Sista helgen i februari gick i kulturkonsumtionens tecken.
En av de mest minnesvärda influenserna var fina finska filmen Betoniyö (eller Concrete Night), regi Pirjo Honkasalo och king shit skådespeleri av
Johannes Brotherus, Jari Virman och Anneli Karppinen. Filmen känns lite som en
finsk La Haine, vilket naturligtvis
är en bra sak. Denna blogg-post är en
endaste stor spoiler, så upphör omedelbart att läsa om du inte sett filmen.
Betoniyö handlar
om Simo, som växer upp i en bedrövlig betongkuliss där underklassens vanliga
gissel härskar oinskränkt. Alla super och kedjeröker. Morsan håller sig gömd
inne i lägenheten, eftersom hon har ljugit för väninnorna om att hon är på
utlandssemester. Storebrorsan Ilkka väntar på att börja avtjäna ett
fängelsestraff. Någon farsa nämns överhuvudtaget inte.
Simo är ett fortfarande ej helt fördärvat exempel på
livsglädje. Han försöker tolka sin omvärld med en smula optimism, till ingen
nytta. Den kriminelle alfahannen Ilkka försöker lära honom att endast den som
överger hoppet kan bli fri, men Simo kan inte sluta längta. Han när en diffus
föreställning om att det finns någonting bortom betongöknen. Samtidigt är Simos
första prioritet att bli bekräftad av brodern – en riktigt härlig manlig
förebild, som i förtroende berättar att kvinnor gillar att bli slagna. Simo
försöker bokstavligt talat fylla broderns skor, och lapar okritiskt i sig all
hans så kallade visdom.
En projektionsyta för Simos längtan är Bögen som bor tvärs
över gården. Det är öppet för tolkning huruvida Simos fascination är sexuellt
betingad eller ej, men hur som helst utgör Bögen en spricka i betongfasaden.
Fascinationen för Bögen strider dock mot de uråldriga heteronormer som aktivt
pådyvlas från Ilkka. Filmens klimax nås när Simo måste ta ställning till vilken
värld han vill vara lojal mot – vill han bejaka sin inre längtan, eller
efterleva Ilkkas traditioner?
Jag skrev
igår om SD:s homofobi, och har tidigare
skrivit lite om vilka jag tror röstar på SD. Om karaktären Ilkka röstar på
SD-ekvivalenten Sannfinländarna hade detta inte förvånat mig. Ilkka är för mig
ett typexempel på det normkluster som utgörs av bland annat rasism och
homofobi, och som återfinns inom fascistiska rörelser.
Låt mig lämna Betoniyö
en stund, och istället skriva några ord om normkritik. Normkritik ifrågasätts
ibland enligt följande modell:
Normkritik kritiserar
normer. Vi människor måste leva efter normer. Därför är normkritik dåligt.
Naturligtvis lever vi efter normer – en normlös värld är
inte inom den mänskliga kapaciteten att uppleva. Däremot är det absurt att mena
att normkritik som metod är anti-normer. En filmkritiker sågar ju inte alltid
alla filmer, utan hyllar istället de filmer hen uppskattar. Däremot gör
filmkritikern sig besväret att analysera filmen, ofta utifrån särskilda
underförstådda kriterier. Se mitt eget försök till filmkritik ovan.
På samma sätt måste inte en normkritiker förkasta alla normer. En normkritiker kan tycka
att en norm är dålig, att en norm är bra, eller att en norm hade vunnit på att
klippas ner en halvtimme. Så att säga.
Analogt med en populärkultur-konnässör med fäbless för
kalkonfilmer kan en normkritiker till och med uppskatta dåliga normer. Kritikern kan exempelvis älska att vältra
sig i dumdryg misogynitet. Hit kvalificerar sig min egen konsumtion av viss
gangsterrapp.
Tillbaka till Honkasalos
Betoniyö. Filmen handlar om
normer, och är därför en normkritisk film. Kritikerns roll är nämligen att
medvetandegöra och analysera. Detta utför Betoniyö
med bravur. Det är din egen uppgift, som mottagare av kritikerns analys,
att förhålla dig till vilka normer du sen vill lägga din tid på. Utifrån detta
hade det varit väldigt intressant att få t.ex. Björn Söders analys av
Honkasalos filmkonst. Hur hade en homofob Sverigedemokrat upplevt den
dramatiska scenen i Bögens lägenhet? Det finns trots allt ett tolkningsutrymme,
utifrån att bögen tycks försöka förföra den betydligt yngre Simo. Söder hade
kanske hyllat Simos reaktion. Han har trots allt uttryckt sig på det här viset
om Pridefestivalen:
”Kännetecken för ett
samhälle i upplösning är hyllandet av perversioner och dekadens. Så har det
varit genom historien och nu visar det sig med all tydlighet även i vårt land.
Perversa tillställningar hyllas av etablissemanget som om de vore vilka
nöjestillställningar som helst. Perversa och onaturliga läggningar lyfts fram
av massmedierna och politikerna som normaliteter och de nästan slåss om att
vara den som skriker högst till försvar av dessa sjukliga jippon.”
Låt mig parafrasera Söder:
Kännetecknande för en fascistisk rörelse är ondgörandet över "perversioner" och "dekadens". Så har det varit genom historien och nu visar det sig med all tydlighet även i vårt land.
Kännetecknande för en fascistisk rörelse är ondgörandet över "perversioner" och "dekadens". Så har det varit genom historien och nu visar det sig med all tydlighet även i vårt land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar