Min utopi

Att SR och SVT tappat konceptet bör numera vara uppenbart för alla (se t.ex. här och här). Trots redan väl förseglad kista väljer man nu att slå i ytterligare en rejäl spik, i och med att man låter Belinda Olsson och Janne Josefsson leda en programserie inför valet. Ni vet, Olsson från PKHt, och Josefsson som var nära medbrottsling i Publicistklubbens haveri. Opartiskhet?

Samtidigt fortsätter austerianerna förneka sitt värv, vilket Krugman så klart vederlägger. Den nyliberala dogmatismen trotsar det sunda förnuftet, men svensk public service prioriterar att släppa fram röster som hävdar att feminismen gått för långt respektive att Ali Esbati måste "ta debatten" om att invandring är dåligt. Samtidigt mörkar man dokumentären Godheten, som ställer just de frågor som behöver ställas till högerhegemonin.

Vänstern kör på evidens, medan högern kör på lögner och/eller ideologiska dogmer. Att SR och SVT väger dessa lika är djupt destruktivt. Ytterligheten av den publicistiska policyn är att rasism och antirasism jämförs, som vore de två likvärdigt rimliga förhållningssätt i en sund diskussion.

Den rumsrena delen av högern gömmer sig så klart bakom SD:s bisarra utspel, enligt logiken att ju fulare människor man umgås med desto snyggare framstår man själv. Det är alliansens plundringståg som orsakar den egentliga skadan – SD är bara en decoy. Det som gör SD så tacksamt i denna roll är att de är ett sådant oerhört lätt mål. Reinis och Borg myser bergis varje gång Björn Söder tar lite heat i medierna.

Det finns dock tillfällen när vänstern gör sig till ett likvärdigt enkelt mål i den eldstrid som kallas "debatten". Ett exempel är den tendens inom vänstern som är nära besläktad med SD:s socialkonservativa folkhems-nostalgi. Jag låter Dogge exemplifiera vad jag menar, med en krönika i Aftonbladet. Dogge skriver bland annat:

"Vi hade en post en gång, vi hade ett apotek där man fick tag i sin medicin, vi hade ett televerk som hade ordning på alla sladdarna. Nu vet man inte var posten är, det kommer post i två omgångar och den ena är privat. Televerket heter Telia och har affärer med diktaturer och ingen ordning på sladdarna […] Vi hade ett land där man brydde sig om barnen, de gamla, de sjuka och arbetslösa. Det fanns socialförsäkringar som garanterade en trygg tillvaro även om allt annat rasade."

Jag vill poängtera att jag har stor respekt för Dogge, inte minst då klassiska Latin Kings-skivan I skuggan av betongen har en hedersplats i min skivsamling. Jag anser även att Dogge blivit orättvis hånad i samband med vissa reklamjobb - vem kan klandra en ensamstående farsa som försöker göra livet drägligt för sig själv och sina knoddar?

Vidare tycker jag att Dogge har rätt i sakfrågorna. Privatiseringarna av nämnda institutioner suger, välfärdens nedmontering suger, och Telias korrupta affärer suger definitivt. Jag förstår verkligen att allt detta sammantaget suger musten ur Dogge.

Det som jag däremot inte gillar är Dogges retorik. Det vurmande sentimentala, det blinda bakåtsträvande, är SD på pricken likt. Vilket svunnet Sverige är det du söker, Dogge? Det där man utförde vidriga medicinska experiment på personer med mental funktionsnedsättning? Det där man fjäskade för Hitler? Det där man drev ett rasbiologiskt institut? Det som lät svenska företag spruta agent orange på kanadensiska indianer? Det där man tvångssteriliserade romer? Det där homosexualitet klassades som en sjukdom, där kvinnor var hemmafruar, där politiker och polischefer köpte sex av minderåriga? Det är nämligen det Sverige som SD, såvitt jag förstår det, längtar tillbaka till. Jag tror att Dogge gör bäst i att back-tracka lite P3 Dokumentär.

Det finns en värld som på flera sätt är riktigt rutten – den verkliga världen vi lever i just nu. Det finns även en hypotetisk värld, som är precis så som man vill ha den – vår dröm som kanske kan bli verklighet. Slutligen finns det förgångna, dvs. en värld som har varit men inte längre är. Det är viktigt att inte förväxla värld 2 med värld 3, och hylla det förgångna på falska meriter. Det handlar om att välja rätt väg framåt, inte om att sträva bakåt.

Nu är kanske inte Dogge den främsta av vänsterdebattörer. Dock exemplifierar hans krönika det utopiska problemet, som är en av vänsterns värsta laster. Med detta inte sagt att inte motståndarsidan tidvis lider av samma problem. Exempelvis låter Ayn Rand sin hjälte John Galt bygga upp en värld enbart befolkad av kapabla kapitalister, minst lika utopisk som någon kommunistisk jämlikhetsfantasi. Att vänstern ändå kanske oftare fastnat i utopi-tänkandet tror jag beror på den marginaliserades större behov av verklighetsflykt. Är du på högerflanken har du antagligen det redan gott ställt, och därmed förmodligen en lite mer optimistisk syn på den rådande tillvaron.

Ronny Ambjörnsson skriver i Fantasin till makten! om den kanske första kommunistiska utopin:

"Hesiodos som var verksam på 600-talet f. Kr. talar i dikten Verk och dagar om sin samtid som en järnålder, kännetecknad av fattigdom och förtryck. Järnmänniskornas tillvaro utmärks av ett allas krig mot alla. 'Nävrätt gäller som lag, den ene vill plundra den andre.' Mot järnets tidsålder ställer diktaren urguden Kronos gyllene tid, då en lycklig ras av guldmänniskor levde. Dessa var järnmänniskornas motsats i allt. De levde i gemenskap. Naturen gav obedd av sin ymnighet, livet var en fest – 'de levde som vore de gudar.'

Hesiodos skildring av det gyllene folket ekar ständigt i den grekiska och romerska litteraturen. Hos den romerske skalden Vergilius finns en version av myten som det särskilt under medeltiden refererades till. Under Saturnus välde – Saturnus var romarnas namn på Kronos – levde människorna utan lagar. Liksom solskenet och vinden var marken gemensam egendom, och överflödet var så stort att ingen någonsin kommit på idén att skilja mitt och ditt. Vergilius beskriver alltså en ursprunglig kommunism, om vi med kommunism menar egendomsgemenskap."

Kännetecknande för Hesiodos belägenhet är att hans "nutid" är präglad av knapphet och armod. Det är inte avlägset att anta att Kronos gyllene tid föddes som en motreaktion på en erbarmlig tillvaro. På så sätt har utopin en viktig funktion, som Ambjörnsson också poängterar:

"Myten fungerade som avstamp för spekulationer om andra samhällen, andra människor och andra tider. Myten relativiserade samtiden, det egna samhället var inte det enda tänkbara."

Utopin kan alltså vara radikal. Den ifrågasätter nämligen rådande omständigheter. Att tänka sig ett annat samhälle är första steget.

Problemet med utopier är att de är bedrägliga. Religionernas himlar och paradis av olika slag visar detta med all önskvärd tydlighet. Att tro på en utopi är att låta sig luras, ibland till att följa direktiv som inte gynnar din egentliga sak. Precis så fungerar religion, en förtryckarstruktur som förslavar sinnet, precis som dagens konsumism.

En konsumismens utopi är väl på ett ungefär Entourage eller motsvarande supermaterialistisk fantasi. I konsumismen är utopin mer eller mindre individualistisk – det är du och blott du som ska toppa näringskedjan, eftersom ditt överflöd måste motsvaras av någon annans knapphet. Konsumismen har därmed förfinat den utopiska fällan, genom att helt eliminera det radikala samhällsomstörtande elementet.

En utopi är naturligtvis evigt utom räckhåll. Den kan därmed fungera som en ursäkt för allsköns övergrepp och oegentligheter. Med en utopi som inbillat mål, kan den inbillade vägen dit legitimeras. Så har alla kommunistiska totalitära diktaturer fungerat.

Utopin är alltså farlig, och som rappare borde Dogge hålla sig för fin för att hänfalla till dess retorik. Men vem är jag att banna honom? Jag, som drömmer om en värld där man inte behöver förlita sig på att Janne Josefsson och Belinda Olsson ger svenska folket vad det behöver för att göra ett informerat val.