I våras var ju saken biff. Vi var sämst i Norden. Men, om vi kollar på kumulativ dödlighet idag, får vi då bara ånyo veta att vi hade "otur" i våras? Vad kan vi säga om höstens hantering?
Och om vi hade otur i våras, men också har otur nu på hösten, är det då så att vårens otur lett till en större samhällsspridning som gjort att smittspridningen exploderat i Sverige under hösten på ett annat sätt än i våra grannländer - oavsett vår egentliga strategi?
Tittar vi på höstens dödlighet (daily new confirmed COVID-19 deaths per million people, rolling 7-day average) - vilket borde vara en bra och neutral proxy för faktiskt smittspridning givet skillnader i testning - så ser vi hur alla länder ligger på en låg nivå tidigt på hösten. Det verkar alltså som att vi har re-bootat under sommaren, och all skillnad i o/tur från i våras är neutraliserad come november 2020. Då skjuter så plötsligt de svenska dagsdödstalen i höjden. Som om de gillade opium och hyllade Oden.
Vi tvingas alltså konkludera att oavsett vad vårens failure mode var, så har höstens hantering relativt sett misslyckats på egna meriter. Det är inte så att någon postulerad VT2020-otur kan ha förföljt oss över sommaren - då borde vi ha haft högre dödstal hela tiden, för folk dör väl fan av coviden oavsett säsong.
Sanningen, bitter som den må verka, är att Sverige begick ödesdigra misstag under våren, och begick samma eller likvärdigt idiotiska misstag under hösten.
Coronakommissionens första delrapport, om äldreomsorgen, konstaterar också att det är en större smittspridning i samhället som i första hand förklarar den högre dödligheten i Sverige, jämfört med Norge, Danmark och Finland.
Så, det är dags att posta lite Covid-16-rapp och hälla ut lite likör för alla våra dead hominids.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar