Häromdagen var jag på en fest där jag hamnade i en
diskussion med en genusvetare. Jag anförde att klassamhället naturligtvis kan
vara – och är – rasifierat och könat, men att ”klass” alltid är den
grundläggande analytiska kategorin. Genusvetare höjde sitt dömande finger,
spände ögonen i mig och väste: ”Reduktionist!” Jag blev glad, eftersom det fick
mig att känna mig som en intellektuell person. Sen spårade jag ur och började
argumentera för att skåningar är en förtryckt minoritet inom det svenska
kolonialväldet.
Jag har tidigare
citerat Rapport från sopornas planet (2010),
vars författare Stefan Jonsson belyser det faktum att Sverige strukturellt sett
är ett genomgående rasistiskt samhälle. Detta förnekas dock ofta av t.ex.
politiker och debattörer. Jonsson beskriver dövörat ifråga som ”ett stycke karaktäristik av de svenska
diskussionerna om rasism. Rasistiskt beteende, rasistiska utsagor och rasistiska
organisationer fördöms och undertrycks, men det bakomliggande system som formar
beteendet, utsagorna och organisationerna nonchaleras eller förnekas.” Jag
håller inte med Jonsson om att rasistiska organisationer alltid fördöms – SD:s
blåsippa blomstrar som bekant. Däremot lyfter Jonsson en viktig poäng om den
svenska diskursen: Ord har ofta företräde framför materialitet.
Vad menas? Rasistiska tweets, skämt eller grodor piskar upp
stormar. Det faktum att klassamhället är rasifierat varje dag, varje vecka, varje månad, varje år – det skits
högaktningsfullt i. Bloggaren Fredrik deBoer har skrivit om detta fenomen i en
amerikansk kontext, här.
deBoer skriver:
”It is the structure of our society
that renders black manhood criminal. It is the structure of our society that
keeps women underpaid. These problems can't be solved with feelings. These
problems are not in people's minds. They can only be solved structurally,
through actual material change […] Hey guys: black people have 6% higher
unemployment than the country at large, they have an incarceration rate six
times the national average, and they make up 13% of this country's population
but suffer half of its homicides. But the Onion apologized for a vulgar tweet!”
Har Freddie rätt? Ja, i den mening att en segregerad
bostadsmarknad och en ojämlik inkomstfördelning gör väldigt mycket mer ont på
väldigt många fler än när Stina
Dabrowski ”tar debatten” i Publicistklubben. (Det är förresten jättekul att
Dabrowski lägger det klassiska jag-känner-en-invandrare-försvaret: ”Jag har aldrig legat i närheten av [att vara
främlingsfientlig]. Jag har en syster som arbetar i Husby med en klass med
invandrarbarn och jag anser mig vara en av få journalister som verkligen har
kontakt med det mångkulturella samhället”, säger hon här.)
Däremot bör man inte missa kopplingen mellan idé och
materialitet. Människan formar sitt habitat samtidigt som, och i och med att,
man konstruerar sin sociala verklighet. Rasistiska
idéer, även relativt oskyldiga, befäster fördomar som i sin tur kan bidra
till diskriminering på arbets- och bostadsmarknad. (Särskilt i en ekonomi där
dessa marknader är arbetsgivarens respektive hyresvärdens. Annars oviktiga preferenser
kan få genomslag så länge högerpolitikerna aktivt jobbar för att hålla
bostadsbrist och arbetslöshet på höga nivåer.)
Är jag en reduktionist när jag ser klass som den
grundläggande analytiska kategorin? Klass, för mig, speglar det materiella vars
fördelning deBoer tycker vi ska prioritera – hellre än att rasa över, typ, Sissela
Kyles rasistiska skämt. Men det är medelst den rasistiska indoktrineringen, de
rasistiska idéerna, stereotypernas segertåg och den skeva representationen, som
vi rasifierar klass.
Genusvetaren på festen påpekade att etnicitet kan vara
synligt på ett sätt klass inte alltid är. Är du t.ex. mörkhyad är detta svårt
att dölja. På så sätt är rasifiering svårare att undkomma än exempelvis
fördomar om sexualitet. Dennis
Upkins skriver:
”As much hell as I get – and trust me I do get
hell – for being gay, I do have certain advantages. I can pass for straight, so
as long as I don’t bring any attention to myself, I don’t have to worry about
getting my skull cracked in.”
Att någon ska behöva smyga med sin homosexualitet är
fruktansvärt, men Upkins poäng är att möjligheten finns att ta till i
nödsituationer. Samma sak kan sägas om klass – det behöver inte vara synligt,
även om det ofta är det. Inte heller all rasifiering är omedelbart synlig,
vilket den finlandssvenska gruppen exemplifierar. Så står man där, inmålad i
ett hörn, och tänker att man skulle gått den där fempoängskursen om
intersektionalitet.
Stefan Jonsson har också frågor:
”Orsakas rasism av ett
samhälles ekonomiska dynamik – en hypotes som skulle betona företeelser som
tillgång på arbetskraft, klasstrukturens etnifiering och segregationen på
bostadsmarknaden? Eller är rasismens orsak ideologisk – en hypotes som riktar
vår uppmärksamhet mot frågor beträffande kulturella gemenskaper, nationalism,
patriotism och religion?”
Till skillnad från mig har Jonsson dock ett slags svar i
rockärmen. Han menar att den rasistiska diskursen har evolverat till en begreppsapparat
mer effektiv än alla tidigare, genom att fokusera på termen värde. Idag talar man om kostnaden för
invandring (istället för kostanden för rasism), vilket är ett perspektiv som
enligt Jonsson dök upp under 1900-talets sista decennier – innan dess
förväxlade man inte etiska och ekonomiska värden. (Detta är väl inte helt
korrekt, med tanke på t.ex. hur Uppsalaakademiker vände
sig mot mottagandet av judiska läkare 1939, då de ansågs hota studenternas
framtida arbetsmarknad.) Helt i enlighet med denna nyliberala twist på
diskursen känner sig t.ex. Borzoo Tavakoli tvungen att argumentera
för sitt värdeskapande som invandrare.
Jag har tidigare hävdat att rasismen är ett resultat av
proletariatets fördumning, och en metod för att avleda uppmärksamheten från
ojämlikhetens verkliga orsaker, men det har blivit dags för ett tillägg:
Rasismen är idag ett sätt av dehumanisera, och kommodifiera (ursäkta
anglicismen), individer inom den kapitalistiska produktionsapparaten. Varför?
Jo, naturligtvis för att skapa en slavklass.
Jag plagierar helt
fräckt Jonssons bilder av rasismens utveckling (klicka på bilderna så blir de större):
 |
| Så här beskriver Jonsson "Imperialismens rasistiska diskurs" |
 |
| "Nazismens rasistiska diskurs" |
 |
| Här har vi vad Jonsson kallar "Kulturalistisk nyrasism" |
 |
| Och sist men inte minst: "Universalistisk nyrasism" |
Jag inser nu att jag måste vända på hela frågeställningen. Det
handlar inte om huruvida klassamhället är
rasifierat. Det handlar om hur klassamhället rasifierar. Det ligger i själva ojämlikhetens väsen att dela upp
befolkningen i grupper som tillskrivs olika värde (utifrån en felaktig och moralistisk
idé om värdeskapande). Idé-rasismen, som deBoer stör sig på, är en aspekt av
den pågående rasifierings-processen, processen där ras/etnicitet skapas. Att
motverka denna process är att motverka klassamhällets förevändning – skillnaden
på folk och folk.
Avmänsklifierandet kan självklart också drabba en
vit/grisrosa person – finlandsvensk, afrikander, etc. – så länge våra generaliserande rasisthjärnor kan hitta en godtycklig markör som kan fungera som grund för urskiljning. Själva poängen är att göra människor till handelsvaror, eller snarare: Den nyliberala diskursen betraktar oss som sådana. Och det finns väl
egentligen bara ett sätt att förhålla sig till det:
Jag tänker va en
samhällsfara
Jag tänker va en
samhällsfara
Jag tänker va en
samhällsfara
Så länge mitt folk är
en handelsvara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar