Med tanke på passusen i slutet av detta inlägg, rörande babbling equlibria, skulle jag modigt vilja påstå att vetenskap är att koordinera sig/oss kring evigt mer delikata representationer och av fler och fler möjliga tillstånd i världen. Koordinationen sker genom att vi representerar ett uppfattat tillstånd som en signal, som vi sänder och som emottas av någon som har en stek i signalspelet. Så sker en feedbackloop där det blir intressant hur väl vi lyckas bilda konventioner kring dessa signaler, vilket mäts av hur väl vi lyckas agera, vilket beror på hur vårt handlande korresponderar med världens faktiska tillstånd.
Förutom, dårå, när det inte spelar någon roll hur vi agerar visavi världens faktiska tillstånd. När vi hamnat i ett babbel-ekvilibrium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar