Nyliberal dogmatism

Moderater är korkade. Jag är ledsen, men så ser det ut. De är dock inte korkade av misstag. Den dumhet som gror hos dem är noga planerad och högst medvetet odlad.

Historiskt sett ser nog många vänstern som den ideologiskt drivna delen av höger-vänster-skalan. Med slöa slagord och naiv estetik framstod 70-talsvänstern som rätt korkad. På andra sidan diskursen satt allsköns belästa herrar, såsom nationalekonomer, och Visste. Medan vänstern, den Kände.

Den här bilden kan såklart problematiseras. I The Origin of Wealth visar Eric Beinhocker hur nationalekonomin uppkom genom att helt enkelt plagiera den dåvarande fysiken. Eftersom detta var på 1800-talet var det mekaniken som gällde – varken relativitetsteorin eller kvantfysiken var uppfunna. På grund av denna släktskap satt nationalekonomin länge fast i överdrivet förenklade modeller, krystade ekvilibrium-systemtänk, etc. När fysiken utvecklades stagnerade istället nationalekonomin. Först med Keynes började det hända saker igen, och den mannen fick finna sig i att bli hånad på lösa grunder fram tills… Ja, fortfarande idag. Resten av disciplinen har inte bara suttit fast i stagnation, utan även varit djupt politiserad. Paul Krugman menar att vi har befunnit oss i ”a Dark Age of macroeconomics”, där viktig kunskap såsom Keynes glömts bort.

Vidare, 70-talsvänstern kan verka naiv och ideologiskt driven, vilket den säkert också var på många sätt. Däremot är det ett faktum att mycket av det som 70-talsvänstern advokerade idag är mainstream-åsikter, allmänt accepterade. Moderaterna försöker naturligtvis skriva om historien, men det var ju i själva verket vänstern som gormade mot Vietnamkriget, som drev avkolonialiseringsfrågor, som varnade för miljöförstöring, med mera. Det är alltså 70-talsvänsterns åsikter, då kontroversiella, som vi idag håller som självklara.

Hur det än är med den saken har bilden av en ideologisk vänster och en ”vetenskaplig” mitt/höger-fil likväl satt sig. Idag har det berömda bordet emellertid snurrat. Högern är dogmatisk, medan vänstern är evidensbaserad. Högern driver sina principer mot bättre vetande, medan vänstern kommer med kärror fulla med forskningsmaterial för att vinna debatterna.

Diskussionen om vinstincitament i välfärden är ett exempel. Bosse R. pekar på just forskningsläget för att visa att vinstincitament inte optimerar välfärdstjänster. Om man av någon anledning inte tycker att Expressens debattsida är ett seriöst forum kan man istället vända sig till myndigheten Tillväxtanalys, som konstaterar att kvalitén på komplexa offentliga tjänster försämras när de outsourcas. Vidare visar EU-kommissionens anti-korruptionsrapport – som för övrigt också kritiserar det av moderaterna envist bevarade hemliga partistödet – att privatisering av offentlig sektor hämmar transparensen, skapar demokratiunderskott, och bereder väg för ökad korruption. Nähä! Dubbel-nähä!

Att vänstern vinner debatten om vinster i vård och välfärd, det håller till och med DI med om:

”[Jonas Sjöstedts] verklighetsbild har vunnit i fråga efter fråga på ett sätt som ingen annan vänsterledare har lyckats med. Delar av vänsterns kritik mot grundbultarna i den ekonomiska politiken, som Sahlin ansåg omöjliga att överbrygga 2010, upprepas i dag av IMF, OECD och DN:s ledarsida. Motståndet mot EMU har V numera gemensamt med centrala borgerliga opinionsbildare och viktiga företagsledare. Ambitionen att köra ut riskkapitalisterna från välfärdsindustrin delar Sjöstedt med Anders Borg och Jan Björklund, och kritiken mot vinst i välfärden, särskilt vinst i skolan, delar han med Expressens ledarsida och en mycket stor del av väljarkåren.”

En dogmatisk höger fortsätter dock att sälja ut, privatisera, plundra, expropriera. Fredrik Reinfeldt är en veritabel Notorious B.I.G. när han stånkar fram, ”Gimme the loot, gimme the loot, I’m a baaaaad boy!” Ge mig plundret.

Ett av de värsta antiintellektuella högerprojekten är åtstramningspolitiken som svar på den ekonomiska krisen. Idag har det nog sipprat ner till de flesta att stimulanspolitik funkar bättre än åtstramning under en dylik krissituation. Länge hade dock det moralistiska högerargumentet överhanden i opinionen, och har det fortfarande bland policymakare. Nationer behandlas som privatpersoner när man klagar på en hög belåning – när stater i själva verket mest lånar av sina egna invånare.

Vad gör åtstramning? Skalar tillbaka välfärden, orsakar arbetslöshet, skapar fritt fallande fattiga utan något socialt skyddsnät som fångar dem. Vad gör stimulanspolitiken? Potentiellt utnyttjar den humankapital, mänskliga resurser, som annars hade suttit improduktiva. (Om ni inte minns vad Reinhart & Rogoff-gate handlade om så var det just detta. T.ex. här kan man läsa lite. Men det här är såklart roligare!) Åtstramning är inte bra, visar Christina Romer, och tillägger:

”Despite what I feel is overwhelming and compelling evidence that fiscal stimulus is expansionary, and fiscal contraction is, well, contractionary, many politicians claim the opposite is true.”

Varför? Bland annat för att profits is doing just fine. Krugman förklarar att ”moderate depression” gör att företagens vinster faktiskt ökar, eftersom löneutvecklingen avstannar när arbetslösheten stiger. Dessutom är ju åtstramningsmoralismen den perfekta ursäkten för att slakta välfärden, öka klassklyftorna, och fördjupa fattigdomen.

Greklands-fallet är såklart ett roligt exempel på austerianernas argumentation. Den dominerande meningen var länge att Grekland failat på grund av att greker är lata. Detta i jämförelse med t.ex. de hårt arbetande tyskarna. Matthew Yglesias visar att icke sa nicke:

”It’s true that Germans and Greeks work very different amounts, but not in the way you expect. According to the Organization for Economic Co-operation and Development, the average German worker put in 1,429 hours on the job in 2008. The average Greek worker put in 2,120 hours. In Spain, the average worker puts in 1,647 hours. In Italy, 1,802. The Dutch, by contrast, outdo even their Teutonic brethren in laziness, working a staggeringly low 1,389 hours per year.

If you recheck your anecdata after looking up the numbers, you’ll recall that on that last trip to Florence or Barcelona you were struck by the huge number of German (or maybe they were Dutch or Danish) tourists around everywhere. The truth is that countries aren’t rich because their people work hard. When people are poor, that’s when they work hard. Platitudes aside, it takes considerably more ’effort’ to be a rice farmer or to move sofas for a living than to be a New York Times columnist. It’s true that all else being equal a person can often raise his income by raising his work rate, but it’s completely backward to suggest that extraordinary feats of effort are the way individuals or countries get to the top of the ladder. On the national level the reverse happens—the richer Germans get, the less they work.”

Ännu inte övertygade om grekernas arbetsmoral? Här finns lite OECD-data om saken, blandat med ett härligt personligt exempel för den sifferblinde. Skribenten Alex Andreaou slår effektivt hål på idén om lata greker som vill äta the bail out, men inte nedskärningarna. Samtidigt sitter de moraliskt högtstående tyskarna, på en jäkligt hög häst, och tjänar storkovan på att länder som kris-Grekland drar ner eurons värde. Tyskland kan då nämligen exportera som aldrig förr, eftersom det blir mycket billigare för andra länder att köpa tyska varor. Volkswagen, Siemens och Bosch kränger sina prylar till världens alla hörn, och Tyskland blomstrar. Samtidigt får man spela både offer och hjälte, genom att göra stor sak av olika ”kris-paket” till fattigare Euro-medlemmar.

Åtstramningsmoralismen bygger på lögner och faktafel. Nedmonteringen av välfärden går också hand i hand med nedmonteringen av demokratin. Eftersom austerianerna inte vill bli ifrågasatta måste kritiska röster tystas. Spanien är ett exempel. Landets befolkning har utsatts för ett sannskyldigt övergrepp:

”De senaste två åren har det sociala skyddsnätet i Spanien nedmonterats. Sjukhusen privatiserats, arbetsrätten förändrats i grunden, mängder av människor har varslats, universitetsavgifterna höjts, lönerna sänkts, bankerna räddats, människor vräkts från sina hus, teatrarna har privatiserats och i skolan har samhällsorientering bytts ut mot religion.”

Men då är det väl bara att demonstrera lite? Javisst, det gör folk. I massor. Regeringens svar? Den så kallade Medborgarskyddslagen. Jag fortsätter citera Astrid Menasanch Tobieson, som förklarar vad lagen innebär:

”Att på sociala medier eller annat offentligt ställe samlas kring symboler eller flaggor kommer att vara förbjudet, 30 000 euro. Att vara helt eller delvis maskerad på en demonstration, 30 000 euro. Att vägra legitimera sig på gatan för polis, 30 000 euro. Att hindra en tjänsteman från att göra sin plikt, 30 000 euro (vilket i praktiken innebär att till exempel de sittprotester som startade 15-M rörelsen i Spanien kommer att vara strikt förbjudna). Att skända flaggan 30 000 euro (det ursprungliga förslaget var att det skulle kosta 600 000 euro). Att måla en satirisk bild av till exempel en politiker, 30 000 euro. Att skriva något kritiskt om nationen Spanien på en plakat i till exempel en demonstration, 30 000 euro. Att filma och/eller fota en polis i tjänst, 30 000 euro. Och så vidare. I samtliga fall kommer polisens/säkerhetsvaktens upplevelse att stå som sanning och räcka för att bötesbelägga en medborgare, vilket sker utan någon domstolsprocess.

En kan då undra, står Spanien inför extremt våldsamma proteströrelser? Nej, högsta polischef Ignacio Casidó har kommenterat ’medborgarsskyddslagen’ genom att tydligt påtala att årets 6 000 demonstrationer varit den fredligaste proteströrelsen som funnits i Spaniens historia.”

Moralistiska och djupt antiintellektuella argument för nedskärningsåtgärder, fascistisk lagstiftning för att tysta motståndare. Det verkar som den totalitära kapitalismen har gått in i nästa naturliga fas, nämligen politisk repression. Demokratin, som tidigare varit ett argument som ”liberaler” och andra marknadsivrare lutat sig mot, är numera ett problem för högern. Då avskaffar man den, demokratin. Den är ändå underordnad vinsterna.

Som sagt, moderater är korkade. Men inte av misstag.