Bäst av tre takter

Då kommer äntligen svaret på det alla undrat: Vilka är de bästa tretakts-rapplåtarna?

Det lätta svaret är kanske helt enkelt



eftersom dängan ifråga är så oresonligt mäktig och stämningsfull. Kanske är det ändå på sin plats att klaga lite: Leveransen är lite väl melodramatisk för vissas smak. Ingen MF DOOM liksom. Ingen Slick Rick heller. Mer en indignerad Timbuktu à la 00-tal. Meeen ändå, fet fet låt. Mycket värd sina åtta av tio trumpinnar i betyg. Stråkarna är niceness.

Men då jävlar i helvete smäller vi till med



så har vi lite svensk representation redan tidigt, och dessutom en tråd tillbaka i Antropofagi-historiken. Riktig fethet för den som vill gråtsupa, och mäktig (lånad) poesi såsom "livet är en sand som i ett timglas rinner". Övrig info kring låten återfinns i nyss länkad tidigare Antropofagi-textmassa.

Mer svenskt, när även Anonym Internetz-rappare måste få sin släng av sleven:



Här haglar det Nietzsche-referensen ("framliden är Gud, samtiden är ful"), Atwood-referenser ("mitt i Flodens År"), Non Phixion-referenser ("framtiden är nu, mycket riktigt icke fiktion"), och referenser till Dead Prez/Sticky Fingaz ("och mitt bomb-kitt under diskhon"). Mest är det kanske termodynamikens andra huvudsats blandat med självhjälpstips;

"Varje dynasti går förbi, tidens dynamik är inte reversibel/ 
om din apati överstiger din aptit kan du inte hedra livet/ 
mitt i smeten sittandes med bitterheten är kontraproduktivt/ 
bättre komma på i tid att titta framåt inte rikta blicken bakåt hela tiden/"

En kvart innan Anonym Internetz-rappare sket sin första rad gav allas våran J Hova oss sin allra första sång; eller så betitlad.



Det händer ibland att folk i allmänhet, och allmänheten i synnerhet, glömmer hur tung Jigga är. Lite är det väl hans eget fel, när kärnverksamheten drunknar i alla sidoprojekt. My First Song är dock en påminnelse så god som någon.

Vad ännu värre är att vissa ibland glömmer hur sinnessjukt det var när Kanye släppte sin första skiva, The College Dropout. Även här lektes det med tre fjärdedelstakt i underbara Spaceship (ft. Consequence):



Av "varje låt på The College Dropout är sinnessjukt fet" och "Spaceship är en låt på The College Dropout" följer att Spaceshit är en bra låt. Kanyes vers saknas på YouTube-klippet ovan, men ni kan ju den alla utantill och håller säkert med om att öppningsraderna är go'a: "if my manager insults me again, I will be assaulting him/ after I fuck the manager up/ then I'm gonna shorten the register up". Det är så härligt nonchalant hur han levererar det, och det minner så härligt om Dead Prez' Hell Yeah.

Kanye är så vitt vi vet polare med Jay Z. Någon som historiskt sätt inte varit så är Nasir Jones, mera känd som Nas. Det här är inte tiden att rulla upp hela beefen, men det kanske kan vara värt att jämföra My First Song med Nas' Heaven.



Vilken är då fetast? Nas flow är i Antropofagis öron helt klart snitsigare. Däremot vinner nog My First Song som låt. Det är fritt fram att inkomma med invändningar eller argument i frågan om en gitter.

Sen vart det dags för den levande trummaskinen Tech N9ne, med vänner. Rappen börjar först 1:25 in i klippet.



Intressant nog så låter Techs dubbeltidsflow ganska krystat. Det är först när han lugnar ner det i slutet på sin vers som han verkligen flyter på beatet. Det blir helt enkelt lite för motsträvigt inledningsvis. Kendrick dundrar in med både större följsamhet gentemot beatet och större antipati gentemot världsaltet; en inte ovanlig kombination för denne man. Däremot kan en känna att Kendricks sedvanliga uppbyggnad och dramaturgi inte kommer till sin rätt på en kort gästvers. Killen är nog fan främst en albumrappare, nära nog en inverterad Busta Rhymes.

Nu var det dags att återvända till den grådaskiga fyra fjärdedelsvärlden. Tack för den här gången!