Läsarkritik

En läsare av Antropofagi-bloggen har påpekat två frågetecken i två av mina inlägg. Eftersom jag vill spela ödmjuk ägnar jag dem en egen liten post i all anspråkslöshet.

Här skriver jag: "Hela jorden är idag 'malthusiansk' på samma sätt som Västeuropa var när slaveriet föll ur modet."

Den kritiske läsaren ifråga påpekar att detta inte är korrekt, eftersom vi idag snarare lider av ett fördelningsproblem än resursbrist. Inte alla skulle hålla med, eftersom resursbrist kan målas upp i andra termer än akut brist på mat – klimatförändringar och miljöförstöringar skulle t.ex. kunna betecknas som resursbrist. Jag anser dock att detta är en alltför generös definition, och att vi mycket väl skulle kunna få dagens resurser att räcka till alla på jorden. Jag tycker därför egentligen inte att jorden är "malthusiansk", och jag kan i förbigående säga att få tänkare grind my gear som Malthus och arvtagaren Erlich. Jag anser att idén om "överbefolkning" är ett förtäckt sätt att förneka folket välfärd, gärna enligt en rasistisk fördelningsprincip.

I Västeuropa under medeltiden led man däremot av en mer påträngande resursproblematik, där mängden mat jämfört med mängden människor faktiskt kunde vara ett problem. Det kan ju också påpekas att Domars land/labor-ratio-teori är skräddarsydd för stagnerade samhällen utan teknologiska innovationer, vilket är medeltidens Europa ganska på pricken.

Däremot kvarstår det faktum att regimer världen över håller arbetslösheten på höga nivåer, vilket leder till en konkurrenssituation som sänker värdet på arbete. På så sätt blir arbete så billigt att slaveri inte är meningsfullt för neofeodalismens magnater. (Att vi har tillräckliga faktiska resurser, samt i vissa delar av världen en relativt rimlig fördelning, kan kanske förklara de 30 miljoner slavar som ändå finns.)

Här skriver jag om varför vissa har ett intresse av att bibehålla ojämlikheten. Ett litet stycke ägnar jag åt EU:s jordbrukspolitik:

"I EU är jordbrukssektorn en stor arbetsgivare för papperslösa som arbetar illegalt, under usla förhållande. Jordbruk går egentligen enkelt att outsourca - det är inte alls som tjänstesektorn. EU:s protektionistiska politik subventionerar dock europeiskt jordbruk, och skadar samtidigt lantbrukare och matproducenter i utvecklingsländerna. På så sätt kan man säga att EU:s jordbruks-fuckerism både 1) skapar de miserabla förhållande som utgör pushfaktorer i avsändarländer i tredje världen, samt 2) skapar de pullfaktorer i form av underbetalt och oreglerat arbete som erbjuds i Fort Europa. Det finns alltså intressen som hindrar viss produktion från att outsourcas, trots att detta enkelt hade kunnat göras – och det är dina skattepengar som pröjsar subventionerna!"

Den kritiske läsaren påpekar att jag verkar tycka att det är dåligt att outsourca produktionen av varor, men ändå dåligt att hindra jordbruk från att outsourcas. Ett par förtydligande är därmed på sin plats.

Jag tycker att ojämlikhet är dåligt, men inser att det är "bra" för vissa, eftersom rikedom är ett relativt begrepp. Du är rik om du är rikare än någon annan, och att det som för den andre personen är mycket är lite för dig. Vidare tycker jag att det är hemskt att människor världen över jobbar för usla löner och under usla förhållanden, bara för att vi ska få billigare Nike-skor och tandborstsmugghållare i plast.

Vidare tycker jag att det är dåligt att EU tillämpar en protektionistisk politik. Följden är att jordbrukare i andra delar av världen hindras från att konkurrera på världsmarknaden, och ofta även att de konkurreras ut på sina inhemska marknader när EU dumpar priserna. Härmed förstörs en möjlighet till utkomst som hade kunnat rädda många människor ur fattigdom.

Att låta "illegala" och andra arbeta inom europeiskt jordbruk, till sämre löner och villkor, är också dåligt. Det är nämligen vidrigt att vi tillämpar en selektiv välfärd. Dessa personers villighet att utföra arbete så billigt bygger ju också naturligtvis på deras fattigdom och juridiskt/politiskt marginaliserade ställning.

Så, anta att EU skippar protektionismen, och käket odlas någon annanstans. Hade detta då följt samma logik som outsourcandet av manufaktur (Nike-sko-produktion)? Inte nödvändigtvis. Visst skulle jordbrukare i Sub-Saharan Africa göra jobbet billigare (avseende lön och arbetsvillkor) än t.ex. franska bönder. De skulle dock inte befinna sig i samma desperata situation som de superfattiga personer som tvingas in i tillverkningssektorns mörkaste hörn. Jordbrukarna hade nämligen kunnat försörja sig själva och sina familjer i de flesta lägen, både genom att avyttra det man producerar på en marknad och genom att helt enkelt äta det man själv producerar. Enligt detta hypotetiska scenario skulle den akuta, absoluta fattigdomen kunna undvikas.

Här är det dags att syntetisera den kritiske läsarens två poänger. Dagens "malthusianska" samhälle lider egentligen inte av resursbrist, utan av fördelningsproblematik. T.ex. Walden Bellos The Food Wars visar hur världsmarknadens strukturer skapar svält och fattigdom. Genom att avskaffa protektionistiska policies kan fattigare lantbrukare få möjlighet att hävda sig på sin lokala marknad, och i viss mån även globalt. De vinster som sämre arbetsvillkor och lägre löner ger kan i så fall åtminstone tillfalla arbetarna själva, istället för europeiska arbetsgivare.

Sammantaget finns det alltså en möjlighet att skapa en bättre resursfördelning och avvärja svält och fattigdom. Problemet för ojämlikhetsivrarna är att detta förmodligen hade minskat underlaget för billig arbetskraft. Analogin till Domars land/labor-ratio-teori är att the Muscovite government politiskt instiftade en exklusiv deal där bara adeln kunde äga land. Annars hade ju fattiga arbetare kunnat dra iväg och starta ett eget jordbruk, där man hade kunnat skapa bättre villkor för sig själv. (Med detta inte sagt att livet som rysk självägande 1600-tals-bonde är en dans på rosor – det samma gäller en mexikansk självförsörjande majsodlare under 2000-talet.) Det är alltså den politiskt organiserade förstörelsen av tredje världens arbetares utkomstmöjligheter som skapar en situation där arbetskraft konkurrerar och således sänker sitt eget värde.

För att förekomma en kritik, angående det jag skriver om att selektiv välfärd är vidrigt, vill jag också brasklappa lite på slutet. Många akademiker menar att det är fullt möjligt att på sikt skapa ett världsomspännande, universellt välfärdssystem som innefattar alla människor på jorden i likvärdig utsträckning. Detta kan verkar utopiskt, men är i själva verket det enda rimliga. Fri välfärd och fri rörlighet åt alla. (De marknadsmekanismer som vi gillar får så klart frodas på de marknader där det passar – till exempel världsmarknaden för mat, om det visar sig skapa ett optimalt resultat.)

Hela problemställningen ryms egentligen i Marxistisk analys, även om det kan låta sunkigt. Kapitalisten stjäl det mervärde som arbetaren skapar med sitt arbete. Om Nike-sko-fabrikerna hade ägts kooperativt av arbetarna, hade outsourcandet av denna produktion inte varit problematiskt. (Här åsyftar jag en tänkt situation där alla fabrikerna är kooperativt ägda, och alltså konkurrerar på samma villkor.) I en värld där arbetaren inte får del av värdet hen själv skapar, måste vi politiskt arrangera lägstanivåer avseende ersättning och villkor.

Min utopi

Att SR och SVT tappat konceptet bör numera vara uppenbart för alla (se t.ex. här och här). Trots redan väl förseglad kista väljer man nu att slå i ytterligare en rejäl spik, i och med att man låter Belinda Olsson och Janne Josefsson leda en programserie inför valet. Ni vet, Olsson från PKHt, och Josefsson som var nära medbrottsling i Publicistklubbens haveri. Opartiskhet?

Samtidigt fortsätter austerianerna förneka sitt värv, vilket Krugman så klart vederlägger. Den nyliberala dogmatismen trotsar det sunda förnuftet, men svensk public service prioriterar att släppa fram röster som hävdar att feminismen gått för långt respektive att Ali Esbati måste "ta debatten" om att invandring är dåligt. Samtidigt mörkar man dokumentären Godheten, som ställer just de frågor som behöver ställas till högerhegemonin.

Vänstern kör på evidens, medan högern kör på lögner och/eller ideologiska dogmer. Att SR och SVT väger dessa lika är djupt destruktivt. Ytterligheten av den publicistiska policyn är att rasism och antirasism jämförs, som vore de två likvärdigt rimliga förhållningssätt i en sund diskussion.

Den rumsrena delen av högern gömmer sig så klart bakom SD:s bisarra utspel, enligt logiken att ju fulare människor man umgås med desto snyggare framstår man själv. Det är alliansens plundringståg som orsakar den egentliga skadan – SD är bara en decoy. Det som gör SD så tacksamt i denna roll är att de är ett sådant oerhört lätt mål. Reinis och Borg myser bergis varje gång Björn Söder tar lite heat i medierna.

Det finns dock tillfällen när vänstern gör sig till ett likvärdigt enkelt mål i den eldstrid som kallas "debatten". Ett exempel är den tendens inom vänstern som är nära besläktad med SD:s socialkonservativa folkhems-nostalgi. Jag låter Dogge exemplifiera vad jag menar, med en krönika i Aftonbladet. Dogge skriver bland annat:

"Vi hade en post en gång, vi hade ett apotek där man fick tag i sin medicin, vi hade ett televerk som hade ordning på alla sladdarna. Nu vet man inte var posten är, det kommer post i två omgångar och den ena är privat. Televerket heter Telia och har affärer med diktaturer och ingen ordning på sladdarna […] Vi hade ett land där man brydde sig om barnen, de gamla, de sjuka och arbetslösa. Det fanns socialförsäkringar som garanterade en trygg tillvaro även om allt annat rasade."

Jag vill poängtera att jag har stor respekt för Dogge, inte minst då klassiska Latin Kings-skivan I skuggan av betongen har en hedersplats i min skivsamling. Jag anser även att Dogge blivit orättvis hånad i samband med vissa reklamjobb - vem kan klandra en ensamstående farsa som försöker göra livet drägligt för sig själv och sina knoddar?

Vidare tycker jag att Dogge har rätt i sakfrågorna. Privatiseringarna av nämnda institutioner suger, välfärdens nedmontering suger, och Telias korrupta affärer suger definitivt. Jag förstår verkligen att allt detta sammantaget suger musten ur Dogge.

Det som jag däremot inte gillar är Dogges retorik. Det vurmande sentimentala, det blinda bakåtsträvande, är SD på pricken likt. Vilket svunnet Sverige är det du söker, Dogge? Det där man utförde vidriga medicinska experiment på personer med mental funktionsnedsättning? Det där man fjäskade för Hitler? Det där man drev ett rasbiologiskt institut? Det som lät svenska företag spruta agent orange på kanadensiska indianer? Det där man tvångssteriliserade romer? Det där homosexualitet klassades som en sjukdom, där kvinnor var hemmafruar, där politiker och polischefer köpte sex av minderåriga? Det är nämligen det Sverige som SD, såvitt jag förstår det, längtar tillbaka till. Jag tror att Dogge gör bäst i att back-tracka lite P3 Dokumentär.

Det finns en värld som på flera sätt är riktigt rutten – den verkliga världen vi lever i just nu. Det finns även en hypotetisk värld, som är precis så som man vill ha den – vår dröm som kanske kan bli verklighet. Slutligen finns det förgångna, dvs. en värld som har varit men inte längre är. Det är viktigt att inte förväxla värld 2 med värld 3, och hylla det förgångna på falska meriter. Det handlar om att välja rätt väg framåt, inte om att sträva bakåt.

Nu är kanske inte Dogge den främsta av vänsterdebattörer. Dock exemplifierar hans krönika det utopiska problemet, som är en av vänsterns värsta laster. Med detta inte sagt att inte motståndarsidan tidvis lider av samma problem. Exempelvis låter Ayn Rand sin hjälte John Galt bygga upp en värld enbart befolkad av kapabla kapitalister, minst lika utopisk som någon kommunistisk jämlikhetsfantasi. Att vänstern ändå kanske oftare fastnat i utopi-tänkandet tror jag beror på den marginaliserades större behov av verklighetsflykt. Är du på högerflanken har du antagligen det redan gott ställt, och därmed förmodligen en lite mer optimistisk syn på den rådande tillvaron.

Ronny Ambjörnsson skriver i Fantasin till makten! om den kanske första kommunistiska utopin:

"Hesiodos som var verksam på 600-talet f. Kr. talar i dikten Verk och dagar om sin samtid som en järnålder, kännetecknad av fattigdom och förtryck. Järnmänniskornas tillvaro utmärks av ett allas krig mot alla. 'Nävrätt gäller som lag, den ene vill plundra den andre.' Mot järnets tidsålder ställer diktaren urguden Kronos gyllene tid, då en lycklig ras av guldmänniskor levde. Dessa var järnmänniskornas motsats i allt. De levde i gemenskap. Naturen gav obedd av sin ymnighet, livet var en fest – 'de levde som vore de gudar.'

Hesiodos skildring av det gyllene folket ekar ständigt i den grekiska och romerska litteraturen. Hos den romerske skalden Vergilius finns en version av myten som det särskilt under medeltiden refererades till. Under Saturnus välde – Saturnus var romarnas namn på Kronos – levde människorna utan lagar. Liksom solskenet och vinden var marken gemensam egendom, och överflödet var så stort att ingen någonsin kommit på idén att skilja mitt och ditt. Vergilius beskriver alltså en ursprunglig kommunism, om vi med kommunism menar egendomsgemenskap."

Kännetecknande för Hesiodos belägenhet är att hans "nutid" är präglad av knapphet och armod. Det är inte avlägset att anta att Kronos gyllene tid föddes som en motreaktion på en erbarmlig tillvaro. På så sätt har utopin en viktig funktion, som Ambjörnsson också poängterar:

"Myten fungerade som avstamp för spekulationer om andra samhällen, andra människor och andra tider. Myten relativiserade samtiden, det egna samhället var inte det enda tänkbara."

Utopin kan alltså vara radikal. Den ifrågasätter nämligen rådande omständigheter. Att tänka sig ett annat samhälle är första steget.

Problemet med utopier är att de är bedrägliga. Religionernas himlar och paradis av olika slag visar detta med all önskvärd tydlighet. Att tro på en utopi är att låta sig luras, ibland till att följa direktiv som inte gynnar din egentliga sak. Precis så fungerar religion, en förtryckarstruktur som förslavar sinnet, precis som dagens konsumism.

En konsumismens utopi är väl på ett ungefär Entourage eller motsvarande supermaterialistisk fantasi. I konsumismen är utopin mer eller mindre individualistisk – det är du och blott du som ska toppa näringskedjan, eftersom ditt överflöd måste motsvaras av någon annans knapphet. Konsumismen har därmed förfinat den utopiska fällan, genom att helt eliminera det radikala samhällsomstörtande elementet.

En utopi är naturligtvis evigt utom räckhåll. Den kan därmed fungera som en ursäkt för allsköns övergrepp och oegentligheter. Med en utopi som inbillat mål, kan den inbillade vägen dit legitimeras. Så har alla kommunistiska totalitära diktaturer fungerat.

Utopin är alltså farlig, och som rappare borde Dogge hålla sig för fin för att hänfalla till dess retorik. Men vem är jag att banna honom? Jag, som drömmer om en värld där man inte behöver förlita sig på att Janne Josefsson och Belinda Olsson ger svenska folket vad det behöver för att göra ett informerat val.

Spoiler alert

Sista helgen i februari gick i kulturkonsumtionens tecken. En av de mest minnesvärda influenserna var fina finska filmen Betoniyö (eller Concrete Night), regi Pirjo Honkasalo och king shit skådespeleri av Johannes Brotherus, Jari Virman och Anneli Karppinen. Filmen känns lite som en finsk La Haine, vilket naturligtvis är en bra sak. Denna blogg-post är en endaste stor spoiler, så upphör omedelbart att läsa om du inte sett filmen.

Betoniyö handlar om Simo, som växer upp i en bedrövlig betongkuliss där underklassens vanliga gissel härskar oinskränkt. Alla super och kedjeröker. Morsan håller sig gömd inne i lägenheten, eftersom hon har ljugit för väninnorna om att hon är på utlandssemester. Storebrorsan Ilkka väntar på att börja avtjäna ett fängelsestraff. Någon farsa nämns överhuvudtaget inte.

Simo är ett fortfarande ej helt fördärvat exempel på livsglädje. Han försöker tolka sin omvärld med en smula optimism, till ingen nytta. Den kriminelle alfahannen Ilkka försöker lära honom att endast den som överger hoppet kan bli fri, men Simo kan inte sluta längta. Han när en diffus föreställning om att det finns någonting bortom betongöknen. Samtidigt är Simos första prioritet att bli bekräftad av brodern – en riktigt härlig manlig förebild, som i förtroende berättar att kvinnor gillar att bli slagna. Simo försöker bokstavligt talat fylla broderns skor, och lapar okritiskt i sig all hans så kallade visdom.

En projektionsyta för Simos längtan är Bögen som bor tvärs över gården. Det är öppet för tolkning huruvida Simos fascination är sexuellt betingad eller ej, men hur som helst utgör Bögen en spricka i betongfasaden. Fascinationen för Bögen strider dock mot de uråldriga heteronormer som aktivt pådyvlas från Ilkka. Filmens klimax nås när Simo måste ta ställning till vilken värld han vill vara lojal mot – vill han bejaka sin inre längtan, eller efterleva Ilkkas traditioner?

Jag skrev igår om SD:s homofobi, och har tidigare skrivit lite om vilka jag tror röstar på SD. Om karaktären Ilkka röstar på SD-ekvivalenten Sannfinländarna hade detta inte förvånat mig. Ilkka är för mig ett typexempel på det normkluster som utgörs av bland annat rasism och homofobi, och som återfinns inom fascistiska rörelser.

Låt mig lämna Betoniyö en stund, och istället skriva några ord om normkritik. Normkritik ifrågasätts ibland enligt följande modell:

Normkritik kritiserar normer. Vi människor måste leva efter normer. Därför är normkritik dåligt.

Naturligtvis lever vi efter normer – en normlös värld är inte inom den mänskliga kapaciteten att uppleva. Däremot är det absurt att mena att normkritik som metod är anti-normer. En filmkritiker sågar ju inte alltid alla filmer, utan hyllar istället de filmer hen uppskattar. Däremot gör filmkritikern sig besväret att analysera filmen, ofta utifrån särskilda underförstådda kriterier. Se mitt eget försök till filmkritik ovan.

På samma sätt måste inte en normkritiker förkasta alla normer. En normkritiker kan tycka att en norm är dålig, att en norm är bra, eller att en norm hade vunnit på att klippas ner en halvtimme. Så att säga.

Analogt med en populärkultur-konnässör med fäbless för kalkonfilmer kan en normkritiker till och med uppskatta dåliga normer. Kritikern kan exempelvis älska att vältra sig i dumdryg misogynitet. Hit kvalificerar sig min egen konsumtion av viss gangsterrapp.

Tillbaka till Honkasalos Betoniyö. Filmen handlar om normer, och är därför en normkritisk film. Kritikerns roll är nämligen att medvetandegöra och analysera. Detta utför Betoniyö med bravur. Det är din egen uppgift, som mottagare av kritikerns analys, att förhålla dig till vilka normer du sen vill lägga din tid på. Utifrån detta hade det varit väldigt intressant att få t.ex. Björn Söders analys av Honkasalos filmkonst. Hur hade en homofob Sverigedemokrat upplevt den dramatiska scenen i Bögens lägenhet? Det finns trots allt ett tolkningsutrymme, utifrån att bögen tycks försöka förföra den betydligt yngre Simo. Söder hade kanske hyllat Simos reaktion. Han har trots allt uttryckt sig på det här viset om Pridefestivalen:

”Kännetecken för ett samhälle i upplösning är hyllandet av perversioner och dekadens. Så har det varit genom historien och nu visar det sig med all tydlighet även i vårt land. Perversa tillställningar hyllas av etablissemanget som om de vore vilka nöjestillställningar som helst. Perversa och onaturliga läggningar lyfts fram av massmedierna och politikerna som normaliteter och de nästan slåss om att vara den som skriker högst till försvar av dessa sjukliga jippon.”

Låt mig parafrasera Söder:

Kännetecknande för en fascistisk rörelse är ondgörandet över "perversioner" och "dekadens". Så har det varit genom historien och nu visar det sig med all tydlighet även i vårt land.

Diskursiv karta

På Liljevalchs vårsalong sprang jag på den här godbiten:

Erik Sigeruds Offentlighet 2.

Så vitt jag förstår föreställer tavlan en diskursiv karta som utgår från Sverigedemokraterna. Genom att koppla samman olika begrepp illustrerar kartläggningen SD:s släktskap med andra politiska rörelser. Här nedan en detalj:

Erik Sigeruds Offentlighet 2, detalj.

T.ex. länkas SD via "Cultural biology" till "Racism", vilket länkar till "Scientific rasism" – påminner om Jonssons evolverande rasism. Kartan drar också en koppling mellan SD och "Fascism", via följande påstående: "The Swedish Democrats believe that the nation is degenerate – it lacks 'stability and community'". Just skräcken för det "degenererade" eller "dekadenta", ofta manifesterat som homosexualitet, är ett typiskt drag i fascistiska rörelser. Ett nästan dagfärskt exempel är hur en populär teve-personlighet på rysk statsteve under bästa sändningstid kan säga att man bör bränna homosexuellas hjärtan när de dör:

I min systemsyn gällande konsumism/militarism/patriarkat/rasism-klustret ingår också homofobi - jag ser detta som en aspekt som överlappar både patriarkatet (det heteronormativa) och rasismen (det fördomsfulla, fobiska). Fascismen är ju en per definition militaristisk ideologi, och i regel såväl patriarkal som rasistisk i sin tillämpning. (Däremot är fascism inte konsumistisk, eftersom den inte betonar marknadsliberala ideal och inte heller definierar individen i dess konsumentroll.) Att SD egentligen är lika homofobiska som de är rasistiska är inget att förundras över. SD-politikern Willy Christiansson citeras av Expo:

"Jag protesterar mot att man upprättar en läroplan som säger att det inte är onaturligt med homosexualitet […] Det blir en degenerering av befolkningen […] Det finaste vi har är kärleken mellan två kön […] Då skapas nya friska generationer, men du kan inte skapa det genom avloppssex […] Du kan ju aldrig förbjuda det för då får du göra som man gjorde på 1940- och 50-talen. Då får du ta tag i dem när de visar tendenserna och så får du lobotomera dem och sätta dem på institution men det har vi ju inte råd med längre."

En annan lustig komponent i Sigeruds Offentlighet 2 är att "Antisemitism" är direkt kopplat till "Islamophobia". Islamofobi är onekligen allt som oftast riktad mot araber – inte mot t.ex. indoneser, eller indier, trots att dessa två utgör de största grupperna muslimer. Liksom judar är araber ett semitiskt folk. Trots detta framställer t.ex. counter jihad-rörelsen och liknande islamofobiska tankeriktningar regelmässigt araber/muslimer som antisemiter. Detta grundar sig naturligtvis i att det finns en utbredd antijudisk retorik i arabvärlden, men det är ironiskt att själva begreppet "antisemitism" egentligen även konnoterar hat mot araber.

Livegenskap är framtiden

Jag har anfört att västvärlden håller sig med en ”slavklass”, genom att tillåta enorma ekonomiska klyftor lokalt och globalt. De som tvingas tillhöra denna klass är dock inte egentliga slavar enligt den stränga definitionen att de verkligen ägs som egendom. Varför är faktisk livegenskap så pass begränsad idag?

Det finns (minst) en intressant teori om varför slaveri uppkommit historiskt. Evsay Domars formulering av land/labor ratio-teorin kan du läsa om här. Teorin säger att det är ration mellan land och arbetskraft som avgör om ett samhälle tillämpar slaveri eller ej.

Det ryska fallet tjänar som Domars exempel. Vi hoppa in i argumentet vid den tidpunkt då Tsaren ger adeln ensamrätt på att äga land.

“Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.“

Om det finns en stor efterfrågan på arbetskraft, då måste arbetsgivarna konkurrera för att attrahera arbetare. Detta driver upp kostnaderna, dvs. förbättrar villkoren för arbetarna.

“The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.”

När arbetarna förbjuds att flytta på sig, då upphör däremot konkurrensen. Nu kan feodalherrarna expropriera allt arbetarna producerar, utöver det minimum de behöver för att överleva och fortplanta sig.

Men när populationen ökar, då ökar också utbudet av arbetskraft relativt efterfrågan. Då är det plötsligt arbetarna som måste konkurrera med varandra om arbetstillfällena.

”As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.”

Här någonstans ser jag svaret på varför faktiskt slaveri är så pass begränsat idag. Hög arbetslöshet, hög befolkningstäthet, inga möjligheter till utkomst på annat sätt än lönearbete. Idag behövs inte så mycket slaveri, eftersom det ofta är billigare med fria arbetare som lever i stor nöd. Om det finns ett stort utbud av arbetskraft, då måste arbetarna konkurrera med varandra för att få arbete. Arbetsgivaren kan då sänka löner och andra kostnader. (Det är också därför storföretagens vinster ökar i en ekonomisk kris!)

Domar tittar även på andra fall än det ryska. Bland annat vänder han blicken mot Västeuropa, där populationen ökade storligen under slutet av 1200-talet – samtidigt som livegenskap övergavs. Domar stöter dock på ett problem, i samband med att Digerdöden sticker upp huvudet 1348. ”Why did serfdom fail to come back after such a sharp increase in the land/labor ratio?” Domar finner inget bra svar, sånär som på ”politiska faktorer”, men spekulerar i huruvida får-näringen (som kräver mycket land och föga arbetskraft) kan ha ökat.

Medan det i överbefolkningens Europa var billigare att anställa fria arbetare än att hålla sig med slavar, så var upptäckten av den Nya Världen ett trendbrott. Här fanns plötsligt enorma ytor med brukbart land, och extremt låg befolkningsdensitet – särskilt efter det nästan totala utrotandet av ursprungsbefolkningarna medelst Vapen och Virus. Plötsligt blev det väldigt lukrativt att äga slavar, och bristen på människor för ändamålet löstes via den transatlantiska slavhandeln.

Domars älsklingsfall, det ryska, innebar en likvärdig skiftning i land/labor-ration. Här var det den väldiga ryska steppen som plötsligt blev tillgänglig, tack vare militära landvinningar som gav övertag över de stepp-nomader som tidigare hindrat expansion.

Brad deLong, som jag länkar till, ställer samma fråga som jag gör i inledningen av denna post:

”Why hasn't bound labor reemerged in the modern world? Elites in developing countries can no longer be confident in their ability to earn hefty incomes by employing workers and paying them much less than their average product: an elite monopoly of land ownership is no longer worth much. So why haven't they responded to the potential erosion of their collective economic edge by turning to politics and force to bind workers. One answer is that, to some extent, they have: Consider that modern states are surprisingly effective as tax-collection machines, and in large chunks of the world the elite's power and (relative) prosperity is rooted in its "new class" control over the flow of resources from the state. Consider, also, the Communist Party of Vietnam – what is it but a gang labor boss for unfree labor deployed to produce shoes for Nike?”

deLong faller bak på samma argument om en global slavklass som jag själv anför. Hur fria är människorna som tillverkar dina gympaskor, egentligen? Här hamnar vi oundvikligen i en begreppslig diskussion om vad ”frihet” innebär. Min personliga hållning är att

Frihet är mer än avsaknad av mur/

Även det att vara barskrapad är bur/

deLong missar dock de 30 miljoner faktiska slavar som finns i världen (enligt the Global Slavery Index 2013). Uppskattningar gör gällande att världsmarknaden för slavar är på väg förbi, eller redan har gått om, marknaderna för vapen och narkotika.

Givet att mänsklighetens teknologiska utveckling fortgår en stund till, kommer vi så småningom att kolonisera Mars. När vi har kommit ytterligare en bit på vägen så kanske vi hittar lite mer Jord-lika ställen att sätta upp shop på.

Hela Jorden är idag ”malthusiansk” på samma sätt som Västeuropa var när slaveriet föll ur modet. Med nya utomjordiska kolonier kommer land/labor-ration dock förändras, analogt med vad som skedde när Nya Världen och de ryska stepperna blev tillgängliga. Analogin är naturligtvis inte perfekt, eftersom det inte kommer att handla om kvalitativt identiskt ”land”, men dock nya resurser av olika slag. Kommer livegenskapen då att återkomma i ännu större skala?

Kanske får vi se följande filmaffisch:

Chiwetel Ejifords barnbarnsbarns barnbarn spelar Solomon Northup 3000