Slaveri?

Jämlikhet är inget som händer av sig själv. Tvärt om, faktiskt. I The Origin of Wealth skriver Eric Beinhocker om ojämlikhetens självamplifierande natur. Beinhocker visar hur resurser automatiskt kongregerar i the sugarscape, en snitsig datorsimulation. Det hela går dock att enkelt koka ner till bibliska termer: Den som har ska vara given. (Egentligen: ”Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har” – Matt 13:12.) Enda sättet att kringgå detta är att aktivt omfördela.

Då och då kommer lite forskning och påminner oss om hur viktigt det är med jämlikhet. På den tiden då jag fortfarande pallade läsa böcker var det The Spirit Level som sparkade in den öppna dörren ifråga. Författarna visar effektivt att alla världens tråkigheter orsakas av ojämlikhet, förutom självmord som faktiskt är mer frekvent i mer jämlika samhällen. The Spirit Level blev så poppis att jämlikhet seglade upp som en så kallad ”fråga” på en och annan dagordning.

The Spirit Levels författare driver tesen att även de rika förlorar på ojämlikhet, dels på grund av den rat race-stress som drabbar även dem, och dels på grund av de samhälleliga slitningar som uppstår när människor iakttar stora och orättvisa skillnader i fördelning. Men precis när vi hade bestämt oss för att alla tjänar på jämlikhet, så sköt ojämlikheten i höjden istället. (Vissa mörkar, så klart.) Varför blev det så, när vi var överens om att jämlikhet är bra för alla?

Därför att det är bara struntprat. Jämlikhet är inte alls bra för alla. Den poäng som förbises i diskussionen är att ingen kan vara rik, om inte någon annan är fattig – rikedom är relativt. Resultatet är att policymakare, penningmäklare och politiker alltid kommer att sträva efter att hålla en del av världspopulationen i fattigdom. Det är nämligen samma sak som att befästa den egna rikedomen.

Scenario 1: Du är rik. Skulle du massera en äcklig gubbes fötter för 100 spänn? Nä, inte en chans. "Would you give a guy a footmassage?"

Scenario 2: Du är luspank och har inte käkat på en vecka. En äcklig gubbe svassar fram, trycker en smutsig sedel i din hand, sträcker fram foten. Du tvekar inte en sekund. Din enda polare är Carl von Linné.

Vänd så blicken till dagens globala ekonomi. Din levnadsstandard bygger på att någon person, någonstans på jorden, är beredd att producera varor för en usel lön och under usla villkor.

Att större delen av våra konsumtionsvaror produceras i låglöneländer är inte någon hemlighet direkt. Vi skiter regelmässigt i det, eftersom det är jobbigt att hela tiden gå omkring och tänka på barnarbetare som jobbar 18 timmar om dygnet för någon krona om dagen. Ibland tänker vi på det, när några tusen människor brinner inne i någon fabrik i Bangladesh. Men det går snabbt över. Vår tanke, that is, inte deras innebrunnenhet. Innebrunnenhet är en icke övergående egenskap.

Det är våra varor, det. Tjänstesektor är mer besvärlig. Vi kan inte outsourca tjänster till nån sweatshop i nån frihandelszon en kontinent bort. Tjänster måste nämligen produceras i direkt anslutning till vår person. Den totalitära kapitalismen måste därmed acceptera ett visst mått av migration.

Dubbel-D. Nej, det har inget med Rosie Perez att göra, vad Kanye än vill få dig att tro.  Det står för Dirty och Dangerous, Smutsiga och Farliga jobb som oftast invandrare utför. Dessa jobb hade naturligtvis inte behövt vara smutsiga och farliga, men ju smutsigare och farligare desto mer profit för arbetsgivaren. Eftersom den strukturella rasismen skapar en extra stor arbetslöshet bland invandrare, kommer denna grupp vara något mer benägen (pga. desperation) att trots allt ta skitjobben. (I 00-talets yppersta fall av arbetarklasslitteratur, Kristian Lundbergs Yarden, är det generellt sett inte Sven och Svenna som parkerar bilarna. Till exempel.)

I EU är jordbrukssektorn en stor arbetsgivare för papperslösa som arbetar illegalt, under usla förhållande. Jordbruk går egentligen enkelt att outsourca – det är inte alls som tjänstesektorn. EU:s protektionistiska politik subventionerar dock europeiskt jordbruk, och skadar samtidigt lantbrukare och matproducenter i utvecklingsländerna. På så sätt kan man säga att EU:s jordbruks-fuckerism både 1) skapar de miserabla förhållande som utgör pushfaktorer i avsändarländer i tredje världen, samt 2) skapar de pullfaktorer i form av underbetalt och oreglerat arbete som erbjuds i Fort Europa. Det finns alltså intressen som hindrar viss produktion från att outsourcas, trots att detta enkelt hade kunnat göras – och det är dina skattepengar som pröjsar subventionerna!

Hur som helst måste låglönearbetare importeras. Den intressanta följden är att kapitalismen både är en rasistisk och migrationsvänlig ideologi. Rasistisk, eftersom den måste rasifiera vissa personer för att skapa en slavklass. Rasistisk, eftersom den måste substituera underklassens revolutionsvilja med främlingshat. Migrationsvänlig, eftersom den kräver import av billig och desperat arbetskraft. Igen rasistisk, eftersom den måste tillhandahålla mekanismer för exkludering – migranterna får inte släppas in i den sfär av rättigheter som systemets vinnare vill fortsätta ta del av.

Att den strukturella rasismen håller invandrade personer på armslängds avstånd från de trevligare delarna av arbetsmarknaden är även en strategi för att bygga bilden av invandrare som parasiter. Den arbetslösa invandraren är, för at återvända till Jonssons universalistiska nyrasism, inte en lika god värdeskapare, och därmed inte lika mycket värd. En individ som inte är lika mycket värd behöver inte ha riktigt samma rättigheter. de Sousa Santos skriver:

”In general, states do not treat aliens, including legal resident aliens, the same way they treat citizens […] Thus, by definition, migrants are second or third class citizens, but their legal status varies considerably according to whether they are legal or illegal migrants.”

Jag har använt ordet ”slavklass”, även om dessa personer inte är slavar enligt en sträng definition. Det finns otroligt många människor som lever under förhållande som är snarlikt vidriga, utan att vara slavar i bemärkelsen egendom som kan köpas och säljas. Men så finns det också äkta slaveri.

Uppskattningsvis 27 miljoner människor lever som slavar idag – och då menar jag verkligen riktiga slavar, Rötter-stil. Forskarna Mark & Faith berättar för oss att ”the dynamics of modern slavery differ in that now there is more of a supply and demand for cheap human labour […] The process can be illustrated by examining the push factors that propel people into slavery and the pull factors that enhance demand for slaves” (”The challenge of human trafficking and contemporary slavery”, Journal of Comparative Social Welfare, 2009). Kontentan: Vi måste titta på de bedrövliga omständigheter som utgör push-faktorer, och det göttiga överflöd som utgör pull-faktorer, för att förstå slaveri. Det är alltså skillnaden mellan nivåer av välstånd som är den drivande mekanismen som möjliggör fenomenet. Det är oftast outbildade människor, som försöker fly från extremt fattiga omständigheter, som blir offer för slavhandel.

De allra flesta känner till begreppet trafficking. Här ingår ”involuntrary sevitude, peonage and debt bondage”. De som forskar på saken beskriver fenomenet som en opportunism som beror på omfattande begränsningar av migration i kombination med ett lika omfattande behov av att migrera. Vid varje givet ögonblick är 2,5 miljoner traffickingoffer på väg. Här är ett, i P3 Dokumentär.

Faktum är att offer för trafficking regelmässigt behandlas värre än t.ex. slavar i den amerikanska södern när det begav sig. En slav i den kontexten innebar en investering, och slavägaren hade därför ett visst intresse av att den förslavade individen skulle överleva samt vara tillräckligt frisk för att ge avkastning i och med sitt arbete. Att frakta en slav över atlanten var relativt kostsamt. Hur ser det ut idag? Jo:

”Employers maximize the return on their investments by providing a minimum level of wellbeing for trafficked labour and do not have to be concerned about government-regulated human rights [...], safety issues, or benefits for workers […] ‘Disposing’ a no longer profitable worker is done at a very low cost.”

Ojämlikhet är en jättebra affär. Ojämlikhet måste nämligen finnas för att rikedom ska kunna finnas. Rikedom är ett relativt begrepp. Du är rik när du har mer än någon annan, eftersom denna någon då kan tänkas göra saker för dig till en ersättning som är låg relativt vad du har.

Fattigdom behöver dock inte vara ett relativt begrepp. Det finns också absolut fattigdom, när misären är så djup att man helt enkelt måste därifrån. Det globala ekonomiska systemet skapar just den typen av fattigdom, i syfte att generera mer rikedom (åt få). Som extra grädde på moset kan fattigdomen, i kombination med begränsning av människors rörelsefrihet, dessutom förse marknaden med äkta slavarbetskraft.