Låt mig vara ärlig. Det finns värre problem än en havererande välfärdsstat. Det finns värre problem än så.
Vi kan tänka oss två män som ...
befinner sig under en väldig maskin. Jag vill inte påstå att de
ligger där - den ställning deras arma kroppar tvingats anta är närmare stegling än rekreation. Jag vill inte heller påstå att de
dväljs där. Deras därvaro har ingen vilja, inget syfte-i-sig-själv. Deras därvaro är ett instrument för att undgå upptäckt. Jag vill dock inte heller påstå att de
gömmer sig under maskinen. Det är nämligen maskinen som står för gömmandet. Larmet från den dränker deras kroppars minsta läte - rassel från krackelerande drivremmar; gnissel från forcerande kuggar. Stanken från dess härskna smörjolja döljer deras skräck och ångest. De är passiva objekt i detta gömmande.
Hur som helst. De lever av droppande maskinfett - deras naglar faller av och håret med, men kalorierna är nog för överlevnad. När maskinens underkropp byter vals uppstår ett kort ögonblick av relativ tystnad då de kan göra sig hörda för varandra genom att skrika - deras ansikten är blott några centimeter åtskilda. Ett extra element av skräck uppstår när de skriker - tänk om med ens maskinen tystnar helt, och deras rösters annars dränkta vibrationer själva dominerar luftrummet?
Men, ack - historisk data säger att maskinen aldrig tystnat. Den har gömt dem i denna ställning så länge att deras muskler förtvinat till ett segt sekret. Deras hornhinnor fallit av. Deras naglar svartnat, och tandköttet förgåtts av röta. De sväljer också tandflisor, varje gång de sväljer härsket smörjfett. Flisorna rispar deras magmunnar. Så skönt mot hungerns klåda.
De har glömt vad de fruktar. Förutom maskinens plötsliga - men osannolika - tystnad.
Så - det finns värre. Värre öden. Värre problem. Än mitt.
***
Mitt:
En ettåring som skurit sig i handen kan få Dagen D att verka anemisk. Fontänblödande barnblod har en kvalitet som kanske bara barnets vårdnadshavare kan se. Dess rödhet är som glöd i ögonen. Kval och qualia.
Ambulanser skickar vi inte ut. Håll tryckförband och ta en taxi.
Anländer ca. 19.30 till Nya Karolinska, Barnakuten. Tar nummerlapp. En runstens runor vittrar snabbare än nummertavlans siffror skiftar.
Inget händer. Förutom att mer barnblod pumpar genom det improviserade tryckförbandet.
Tränga sig fram till någon sorts personal. Fråga: Sker det någon initial screening eller bedömning?
Någon sorts personal tittar halvhjärtat på barnets hand: Oj, det här måste ni hålla tryckförband på. Håll tryckförband och vänta.
Vi väntar. Det blöder mer qualia in i våra synnerver.
The redness of red.
Samma någon sorts personal ångrar sig och kommer bort till oss och säger: Det här måste hanteras omedelbart. Men vi har inte tid. Ni kan gå till Haga Närakut. Det ligger [pekar i en riktning, motsatt snöstormens] och är en bit att gå.
Om en -lady var två småbarnsföräldrar, och en bag- bland annat var en sprattlande ettåring med ett improviserat tryckförband av frotté - då gick en baglady lutad mot stormen bort mot Haga Närakut. Pulsande i djup snö, jonglerande barnstol, jackor, sig själva, ettåring, och - som man säger på Jamaica -
blood clot.
På Haga Närakut möts vi av en sköterska som skäller ut en pojke/ung man om att han måste betala taxin själv. Jag tolkar in rasistiska förtecken, men har ingen kontext, så kan icke döma. Sköterskan är i alla fall trevlig mot oss blekansikten. Vi ledsagas av en sköterska som ser ut som hon boxaren från Söderort, som det gjorts nån dokumentär om. Om ni vet vem jag menar.
Sätts i ett rum. Underförstått: Nu ska vi ta hand om det här. Uttalat (som alla andra): Det här måste hanteras omedelbart. Det här måste sys.
Lägger nån slags preliminärt förband. Skönt, för nu slipper vi hålla tryckförband hela tiden själva. Det har vi gjort i ca två timmar vid det här laget.
Sköterskan försvinner. Underförstått: För att hämta den som ska sy. Eller handräckning för att själv sy. Vad fan vet jag.
Lång väntan. Inget händer. Vad händer?
En kvinna kommer in i rummet. Kanske läkare - berättar ingenting och har inga indikationer om skrå eller roll på sina kläder. Tar bort förbandet som sköterskan la, och tittar med viss avsmak på den mycket djupa såret.
Det här måste hanteras omedelbart! Det här måste sys!
Försvinner.
Barnhand.
Barnhänder.
Händer.
Vadhänder?
VAD. HÄNDER. ???
En hukande nån-slags-personal (utan indikation om professioner eller roll) kommer in - det är en ytterligare ny person. Säger liksom de tidigare ingenting om vem hon är, vad hon kan, vad hon vet, vad som ska hända. Tittar på såret. Säger: Vad ska vi göra?
Va?
Vad tycker ni att vi ska göra?
Frågar du mig, oh någon-slags-oklar-vårdpersonal? Mig, en simpel civilist? Med ett blödande barn i mina armar?
I Göteborg skulle vi ha limmat det här. Tycker du att vi ska SY!? [anklagande röst]
Jag anför någonting om att jag undrar vad som händer och att alla vi pratat med hittills säger att vi ska sy.
Barnet skriker - givetvis - oupphörligen. Det kanske jag glömt nämna. Läs i så fall om allt det ovanstående, men med ett signalhorn i örat all the way through.
Den krumma vårdpersonalen tycker det är
mycket jobbigt med barnskrik! Har han ingen napp? Kan han inte vara tyst så att vi kan
prata!?
Jag och den krumme går ut, delvis för att barnets mamma inte ska döda den krumme. Jag för stunden marginellt mer samlad, situationen till trots.
Samtalet kommer att handla om hur den krumme menar att man gör i Göteborg, och om att barnet borde vara tyst, och: Hur tycker DU att vi ska göra, va [anklagan tonfall]?
Den krumme lufsar iväg - mot en plågsam död, är min fromma förhoppning.
Väntan. Väntan. Väntan.
En ytterligare ny personal dyker upp. Säger att de stänger snart.
(Okej, förklarar ändå lite. De har bara velat förhala vårt fall till stängning för att slippa göra något. Okej. Lite mindre absurt blir det plötsligt, när jag tycker mig förstå
deras rational. Irrationell som den kan tyckas ur ett pat.- eller skattebetalar- - eller människo-! - -perspektiv.)
Ni återremitteras till barnakuten.
Vi var just på barnakuten (om "just"="för en och en halv timme sedan") och de skickade oss hit för att vi lika gärna kunde sys här.
Vi återremitterar er till barnakuten. Gå ut härifrån [pekar åt ett håll] så berättar sköterskan hur ni ska gå tillbaka.
Vi går åt hållet. Ingen sköterska.
Letar oss ut till receptionen. Pratar med en sköterska. Svårt att förklara allt.
Hittar en annan sköterska som verkar förstå mig (skånska?) lite bättre. Berättar att vi skickats hit och nu återremitteras. Frågar: Vad betyder det? Hur ska vi göra? Måste vi stå i kö där igen?
De säger: Nej nej, det här måste åtgärdas OMEDELBART! Barnet måste ju sys! Gå bara fram och säg att ni har en remiss. Ni behöver inte ta kölapp. Ni har en Remiss!
(En remiss verkar vara lite som Excalibur. Ett skinande jävla svärd som signalerar utvaldhet, och som man kan hålla framför sig för att Slippa Ta Kölapp På Akuten.)
Jag anar ugglor i mossen, och ställer mängder av följdfrågor för att försöka förstå om remissen kommer att finnas på barnakuten - hur jag ska kunna hänvisa till den - varför jag inte kan få den i fysisk form i handen - etcetera.
De försäkrar mig om allt. Lovar mig allt. From here on out är det smooth sailing. Det är uppenbart. Bara en sista liten snöstormspromenad ute i det fria, tillbaka till barnakuten. Den sista lilla ansträngningen och nu stänger vi snart så snälla be on your way skåningajävel m. fam.
Ni behöver inte stå i inskrivningskön igen! Bara gå raka vägen till triagen!
(Jag råkar veta vad "triage" betyder, för att jag googlade det bokstavligt talat i förrgår. Jag är tveksam till om gemene man vet vad "triage" betyder. Jag imponeras av hur många olika försåtliga lager av snårig kommunikation som vårdpersonal - som i det här fallet annars verkar sakna akademisk skolning och ärligt talat snarast framstår som lovligt lågbegåvad - lyckas upprätta i ingemanslandet mellan våra respektive skyttegravar. "Triage"!?)
Vi skickar en elektronisk remiss!
...misstänksamhet ...
Och vi ringer och säger att ni kommer!
...ger upp. Adjöss. Går ut.
Bagladyn pulsar tillbaka till akuten. Snöstormen stormar på, och snöar på. Barnet skriker på och blöder på. Tryckförband rimmar på stycke slam och cykel fram och ryktesbrand och knyck ett lamm och så vidare in absurdum jobbar den delen av hjärnan som alltid rimmar på allting.
Tillbaka på barnakuten har runstenen vittrat typ tre nummer, av typ trettio. Utflykten har således inte kostat oss någonting. Men, vi ska inte pyssla med kölappar. Vi har En Remiss!
Blänk, remissjävel. Lys vår väg i Morias Mörker.
Barnet utmattningssomnar på vägen tillbaka till barnakuten. Vi har honom i sele på magen. Den akuta blödningen har upphört pga. tryckförbandet som vi fortlöpande måste hålla på handen. (Det börjar blöda igen när vi lättar på det, t.ex. för att visa såret för idioter på Haga Närakut.)
Hej, vi har .... [trummvirvel] ... En Remiss!
Va?
Vi har en remiss?
Oj hörru det där ser inte bra ut, måste åtgärdas omedelbart, håll tryckförband och ta en kölapp (och håll käften).
Men, vi är Remitterade hit, så...
Någon sorts vårdpersonal tittar på mig som om det jag säger inte betyder någonting. Som om hon smakar på ordet.
Re... miss? Che... Möss? Möö.... Bizz?
Re-u-ö-ma-tizm?
Jag lessnar deluxe och tjafsar mig in till triagen. Fuck inskrivningskön den här gången. Nu är det brute force som gäller.
Så, kl. 22.00, får vi för första gången prata med en person som lyckas lajva Vettig Människa. Men, ska det visa sig; det är fan bara teater.
Vi får nu en bedömning av vårt skadade barn. Det jag hade förväntat mig skulle hända i det ögonblick man först klev in på akuten.
Bedömningen: Det här måste åtgärdas omedelbart. Det måste sys.
Här, ta 75 kg vuxen människas worth of alvedonstolpiller samt en mun-spruta med nåt annat skit i munnen. Det kallar för en smärtdos.
Ska vi ta det nu? Barnet sover.
Ta det nu! En läkare ska snart sy, då måste barnet vara smärtlindrat.
Jag bekymrar mig om att få det förtydligat för mig: Det ska alltså
snart sys? Vi ska alltså ta dessa myckna smärtstillande
nu? Som i
nu-nu?
Ja! Snart! Läkare! Sys!
Min misstanke: Om vi tar hela barnapotekets paracetamol, så är det - gissar jag, obegåvat - viktigt att insatser sker under den begränsade period som skiten verkar. För, sen kan man inte proppa i en ettåring hur mycket paracetamol som helst under samma dygn, utan att levern havererar eller nåt.
Men, det är säker. Snart, läkare, sys.
Var tar vi medicinen?
Pekar på en skitig offentlig toalett.
Semmelweis hade fan pissat på sig.
Så, vi väcker barnet och medicinerar. Väntar.
Kl. 23.00. Jag frågar i inskrivningen om det är så att man glömt att vi precis gjort en alvedon-piñata av vår ettåring och att det kanske är läge att träda igenom detta möjligheternas fönster innan det åter stänger sig. Jag får veta att det bara är tre barn föra oss, som väntat längre, vad nu det ska betyda.
Kl. 00.00 har min misstänksamhet stegrats än mer. Ska man skita i oss? Kommer man kunna bedöva på nytt och sy, om man inte hinner göra det inom de 3-4 timmar smärtdosen rimligen verkar?
Jag vet föga om detta. Men får också hålla till godo med det lilla jag vet eller gissar, eftersom ingen annan - mer kvalificerad - information kommer mig till godo.
Jag frågar igen. Nu är det två barn före oss i kön.
***
Det är dags att pausa händelseförloppet för att ta tillvara på några mer allmänna observationer som vi gör inne på Nya Karolinskas barnakut.
1. Det är fan inte en barnakut. Det är mer en South Central LA-90-tals-films-akut. Det är smutsigt och vidrigt och strösslat med spypåsar. Inga bilder eller färger någonstans. Inga leksaker eller lekytor, med undantag av en tuberkulos-nerkletad plastkossa som står inklämd mellan några nedspydda bänkar. Allt ser fan ut som fan, helt enkelt. Och inte någonting avslöjar att det rör sig om en verksamhet som riktar sig till barn, förutom en jävligt ad hoc-mässig pastellfärgad luftballong, som nån eldsjäl som kämpat i motvind för att rekvirera medel slutligen själv bekostat och hängt upp strax bredvid inskrivningsluckan. Installationen har tyvärr ungefär samma effekt som en rostig polsk gungbräda i ett öststatsmiljonprogramområde: Det får bara resten av asbesthögarna att se ännu sorgligare ut, och är förmodligen livsfarlig för användaren.
Fan i helvete - hela mottagningen ser ut som om en schnitzel-tradar-restaurang vid autobahn. Men en där städpersonalen strejkar. Lika "målgrupp: barn" som Anders Eklund.
2. En fet plasma-teve-monitor på väggen snurrar allsköns reklam-meddelanden om allsköns förträffligheter. T.ex., tankebubbla: "vi tänker nytt!", om en diabetes-app. (App. Det är nytt. Fan aldrig hört talas om "app" förut.) Ett annat budskap som svischar förbi (till skillnad från könumren), är: Oj vad Nya Karolinska kan stoltsera med fin offentlig konst! (Snabb omvärldsbevakning: Nej. Det finns fan inte en jävla McDonalds-vimpel i närheten som kan lysa upp missären. Ni har försnillat varenda spänn och hör sen. Det är BCG och moderata finanslandstingsråd som är konstnärerna, som trollar bort hela landstingets cancerfond och kommer undan med det. Jag gissar på att "offentlig konst" måste inkludera Svenonius Fabergé-ägg. Satans jävla korrupta helvetes-jävlar)
3. En fet carboard cut out-läkar-gubbe står och skryter om att han tvättar händerna. (Obs, helt sant! Ångrar att jag inte fotade skiten, men stick dit och kolla vettja!) Jag hoppas mycket på att sambandet mellan "information om att det finns konst" och "det finns ingen konst" inte är talande för samband mellan info-skyltar och de fenomen de konnoterar, rent generellt. (Förtydligande: För att i så fall tvättar läkarna inte händerna på det här stället, Hr. Semelweis. Nu in på ett skitit jonkar-dass och tryck upp paracetamoltabletter för ett helt kompani i en barnrumpa.)
4. Det står överallt skyltar om att man ska sprita händerna. Det finns ingenstans handsprit. (Det är alltså inte så att det är slut på handspriten. Det finns
överhuvudtaget inte några behållare för handsprit!)
5. Det finns en högteknologisk lösning för att ladda mobiltelefoner. (I guess "stickkontakt" inte cuts it för världens mest
hög-kleptokratiska förlåt menar hög-teknologiska sjukhus.) Det är färglada plexiglaslådor som man lägger mobilen i (mot en avgift som betalas via en kortläsare). En person totalt fattar (typ... eller tydligen inte) hur man använder skiten. Punchline: Maskinen äter upp hans mobil (den kanske tror att den är skattepengar! de kanske har
alignat dess AI-moral med ett moderat finanslandstingsråds!) och sjukvårdspersonalen måste lägga massor av jävla tid på att försöka få ut mobiljäveln ur lådjäveln. Jag fattar aldrig riktigt om det lyckas. Det känns i alla fall som en komiskt talande episod för ett sk. högteknologiskt sjukhus där ingenting funkar. (Remember:
De glömde bygga fönstren öppningsbara, och byggde "rymdteknik" istället.)
***
Så, nu har du fått pusta ut, kära läsare. Dags att spänna stress-käkmuskulaturen igen, för nu bär det av vidare in i välfärdsstatens haveri.
Kl. 00.45 kommer en läkare ut och förkunnar: "Det är lite långa väntetider på akuten just nu!" Jag tittar mig misstroget omkring. Ungefär samma människor sitter här nu, som satt här när vi först kom in kl. 19.30. Men samtidigt - jag tycker det var riktigt nice gjort. Det här var den första lilla bit
riktig information som delats ut vid den här jävla underdimensionerade missär-buffén. Jag suger girigt i mig.
Klockan tickar vidare, liksom mitt barns hjärtslag där det - återigen - sover på min mage i sin Ergo-Baby-sele. Jag frågar lite halvhjärtat, lite av och till. Det verkar som att det fortfarande finns barn före i kön. Fortfarande få. Fortfarande viktigt att skadan åtgärdas o m e d e l b a r t. Det är lite som att ordet förvandlas till dimma framför ögonen på mig. Dess uppenbara betydelselöshet gör det svårt att uttala. Som att det är omöjligt att minnas ord på ett språk du inte talar, eller random jibberish. Så känns det nu, med o m d lll e br t. Ombömf. öml?
Sköterskan i triagen, som rekommenderade oss att fylla det sovande barnet med paracetamol, undviker genomgående min blick.
Vi försöker löpande omplacera oss så att vi hjälpligt undviker de mest kaskadspyende och TBC-hostande medmänniskorna i väntrummet.
Så, vid fyra-tiden, händer det något. Vårt barns namn ropas ut. Vi släpps in, förbi triagen, in i korridorerna i Själva Sjukhuset.
Vi får nytt knark till barnet av en jättetrevlig sköterska. Vi instrueras att vänta X antal minuter, och behöver också bara vänta X antal minuter. Sen appliceras en lokalbedövande gel på skadan. Återigen måste vi vänta, men behöver bara vänta så länga som vi fått information om att vi ska behöva vänta. En uppenbart kompetent läkare och den likaledes kompetenta sjuksköterskan syr såret, snabbt och proffsigt.
Det är uppenbart att vi lyckats penetrera murarna och tagit oss in till skattkammaren: Välfärdsstatens sista glimrande dubloner i termer av vård och service. Vi vältrar oss - om än utmattade - i guldpengarna.
Vi bävar visserligen inför uppföljningen - vi får veta att det finns en infektionsrisk och att vi måste följa upp på vår vårdcentral. Oh motherfucking hell. Där har man ju försökt komma till vid tillfälle. Capio Bagarmossen. Om det här var Moria, då är det Mordor. Ogenomträngliga telefonköer, en slät granitmur till receptionist i receptionen: Vi tar bara bokningar på telefon (som vi inte svarar i). Den enda gång vi tog oss in: Feldiagnos-inducerat vabb och svidande antibiotikakräm... Mot höstblåsor. Som alltså är ett jävla virus. Vilken förskolepedagog som helst kunde gett oss bättre vård än de där ruttna charlatanerna.
Och: Misstanke om att vi egentligen borde fått träffa en neurolog, pga. att man låter oss veta att en nerv är påverkad vilket kommer leda till livslång nedsatt känsel i ett finger. Men, efter 11 timmar på akuten är vi bara glada för ett trevligt bemötande och för att äntligen få sys.
Taxi hem igen, lagom till att en ny dag gryr. Sova får vi göra en annan dag.
***
Men det finns alltså värre problem än mitt. Mitt: Välfärdsstatens haveri.
De två männen som
befinner sig under den flottdrypande, skrikande maskinen. De som har glömt vad de gömmer sig för.
De är Du och Jag. Vi Gemensamt. Maskinen är Välfärden. Vi vet inte vad det är vi fruktar, men vi är jävligt rädda att det ska höra oss skrika när Välfärden stänger av och tystnar.
Det är Friheten vi fruktar. Självständigheten och Egenmakten.
Männens muskler har förtvinat i förvridna positioner. Det har reducerats till okoordinerade cellmembran-påsar som inte själva kan kontrollera sin avföring. De är slavar under Tryggheten.
Nä, tack till moderaterna, för att ni försnillar våra sista skattepengar och demonterar vår hälso- och sjukvård. Tack för att ni eroderar systemen tills att vi alla, i god demokratisk anda, kollektivt kan förstå deras otillräcklighet och besluta om deras avskaffande.
Tack till våra befriare, Stockholms läns landstings politikerkast. Ni som 90 procent av svenska folket inte vet finns, trots att
hälso- och sjukvården ses som den viktigaste valfrågan, och trots att det är ni som beslutar om denna mest centrala aspekt av välfärdsbygget.
Tack för att ni sliter ut droppslangarna ur våra ringa kroppar. Att ni befriar oss ur the Matrix, och låter oss återfödas ur våra syntetiska livmödrar.
***
(Obs: Jag är naturligtvis sarkastisk.
Jag älskar välfärden. Give it back.)
