Vill du veta?

Erik Helmersson är en ledarskribent som Antropofagi ofta haft anledning att skratta högt åt (ha, ha, ha, ha). Idag skriver han en förvirrat ironisk krönika om att nyliberalerna måste säga förlåt till islamistiska terrorister. Helmersson kan väl snarast sägas vara liberalkonservativ, vilket inte utesluter att han är nyliberal – hans edge i borgar-sammanhang är dock den stora skopa moralism som han gärna slänger omkring sig.

Låt oss börja i det lilla. Helmerssons retoriska stilgrepp handlar om att falskt be om ursäkt för saker som han tycker är bra. Hela greppet faller dock pladask på att Helmersson blandar positiva och förment positiva aspekter av det västerländska samhället, med grejer som definitivt kunde varit bättre. Exempel:

"Ja, det är i sanning ett ohyggligt samhälle vi skapat i Västeuropa, vi 'nyliberaler' [...] Förlåt att vi inte lyckats skapa mer än de mest jämlika samhällsbyggen som någonsin existerat. Förlåt att vi byggt modeller där bara många, och inte ännu fler, människor dagligen kan bära fram idéer och verksamheter oberoende av vilket efternamn deras föräldrar har eller hur mycket pengar de ägt från början."

Man ba', eh, okej – så du erkänner att det suger att samhället inte är mer jämlikt? Att den sociala rörligheten inte är högre? Eller försöker du vara sarkastisk nu? Vi går vidare:

"Förlåt att vi inte släpper in ännu fler flyktingar och ger dem helt nya livschanser."

Man ba', eh, okej, valid point. Det suger ju att vi inte släpper in fler. Eller vad menar du?

"Förlåt oss för att den skola vi organiserat, som är gratis och där ingen slängs ut på grund av bristande resultat, inte är bättre och ännu jämlikare."

Man ba', eh, ja – svensk skola är unik i världen som vinst-maskin till risk-kapitalister, och forskningen är enig om att den stora försämringen i svensk skola beror på en ökad ojämlikhet till följd av privatisering och segregering av elevgrupper. Det är ju synd, och borde ju lösas. Dålig och ojämlik borde vara bra och jämlik. Inga konstigheter! (Lite random-googlad bakgrund på detta: Svensk skola i fritt fall, Svensk vinstdrivande skola unik, Bottenrekord för svensk skola, Svensk skola ojämlik.)

Så fortsätter det – Helmersson ber bland annat även om ursäkt för den strukturella rasismen, imperialismen, och några random fall av militär intervention. Mycket riktigt fenomen att vara ledsen över!

Hur platt Helmerssons retoriska ambitioner än faller, så är det riktigt intressanta med texten inte hur någon som skriver så illa kan försörja sig på att skriva – det är hur väl den exemplifierar den vanliga konservativa oförmågan att skilja på försvar och förklaring.

Antropofagi har givetvis skrivit om saken tidigare i lite olika tappningar, bl.a. här, här, här, här och här. Vi kan förklara ett fenomen utan att lägga moraliska aspekter i förklaringen. Exempel: Att på aggregerad nivå härleda kriminalitet ur socioekonomisk utsatthet är vedertaget. Detta säger dock ingenting om det moraliskt riktiga i att begå ett brott.

En oförmåga att särskilja moral och kunskap kallas moralism. Moralism innebär att den moraliska bedömningen premieras framför den förklarande analysen. Det är viktigare att fördöma kriminella, än att förstå varför de begår brott.

Det moralisten förlorar är förståelse för bakomliggande faktorer, och därmed också möjligheten att faktiskt påverka fenomenet ifråga. Moralisten hävdar gärna att hen exempelvis vill minska kriminaliteten, men intresserar sig i själva verket inte för detta – moralisten bär skygglappar av osaklighet, som omöjliggör för henom att se vad som orsakar kriminaliteten. Moralisten bär till och med dessa skygglappar med stolthet – hen koketterar med att inte "bortförklara" en amoralisk handling genom att vifta med bakomliggande faktorer.

Den verkligt samhällsintresserade intresserar sig givetvis också för moral. Liksom moralisten härbärgerar den samhällsintresserade ett värdesystem, som ofta är konstruerat av en blandning av

a) konsekvensanalys (skatteflykt är fel för att välfärden urgröps, mord är fel för att någon blir död, lögn är fel för att tilliten i samhället minskar, ojämlikhet är fel för att det leder till psykisk ohälsa, etc.) och

b) normativa ansatser av mer principiell natur (tidelag är fel för att det är äckligt, knark är fel för att det är ett brott mot nolltoleransen, köttätande är fel för att liv är okränkbart, etc.).

(Det finns en viss överlapp mellan dessa två spår, men a) utmärks av att ett fenomen anses fel pga. att det leder till ett oönskat utfall – som i sin tur givetvis kan vara oönskat för att det leder till något annan oönskat utfall. b) utmärks istället av resonemanget "det är fel för att det är fel".)

Den samhällsintresserade är dock inte främst intresserad av att fördöma, utan av att förstå. Förståelsen syftar i sin tur ofta till att skapa underlag för att faktiskt påverka, i önskad riktning. Skulle verkligheten peka i en annan riktning än den postulerade principen, ja då kan det finnas anledning att implementera en policy som strider mot denna princip. Exempel: Harm reduction. Som till och med vissa borgarskribenter skriver under på. Den samhällsintresserade kan t.om. landa i slutsatsen att brukande av tunga droger bör legaliseras, pga. genererar bättre utfall (där "bättre" definieras i termer av konsekvensanalys). Moralisten kan emellertid icke rucka på sin ståndpunkt i denna fråga – narkomaner skall uppfostras, kosta vad det kosta vill, inklusive liv och smittspridning.

För att göra en lång historia kort. Helmersson menar att göra sig lustig över de som vill förklara varför vissa personer begår vissa illdåd. I sin moralistiska iver vill han påskina att det är viktigare att fördöma dessa personer än vad det är att förstå dem. Kostnaden för Helmersson är givetvis att hans möjligheter att påverka själva det oönskade fenomenet (att vissa personer begår illdåd) minskar i ungefär samma takt som hans förståelse för det.

Analogier kan vara missvisande, men det hela kan med lite god vilja jämföras med en vardaglig situation som Antropofagi personligen har upplevt. Denna historia utspelar sig under den epok då Antropofagi ägde och körde en riktigt rostig SAAB 9000.

En dag när Antropofagi skulle köra till besiktningen så ville bilen icke starta. Eller, ville och ville – det är just det som är poängen. Bilen startade icke. Vad bilens avsikt var bekom inte Antropofagi. Antropofagi moraliserade visserligen i den mån att han (jag) förbannade ödet och omständigheten, och bilen, men förstod intuitivt att detta inte skulle påverka Antropofagis möjlighet att starta den. Istället valde Antropofagi att söka en ökad förståelse av problemet, genom att bogsera SAABen till en bil-meck. Bil-mecken kunde kallt konstatera att SAABen ifråga hade stått med ljuset på hela natten, och att batteriet därmed sas. "dött".

En människa är ingen SAAB och yada yada. Men asså. Ni fattar nog poängen.

Oavsett vetenskapsteoretiska tillkortakommanden så känns den moralistiska skolan mest som en flashback till småbarnsårens bråk om vems fel det var. En smula barnsligt helt enkelt. 

Det är fel att hugga huvudet av journalister, förslava barn, och terrorisera civilbefolkning – no shit, liksom. Det intressanta borde väl dock vara vad vi kan göra åt saken?