Fler hjul, men mindre snurr

Vi har idag en arbetslöshet på uppemot 10 procent. Det är var tionde arbetsför person som går utan kneg, och följaktligen utan pengar och förmåner. Att vi har en så hög arbetslöshet beror på medvetet förd politik – åtstramning på moralistiska grunder, i stället för en bevisat effektiv stimulanspolitik. Samma politik försämrar även situationen för de arbetslösa, när sociala skyddsnät blir genomsläppliga och social mobilitet ett minne blott.

Hög arbetslöshet leder till lägre löner och sämre villkor, eftersom det skapar en konkurrens om jobben. Denna mekanism kan smörjas med några jobbskatteavdrag, som ger ”extra pengar i plånboken” till arbetarna och därmed minskar deras krav på arbetsgivarna. Se där, en lönesänkningspolitik! De extra plånbokspengarna tas för övrigt direkt från arbetarnas egen pott, dvs. det offentliga.

De arbetslösa utgör den verkliga underklassen idag. De är fattigast och mår sämst. Medan de tillsvidareanställda desperat och med panik i blicken klamrar sig fast vid sina privilegier (sjukförsäkring, semester, pensionsförsäkring, heder och ära, avdrag och dolda välfärdstransaktioner) så sitter arbetslösa, svartjobbare, visstidsanställda, och andra människor med ett osäkert leverbröd, djupt i skiten. Prekariatet har du kanske hört talas om. Osäkerhet skapar stress, stress skapar ohälsa. Fattigdom sopar undan dina möjligheter att ens resonera om saken – forskning visar att fattigdom hämmar hjärnans förmåga att fokusera på komplexa problem. Även den sociala aspekten, den där känslan av att vara sämre än andra, genererar ohälsa i kvadrat och kubik. Och naturligtvis kan man glömma gymm-kort och hälsokost när pengarna tryter.

Samtidigt, på andra sidan stängslet: Välfärdssjukdomar som hänger ihop med stress, övertidsarbete, brist på motion, dålig kost, etc. Symptom dels på en stressande ojämlikhet (vem vill trilla ner i den hotande abyssen?), och dels på en osund arbetslivskultur. (Här kan man läsa lite om arbetsmiljöforskning.)

Vi har även problem med att kombinera heltidsarbete med familjebildande, vilket drabbar främst kvinnor då dessa oftare går ner i arbetstid. Detta ger i längden lägre lön och lägre pension, och karriären hamnar såklart on the back burner. Att det är kvinnor som drabbas blir tydligt i statistiken. Samtidigt drabbar det också mannen, som cementeras i sin breadwinner-roll, och blir alienerad från sin egen familj. Den traditionella mansrollen kopplar till annan typ av ohälsa, såsom våld och alkoholism.

Men vi får mer gjort på jobbet, eller? Det visar sig att produktiviteten minskar, i alla sektorer, när folk jobbar för mycket. Det är alltså inte ens så att outputten påverkas positivt av det myckna övertidsarbetet. Tillåt mig citera James Surowiecki, som skriver om övertidskulturen i The New Yorker:

”The perplexing thing about the cult of overwork is that, as we’ve known for a while, long hours diminish both productivity and quality. Among industrial workers, overtime raises the rate of mistakes and safety mishaps; likewise, for knowledge workers fatigue and sleep-deprivation make it hard to perform at a high cognitive level. As Solomon put it, past a certain point overworked people become ‘less efficient and less effective.’ And the effects are cumulative. The bankers Michel studied started to break down in their fourth year on the job. They suffered from depression, anxiety, and immune-system problems, and performance reviews showed that their creativity and judgment declined.”

Sammanfattningsvis har vi ett samhälle där jättemånga är arbetslösa och mår jättedåligt, samtidigt som de som jobbar också mår dåligt – eftersom de jobbar för mycket. Kolla här, vad vi har gått och skaffat oss:

• Fler arbetslösa
• Lägre löner, sämre villkor
• Ökad ohälsa
• Minskad jämställdhet
• Minskad jämlikhet
• Minskad produktivitet

Det är dags att införa 30 timmars arbetsvecka – ja, det hade funkat skitbra. Dessutom måste övertidsarbete regleras så att det blir väldigt kostsamt för arbetsgivaren. Det ska inte gå att smyga in övertidsarbete i så kallad flextid – 30 timmars vecka ska stå fast. Vidare bör alla människor ha 6 veckors semester, med rätt till ytterligare 4 veckors tjänstledigt per år utan att detta påverkar antalet semesterdagar. Det bör naturligtvis även vara obligatoriskt att dela föräldraledighet lika.

Genom dessa enkla och högst realistiska åtgärder kommer arbetstillfällen frigöras, och de som väl har arbete kommer må bättre.