Adaptiv preferens-formering

Jag har förut skrivit om nihilism och relativism, som jag anser leder – alternativt stammar från – oförmågan att generera en känsla av mening. Nyligen sprang jag på det extremt intressanta begreppet cognitive dissonance. Du vet att rökning är dödligt farligt, men du röker ändå. Skillnaden på kunskap och visdom, skulle kanske något kalla det. Kognitiv dissonans är det hur som helst.

Ett fall av fenomenet är räven och rönnbären – räven menar att rönnbären är äckliga, och slipper därför ångest över att hen icke kan nå dem. Den här speciella formen av kognitiv dissonans kallas adaptive preference formation.

Tydligen har experiment visat att människor tenderar att uppfatta uppgifter som roligare om de är förknippade med en lägre ersättning. Människohjärnan vill helt enkelt rationalisera varför man gör någonting – får man pengar så kan det vara tillräckligt, men får man inte det får man helt enkelt njuta av själva värvet. Även detta är en form av adaptiv preferens-formering.

Antropofagi tror att detta både är en korkad och en smart strategi av hjärnan. Korkad, eftersom individen riskerar att göra kostsamma saker ”gratis” – något som konsumistisk ideologi, nazism, religion med flera mind-fuckz gärna utnyttjar. Samtidigt är det smart, eftersom det undviker nämnda självdestruktiva känsla av meningslöshet kallad nihilism.

I vårt smutsiga slavsamhälle (här och här) och ekorrhjulssamhälle (här och här) uppstår dock ständigt situationer som är väldigt svåra att rationalisera, eftersom de är dåligt betalda men samtidigt uppenbarligen meningslösa och/eller destruktiva. Jag talar naturligtvis om låglönejobb i piss-företag, där det är uppenbart att en är en underbetald kugge i det resursfrossande hjul som krossar världen.

Tänk dig t.ex. att du arbetar på i restaurangbranschen, för en enorm brittisk koncern som har franchise-restauranger uppsatta över hela världen. Restaurangen du jobbar på säljer vedervärdigt äcklig och onyttig mat för hutlösa priser, vilket fungerar endast eftersom företaget är specialiserat på att sälja mat på flygplatser. På grund av rådande ”säkerhets”-regler är det omöjligt för resenärerna att tillgodose sina basala mänskliga behov av vatten och mat, och de tvingas därför frekventera bullshit-restauranger som kränger bajs. Du har föga eller ingen yrkesstolthet, och du har ständigt missnöjda (på eller över gränsen till förbannade) kunder.

Du vet också att du genererar pengar till ett företag som du hatar, och som behandlar sina anställda som skit. Företagen har t.ex. mer eller mindre hemliga kameror som hela tiden övervakar allt de anställda gör. Detta i kombination med långa (ofta 10 till 12 timmars) arbetspass, samt strikta regler angående vad man får äta på plats och lika strikta ”hygienregler” som motiverar att man inte får ta med någon egen mat, gör att de anställda ständigt är mycket hungriga. Att stressnivån är ständigt hög gör dessutom sockersuget påtagligt för de mer svagsinta. Att arbeta 12 timmar med blott en halvtimmes paus till att äta gör att samtliga anställda förr eller senare överträder de orimliga förbuden om att äta av den mat som säljs – och som varje kväll slängs i säckvis, för att ytterligare betona dess egentligen ringa värde. Genom att kontinuerligt dokumentera allt alla gör har företaget således ständigt underlag för att helt godtyckligt avskeda vem som helst – man har helt enkelt sett till att ha dirt på alla, dirt som är väldigt generöst definierat.

Eftersom företaget på detta sätt kan hålla sig med en väldigt ”flexibel” arbetsstyrka, ser de till att ständigt anpassa antal arbetande personer i varje del av verksamheten så att kapaciteten ständigt pressas till det yttersta. Stressnivån är därmed alltid konstant på max. Företaget håller sig även en lean-modell som bygger på att varje anställd alltid bara innehar en specifik position i en längre arbetskedja. I en redan relativt banal verksamhet (värma och sälja äckliga annorstädes färdiggjorda mackor och kakor) lyckas företaget således utradera alla spår av komplexitet och kreativitet. I en hisklig fart tvingas varje anställd under långa arbetspass att repetitivt utföra en arbetsuppgift som ofta är reducerad till en enda enstaka rörelse – t.ex. ta ut en macka ur en kyl och lägga den i en ugn. Arbetsmodellen gör att a) ingen ens en kort sekund kan lämna arbetet för en mikropaus – då fallerar hela kedjan; b) all yrkesstolthet försvinner, eftersom man bara utför ett moment och ingen fullvärdig uppgift; c) den anställde fråntas all typ av stimuli som skulle kunna göra arbetsdagen uthärdlig; samt d) den anställde är fullständigt och omedelbart utbytbar, vilket hen får veta – detta minskar trygghet och verkar därmed som ett förtäckt hot.

Nåväl, det går att ta tusentals andra exempel på varför du vet att företaget är svin mot sina anställda – detta var bara ett enstaka. Hur som helst bidrar det ytterligare till bevisföringen: Det du gör är meningslöst. Samtidigt står din ersättning på inget sätt i proportion till ditt arbete och förknippade plågor.  (Observera att du kanske tvingas lämna hemmet klocka 02.00 för att vara på jobb klockan 04.00. Väl där får du typ inte ens gå och kissa pga. massiv stress. Under kanske 11 timmar får du 30 minuters paus. Övrig tid bjuds enbart vatten, samt att köpa den undermåliga mat ni säljer till samma hutlösa priser som de stackars rånade kunderna – ska du dagligen lägga en stor del av din lön på skitäcklig mat? Dina vänner och kollegor lever under ständigt hot om godtyckliga avskedningar. Företagskulturen är genomsyrad av sträng hierarki i kombination med corporate bullshit som gör att alla ständigt måste ljuga om hur de känner inför sitt jobb. Dina överordnade är idioter till mellanchefer som själva piskas lika mycket, för att i sin tur piska på dig. Etcetera, etcetera.)

Exemplet är taget ur verkligheten, men är bara ett (och på inget sätt ett av de mest extrema) i den totalitära kapitalismens nedre mellanskikt. Låtom oss lämna exemplet och återgå till det principiella. Hur reagerar en hjärna som inte kan hantera den kognitiva dissonans som uppstår – som inte förmår meningsgöra det meningslösa?

För individen tror jag att situationen kan leda till depression och självdestruktivitet. Detta bör vara den mest extrema följden, som inte nödvändigtvis drabbar alla, och inte nödvändigtvis omedelbart. Jag tror emellertid att alla som vistas i verksamheten en längre tid som minst drabbas av mindrevärdeskänslor och hopplöshet – misstro om den egna förmågan, det egna värdet, samt de potentiella möjligheter som finns att begagna sig av i samhället i stort.

Den som har möjlighet kommer naturligtvis välja att avsluta anställningen självmant – ju förr desto bättre. Den som inte upplever sig ha motsvarande möjlighet riskerar att blir kvar. Denne är då att betrakta som förtappad, ett offer för den totalitära kapitalismen. Ett människooffer. (Att tro att man inte duger till något annat än just detta eländiga jobb är för övrigt ett symptom på hur jobbet ifråga kan påverka individens självkänsla.)

Den totalitära kapitalismen bryter ner oss från flera håll (och naturligtvis i skiftande utsträckning beroende på vår position i hierarkin). Dels via att politisk misskreditera oss, om vi är t.ex. lågutbildade, romer, långtidssjukskrivna, asylsökande, arbetslösa, deprimerade, eller något annat misshagligt. Dels via normer, sexistiska och rasistiska bilder, och liknande crap som konsumismen trycker ner i våra ömma strupar. Vad vi dock kanske glömmer är att den totalitära kapitalismen även bryter ner oss i löneslaveriet. Värst är det naturligtvis längst ned – en högre rang i hierarkin ger ju både högre ersättning, och ofta högre existentiell mening via lust eller samvetsbalsam.

Att bryta ner själar proportionerligt mot var de befinner sig i pyramiden är naturligtvis en ypperlig mekanism för att hindra samhällsomstörtande verksamhet. De som har mest att vinna på att omstörta, de desarmeras och fråntas drivkraft och momentum. De som vinner mer på systemet kan få ha lite fler fingrar i syltburken, just för att sylten är så söt och god. De som är dåliga på att anpassa sig till den totalitära kapitalismens logik, och alltså är potentiellt farligast i sin vantrivsel, de kommer snart drivas till att avskaffa sig själva.

Huruvida denna sluga mekanism är så att säga konstruerad av ett eller flera mänskliga medvetanden vet jag inte. Troligen är det bara en aspekt av systemet som har gynnats av den makro-evolution av samhällsskick som skett genom historien. Den totalitära kapitalismen har visat sig vara väldigt bra på att överleva. Tyvärr kommer den att äta upp sig själv, med sina kriser och sin resursfrossa – och vi kommer alla vara antingen förrätt, varmrätt eller efterrätt beroende på vilket porslin – silverfat eller papptallrik – vi sitter på när supén tar vid.

Att den totalitära kapitalismen upphäver och åsidosätter vår förmåga till adaptiv preferens-formering, är det då dåligt? Hade en större förmåga varit önskvärt, då vi kunde lura oss själva lite bättre, och vara lite gladare kuggar i dödsmaskinen? Nja. Kapitalismen har redan tillräckligt lätt med att pacificera oss och göra oss till sinnesslöa slavar. Svaret måste istället vara att vi ska vända vår apati till vrede. Eller i sämsta fall reformlusta.