Antropofagi har tidigare påstått (här och här) påstått att religioner blir sämre a) ju mer vetenskapsteoretiska anspråk de har, samt b) ju mer organisatorisk överbyggnad. Magnus Norells Kalifatets återkomst ger mig dock mothugg på denna tes.
*** Först en liten recension ***
Kalifatets återkomst är matnyttig. Men inte som att låta den spröda bouquén av tre korslagda sparris slå sin skira dagg över smaklökarna. Mer som att rektalmatas med komprimerad gnocchi. Skiten är kompakt. Det finns inte en spaltmillimeter luft mellan akronymerna, och de superkomplicerade relationerna och maktspelen i Mellanöstern skär genom näthinnorna som ett tätt nät av cyberpunkiga lönnmördares nanotunna fiskelinor.
Samtidigt får jag, läsaren, lära mig allt om varför den underliggande sunni-shia-konflikten gör att Saudierna både stöder missionerande wahabism som är grogrunden för IS rekrytering, och ändå bombar samma Islamska Stat från luften i koalition med USA. Hur Turkiet kan vara med i NATO och samtidigt vara de som möjliggör IS försörjning genom att låta vapen och olja smugglas hithert and dithert över gränserna. Om varför Quatars kungafamilj räds persisktalande barnbarn. Etcetera in absurdum.
Äntligen kan jag - och även DU! - vara den som FÖRKLARAR MELLANÖSTERN i sociala likväl som asociala sammanhang. (De förra kan ju lätt slå över till de senare just tack vare såna som oss.) Grattis!
*** Slut på recensionen ***
Norell diskuterar inledningsvis att ett problem med islam - som utgångpunkt för politisering, dvs. grundämne för omvandling till islamism och således inträde i den totalitära sfären (mer om det t.ex. här och här) - är att det är en decentraliserad religion. Således finns det gott om öppningar för vem som helst att agera hur som helst och hänvisa till islam. I princip vem som helst kan ingå i prästerskapet, och detta utan band till någon fast organisation.
Detta går stick i stäv mot min analys, som ju pekade på att organisatorisk överbyggnad är ett problem. Politisk islam, aka. islamism, är onekligen en av de värre exemplen på totalitär ideologi i bemärkelsen ideologi innefattandes både religiös och politisk analys. Alltså ser vi att religion kan vara dåligt utan att härbärgera, eller utgå från, en centraliserad organisation.
I korthet: Ingen muslimsk påve kan gå ut och skälla på IS, al-Qaida eller al-Shabab. De är lika "goda" muslimer som your avarage supersköna indoneskompis. Det finns ingen som avgör grad av renlärighet. Någon kan gå ut och säga att man inte ska beblanda IS med islam, samtidigt som IS nog gärna skulle halshugga den som sa så. Ingen har mer eller mindre rätt, utifrån någon intersubjektiv muslimsk måttstock.
Antropofagi måste således ompröva sin tes en smula, eller i alla fall ad hoc-mässigt modifiera/förtydliga. För visserligen är politisering av religion i regel förbundet med organisationsbyggande - Islamska Staten är ju ett tänkt statsbygge, och således en organisation; Muslimska Brödraskapet, turkiska AKP, och Irans-stödda Hizbollah organisationer in deed. Religion + politisk organisation = dåligt! Så långt har jag rätt.
Däremot kanske, bara kanske, lite organisatorisk överbyggnad i strikt religiös bemärkelse, i termer av en centraliserad auktoritet, skulle kunna ta udden av några av de mer extrema avarterna. På samma sätt som Påven väl utesluter mormoner och Jehovas vittnen ur kristenheten (gissar jag).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar