Antropofagi

fredag 27 februari 2015

Vill du veta?

Erik Helmersson är en ledarskribent som Antropofagi ofta haft anledning att skratta högt åt (ha, ha, ha, ha). Idag skriver han en förvirrat ironisk krönika om att nyliberalerna måste säga förlåt till islamistiska terrorister. Helmersson kan väl snarast sägas vara liberalkonservativ, vilket inte utesluter att han är nyliberal – hans edge i borgar-sammanhang är dock den stora skopa moralism som han gärna slänger omkring sig.

Låt oss börja i det lilla. Helmerssons retoriska stilgrepp handlar om att falskt be om ursäkt för saker som han tycker är bra. Hela greppet faller dock pladask på att Helmersson blandar positiva och förment positiva aspekter av det västerländska samhället, med grejer som definitivt kunde varit bättre. Exempel:

"Ja, det är i sanning ett ohyggligt samhälle vi skapat i Västeuropa, vi 'nyliberaler' [...] Förlåt att vi inte lyckats skapa mer än de mest jämlika samhällsbyggen som någonsin existerat. Förlåt att vi byggt modeller där bara många, och inte ännu fler, människor dagligen kan bära fram idéer och verksamheter oberoende av vilket efternamn deras föräldrar har eller hur mycket pengar de ägt från början."

Man ba', eh, okej – så du erkänner att det suger att samhället inte är mer jämlikt? Att den sociala rörligheten inte är högre? Eller försöker du vara sarkastisk nu? Vi går vidare:

"Förlåt att vi inte släpper in ännu fler flyktingar och ger dem helt nya livschanser."

Man ba', eh, okej, valid point. Det suger ju att vi inte släpper in fler. Eller vad menar du?

"Förlåt oss för att den skola vi organiserat, som är gratis och där ingen slängs ut på grund av bristande resultat, inte är bättre och ännu jämlikare."

Man ba', eh, ja – svensk skola är unik i världen som vinst-maskin till risk-kapitalister, och forskningen är enig om att den stora försämringen i svensk skola beror på en ökad ojämlikhet till följd av privatisering och segregering av elevgrupper. Det är ju synd, och borde ju lösas. Dålig och ojämlik borde vara bra och jämlik. Inga konstigheter! (Lite random-googlad bakgrund på detta: Svensk skola i fritt fall, Svensk vinstdrivande skola unik, Bottenrekord för svensk skola, Svensk skola ojämlik.)

Så fortsätter det – Helmersson ber bland annat även om ursäkt för den strukturella rasismen, imperialismen, och några random fall av militär intervention. Mycket riktigt fenomen att vara ledsen över!

Hur platt Helmerssons retoriska ambitioner än faller, så är det riktigt intressanta med texten inte hur någon som skriver så illa kan försörja sig på att skriva – det är hur väl den exemplifierar den vanliga konservativa oförmågan att skilja på försvar och förklaring.

Antropofagi har givetvis skrivit om saken tidigare i lite olika tappningar, bl.a. här, här, här, här och här. Vi kan förklara ett fenomen utan att lägga moraliska aspekter i förklaringen. Exempel: Att på aggregerad nivå härleda kriminalitet ur socioekonomisk utsatthet är vedertaget. Detta säger dock ingenting om det moraliskt riktiga i att begå ett brott.

En oförmåga att särskilja moral och kunskap kallas moralism. Moralism innebär att den moraliska bedömningen premieras framför den förklarande analysen. Det är viktigare att fördöma kriminella, än att förstå varför de begår brott.

Det moralisten förlorar är förståelse för bakomliggande faktorer, och därmed också möjligheten att faktiskt påverka fenomenet ifråga. Moralisten hävdar gärna att hen exempelvis vill minska kriminaliteten, men intresserar sig i själva verket inte för detta – moralisten bär skygglappar av osaklighet, som omöjliggör för henom att se vad som orsakar kriminaliteten. Moralisten bär till och med dessa skygglappar med stolthet – hen koketterar med att inte "bortförklara" en amoralisk handling genom att vifta med bakomliggande faktorer.

Den verkligt samhällsintresserade intresserar sig givetvis också för moral. Liksom moralisten härbärgerar den samhällsintresserade ett värdesystem, som ofta är konstruerat av en blandning av

a) konsekvensanalys (skatteflykt är fel för att välfärden urgröps, mord är fel för att någon blir död, lögn är fel för att tilliten i samhället minskar, ojämlikhet är fel för att det leder till psykisk ohälsa, etc.) och

b) normativa ansatser av mer principiell natur (tidelag är fel för att det är äckligt, knark är fel för att det är ett brott mot nolltoleransen, köttätande är fel för att liv är okränkbart, etc.).

(Det finns en viss överlapp mellan dessa två spår, men a) utmärks av att ett fenomen anses fel pga. att det leder till ett oönskat utfall – som i sin tur givetvis kan vara oönskat för att det leder till något annan oönskat utfall. b) utmärks istället av resonemanget "det är fel för att det är fel".)

Den samhällsintresserade är dock inte främst intresserad av att fördöma, utan av att förstå. Förståelsen syftar i sin tur ofta till att skapa underlag för att faktiskt påverka, i önskad riktning. Skulle verkligheten peka i en annan riktning än den postulerade principen, ja då kan det finnas anledning att implementera en policy som strider mot denna princip. Exempel: Harm reduction. Som till och med vissa borgarskribenter skriver under på. Den samhällsintresserade kan t.om. landa i slutsatsen att brukande av tunga droger bör legaliseras, pga. genererar bättre utfall (där "bättre" definieras i termer av konsekvensanalys). Moralisten kan emellertid icke rucka på sin ståndpunkt i denna fråga – narkomaner skall uppfostras, kosta vad det kosta vill, inklusive liv och smittspridning.

För att göra en lång historia kort. Helmersson menar att göra sig lustig över de som vill förklara varför vissa personer begår vissa illdåd. I sin moralistiska iver vill han påskina att det är viktigare att fördöma dessa personer än vad det är att förstå dem. Kostnaden för Helmersson är givetvis att hans möjligheter att påverka själva det oönskade fenomenet (att vissa personer begår illdåd) minskar i ungefär samma takt som hans förståelse för det.

Analogier kan vara missvisande, men det hela kan med lite god vilja jämföras med en vardaglig situation som Antropofagi personligen har upplevt. Denna historia utspelar sig under den epok då Antropofagi ägde och körde en riktigt rostig SAAB 9000.

En dag när Antropofagi skulle köra till besiktningen så ville bilen icke starta. Eller, ville och ville – det är just det som är poängen. Bilen startade icke. Vad bilens avsikt var bekom inte Antropofagi. Antropofagi moraliserade visserligen i den mån att han (jag) förbannade ödet och omständigheten, och bilen, men förstod intuitivt att detta inte skulle påverka Antropofagis möjlighet att starta den. Istället valde Antropofagi att söka en ökad förståelse av problemet, genom att bogsera SAABen till en bil-meck. Bil-mecken kunde kallt konstatera att SAABen ifråga hade stått med ljuset på hela natten, och att batteriet därmed sas. "dött".

En människa är ingen SAAB och yada yada. Men asså. Ni fattar nog poängen.

Oavsett vetenskapsteoretiska tillkortakommanden så känns den moralistiska skolan mest som en flashback till småbarnsårens bråk om vems fel det var. En smula barnsligt helt enkelt. 

Det är fel att hugga huvudet av journalister, förslava barn, och terrorisera civilbefolkning – no shit, liksom. Det intressanta borde väl dock vara vad vi kan göra åt saken?

onsdag 25 februari 2015

Tillbaka till medeltiden

Den här grejen, att moderater vill skicka privata vaktbolag på EU-migranter, dimper ner ganska lägligt för att belysa Antropofagis diskussion om högerns goda våld. (Har givetvis skrivit hyllmeter om högerns inställning till tiggare förut, bl.a. här och här.) En sann borgare ser inga problem i att bruka våld mot di svage – tvärtom är det vad man förr skulle ha kallat en Gudi behaglig gärning, likt att t.ex. dräpa saracener eller att bränna ett våldtaget djur levande tillsammans med gärningsmannen. Intressant är dock att Anna König Jerlmyr (m) uppmanar

"regeringen att förändra lagstiftningen så att processen med avhysningar blir mindre byråkratisk. Kommunerna bör få möjlighet att själva kunna upprätthålla ordningsstadgan.

– Med dagens lagstiftning räcker det med att de flyttar några meter, då måste markägaren komma in med en ny ansökning till Kronofogden, säger Anna König Jerlmyr.
"

Dvs., hon vill ändra lagen. Varför? Jo för

"vi har lagar som måste gälla för alla, oavsett var man kommer ifrån, ­säger hon."

Luktdosa.
Ojsan, König Jerlmyr! Nyss var ju lagen så jävla flexibel, att vi bara kunde ändra den hej vipps. Men syftet med lagändringen var visst att värna efterlevnaden av den Oföränderliga Lagen Huggen I Stentavla, den om att utsatta människor måste jagas på flykt närhelst en Östermalmsdam har tvingats ta till luktdosan på söndagspromenaden.

Antropofagi har tidigare diskuterat även borgarnas flexibla förhållande till lagen och huruvida den bör följas. Hyckleriet och dubbelmoralen står som alltid likt spön i backen. Lagen görs till självändamål när den skyddar de rikas intressen – men när den till äventyrs gynnar de mindre bemedlade, då ska man plötsligt in och redigera som en spastisk redaktör på amfetamin, som tränar steppades och har druckit för mycket kaffe. Till tonerna av Da Buzz. Ljussatt av stroboskop. Ja ni fattar kanske. Lagjäveln ska ändras, och det i största hast.

Nåväl. Värre än sedvanligt borgar-hyckleri och en oförvitlig nit att jävlas med fattiga, är privatiseringen av våldsmonopolet. Ja, håll i hatten. Här står han, Antropofagi, och försvarar våldsmonopolet som han så ofta annars bashar. Vad är det som händer? Är det en retorisk fint?

Såhär va. Jag anser att polisen allt som oftast missköter sig. Det betyder inte att jag inte tycker att själva idén någon stans är god – jag har själv i flera blogginlägg efterfrågat en självrannsakande poliskår som gör sitt jobb och erbjuder medborgarna den myndighetsutövning som uppdraget egentligen dikterar. Polisen är idag en dysfunktionell kår, full av vettvillingar, av allt att döma plågad av korkade incitament och destruktiva traditioner. Det betyder inte att vi inte kan önska oss en Jimmy McNulty on the beat och en Lester Freamon bakom förstoringsglaset. För att uttrycka det i termer som alla förstår.

Borgarna brukar själva hylla våldsmonopolet, men inte av samma anledning som Antropofagi. Antropofagi vill att polisen ska serva medborgarna och i rimlig mån säkra stabiliteten. Borgarna vill att polisen ska agera fogdar och knektar åt eliten.

När borgarna hyllar våldsmonopolet, och drar medborgarrättskämpar och aktivister i smutsen under epitet som "terrorister" eller "extremister", så hycklar borgarna (som vanligt) å det grövsta. Borgarna vill själva nämligen inget hellre än att urgröpa själva idén om våldsmonopol.

Borgarna vill... spoiler alert...

Privatisera!

Ja, t.ex. fångvården. Eller allt i Honduras. Eller så. Det som brukade vara sci-fi är idag realiserat i nyliberala fantasi-samhällen världen över.

Varför privata vaktbolag suger kan vi se i det nyligen uppmärksammade fallet då en nioåring misshandlades på Malmö C. Ordningsvakter har ca en dags utbildning. Deras mandat är oklart. Gemene man vet inte vilka deras uppdragsgivare är, och varken allmänhet eller de själva vet så noga vad de egentligen får göra. Rekryteringen riktar sig mot människor som är så rasistiska att de inte ens får bli poliser. Kommer de till anställningsintervju i Klu Klux Klan-luvor eller?

Eftersom ordningsvakterna oftast är förbrytare i uniform, vad man skulle kunna kalla sminkade grisar, sprider de dessutom en känsla av otrygghet i offentliga rum. Deras lojalitet ligger hos privata intressen, inte hos medborgarna. Trots allt detta åtnjuter de oftast ungefär samma privilegier inom rättssystemet som poliser gör – att lagföra en ordningsvakt är som att prega en kamel genom ett nålsöga. I Malmö-fallet var polisens talesperson också väldigt snabb med att förklara att inga fel hade begåtts. Oaktat kommande utredningar.

Det König Jerlmyr vill göra är i riktningen att utöka befogenheter för privata vaktbolag. Dvs., en återgång till hyrsvärdens och de råa sällarnas era.

Tänk på det. Hyrda knektar som spöar tiggare. Hur medeltida kan det bli?

TTIP tap, TTIP tap

TTIP, som Antropofagi har skrivit mycket om förut, har på senare tid blivit omdiskuterat även i de breda lagren av den offentliga debatten. Mycket fokus, som i den här SvD-artikeln, ligger på "investeringsskyddsmekanismen" som kallas ISDS. Framförallt handlar det oftast om huruvida tobaksbolag ska kunna stämma stater. Pedagogiskt exempel som är lätt att ta till sig, får en förmoda.

Är det då mord-företagens trumfkort visavi de demokratiska staternas handlingsutrymme som är det sjukaste med TTIP? Visst är det sjukt. Men ack, om det var det enda.

Även bortsett från ISDS är TTIP het baserat på bisarra premisser. Grejen med TTIP är nämligen att ta bort handelshinder såsom regulationer avseende konsumenträtt, miljöhänsyn, och säkerhet. The motherfucking sickness.

Syftet? Att vi ska handla mer. Att i större volymer skicka skit kort och tvärt över Atlanten. Med betoning på skit.

När är handel något värt? När så många som möjligt av de inblandade parterna blir så glada som möjligt. Jag har två hammare, noll spikar. Du har femtio spikar, noll hammare. Vi byter en hammare mot 25 spikar. Win-win! Båda kan spika! Vi skalar upp det hela, och uppfinner betalningsmedel som möjliggör lite mer indirekta transaktioner. Men syftet är fortfarande detsamma.

Om jag får en ammoniakstinn, självdöd kyckling för mina löneihopslavade fjälldollars, har jag då vunnit? Om resistenta digerdödsbakterier samtidigt har ökat något, mangroveträsken samtidigt minskat något, och min egen personliga hälsa samtidigt försämrats något? Nja.

Analogt med hur tillväxt ej bör förväxlas med utveckling, är handel i sig inte eftersträvansvärt. Handel är blott en medel för att nå en nytta. Om vi kan öka medlet genom att ta bort nyttan, då kan vi lika gärna atombomba Europa för att gynna byggsektorn.

Att TTIP sätter storföretagens vinster före demokratin är symptomatiskt för nyliberal policy överlag. Däremot är hela premissen felaktig, inte bara ISDS.

tisdag 24 februari 2015

Makt är aldrig rätt, rrr

För ca ett år sedan blossade en sk. debatt om sk. vänstervåld. Antropofagi har naturligtvis dragit mer än ett strå till den väldiga stacken. När Roland Paulsen (tidigare featured bl.a. här och här) skriver det här (om det här/det här) kommer Antropofagi åter osökt att tänka på den sk. vänstervåldsdebatten. Detta pga. av intressant distinktion som Paulsen gör. Låtom mig renodla'n:

Högerns goda våld: Våld som utövas av den mäktige. Kan kallas för 1) makt-är-rätt-våld – bygger på cirkelresonemanget (det finns fler, mind you) att den som ges rätt att göra något också gör detta något rätt, eftersom den har givits rätt att göra det; eller 2) deontologiskt våld – den mäktige postulerar att den mäktige har rätt att utöva våld.

Vänsterns goda våld: Våld som utövas av den maklöse. Kan kallas för 2) underkuvelse-ger-rätt-våld (alt. makt-är-fel-våld) – bygger på resonemanget att den som förtrycks har rätt att försvara sig, och att förtryckaren är legitim att angripa; eller 2) utilitaristiskt våld – behovens kontrast mot fördelningen dikterar våldsutövningen.

(Ang. deontologiskt vs utilitaristiskt våld kan en jämförelse göras med detta och detta.)

Det är alltså så att högern tycker att den mäktige har rätt, medan vänstern tycker att den mäktige har fel. Distinktionen sammanfattar väldigt väl den huvudsakliga vattendelaren i våra kontemporära ideologier. Vi ser genast att uppdelningen blottlägger högerns släktskap med fascismen, den mest extrema högerideologin som följaktligen också har ett fetischistiskt förhållningssätt till maktbegreppet och maktutövningen. På andra sidan har vi en antiauktoritär, anarkistisk extremvänster som inte ens ser parlamentarisk demokrati som "sann" demokrati – endast det direktdemokratiska är bra nog, då allt för mycket går förlorat i representationsprocessen. Makt är ej ens rätt å någon annans vägnar.

Distinktionen visar också på hur komplext det politiska landskapet är, och hur ideologier blandas. Extremvänstern kan ha militaristiska inslag (som Antropofagi berört här – skäms dock lite för att by association smutskasta den fantastiske Sankara). Konservatismen kan vara social- eller liberalkonservativ, dvs. dra åt vänster eller höger (läs mer om det här). Kommunistiska regimer har agerat maktfullkomliga mass-bödlar världen över, i direkt motsats – givetvis – till all sorts utilitarism och maktfördelningstanke. Givetvis rör sig aktörer också på skalan, eller skalorna (se t.ex. här).

Hur som helst. I en svensk kontext är den centrala lärdomen att ingen sida har, eller kan ha, nolltolerans mot våld. Att höger-demagoger som Kjöller skriker skriver sig hesa så fort en svartklädd demonstrant väljer att inte backa för en polisiär kavallerichock, är enbart hyckleri. Ett år senare försvarar nämligen samma personer att en 90-kilos-vakt dunkar en nioårig pojkes huvud i marken på Malmö C. Nolltolerans schmolltolerans, för att använda sig av en populär jiddischk schm-reduplikation.

Varför är detta då viktigt att ha med sig? Jo, ty det är högern som förlorar på (vänstern som vinner på) att vi avtäcker hyckleriet. När tendensen visar sig, att borgarna endast skriker bannor då våldet riktas mot förtryckaren – då falla allmänhetens dom förhoppningsvis oblitt.

måndag 23 februari 2015

Rasist-raster på bäng-blick

Uppfölningen på det TAL-avsnitt som Antropofagi nämnde här är otroligt tragikomiskt. Behold:


Det är ledsamt men också oerhört skratt-framkallande att stackars Earl arresteras hundratals gånger, på sitt eget jobb, för att polisen behöver plocka lite extra pinnar. Intressantast är dock att FBI-göken James B. Comey säger några hårda sanningar, som fö. också går att läsa här. Utdrag:

"First, all of us in law enforcement must be honest enough to acknowledge that much of our history is not pretty. At many points in American history, law enforcement enforced the status quo, a status quo that was often brutally unfair to disfavored groups. It was unfair to the Healy siblings and to countless others like them. It was unfair to too many people.

I am descended from Irish immigrants. A century ago, the Irish knew well how American society—and law enforcement—viewed them: as drunks, ruffians, and criminals. Law enforcement’s biased view of the Irish lives on in the nickname we still use for the vehicles we use to transport groups of prisoners. It is, after all, the 'paddy wagon'.

The Irish had tough times, but little compares to the experience on our soil of black Americans. That experience should be part of every American’s consciousness, and law enforcement’s role in that experience—including in recent times—must be remembered. It is our cultural inheritance.

[...]

A second hard truth: Much research points to the widespread existence of unconscious bias. Many people in our white-majority culture have unconscious racial biases and react differently to a white face than a black face. In fact, we all, white and black, carry various biases around with us.

[...]

But if we can’t help our latent biases, we can help our behavior in response to those instinctive reactions, which is why we work to design systems and processes that overcome that very human part of us all. Although the research may be unsettling, it is what we do next that matters most."


Antropofagi har givetvis sedan länge avhandlat detta med bias. (Och rasism. Och ordningsmakt.) Det intressanta är att Comey – självklart pressad av mobilkamerans och sociala mediers genomslag i senare tids polis-mord (that is, mord utförda av poliser) – går ut och erkänner att racial bias ofta kan spelar en roll. Detta är en häpnadsväckande vinst för vetenskapen, och en helomvändning för ordningsmakten i USA.

Comey nosar till och med på hur bias kan vara självförstärkande, såtillvida att ett bias leder till en ökad undermedveten "materialinsamling" – om en bara fokar på vissa personer, kommer dessa personer givetvis oftare haffas för olika förseelser. Comey igen:

"[T]hird hard truth: something happens to people in law enforcement. Many of us develop different flavors of cynicism that we work hard to resist because they can be lazy mental shortcuts. For example, criminal suspects routinely lie about their guilt, and nearly everybody we charge is guilty. That makes it easy for some folks in law enforcement to assume that everybody is lying and that no suspect, regardless of their race, could be innocent. Easy, but wrong.

Likewise, police officers on patrol in our nation’s cities often work in environments where a hugely disproportionate percentage of street crime is committed by young men of color. Something happens to people of good will working in that environment. After years of police work, officers often can’t help but be influenced by the cynicism they feel.

A mental shortcut becomes almost irresistible and maybe even rational by some lights. The two young black men on one side of the street look like so many others the officer has locked up. Two white men on the other side of the street—even in the same clothes—do not. The officer does not make the same association about the two white guys, whether that officer is white or black. And that drives different behavior. The officer turns toward one side of the street and not the other. We need to come to grips with the fact that this behavior complicates the relationship between police and the communities they serve.
"


Detta är en grej som svensk polis, i alla fall i Malmö, ännu icke förstått. Racial profiling anses där helt befogat – vi stannar bara invandrarkillar, för det är bara invandrarkillar vi haffar för droger. Säger Malmö-polisen faktiskt. Utan att själva fatta hur dumma i huvudet de låter.

Den fjärde "svåra/tuffa sanning" som Comey landar i är dock att disproportionaliteten sett till ras/hudfärg i interaktion med ordningsmakten stammar ej så mycket från polisens bias – istället pekar Comey på bakomliggande strukturella faktorer, som att "[f]or instance, data shows that the percentage of young men not working or not enrolled in school is nearly twice as high for blacks as it is for whites", etcetera.

Mycket sanning ligger i detta så klart, som Antropofagi nosat på bl.a. här och här. Dock låter det, från polis-håll, mest som ett sätt att rättfärdiga kårens rasism. "Det är inte oss det är fel på, det är samhället. Vi bara lever med strukturerna som alla andra", tycks Comey säga, nästan lite som i förbigående. Hur det än är med den saken bör det vara ordningsmaktens uppgift och ansvar att inte reproducera dessa strukturer – tvärt om bör man arbeta för att bryta dem.

Comeys tal ger hur som helst prov på insikt och ärlighet som oftast helt saknas i polis-kretsar. Låt oss hoppas på bättring därvidlag.