kultur finns en skarp skillnad mellan hur tonårstjejer och tonårskillar ska uppträda. Det är viktigt att killar alltid ska vilja ha sex (för att ha ett rykte om sig att vara en riktig man och inte ses som mes eller bög) och samtidigt måste tjejer alltid hålla på sig, för att slippa dåligt rykte som lättfotad. Denna dragkamp skapar stress och ångest för både killar och tjejer och här blir fellatio en kompromiss, som ger killen det han behöver, både fysiskt och för sitt rykte och tjejen det hon behöver för sitt rykte (om än inget för sina fysiska behov).

Även vissa vuxna och icke-religiösa amerikaner kan uppleva att samlag är ett större steg att ta än vad fellatio är.

Hoppas detta kan bidra till förståelsen av denna komplexa fråga.

Vänligen,
Monica [Libell, lärare och forskare inom idé- och lärdomshistoria vid Lunds Universitet.]

Tack återigen till Akademien och den tredje uppgiften!