Memory lane, del 2

(Del 1.)

När jag rotar i en gammal kartong hittar jag följande brev från Noam, daterat till förra året. Jag vill inte påstå att vi iakttog någon tätare korrespondens, men enstaka uppstötningar fann mitt brevinkast. Jag citerar:

"Kära [Antropofagi],

socialdemokratin har svikit detta land.

Beakta att t.ex. IFAU pekar på svensk arbetsmarknad som den med minst andel lågkvalificerade jobb - dvs. anställningar som kräver en lägre utbildningsnivå än gymnasieexamen - i hela EU. Samtidigt är invandringen till Sverige inte bara ojämförligt omfattande, utan även helt dominerad av flykting- och anhöriginvandring. Vi har den lägst kvalificerade invandrargruppen av alla europeiska länder. Alltså: Högst krav på arbetsmarknaden möter lägst kvalifikationsnivå i migrantgruppen. Detta är ett empiriskt faktum.

2015 års migrantkull är inget undantag. När dessa individer kommer ut ur etableringen, övergår de från att vara statens problem - i och med etableringsersättningen - till att vara kommunernas dito - i och med socialbidrag. Det är utrikesfödda som dominerar kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd, vilket beror på att gruppen i allmänhet inte kvalificerat sig för andra välfärdsinstitutioner - då man aldrig arbetat har man ingen SGI, och kan inte få sjukpenning eller a-kassa.

Vidare noterar vi att utrikesfödda har en betydligt högre nativitet än inrikesfödda. Många anländer till Sverige med stora barnaskaror, och det är även vanligt att man avlar avkomma tätt i anslutning till ankomsten till Sverige. Med en låg eller obefintlig utbildningsnivån understiger potentiell inkomst av framtida lönearbete till en bråkdel av det ekonomiska bistånd som en större barnaskara berättigar till. Incitamentstrkturen för att ens söka arbete är således obefintlig, vilket kanske visserligen spelar mindre roll, då utsikterna att kvalificera sig för ett arbete är än mindre.

Som jag indikerar ovan befinner sig 2015 års 160 000 individer omfattande invandrarkull i stor utsträckning i etablering. De är ännu inte kommunernas problem, på kostnadssidan. Vi noterar även att högkonjunkturen, dopad av den svaga svenska kronan som driver på exporten, ger en rekordhög sysselsättning, vilket innebär en någorlunda halvhyfsad sysselsättningsgrad även hos vissa grupper av utrikesfödda. Denna lågkonjunktur kommer inte hålla i sig, vilket kommer skicka än fler sysslolösa och inkomstlösa till kommunernas socialkontor och IoF-förvaltningar. Att svenskar blir fattigare genom en försvagad valuta är en fråga jag inte ska fördjupa mig i här, men som givetvis är ett symptom på landets utarmning.

När kommunerna möter en lågkonjunktur och 2015 års migrantkull, ungefär år 2019 (om ca ett år när detta skrivs), så kommer de - ofta redan förhållandevis panka - gå i konken med man och allt. Vi kommer se ett välfärdshaveri utan dess like. I ett slag kommer hela Sverige förvandlas till, typ, Grekland.

Svaret kan bara bli en nedskalad välfärd, och/eller en selektiv välfärdsmodell som bygger på privata försäkringslösningar. Således kommer införandet av främmande raselement rasera det system som svenska arbetare byggt upp sedan Hjalmar Branting först satte spaden i moderjorden.

Det är skam. Det är skandal. Men givet min långt gångna cancersjukdom är det också eggande att få stå här på den socialdemokratiska apokalypsens rand, och bara iaktta eländet. Jag hoppas på att få leva 2019 också, bara för att se skiten explodera på allvar.

Ack, [Antropofagi], som jag minns våra sittningar i Lund. Med varmt, stolt, svenskt arbetarhjärta minns jag dem.

Vi var de sista som fick dricka för svenska välfärdskronor. De sista att försupa oss på CSN. Vi bör vara tacksamma för detta. 

Vänliga hälsningar, din vän Noam."