Antropofagi

torsdag 7 februari 2019

Kort korrespondens rörande ditten och datten

Hej Patrik [Lindenfors, Associate Professor, Ph.D, Institute for Future Studies],

jag har just upptäckt er eminenta institution och vill passa på att ställa ett par frågor till dig. Har du tid och lust att svara gör du en medmänniska glad. Se det som ett generöst erbjudande!

1. Om vi har en evolutionär förståelse av sanning, dvs. att vi i någon mening betraktar idéer som "sanna" om det är "nyttiga"; riskerar vi att förlora viktiga nyttor när vi på mer stringenta vetenskapsteoretiska grunder förkastar traditionella myter och trossystem? Det jag menar är alltså: Hur vet vi vad vi borde bevara när vi kastar av oss kyrkans ok eller motsvarande? Vad var det som fick dessa tillsynes korkade idéer att vara överlevnadskraftiga, och i vilken utsträckning är de eventuella nyttorna nyttiga även givet dagens omständigheter - och hur vet vi det?
Patriks svar: En evolutionär förståelse av sanning är inte att idéer betraktas som sanna om de är nyttiga. Snarare verkar en stor mängd psykologiska faktorer avgöra vad vi betraktar som sant eller inte, inte minst vad våra vänner tycker (att tycka som sina vänner är förvisso nyttigt, men det gör inte idéerna man då blir offer för nödvändigtvis sanna). Förståelsen av varför religion existerar och har spritt sig till alla människor över jordklotet är numera ett kokande aktivt forskningsfält. Om du vill kan jag rekommendera några böcker på engelska om detta.
2. Hur skulle du operationalisera begreppet "kultur"? Jag börjar fastna för en slags spelteoretisk förståelse, där ekologiska och materiella faktorer helt enkelt bestämmer individernas beteenden i det givna systemet. Och vidare, att agerandet kristalliseras till normer som kan bidra till de framtida förutsättningarna för individerna (och således skapa inlåsningseffekter vid ett lokalt optimum). När jag tänker så, så tycker jag nästan att begreppet "kultur" blir löjligt monolitiskt eller vad man ska säga - att det får en ontologisk status i sin egen rätt, trots att det bara konnoterar en väv av individuella beslut-givet-förutsättningar (samt rundgång när beslut skapar förutsättningar).

Samtidigt är det ganska behändigt att säga t.ex. "kultur" (eller även t.ex. "struktur", som väl skulle vara ett begrepp med samma problem - kanske att kultur är en typ av struktur till och med). Men oförsiktig användning av approximativa begrepp leder ofta till förvirring. Och ändå: Det är kul att kunna prata med folk så att alla inblandade förstår. hur gör en akademiker som du? Eller, du kanske till och med tycker att det är en suboptimal förståelse av kultur-begreppet?
Svar: Personligen har jag fastnat för en "biologisk" definition: kultur är allt vi kan lära oss av andra.
3. Varför är ras-dysfori en mindre plausibel "åkomma" än köns-dysfori? Varför provocerar ofta sk. "cultural appropriation", medan könsöverskridande ofta hyllas av samma personer? Vad skiljer dessa två kategorier av gränsöverskridande åt?
Svar: Bevisligen föds en liten andel människor varje år med oklar könstillhörighet, även biologiskt sett (av kromosom- eller hormonskäl), så det är inte alls märkligt  att köns-dysfori diskuteras. Att psyket inte utvecklas i samklang med kroppen är heller inget märkligt, så att det existerar människor som inte är "hemma i sin egen kropp" har goda anledningar. Motsvarande diskussion finns faktiskt för "ras" (även om begreppet inte går att använda på människor, då mänskligheten inte går att kategorisera på det sättet) eftersom olika kulturer har fastnat för olika definitioner om vem som är "oss" och "dem". Judar brukar räkna medlemsskap på mödernet (även om det förstås går att konvertera), i USA var man svart om man hade "en droppe" svart blod, fransmän går på medborgarskapet, tyskar på härkomst, och så vidare. Gränsen är av naturliga skäl inte glasklar och därmed existerar också diskussionen.
4. Jag ser att du har skrivit mycket om samarbete, och kommer genast klicka hem på Adlibris. Ännu har jag dock inte hunnit läsa dina alster, så med reservation för det: Vad är orsakssambanden mellan (ekonomisk) jämlikhet och samarbete? Är det kulturella aspekter (se där, så lätt att använda!) som ger mer eller mindre jämlika utfall - eller är det jämlikhet som gynnar samarbete? Jag har tänkt mig samhällskontraktet som en förhandling, där det finns ett "terapeutiskt intervall" av o/jämlikhet där människor i allmänhet vill delta. Men att, om man faller utanför det intervallet, människor hellre "defectar" än att "cooperejta", även om "cooperate" skulle vara rationellt i det tids-rums-lokala beslutet.

Typ, jag vill ha lampan du säljer, och jag skulle egentligen kunna betala 3000 kr för den, men jag vet att den är värd 300 kr och jag tänker FAN inte ge dig 2700 kronors överpris din girige jävel! Irrationellt väljer jag "no deal", även om själva betalningsviljan för lampan är kanske 5000 kr. Som ett straff för din orimlighet. Analogt med detta skulle folk riva samhällskontraktet när de känner sig förfördelade, bara på pin kiv så att säga.

Så frågan är väl: Ser du jämlikhet som en "cooperate"-gynnande förutsättning, dvs. gynnsamt för att utverka plussumme-vinster? Eller är det liksom tvärt om? Eller på något helt annat sätt?
Svar: Här hänvisar jag glatt till min bok och hoppas du får svar där.

onsdag 6 februari 2019

16-35 (soc-miman)

1.

Nu skall jag berätta vad jag hört om soc
och då skall ni förstå. I var kommun
som levererar socialbidrag
tas nu en AI-tjänsteman i bruk.
Att ta beslut om vad som kavlas ut;
av deg som har betalats in i skatt;
av pengar som har tagits i tribut,
av invånarna här i orten Lut.

Förvaltningen har tröttnat på att själv
gå genom varje ärende och akt.
Så handläggare sexton-trettifem [16-35]
har fått beslutsrätt helt upp i sin makt.
Politikerna hurrar, ty det är
en bieffekt som uppstått av det här:
Att utbetalningarna blivit små,
ja mindre, fast de också blivit få.

Så saken är att Luts ekonomi,
den blomstrar nu i alla fall i det
att utgiftssidan minskat för kommun' -
men min ekonomi är inte fet.
Jag gick till soc att rekvirera mat;
ska barnen lida för att jag är krum?
Men soc-miman - ack, 16-35 -
sa bara "mannen tror du jag är dum?"

På samma sätt som i oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring mina bankkontouppgifter står
ett ekonomiskt vakuum utan slut.
Och fastän farten mot mitt slut är stor,
och mycket högre än en tappad vas,
är dödens fart nu relativt min kropp
för mig som bubblans genom vanligt glas.

2.

Så gick det till när socialen stängde
sitt grindvalv av ett smutsigt plexiglas
och skiljde tjänstemän från klientel
när klockan denna torsdag slagit tre.

Och överlämnade åt orten Lut,
förspred vi anropsorden "Man-vill-bara
ge barnen gympaskor", men ingen hör dom.

Och nästkommande dag var faktiskt röd,
så handläggarna funnes ej att nå.
Och underlaget för taget beslut,
fanns icke ens på svenska att förstå.

I ångest skriket av oss: "Man-vill-bara
ge barnen skor" men Lut var döva öron.

3.

Fan, ungarna är lugnare än jag
små nihilister av det nya slag
som bara tomma lador kunnat forma
ur skenbart oföränderliga anlags
hypnos på mänsko-själens kärva villkor.
Och status ingår bara helt naturligt
i deras schema som en klar konstant.
Men ändå ser man nu på gymnastiken
hur även de kan må av skymf och skam.

I något obevakat ögonblick, men
välbevakat utav mig som läser
deras anletsdrag kan sorgen lysa 
ett fosforsken ur deras barnaögon.

4.

Hos soc-miman finns vissa drag
som kommit med i den och verkar där
i banor av en sådan art
att människans tanke aldrig vandrat dem.
Som till exempel aktbärarens skuld i fattigdomen,
och föreskrifterna för IoF-beslut,
och överhuvudtaget mänskligheten
som vi med tomma fickor efterfrågar.

Uppfinnaren var själv fullständigt slagen
den dag han fann att hälften av den mima
han funnit upp låg bortom analysen.
Att hälften funnits upp av miman själv.
Men ack, vår soc-mimator kan ha ångrat,
att sexton-trettifem blev "self-improving".
När soc-mimatorn själv förlorat jobbet,
och själv blev nekad ekonomiskt bistånd.

Ack, noll-placerad, ensam och försupen,
gick soc-mimatorn för att blidka miman.
Men soc-miman sa "mannen, tror du jag e'
så dum"; den slingan blevo repeterad.
Processen i dess inre otillgänglig.
Men nog voro det mäkta fett att veta:
vad för process som alltid spottar ur sig,
detsamma resultat som gången innan.

Bland oss i Lut, vi som går utan pengar
går rykten om att soc-miman i själva-
steverket är en tombola man preppat
med blott en enda lapp som den kan släppa.
Men vad vi tycker kan ju kvitta lika.
Man lyssnar inte på de som får tigga.
Om sexton-trettifem råkar va' riggad,
rör ej i ryggen de som äro rika.

5.

Ett samrådsmöte som förvaltningen
och skolan krävt. Jag knackar på försynt.
I Lut vet alla allt om alla och
allt annat också som har hänt i byn.
Så barnen har väl busat eller så;
de har väl pangat rutor som man gör.
De har väl svurit åt en pedagog;
men sådant rår väl inte barnen för.

Jag bleknar när jag väl får stiga in.
Så många blickar, och sånt allvar där.
Jag frågar ändå ej vad alla gör.
Jag vågar inte fråga vem de är.
"Och barnen? Är de här?" Jag tittar ner.
De är ju hemma i vår lägenhet.
De värmer sig på hyrvärdens kredit.
Och gömmer sig från Lut och spott och spé.

Så plötsligt stör ett digitalt system
av någon sort förlägenheten min.
Modem från -96, typ, fast med bas,
hörs från den ark som står i salens mitt.
Två tjänstemän går fram och vrider om
ett kodlås, och kuratorn hjälper till.
Ur arken hissas sexton-trettifem.
Hon talar: "Kära Nolla, mätt i peng.

Du är en fattig usel individ.
Och avkomman du fostrar är ju ack
kommunens ansvar, angelägenhet."
Jag minns jag bara tänkte: "What the fuck."
En dov metallisk lukt av mimans kropp.
En dov metallisk smak i munnen ock.
Och ljuset; suprakiasmatisk chock.
Och ljudet, som nån sågat i en stock.

6.

Ett torkat tuggummi som sten, men hon
som tituleras rektor låtsas att
hon nu från skolbänken intill sin plats
kan skrapa gummit där det en gång satt.
Som om jag inte fanns.

Kuratorn låtsas titta på en plansch
på alla grundämnen vi känner till.
Som om det plötsligt vore intressant.
Nån annan stirrar på sin egen hand.
Som om jag inte fanns.

Jag hatar soc-miman och fruktar den,
men för ett enda litet ögonblick
mitt hat och fruktan nästan övergick
till en respekt utav ett sällsamt skick.
När alla andra bländats av min skam;
när inga andra blickar räckte fram;
vek soc-miman ej av ens en sekund:
Den mötte min med spröd och ensam blick.

Min insikt växer från en punkt där vi
med våra blickar möts i en lokal
där mina barn om dagen lär sig bli
- förhoppningsvis - nåt bättre än sin far.

Så släpper periodiska system
förtrollningen om vår kurators blick.
Så släpper tuggummits hårda problem
vår rektor, fast det ingen lösning fick.
Man stänger åter arkens tunga lock.
Den nämnda dova lukten mattas av.
Som bomull nu omkring min tunga dock.
Och hjärnan börjar långsamt fatta: Vad.

7.

Förskrämd av denna klarhet flyr jag frusen
från IoF bort mot de röda ljusen
till danssalongen, finner boten där.

Jag tigger hennes räddningsfamn om möte,
jag ber om ingång till ett sällsamt sköte,
där fattigdomens ångest inte är.

Där finnes livet kvar i rusets lycka.
Det stoppar känslor, toppar det med benzo.
Och utom räckhåll ifrån köld och fara
man pumpar venen, för att man-vill-bara.

103.

Jag skruvar lampan ner och bjuder frid. 
Vårt sorgespel är slut, jag återgav
med sändebudets rätt från Luts kommun
mitt öde utan socialbidrag.
Med oförminskad fart mot dödens gräns,
i femton års nedgående spiral:
En jonkare och inget har jag kvar.
Soc gav inget, men de tog mina barn.

måndag 4 februari 2019

Dagens ros - En libertariansk debattartikel

Låt mig vara ärlig. Det finns värre problem än en havererande välfärdsstat. Det finns värre problem än så.

Vi kan tänka oss två män som ... befinner sig under en väldig maskin. Jag vill inte påstå att de ligger där - den ställning deras arma kroppar tvingats anta är närmare stegling än rekreation. Jag vill inte heller påstå att de dväljs där. Deras därvaro har ingen vilja, inget syfte-i-sig-själv. Deras därvaro är ett instrument för att undgå upptäckt. Jag vill dock inte heller påstå att de gömmer sig under maskinen. Det är nämligen maskinen som står för gömmandet. Larmet från den dränker deras kroppars minsta läte - rassel från krackelerande drivremmar; gnissel från forcerande kuggar. Stanken från dess härskna smörjolja döljer deras skräck och ångest. De är passiva objekt i detta gömmande.

Hur som helst. De lever av droppande maskinfett - deras naglar faller av och håret med, men kalorierna är nog för överlevnad. När maskinens underkropp byter vals uppstår ett kort ögonblick av relativ tystnad då de kan göra sig hörda för varandra genom att skrika - deras ansikten är blott några centimeter åtskilda. Ett extra element av skräck uppstår när de skriker - tänk om med ens maskinen tystnar helt, och deras rösters annars dränkta vibrationer själva dominerar luftrummet?

Men, ack - historisk data säger att maskinen aldrig tystnat. Den har gömt dem i denna ställning så länge att deras muskler förtvinat till ett segt sekret. Deras hornhinnor fallit av. Deras naglar svartnat, och tandköttet förgåtts av röta. De sväljer också tandflisor, varje gång de sväljer härsket smörjfett. Flisorna rispar deras magmunnar. Så skönt mot hungerns klåda.

De har glömt vad de fruktar. Förutom maskinens plötsliga - men osannolika - tystnad.

Så - det finns värre. Värre öden. Värre problem. Än mitt.

***

Mitt:

En ettåring som skurit sig i handen kan få Dagen D att verka anemisk. Fontänblödande barnblod har en kvalitet som kanske bara barnets vårdnadshavare kan se. Dess rödhet är som glöd i ögonen. Kval och qualia.

Ambulanser skickar vi inte ut. Håll tryckförband och ta en taxi.

Anländer ca. 19.30 till Nya Karolinska, Barnakuten. Tar nummerlapp. En runstens runor vittrar snabbare än nummertavlans siffror skiftar.

Inget händer. Förutom att mer barnblod pumpar genom det improviserade tryckförbandet.

Tränga sig fram till någon sorts personal. Fråga: Sker det någon initial screening eller bedömning?

Någon sorts personal tittar halvhjärtat på barnets hand: Oj, det här måste ni hålla tryckförband på. Håll tryckförband och vänta.

Vi väntar. Det blöder mer qualia in i våra synnerver. The redness of red.

Samma någon sorts personal ångrar sig och kommer bort till oss och säger: Det här måste hanteras omedelbart. Men vi har inte tid. Ni kan gå till Haga Närakut. Det ligger [pekar i en riktning, motsatt snöstormens] och är en bit att gå.

Om en -lady var två småbarnsföräldrar, och en bag- bland annat var en sprattlande ettåring med ett improviserat tryckförband av frotté - då gick en baglady lutad mot stormen bort mot Haga Närakut. Pulsande i djup snö, jonglerande barnstol, jackor, sig själva, ettåring, och - som man säger på Jamaica - blood clot.

På Haga Närakut möts vi av en sköterska som skäller ut en pojke/ung man om att han måste betala taxin själv. Jag tolkar in rasistiska förtecken, men har ingen kontext, så kan icke döma. Sköterskan är i alla fall trevlig mot oss blekansikten. Vi ledsagas av en sköterska som ser ut som hon boxaren från Söderort, som det gjorts nån dokumentär om. Om ni vet vem jag menar.

Sätts i ett rum. Underförstått: Nu ska vi ta hand om det här. Uttalat (som alla andra): Det här måste hanteras omedelbart. Det här måste sys.

Lägger nån slags preliminärt förband. Skönt, för nu slipper vi hålla tryckförband hela tiden själva. Det har vi gjort i ca två timmar vid det här laget.

Sköterskan försvinner. Underförstått: För att hämta den som ska sy. Eller handräckning för att själv sy. Vad fan vet jag.

Lång väntan. Inget händer. Vad händer?

En kvinna kommer in i rummet. Kanske läkare - berättar ingenting och har inga indikationer om skrå eller roll på sina kläder. Tar bort förbandet som sköterskan la, och tittar med viss avsmak på den mycket djupa såret.

Det här måste hanteras omedelbart! Det här måste sys!

Försvinner.

Barnhand.

Barnhänder.

Händer.

Vadhänder?

VAD. HÄNDER. ???

En hukande nån-slags-personal (utan indikation om professioner eller roll) kommer in - det är en ytterligare ny person. Säger liksom de tidigare ingenting om vem hon är, vad hon kan, vad hon vet, vad som ska hända. Tittar på såret. Säger: Vad ska vi göra?

Va?

Vad tycker ni att vi ska göra?

Frågar du mig, oh någon-slags-oklar-vårdpersonal? Mig, en simpel civilist? Med ett blödande barn i mina armar?

I Göteborg skulle vi ha limmat det här. Tycker du att vi ska SY!? [anklagande röst]

Jag anför någonting om att jag undrar vad som händer och att alla vi pratat med hittills säger att vi ska sy.

Barnet skriker - givetvis - oupphörligen. Det kanske jag glömt nämna. Läs i så fall om allt det ovanstående, men med ett signalhorn i örat all the way through.

Den krumma vårdpersonalen tycker det är mycket jobbigt med barnskrik! Har han ingen napp? Kan han inte vara tyst så att vi kan prata!?

Jag och den krumme går ut, delvis för att barnets mamma inte ska döda den krumme. Jag för stunden marginellt mer samlad, situationen till trots.

Samtalet kommer att handla om hur den krumme menar att man gör i Göteborg, och om att barnet borde vara tyst, och: Hur tycker DU att vi ska göra, va [anklagan tonfall]?

Den krumme lufsar iväg - mot en plågsam död, är min fromma förhoppning.

Väntan. Väntan. Väntan.

En ytterligare ny personal dyker upp. Säger att de stänger snart.

(Okej, förklarar ändå lite. De har bara velat förhala vårt fall till stängning för att slippa göra något. Okej. Lite mindre absurt blir det plötsligt, när jag tycker mig förstå deras rational. Irrationell som den kan tyckas ur ett pat.- eller skattebetalar- - eller människo-! - -perspektiv.)

Ni återremitteras till barnakuten.

Vi var just på barnakuten (om "just"="för en och en halv timme sedan") och de skickade oss hit för att vi lika gärna kunde sys här.

Vi återremitterar er till barnakuten. Gå ut härifrån [pekar åt ett håll] så berättar sköterskan hur ni ska gå tillbaka.

Vi går åt hållet. Ingen sköterska.

Letar oss ut till receptionen. Pratar med en sköterska. Svårt att förklara allt.

Hittar en annan sköterska som verkar förstå mig (skånska?) lite bättre. Berättar att vi skickats hit och nu återremitteras. Frågar: Vad betyder det? Hur ska vi göra? Måste vi stå i kö där igen?

De säger: Nej nej, det här måste åtgärdas OMEDELBART! Barnet måste ju sys! Gå bara fram och säg att ni har en remiss. Ni behöver inte ta kölapp. Ni har en Remiss!

(En remiss verkar vara lite som Excalibur. Ett skinande jävla svärd som signalerar utvaldhet, och som man kan hålla framför sig för att Slippa Ta Kölapp På Akuten.)

Jag anar ugglor i mossen, och ställer mängder av följdfrågor för att försöka förstå om remissen kommer att finnas på barnakuten - hur jag ska kunna hänvisa till den - varför jag inte kan få den i fysisk form i handen - etcetera.

De försäkrar mig om allt. Lovar mig allt. From here on out är det smooth sailing. Det är uppenbart. Bara en sista liten snöstormspromenad ute i det fria, tillbaka till barnakuten. Den sista lilla ansträngningen och nu stänger vi snart så snälla be on your way skåningajävel m. fam.

Ni behöver inte stå i inskrivningskön igen! Bara gå raka vägen till triagen!

(Jag råkar veta vad "triage" betyder, för att jag googlade det bokstavligt talat i förrgår. Jag är tveksam till om gemene man vet vad "triage" betyder. Jag imponeras av hur många olika försåtliga lager av snårig kommunikation som vårdpersonal - som i det här fallet annars verkar sakna akademisk skolning och ärligt talat snarast framstår som lovligt lågbegåvad - lyckas upprätta i ingemanslandet mellan våra respektive skyttegravar. "Triage"!?)

Vi skickar en elektronisk remiss!

...misstänksamhet ...

Och vi ringer och säger att ni kommer!

...ger upp. Adjöss. Går ut.

Bagladyn pulsar tillbaka till akuten. Snöstormen stormar på, och snöar på. Barnet skriker på och blöder på. Tryckförband rimmar på stycke slam och cykel fram och ryktesbrand och knyck ett lamm och så vidare in absurdum jobbar den delen av hjärnan som alltid rimmar på allting.

Tillbaka på barnakuten har runstenen vittrat typ tre nummer, av typ trettio. Utflykten har således inte kostat oss någonting. Men, vi ska inte pyssla med kölappar. Vi har En Remiss!

Blänk, remissjävel. Lys vår väg i Morias Mörker.

Barnet utmattningssomnar på vägen tillbaka till barnakuten. Vi har honom i sele på magen. Den akuta blödningen har upphört pga. tryckförbandet som vi fortlöpande måste hålla på handen. (Det börjar blöda igen när vi lättar på det, t.ex. för att visa såret för idioter på Haga Närakut.)

Hej, vi har .... [trummvirvel] ... En Remiss!

Va?

Vi har en remiss?

Oj hörru det där ser inte bra ut, måste åtgärdas omedelbart, håll tryckförband och ta en kölapp (och håll käften).

Men, vi är Remitterade hit, så...

Någon sorts vårdpersonal tittar på mig som om det jag säger inte betyder någonting. Som om hon smakar på ordet. Re... miss? Che... Möss? Möö.... Bizz?

Re-u-ö-ma-tizm?

Jag lessnar deluxe och tjafsar mig in till triagen. Fuck inskrivningskön den här gången. Nu är det brute force som gäller.

Så, kl. 22.00, får vi för första gången prata med en person som lyckas lajva Vettig Människa. Men, ska det visa sig; det är fan bara teater.

Vi får nu en bedömning av vårt skadade barn. Det jag hade förväntat mig skulle hända i det ögonblick man först klev in på akuten.

Bedömningen: Det här måste åtgärdas omedelbart. Det måste sys.

Här, ta 75 kg vuxen människas worth of alvedonstolpiller samt en mun-spruta med nåt annat skit i munnen. Det kallar för en smärtdos.

Ska vi ta det nu? Barnet sover.

Ta det nu! En läkare ska snart sy, då måste barnet vara smärtlindrat.

Jag bekymrar mig om att få det förtydligat för mig: Det ska alltså snart sys? Vi ska alltså ta dessa myckna smärtstillande nu? Som i nu-nu?

Ja! Snart! Läkare! Sys!

Min misstanke: Om vi tar hela barnapotekets paracetamol, så är det - gissar jag, obegåvat - viktigt att insatser sker under den begränsade period som skiten verkar. För, sen kan man inte proppa i en ettåring hur mycket paracetamol som helst under samma dygn, utan att levern havererar eller nåt.

Men, det är säker. Snart, läkare, sys.

Var tar vi medicinen?

Pekar på en skitig offentlig toalett. Semmelweis hade fan pissat på sig.

Så, vi väcker barnet och medicinerar. Väntar.

Kl. 23.00. Jag frågar i inskrivningen om det är så att man glömt att vi precis gjort en alvedon-piñata av vår ettåring och att det kanske är läge att träda igenom detta möjligheternas fönster innan det åter stänger sig. Jag får veta att det bara är tre barn föra oss, som väntat längre, vad nu det ska betyda.

Kl. 00.00 har min misstänksamhet stegrats än mer. Ska man skita i oss? Kommer man kunna bedöva på nytt och sy, om man inte hinner göra det inom de 3-4 timmar smärtdosen rimligen verkar?

Jag vet föga om detta. Men får också hålla till godo med det lilla jag vet eller gissar, eftersom ingen annan - mer kvalificerad - information kommer mig till godo.

Jag frågar igen. Nu är det två barn före oss i kön.

***

Det är dags att pausa händelseförloppet för att ta tillvara på några mer allmänna observationer som vi gör inne på Nya Karolinskas barnakut.

1. Det är fan inte en barnakut. Det är mer en South Central LA-90-tals-films-akut. Det är smutsigt och vidrigt och strösslat med spypåsar. Inga bilder eller färger någonstans. Inga leksaker eller lekytor, med undantag av en tuberkulos-nerkletad plastkossa som står inklämd mellan några nedspydda bänkar. Allt ser fan ut som fan, helt enkelt. Och inte någonting avslöjar att det rör sig om en verksamhet som riktar sig till barn, förutom en jävligt ad hoc-mässig pastellfärgad luftballong, som nån eldsjäl som kämpat i motvind för att rekvirera medel slutligen själv bekostat och hängt upp strax bredvid inskrivningsluckan. Installationen har tyvärr ungefär samma effekt som en rostig polsk gungbräda i ett öststatsmiljonprogramområde: Det får bara resten av asbesthögarna att se ännu sorgligare ut, och är förmodligen livsfarlig för användaren.

Fan i helvete - hela mottagningen ser ut som om en schnitzel-tradar-restaurang vid autobahn. Men en där städpersonalen strejkar. Lika "målgrupp: barn" som Anders Eklund.

2. En fet plasma-teve-monitor på väggen snurrar allsköns reklam-meddelanden om allsköns förträffligheter. T.ex., tankebubbla: "vi tänker nytt!", om en diabetes-app. (App. Det är nytt. Fan aldrig hört talas om "app" förut.) Ett annat budskap som svischar förbi (till skillnad från könumren), är: Oj vad Nya Karolinska kan stoltsera med fin offentlig konst! (Snabb omvärldsbevakning: Nej. Det finns fan inte en jävla McDonalds-vimpel i närheten som kan lysa upp missären. Ni har försnillat varenda spänn och hör sen. Det är BCG och moderata finanslandstingsråd som är konstnärerna, som trollar bort hela landstingets cancerfond och kommer undan med det. Jag gissar på att "offentlig konst" måste inkludera Svenonius Fabergé-ägg. Satans jävla korrupta helvetes-jävlar)

3. En fet carboard cut out-läkar-gubbe står och skryter om att han tvättar händerna. (Obs, helt sant! Ångrar att jag inte fotade skiten, men stick dit och kolla vettja!) Jag hoppas mycket på att sambandet mellan "information om att det finns konst" och "det finns ingen konst" inte är talande för samband mellan info-skyltar och de fenomen de konnoterar, rent generellt. (Förtydligande: För att i så fall tvättar läkarna inte händerna på det här stället, Hr. Semelweis. Nu in på ett skitit jonkar-dass och tryck upp paracetamoltabletter för ett helt kompani i en barnrumpa.)

4. Det står överallt skyltar om att man ska sprita händerna. Det finns ingenstans handsprit. (Det är alltså inte så att det är slut på handspriten. Det finns överhuvudtaget inte några behållare för handsprit!)

5. Det finns en högteknologisk lösning för att ladda mobiltelefoner. (I guess "stickkontakt" inte cuts it för världens mest hög-kleptokratiska förlåt menar hög-teknologiska sjukhus.) Det är färglada plexiglaslådor som man lägger mobilen i (mot en avgift som betalas via en kortläsare). En person totalt fattar (typ... eller tydligen inte) hur man använder skiten. Punchline: Maskinen äter upp hans mobil (den kanske tror att den är skattepengar! de kanske har alignat dess AI-moral med ett moderat finanslandstingsråds!) och sjukvårdspersonalen måste lägga massor av jävla tid på att försöka få ut mobiljäveln ur lådjäveln. Jag fattar aldrig riktigt om det lyckas. Det känns i alla fall som en komiskt talande episod för ett sk. högteknologiskt sjukhus där ingenting funkar. (Remember: De glömde bygga fönstren öppningsbara, och byggde "rymdteknik" istället.)

***

Så, nu har du fått pusta ut, kära läsare. Dags att spänna stress-käkmuskulaturen igen, för nu bär det av vidare in i välfärdsstatens haveri.

Kl. 00.45 kommer en läkare ut och förkunnar: "Det är lite långa väntetider på akuten just nu!" Jag tittar mig misstroget omkring. Ungefär samma människor sitter här nu, som satt här när vi först kom in kl. 19.30. Men samtidigt - jag tycker det var riktigt nice gjort. Det här var den första lilla bit riktig information som delats ut vid den här jävla underdimensionerade missär-buffén. Jag suger girigt i mig.

Klockan tickar vidare, liksom mitt barns hjärtslag där det - återigen - sover på min mage i sin Ergo-Baby-sele. Jag frågar lite halvhjärtat, lite av och till. Det verkar som att det fortfarande finns barn före i kön. Fortfarande få. Fortfarande viktigt att skadan åtgärdas o m e d e l b a r t. Det är lite som att ordet förvandlas till dimma framför ögonen på mig. Dess uppenbara betydelselöshet gör det svårt att uttala. Som att det är omöjligt att minnas ord på ett språk du inte talar, eller random jibberish. Så känns det nu, med o  m  d lll e br   t. Ombömf.         öml?

Sköterskan i triagen, som rekommenderade oss att fylla det sovande barnet med paracetamol, undviker genomgående min blick.

Vi försöker löpande omplacera oss så att vi hjälpligt undviker de mest kaskadspyende och TBC-hostande medmänniskorna i väntrummet.

Så, vid fyra-tiden, händer det något. Vårt barns namn ropas ut. Vi släpps in, förbi triagen, in i korridorerna i Själva Sjukhuset.

Vi får nytt knark till barnet av en jättetrevlig sköterska. Vi instrueras att vänta X antal minuter, och  behöver också bara vänta X antal minuter. Sen appliceras en lokalbedövande gel på skadan. Återigen måste vi vänta, men behöver bara vänta så länga som vi fått information om att vi ska behöva vänta. En uppenbart kompetent läkare och den likaledes kompetenta sjuksköterskan syr såret, snabbt och proffsigt.

Det är uppenbart att vi lyckats penetrera murarna och tagit oss in till skattkammaren: Välfärdsstatens sista glimrande dubloner i termer av vård och service. Vi vältrar oss - om än utmattade - i guldpengarna.

Vi bävar visserligen inför uppföljningen - vi får veta att det finns en infektionsrisk och att vi måste följa upp på vår vårdcentral. Oh motherfucking hell. Där har man ju försökt komma till vid tillfälle. Capio Bagarmossen. Om det här var Moria, då är det Mordor. Ogenomträngliga telefonköer, en slät granitmur till receptionist i receptionen: Vi tar bara bokningar på telefon (som vi inte svarar i). Den enda gång vi tog oss in: Feldiagnos-inducerat vabb och svidande antibiotikakräm... Mot höstblåsor. Som alltså är ett jävla virus. Vilken förskolepedagog som helst kunde gett oss bättre vård än de där ruttna charlatanerna.

Och: Misstanke om att vi egentligen borde fått träffa en neurolog, pga. att man låter oss veta att en nerv är påverkad vilket kommer leda till livslång nedsatt känsel i ett finger. Men, efter 11 timmar på akuten är vi bara glada för ett trevligt bemötande och för att äntligen få sys.

Taxi hem igen, lagom till att en ny dag gryr. Sova får vi göra en annan dag.

***

Men det finns alltså värre problem än mitt. Mitt: Välfärdsstatens haveri.

De två männen som befinner sig under den flottdrypande, skrikande maskinen. De som har glömt vad de gömmer sig för.

De är Du och Jag. Vi Gemensamt. Maskinen är Välfärden. Vi vet inte vad det är vi fruktar, men vi är jävligt rädda att det ska höra oss skrika när Välfärden stänger av och tystnar.

Det är Friheten vi fruktar. Självständigheten och Egenmakten.

Männens muskler har förtvinat i förvridna positioner. Det har reducerats till okoordinerade cellmembran-påsar som inte själva kan kontrollera sin avföring. De är slavar under Tryggheten.

Nä, tack till moderaterna, för att ni försnillar våra sista skattepengar och demonterar vår hälso- och sjukvård. Tack för att ni eroderar systemen tills att vi alla, i god demokratisk anda, kollektivt kan förstå deras otillräcklighet och besluta om deras avskaffande.

Tack till våra befriare, Stockholms läns landstings politikerkast. Ni som 90 procent av svenska folket inte vet finns, trots att hälso- och sjukvården ses som den viktigaste valfrågan, och trots att det är ni som beslutar om denna mest centrala aspekt av välfärdsbygget.

Tack för att ni sliter ut droppslangarna ur våra ringa kroppar. Att ni befriar oss ur the Matrix, och låter oss återfödas ur våra syntetiska livmödrar.

***

(Obs: Jag är naturligtvis sarkastisk. Jag älskar välfärden. Give it back.)

tisdag 29 januari 2019

Rape-and-revenge

Domarboken kan innehålla en av världens äldsta dokumentera rape-and-revenge-historier. Behold, Dom 19. Den börjar oskyldigt; en man har precis hämtat hem sin en bishustru, som tidigare blivit arg och flytt hem till sin far. På vägen hem behöver resenärerna övernatta i staden Giva.
På den tid då ingen kung fanns i Israel hade en levit slagit sig ner långt uppe i Efraims bergsbygd. Han tog sig en kvinna från Betlehem i Juda som bihustru [...]
De befann sig nära Jevus, och det började bli sent. Då sade tjänaren till sin husbonde: ”Låt oss stanna i jevuseerstaden här och övernatta.” Men husbonden svarade: ”Nej, vi skall inte stanna i en främmande stad, där folket inte är israeliter. Vi fortsätter till Giva.” Han sade till sin tjänare: ”Vi hinner fram till någon annan plats, vi kan stanna över natten i Giva eller Rama.” De fortsatte, och i solnedgången var de i närheten av Giva i Benjamin, och de stannade där för att övernatta i Giva. När mannen kommit in i staden slog han sig ner på torget, men ingen erbjöd dem husrum för natten. 
En gammal man var på väg hem om kvällen från arbetet ute på fälten. Han var från Efraims bergsbygd men hade slagit sig ner i Giva; folket där var benjaminiter. Den gamle fick se den resande där på torget och frågade: ”Vart skall du, och var kommer du ifrån?” Mannen svarade: ”Vi är på väg från Betlehem i Juda och skall långt upp i Efraims bergsbygd. Jag bor där men har varit på resa ända till Betlehem i Juda. Nu är jag på hemväg, men ingen vill ge mig husrum. Jag har halm och foder till åsnorna, herre, och bröd och vin åt mig och min kvinna och min tjänare. Vi har själva allt vi behöver.” – ”Du är välkommen”, sade den gamle, ”låt mig stå för allt du behöver. Här på torget får du i alla fall inte stanna över natten.” Han tog honom med sig hem och fodrade åsnorna. Och de tvättade fötterna, och de åt och drack.
Men, ack! Staden Giva befolkas av skurkar, som vill tilltvinga sig sex av mannen!
Bäst de satt där i godan ro omringades huset av männen i staden, en samling skurkar. De bultade på dörren och ropade till den gamle som ägde huset: ”Skicka ut mannen du har i ditt hus, vi skall ligga med honom.” Värden gick ut till dem och sade: ”Bröder, jag ber er, gör inte något så ont. Den här mannen är gäst i mitt hus. Ni får inte begå ett sådant nidingsdåd.
Detta kan deras värd emellertid icke acceptera - istället skickas bihustrun ut till skurkarna. Up for offer är också värdens dotter.
Men här finns min dotter, som är orörd, och hans bihustru. Låt mig skicka ut dem, så kan ni utsätta dem för vad ni vill. Men mot den här mannen får ni inte begå ett sådant nidingsdåd.” Männen vägrade att lyssna på honom. Hans gäst tog då sin bihustru och skickade ut henne till dem. Och de låg alla med henne, och de våldtog henne hela natten ända till morgonen. Först i gryningen lät de henne gå. Fram på morgonen kom kvinnan tillbaka. Hon föll ihop vid dörren till den gamles hus, där hennes man befann sig. Där blev hon liggande tills det var ljust. 
Gruppvåldtäkten verkar synnerligen brutal. Mannen sover trots detta lugnt vidare - först när han vaknar på morgonen uppmärksammar han sin då döda bihustru.
På morgonen steg hennes man upp, öppnade dörren och gick ut för att fortsätta resan. Då fick han se sin bihustru ligga vid dörren med händerna på tröskeln. ”Res dig upp, vi skall ge oss i väg”, sade han. Men han fick inget svar. Han lyfte upp henne på åsnan och begav sig hemåt.
Vad gör man när ens bihustru våldtagits till döds i ens eget ställe?
När mannen kom hem hämtade han en kniv och tog sin bihustrus kropp och styckade den i tolv delar, som han sände ut till hela Israel. Männen han sände i väg skulle säga till alla i Israel: ”Har något liknande skett alltsedan Israel drog ut ur Egypten och fram till i dag? Begrunda detta, håll rådslag och säg er mening!”
Styckar kroppen och skickar ut den till rikets alla hörn - tillsammans med en diskussionsfråga!

Det här är förmodligen inte världens första gruppvåldtäkt - tyvärr verkar fenomenet vara en integrerad del i den mänskliga erfarenheten sedan tidernas gryning. Däremot kan det här förmodligen vara världens första workshop. Post-it-lappar, färgpennor, och en styckad människokropp: Faciliterar gruppdiskussioner sedan ca 1400-100 f.Kr.!

Okej, det var "rape". Vad med "revenge"?

Dom 20 börjar med att alla Israels stammar samlas, och 400 000 väpnade män till fots frågar mannen till den dödade kvinnan vad som skedde. Svaret?
”Jag kom till Giva i Benjamin med min bihustru för att stanna där över natten. På natten angrep Givas invånare mig och omringade huset. Mig tänkte de döda, och min bihustru våldtog de, så att hon dog. Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände ut delarna till hela Israels område, eftersom ett så avskyvärt nidingsdåd hade begåtts i Israel. Israeliter, nu är ni alla samlade här. Håll rådslag om saken.”
Again med dessa workshopinslag! Håll opp, mand.

Också: Reagerar man inte på att mannen utelämnar en detalj? Att det var han som med berått mod skickade ut bihustrun - och sen gick och la sig!?

Hur som helst. Sen urartar det hela i någon skittråkig Silmarillion-redogörelse för hur många olika soldater som går i olika fältslag. Kolla det här utdraget till exempel:
De samlades i Giva från övriga städer för att dra ut i strid mot israeliterna. Den dagen kunde Benjamins städer mönstra 26 000 väpnade män. Därtill kom de som bodde i Giva, 700 vänsterhänta elitsoldater, som alla kunde träffa ett hårstrå med stenen från sin slunga.

Hos israeliterna mönstrades, benjaminiterna undantagna, 400 000 väpnade män, alla erfarna krigare. De bröt nu upp och begav sig till Betel, där de frågade Gud: ”Vem av oss skall först dra ut mot benjaminiterna och kämpa mot dem?” Herren svarade: ”Juda skall göra det.” 
På morgonen bröt israeliterna upp och slog läger vid Giva. De drog ut för att kämpa mot benjaminiterna och ställde upp sig till strid mot dem utanför Giva. Från staden ryckte benjaminiterna ut och nedgjorde den dagen 22 000 israeliter. Israeliterna begav sig till Betel, där de klagade inför Herren ända till kvällen. De frågade Herren: ”Skall vi ännu en gång inlåta oss i strid med vår broder Benjamin?” Och Herren svarade: ”Dra ut mot honom!” Då repade den israelitiska hären mod och ställde upp sig till strid på samma ställe som första dagen. När israeliterna nästa dag mötte benjaminiterna 25ryckte benjaminiterna även denna gång ut från Giva och nedgjorde ytterligare 18 000 israeliter, alla väpnade män. Alla israeliter, hela hären, begav sig till Betel, där de satt inför Herren och klagade. Den dagen fastade de ända till kvällen, och de offrade brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren, och de rådfrågade Herren. På den tiden stod Guds förbundsark där, och Pinechas, som var son till Elasar, Arons son, gjorde tjänst inför Herren. De frågade: ”Skall vi ännu en gång anfalla vår broder Benjamin, eller skall vi låta bli?” Herren svarade: ”Dra ut! I morgon ger jag honom i ert våld.”
Vänsterhänta elitsoldater!? Chilla, J. R. R. Tolkien. Vi behöver inte veta exakt hur många av exakt vilka uruk-hai som stormar fram vid exakt vilka fältslag.

Så småningom vinner Israeliterna i alla fall. De är vad man skulle kunna kalla hämndlystna. The kollektiv bestraffning way:
Israeliterna vände sig nu mot folket i Benjamin. De högg ner allt som kom i deras väg, folket i städerna och boskapen. Och de brände alla städer de kom till.
Därefter dras folket i Javesh in i det hela - de verkar ha skolkat någon slags rådslag. Det blir massiv hämnd på den också:
De frågade: ”Är det några från Israels stammar som inte har infunnit sig inför Herren i Mispa?” Det visade sig då att ingen från Javesh i Gilead hade kommit till lägret för att delta i församlingen. Man höll mönstring bland folket, men ingen av invånarna i Javesh i Gilead var där.

Menigheten sände då ut 12 000 krigare med denna order: ”Gå till Javesh i Gilead och hugg ner invånarna där, även kvinnor och barn. Detta är vad ni skall göra: alla män och alla de kvinnor som har haft samlag med en man skall ni viga åt förintelse.” Bland invånarna i Javesh i Gilead fann de 400 orörda unga flickor, som ännu inte haft samlag med någon man. Dem förde de till lägret i Shilo i Kanaan.

Därefter skickade menigheten förhandlare till benjaminiterna vid Rimmonklippan och erbjöd dem fred. Benjaminiterna återvände då, och man gav dem de kvinnor från Javesh i Gilead som man låtit leva. Men det fanns inte tillräckligt många.
Så småningom blir det ett problem att man mördat alla kvinnor i trakten.
”Hur skall vi kunna skaffa hustrur åt dem som är kvar? Alla kvinnor i Benjamin är ju utrotade.”
Tuff skit! Lösningen? Mer sexbrott såklart:
”Varje år firas ju Herrens högtid i Shilo.” Shilo ligger norr om Betel, öster om vägen från Betel till Shekem och söder om Levona. Och de sade åt benjaminiterna hur de skulle göra: ”Lägg er på lur i vingårdarna. Passa på när flickorna från Shilo kommer ut för att dansa. Då skall ni rusa fram och röva till er var sin hustru bland flickorna från Shilo och sedan återvända hem till Benjamin.
Och hur fan rationalisera det här beteendet då, rent moraliskt?
Om deras fäder eller bröder kommer och ställer oss till svars, säger vi: Ha medlidande med dem. Alla kunde inte få tag på en hustru i kriget. Och ni kunde inte själva ge era döttrar till dem, då hade ni ju dragit skuld över er.”
Jaja, men då så!

Det är fan inte tomma ord heller:
Benjaminiterna gjorde så. De tog var sin av de dansande flickorna och rövade med sig dem. Sedan återvände de hem till sitt eget område, och där byggde de upp städerna och slog sig ner i dem.
Slutklämmen: Det kan smälla igen/ ser en Hobbsiansk fälla smälla igen/ pam-pam!

Avsaknad av stark centralmakt möjliggör våld i massiv omfattning, inklusive -täkt:
På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott.

måndag 28 januari 2019

Final count, 2018

(Final count 2017 och dessförinnan.)

Låtom oss sammanfatta Antropofagi-statistiken för 2018 och bakåt.

Totalt antal inlägg 2018: 102. Det är det lägsta antalet inlägg per år sedan start.

Nedan ser vi totalt antal inlägg per månad för varje år sedan starten 2014, samt total-staplar för åren:


Vi ser att 2014 och 2017 tävlar om uppmärksamheten. Vidare till antal inlägg per månad per år, samt genomsnittligt antal inlägg per månad per år:


Det är alltså den gröna linjen som indikerar medelvärde. Antropofagi fanns inte januari 2014, så den månaden är utelämnad ur beräkningen.

Weiter, nach totalt antal inlägg per månad uppbrutet på år:


Sommarmånaderna är tuffa månader för Antropofagi. Juli framförallt. Den bästa juli-skörden är som den sämsta mars-skörden.

Mot nya äventyr, 2019! Året då Akira och Blade Runner utspelar sig. Tunga förväntningar, således.