(Den musikaliska släktskapen med världens bästa rappare och live-akt, Saïan Supa Crew, är uppenbar åtminstone för Antropofagi.)
Efter att länge ha idoliserat Fela Kuti går inte heller avsnitt ett, som bland annat handlar om Nigeria, av för några som helst hackor. Samtliga avsnitt måste hur som helst ses. Inte minst om en, liksom Antropofagi, har missat Thomas Sankara och att det var krig i Angola så sent som 2002. (Visst måste det vara så att svensk media är sämre på att bevaka det portugisiska språkområdet?)
Måtte ingen, för övrigt, gå miste om superfeta afrikansk-svenska rapp-projektet Kwaai. Chords, Cleo och gänget vet hur man gör det, tillsammans med t.ex. sydafrikanska Driemanskaap. Även t.ex. ghanianske Sarkodie – som den som likt Antropofagi gillar Sway Dasafo förmodligen stött på – och eminente götlaborgaren Parham dyker upp. När vi ändå snackar afrikansk rapp liksom.
(Kolla in t.ex. Get It, Lovin life och Unity is strength, men hela skivan är fet som stryk.)
En av skaparna av Fonko är Göran Hugo Olsson, som sedan tidigare ligger bakom The Black Power Mixtapes (som Antropofagi nämnt här). Olsson är i dagarna åter aktuell med troligtvis överfeta dokumentären Om Våld, som enligt rykten lutar sig mot Frantz Fanons klassiska verk Jordens fördömda. Antropofagis långsamma maskineri arbetar i detta nu med att plöja denna epokgörande skrift. Redan efter första kapitlet är citat-boken därhemma dubbelt så tjock. Här, ett exempel:
"I de kapitalistiska länderna finns det en härskara av moralister, lärare och vilseledare mellan de exploaterade och makthavarna."
I en nutida svensk kontext är det normal-höger-skribenterna vilka genast ringer i klockan. Arpi, Helmersson, Birgersson, Kjöller, alltid med en lans dragen i exploatörens tjänst.
Ett annat festligt citat:
"Man ser genast att skillnaderna i strukturen först och främst beror av vilken ras, vilket människoslag man tillhör. I kolonierna är den ekonomiska infrastrukturen på samma gång en överbyggnad. Orsak och verkan blir ett: man är rik därför att man är vit, man är vit därför att man är rik. Det är därför man alltid måste tänja på de marxistiska analyserna, när de skall tillämpas på det koloniala problemet."
Detta citat är naturligtvis den ultimata kommentaren på Antropofagis svamlande om hur kapitalismen rasifierar (läs exempelvis här och här).
Jordens fördömda kommer också med festliga förord, ett av Erik Tängerstad och ett av Sartre. Tängerstads förord lyfter en mycket intressant översättningsmiss som lett till en ganska omfattande käpp i begreppsapparatens kuggar och ekrar. Fanon använder sig av begreppet Tredje världen, eller egentligan franskans Tiers Monde, vilket inte är detsamma som Troisième Monde. Tiers är ett bestämningsord, medan troisième är ett ordningstal, men eftersom distinktionen bara finns på franska har översättningen blivit Tredje världen snarare än Värld tre. I avsaknad av första och andra världen antogs snart att dessa var Väst, Öst, och Tredje världen således Resten. Tängerstad citerar Joachim Isreal som 1963 recenserade tidskriften Revolution – Africa, Latin America, Asia:
"[Tidskriften] ägnas problemen i den 'tredje världen'. Det är första gången jag mött detta uttryck. [...] Gissningsvis representeras då den första världen av den kapitalistiska och den andra av Sovjetblocket."
Grejen med begreppet tiers monde är att det på franska ofelbart associeras till det tredje ståndet, dvs. det revolutionära subjektet i franska revolutionen – alla utom adeln och prästerskapet. Att Fanon använder begreppet Tredje världen handlar således inte om att ställa Väst, Öst och Resten i kontrast, men istället att implicera att revolutionen är oundviklig. Fanon värderar inte revolutionen, men härleder den från omständigheterna. Den måste komma, och den måste vara våldsam.
Det första kapitlet i Jordens fördömda uppehåller sig till stora delar vid hur mycket den koloniserade egentligen skiter i kolonisatören. (Sartre gör om detta till en enligt Tängerstad ganska rasistisk vi-och-dom-uppdelning.) Fanon menar i min ringa tolkning att kolonisatören skapar den koloniserade: "Det är kolonisatören, som har skapat och fortfarande skapar den kolonialiserade." Avkolonialiseringen är således även ett psykologiskt projekt för individen, och ett sociologiskt för gruppen. Den avkolonialiserade vill inte nödvändigtvis hämnas på den forne kolonialisten – denne förpassas helt enkelt till irrelevansens skuggor. Här blir Fonko jädrigt intressant, eftersom afrikansk rapp tveklöst är sitt eget uttryck och den afrikanska publiken sin egen marknad. En hel scen som skiter i Europa och USA (exempel – Daara J m.fl. senegalesiska akter kör på wolof), och som levererar oändligt mycket mer intressant och avantgardistisk musik än vad Europa eller USA gjort på mycket länge. Men samtidigt utan ett uns av bakåtsträvande isolationism à la SD.
En av världens främsta böcker är och kommer alltid förbi Willy Kyrklunds Om godheten (1988). Kyrklund visar bland mycket annat hur ypperlig ursäkt godhet är för att ställa till elände, inte minst i nationalstatens tidevarv. Låtom oss jämföra med Fanon (obs, jag hoppar rätt långt i originaltexten i följande citat):
"Trälen i det europeiska feodalsamhället var visserligen väsensskild från riddaren, men för att förklara och rättfärdiga skillnaden i status måste man hänvisa till Guds lag. I kolonierna har främlingen som kommit utifrån tvingat sig på landet med hjälp av sina kanoner och sina maskiner [...] Det räcker inte för kolonialisten att fysiskt, dvs. med hjälp av sin polis och sina gendarmer, avgränsa den kolonialiserades utrymme. Som om det gällde att illustrera den koloniala exploateringens karaktär, gör kolonialisten den kolonialiserade människan till det onda självt. Det underkuvande samhället beskrivs inte bara som ett samhälle utan etiska värden. Kolonialisten nöjer sig heller inte med att hävda att det inte finns eller – ännu hellre – att det aldrig funnits sådana värden i den kolonialiserade världen. Han förklarar att den införde är oemottaglig för etik överhuvudtaget. Han är inte bara utan moral – han är direkt antimoralisk [...] I denna mening är han det absolut onda."
På samma sätt som Kyrklund ironiserar över "godheten", så lyfter Fanon hur moralen och det onda möjliggjort ett globalt och flera sekel lång folkmord. Fanon fortsätter:
"Man får dock inte glömma bort, att de breda massorna bland de kolonialiserade folken är fullständigt likgiltiga för den sortens problem. För dem är jorden det mest konkreta och följaktligen det mest väsentliga värdet. Det är jorden som ger dem deras dagliga bröd och givetvis också en viss värdighet. Men denna värdighet har inget att göra med 'respekten för människovärdet'. Detta abstrakta människovärde har det kolonialiserade folket aldrig hört talas om. Vad den infödde i sitt eget land erfarit är att man ostraffat kunnat fängsla, misshandla och svälta ut honom. Aldrig någonsin har det kommit någon moralist eller någon präst [eller någon liberal ledarskribent] för att ta emot slagen i hans ställe eller dela med sig av sitt bröd. Vad han förstår med moral är något mycket konkret i det ögonblick han drar ner kolonialisten från hans höga hästar, bryter hans våldsregemente och helt enkelt kastar ut honom från scenen. Den berömda princip enligt vilken alla människor är lika åskådliggörs i kolonierna först i det ögonblick då den kolonialiserade hävdar att han är kolonialistens jämlike."
Som ni inser är Fanon värd att läsa i sin helhet, och citaten vill aldrig ta slut. Hur som helst gör Fanon med det liberala idépaketet vad Kyrklund gör med godheten – aldrig så fina ideal kontrasteras mot en materiell verklighet som på inget sätt lyder idealen. Till och med Ben Affleck har fattat när han säger:
"We've killed more Muslims than they've killed us by an awful lot, we've invaded more Muslim countries than they've invaded ours by an awful lot. And yet, somehow we're exempted from these things, because they're not really reflections of what we believe in. 'We did it by accident, that's why we invaded Iraq!'"
Kolonialisten är således inte moralisk, men likt många andra amoraliska är hen moralist. Moralism är ett vapen för att söndra och härska på en psykologisk nivå – se exemplet super-sexualisering vs. socialkonservatism.
Fanon visar också med all önskvärd tydlighet att ideal måste materialiseras för att vara relevanta. Människovärdet måste upprätthållas, rättigheter måste tillgodoses, annars finns de inte. Analogt med detta kan vi se att begreppet demokrati är oskiljaktigt från materiell jämlikhet. Demokrati materialiseras genom socialism.
Afrikansk rapp, som den presenteras i dokumentären Fonko, är intimt förbundet med frigörelse och demokrati. Rappare organiserar motståndsrörelser, avsätter korrupta presidenter, organiserar folket. Kulturen kan och bör vara precis det som Alice Bah Kuhnke gafflar om, nämligen en demokratisk funktion. (Jämför Antropofagi-gaffel här och här.)
Ett annat festligt citat:
"Man ser genast att skillnaderna i strukturen först och främst beror av vilken ras, vilket människoslag man tillhör. I kolonierna är den ekonomiska infrastrukturen på samma gång en överbyggnad. Orsak och verkan blir ett: man är rik därför att man är vit, man är vit därför att man är rik. Det är därför man alltid måste tänja på de marxistiska analyserna, när de skall tillämpas på det koloniala problemet."
Detta citat är naturligtvis den ultimata kommentaren på Antropofagis svamlande om hur kapitalismen rasifierar (läs exempelvis här och här).
Jordens fördömda kommer också med festliga förord, ett av Erik Tängerstad och ett av Sartre. Tängerstads förord lyfter en mycket intressant översättningsmiss som lett till en ganska omfattande käpp i begreppsapparatens kuggar och ekrar. Fanon använder sig av begreppet Tredje världen, eller egentligan franskans Tiers Monde, vilket inte är detsamma som Troisième Monde. Tiers är ett bestämningsord, medan troisième är ett ordningstal, men eftersom distinktionen bara finns på franska har översättningen blivit Tredje världen snarare än Värld tre. I avsaknad av första och andra världen antogs snart att dessa var Väst, Öst, och Tredje världen således Resten. Tängerstad citerar Joachim Isreal som 1963 recenserade tidskriften Revolution – Africa, Latin America, Asia:
"[Tidskriften] ägnas problemen i den 'tredje världen'. Det är första gången jag mött detta uttryck. [...] Gissningsvis representeras då den första världen av den kapitalistiska och den andra av Sovjetblocket."
Grejen med begreppet tiers monde är att det på franska ofelbart associeras till det tredje ståndet, dvs. det revolutionära subjektet i franska revolutionen – alla utom adeln och prästerskapet. Att Fanon använder begreppet Tredje världen handlar således inte om att ställa Väst, Öst och Resten i kontrast, men istället att implicera att revolutionen är oundviklig. Fanon värderar inte revolutionen, men härleder den från omständigheterna. Den måste komma, och den måste vara våldsam.
Det första kapitlet i Jordens fördömda uppehåller sig till stora delar vid hur mycket den koloniserade egentligen skiter i kolonisatören. (Sartre gör om detta till en enligt Tängerstad ganska rasistisk vi-och-dom-uppdelning.) Fanon menar i min ringa tolkning att kolonisatören skapar den koloniserade: "Det är kolonisatören, som har skapat och fortfarande skapar den kolonialiserade." Avkolonialiseringen är således även ett psykologiskt projekt för individen, och ett sociologiskt för gruppen. Den avkolonialiserade vill inte nödvändigtvis hämnas på den forne kolonialisten – denne förpassas helt enkelt till irrelevansens skuggor. Här blir Fonko jädrigt intressant, eftersom afrikansk rapp tveklöst är sitt eget uttryck och den afrikanska publiken sin egen marknad. En hel scen som skiter i Europa och USA (exempel – Daara J m.fl. senegalesiska akter kör på wolof), och som levererar oändligt mycket mer intressant och avantgardistisk musik än vad Europa eller USA gjort på mycket länge. Men samtidigt utan ett uns av bakåtsträvande isolationism à la SD.
En av världens främsta böcker är och kommer alltid förbi Willy Kyrklunds Om godheten (1988). Kyrklund visar bland mycket annat hur ypperlig ursäkt godhet är för att ställa till elände, inte minst i nationalstatens tidevarv. Låtom oss jämföra med Fanon (obs, jag hoppar rätt långt i originaltexten i följande citat):
"Trälen i det europeiska feodalsamhället var visserligen väsensskild från riddaren, men för att förklara och rättfärdiga skillnaden i status måste man hänvisa till Guds lag. I kolonierna har främlingen som kommit utifrån tvingat sig på landet med hjälp av sina kanoner och sina maskiner [...] Det räcker inte för kolonialisten att fysiskt, dvs. med hjälp av sin polis och sina gendarmer, avgränsa den kolonialiserades utrymme. Som om det gällde att illustrera den koloniala exploateringens karaktär, gör kolonialisten den kolonialiserade människan till det onda självt. Det underkuvande samhället beskrivs inte bara som ett samhälle utan etiska värden. Kolonialisten nöjer sig heller inte med att hävda att det inte finns eller – ännu hellre – att det aldrig funnits sådana värden i den kolonialiserade världen. Han förklarar att den införde är oemottaglig för etik överhuvudtaget. Han är inte bara utan moral – han är direkt antimoralisk [...] I denna mening är han det absolut onda."
På samma sätt som Kyrklund ironiserar över "godheten", så lyfter Fanon hur moralen och det onda möjliggjort ett globalt och flera sekel lång folkmord. Fanon fortsätter:
"Man får dock inte glömma bort, att de breda massorna bland de kolonialiserade folken är fullständigt likgiltiga för den sortens problem. För dem är jorden det mest konkreta och följaktligen det mest väsentliga värdet. Det är jorden som ger dem deras dagliga bröd och givetvis också en viss värdighet. Men denna värdighet har inget att göra med 'respekten för människovärdet'. Detta abstrakta människovärde har det kolonialiserade folket aldrig hört talas om. Vad den infödde i sitt eget land erfarit är att man ostraffat kunnat fängsla, misshandla och svälta ut honom. Aldrig någonsin har det kommit någon moralist eller någon präst [eller någon liberal ledarskribent] för att ta emot slagen i hans ställe eller dela med sig av sitt bröd. Vad han förstår med moral är något mycket konkret i det ögonblick han drar ner kolonialisten från hans höga hästar, bryter hans våldsregemente och helt enkelt kastar ut honom från scenen. Den berömda princip enligt vilken alla människor är lika åskådliggörs i kolonierna först i det ögonblick då den kolonialiserade hävdar att han är kolonialistens jämlike."
Som ni inser är Fanon värd att läsa i sin helhet, och citaten vill aldrig ta slut. Hur som helst gör Fanon med det liberala idépaketet vad Kyrklund gör med godheten – aldrig så fina ideal kontrasteras mot en materiell verklighet som på inget sätt lyder idealen. Till och med Ben Affleck har fattat när han säger:
"We've killed more Muslims than they've killed us by an awful lot, we've invaded more Muslim countries than they've invaded ours by an awful lot. And yet, somehow we're exempted from these things, because they're not really reflections of what we believe in. 'We did it by accident, that's why we invaded Iraq!'"
Kolonialisten är således inte moralisk, men likt många andra amoraliska är hen moralist. Moralism är ett vapen för att söndra och härska på en psykologisk nivå – se exemplet super-sexualisering vs. socialkonservatism.
Fanon visar också med all önskvärd tydlighet att ideal måste materialiseras för att vara relevanta. Människovärdet måste upprätthållas, rättigheter måste tillgodoses, annars finns de inte. Analogt med detta kan vi se att begreppet demokrati är oskiljaktigt från materiell jämlikhet. Demokrati materialiseras genom socialism.
Afrikansk rapp, som den presenteras i dokumentären Fonko, är intimt förbundet med frigörelse och demokrati. Rappare organiserar motståndsrörelser, avsätter korrupta presidenter, organiserar folket. Kulturen kan och bör vara precis det som Alice Bah Kuhnke gafflar om, nämligen en demokratisk funktion. (Jämför Antropofagi-gaffel här och här.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar