Full och stolt

Prima exempel på högerns moralism (som jag har skrivit om exempelvis här, här, här och här):

Varför analogier privatperson/samhällsekonomi inte förslår, har jag berört tidigare. Eftersom austerity i en liquidity trap är totalt motbevisat inom den okorrumperade sfären av nationalekonomi, måste borgarna luta sig mot lökiga fabler för att kunna fortsätta driva en nedmontering av välfärden. Nä, hög arbetslöshet är inte bra (även om vi alla dagar i veckan måste problematisera syftet med arbete). Stimulanspolitik är rimligare än åtstramning, men högern ger icke upp sin tillbedjan av guldkalven.

Är Sverige en nykter alkoholist? Frågeställningen bär med sig all arbetarskamm som någonsin plågat den svenska underklassen. Skammen över att det är ens eget fel att en är fattig. Är det smutsigt hemma? Spelar en kort på en söndag? Kommer barnen okammade till folkskolan? Då är det ditt eget fel. Då ska din buk skrumpna av svält, missväxt slå dina höns, och barnsäng ta dina döttrar. Arbetarklassens självkänsla är grund till en helt egen genre skönlitteratur.

Som vanligt vill borgarna ta det tillbaka till medeltiden. Som tur var har vi kommit så pass långt att nobody falls for that shit. Vi skiter i vad Expressen och Sara Skyttedal tycker om såväl överskottsmålet som vårt drickande. Ska vi äta och dricka nyttigt gör vi det för vår egen skull – när TTIP kommer på tal så skiter borgarna plötsligt i folkhälsan, så vi vet att de inte har vårt bästa i sikte när de moraliserar. Ska vi formulera en sund ekonomisk politik gör vi också det för vår egen skull – vi vet att borgarnas intressen inte är våra egna, så varför i helvete lyssna på dem?

Jag vill återigen lyfta frågan – ingår vi i ett sjukt psykologiskt experiment? Eller hur dumma tror borgarna att vi är egentligen?