Det är inte det att Stridens skönhet och sorg av P. Englund inte är en bra bok. Det är den. Helt fantastisk faktiskt. Det är bara det att den är så synnerligen utstuderat subjektiv.
Englund har mer eller mindre en uttalad ambition att undvika hindsight bias och strukturalism. Han vill visa världen genom ögonen på individuella betraktare. Väldigt trevligt, och ger ökad förståelse för hur en samtid förstod ett skeende.
Men, som Snyder betonar, så finns det faktiskt andra nivåer av verkligheten som vi kan få kunskap om. Allt sker inte i ett individuellt psyke. Det finns också strukturer som förklarar, och tendenser, och mönster. Det finns mening i teorier. Frångår vi detta sätt att skriva historia, då förlorar vi sannolikt en mängd viktiga lärdomar. Vilket, återigen, är kärnan i Snyders Den svarta jorden.
(Detta var ett utfall i linje med Antropofagis ambition att skjuta lite mer från höften.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar