Eftersom Antropofagi tidigare har pratat både om Sam Harris eventuella smyg-islamofobi, och i samband med detta även slippery slopes i allmänhet, är det intressant att notera att Harris själv för ett hal backe-argument:
Harris menar att hans gäst ju pratat med någon som har osunt intresse för ras/IQ-frågor, och som själv har pratat med en pseudo-nazist som i sin tur har pratat med en nazist. Harris poäng är att man tillslut själv blir smutsig av att befinna sig i det här ledet - intressant eftersom han själv ju uppenbarligen pratar med gästen. Den fråga man saknar är ju Harris fråga till sig själv - varför har jag just den här konversationen?
De kommer inte in på det, men kanske har Harris bara satt upp ett Schelling's fence, och gästen råkar hamna på rätt sida. Ett Schelling's fence är när du på förhand bestämmer en punkt i den hala backen som du aldrig ska halka förbi, även om det på en närliggande punkt inte känns så farligt. Att korsa ett Schelling's fence, ett Schelling-staket, ska förstås som att man väljer att inte bara korsa den punkten, utan att åka hela vägen ner till backens slut.
Att inte över huvudtaget ge sig in i backen, dvs. att inte prata med någon som någonsin pratat med någon som någonsin pratat med någon det minsta kompromenterande, har vi tidigare konstaterat är orimligt.
Att halka till backens vidriga slut och själv bli full blown nazi är inte heller så lockande.
Harris lanserar en delvis lösning iom. analogin till begreppet uncanny valley. Pratar du med en seriemördare behöver du inte ta explicit avstånd från denne - det kan vara en intressant journalistisk eller antropologisk gärning, och du själv kan gå fri från att associeras med mördaren eftersom det bör vara uppenbart att ni har olika värderingar. Men, ju närmare din samtalspartner kommer dig, åsikts- eller värderingsmässigt, desto obehagligare kommer det att bli om samtalspartners har unkna åsikter som du inte uttryckligen distanserar dig från. Jag tror att detta stämmer ganska väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar