TTIP, som Antropofagi har skrivit mycket om förut, har på senare tid blivit omdiskuterat även i de breda lagren av den offentliga debatten. Mycket fokus, som i den här SvD-artikeln, ligger på "investeringsskyddsmekanismen" som kallas ISDS. Framförallt handlar det oftast om huruvida tobaksbolag ska kunna stämma stater. Pedagogiskt exempel som är lätt att ta till sig, får en förmoda.
Är det då mord-företagens trumfkort visavi de demokratiska staternas handlingsutrymme som är det sjukaste med TTIP? Visst är det sjukt. Men ack, om det var det enda.
Även bortsett från ISDS är TTIP het baserat på bisarra premisser. Grejen med TTIP är nämligen att ta bort handelshinder såsom regulationer avseende konsumenträtt, miljöhänsyn, och säkerhet. The motherfucking sickness.
Syftet? Att vi ska handla mer. Att i större volymer skicka skit kort och tvärt över Atlanten. Med betoning på skit.
När är handel något värt? När så många som möjligt av de inblandade parterna blir så glada som möjligt. Jag har två hammare, noll spikar. Du har femtio spikar, noll hammare. Vi byter en hammare mot 25 spikar. Win-win! Båda kan spika! Vi skalar upp det hela, och uppfinner betalningsmedel som möjliggör lite mer indirekta transaktioner. Men syftet är fortfarande detsamma.
Om jag får en ammoniakstinn, självdöd kyckling för mina löneihopslavade fjälldollars, har jag då vunnit? Om resistenta digerdödsbakterier samtidigt har ökat något, mangroveträsken samtidigt minskat något, och min egen personliga hälsa samtidigt försämrats något? Nja.
Analogt med hur tillväxt ej bör förväxlas med utveckling, är handel i sig inte eftersträvansvärt. Handel är blott en medel för att nå en nytta. Om vi kan öka medlet genom att ta bort nyttan, då kan vi lika gärna atombomba Europa för att gynna byggsektorn.
Att TTIP sätter storföretagens vinster före demokratin är symptomatiskt för nyliberal policy överlag. Däremot är hela premissen felaktig, inte bara ISDS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar