Från mitt perspektiv är det intressant att Farrokhzads sommarprat mer eller mindre är en sammanfattning av hela Antropofagis gärning. Okej, hon nämner inget om den fläckiga hyenan, om thai-boxning, om valars gråt eller om symbiotiska livsformer. Däremot går hon grundligt igenom rasismens normalisering, den ökande ojämlikheten, skillnaden på stora och små tjuvar, arbetslinjen, femhunkan i plånkan, utopier, polismaktens fel och brister, med mycket mera. Och det framgår att hon gärna hade talat om träd (eller kanske hyenor, kampsport, val-gråt, och djuphavsfiskars relationer) om det inte hade varit så överjävligt illa ställt med världen.
En sak som jag tidigare skrivit om, just utifrån Farrokhzads Vitsvit, är förgriparens språk. (Också lite här.) I sommarpratet nämns det bland annat i termer av härskarens hus respektive verktyg. Farrokhzad genomför även en rent praktisk sanering av sitt språk i och med att hon benämner det som vanligen kallas "arbetsgivare" som "arbetsköpare". Begreppet är fenomenalt då det för det första är mycket mer sanningsenligt (dvs. överensstämmer bättre med verkligheten), och för det andra eliminerar en mängd problematiska implikationer som kan kopplas till begreppet "gåva". Att "ge" mig arbete, men åh vad vänligt, jag ska tacka och buga och krypa.
En del av moderaternas plötsliga framgångar handlar om att M lyckats ta makten över språket, genom att bestämma vilken terminologi som ska användas. Etzler tar "utanförskap" som ett exempel på ett begrepp som moderaterna lyft in i politiken, och fått alla andra att acceptera och använda. Redan här har M vunnit en viktig seger. Begreppet, i den mån det överhuvudtaget går att definiera, klumpar ihop tidigare åtskilda grupper för att leda en viss problemformulering i bevis. Tidigare var arbetslösa, studenter och sjukskrivna olika grupper med olika specifika omständigheter och förutsättningar. I utanförskapet möts de alla, och blir till ett enda stort bevis på att Arbetslinjen (fattigdom som incitament för att arbeta) behövs.
Även dagstidningar har sin roll i sommarläsningen. Jag har denna sommar satt mitt hopp till Alice Teodorescu att bli min nya hate-read. Man behöver lite dumheter för att elda upp känslorna och sätta sig vid skrivmaskinen. Teodorescu är emellertid alltför obegåvad för att fungera som en ny Kjöller eller Helmersson. Hon har helt enkelt inte den intellektuella kapaciteten att argumentera, ej ens ohederligt, vilket borgarna ofta annars bemästrar till fulländning. I mitt projekt att elda på min rättrådiga vrede med Teodorescus andefattiga texter sprang jag dock på den här lilla texten där Teodorescu i SvD berättar att Nya Moderaterna minsann inte är så tokiga trots allt. De har ju nämligen sänkt skatten lika mycket eller mer än vad Gamla Moderaterna vågade föreslå.
Här bevisar Teodorescu dels att hon är obegåvad, och dels att hon inte ens är on the inside av borgerligheten. Teodorescu har alltså trott att Nya Moderaterna är Nya. Hon har fallit för paketeringen, för retoriken och för lögnerna. Som höger-gök har Teodorescu tyckt att detta varit något förfärligt. Nu tröstar hon sig med att moderaternas faktiska politik varit precis så fruktansvärd och vidrig som Högerpartiets. Eller, egentligen värre - Ulf Adelsohn avskedades av regeringen för att han kritiserade den utsträckning i vilket Alliansen medelst privatiseringar fördärvat SJ. (Vet du inte vem Adelsohn är? Han var M:s ordförande back in the days på 80-talet.)
Liksom en stor del av svenska folket har Teodorescu således låtit sig luras av Schlingmann & CO. Teodorescu har dock dragit den motsatta slutsatsen jämfört med alla andra lättlurade, dvs. att hon nu kanske inte vill rösta på moderaterna. Deras faktiskt genomförda politik har dock lugnat Teodorescu, medans den har pissat off alla andra, som ju inte vill ha ökande klyftor och sämre välfärd.
Hade Teodorescu varit in on it, en medbrottsling i heisten, då hade hon inte blottat moderaternas verkliga avsikter på bästa ledarsidenplats. Teodorescu är alltså både lättlurad, och lika utanför som Bo Lundgern som också naivt skyltar med sanningen - gamla och nya moderaterna är samma sak. Borg och Reinis måste lägga fetaste face-palm nånsin.
 |
| Åh Bosse, käääften! Vi skulle ju lura dom! |
Nåväl. Reinfeldteffekten går grundligt igenom det som Alice Teodorescu och Bo Lundgren lagt märket till - att "Nya" Moderaterna inte är det minsta nya om man ser till den faktiskt genomförda politiken. Man för klassisk Högerparti-politik, och denna politik är lika avskydd bland väljarna som alltid. Vidare visar Aron Etzler att svenska väljare inte tenderar att rösta på personer, utan på politik. Här ser vi genast hur att stort frågetecken uppenbarar sig - hur kunde då Alliansen segra, inte en men två gången?
Alliansens valvinster är unika. Det Renis med hantlangare lyckats med är att mörka den egna politiken, genom att bland annat internt förbjuda ord som "privatisering" (istället ska man säga "mångfald"). Detta är dock bara en av två delar i strategin.
Den andra delen är att man lyckats få valen att handla om motståndarens brister, genom stenhård sk. negative campaigning. Både Persson och Sahlin utsattes för väl koordinerade och konsekvent genomförda svartmålningar. Till och med socialdemokraterna kom att betrakta karaktärsmorden på sina partiledare som befogade, så skickligt genomfördes attackerna. Moderaterna vann på att angripa motståndaren, inte på att hajpa sig själva. Den egna politiken visste man bäst i att kamouflera.
Sagan om det lögnaktiga högerpartiet knyter naturligtvis ann till Farrokhzads sommarprat på flera sätt. Farrokhzad häver ur sig att de ökande klyftorna i Sverige - som för övrigt är ett faktum, för den som tvivlar - började under socialdemokraterna. Etzler visar tvärt om att mycket av det som sossarna lastats för i själva verket initierades av Bildt-regeringen under 90-talet. Ni vet, den där gången då vi gav moderaterna ratten i två minuter och de mångdubblade statsskulden och raserade vitala delar av välfärdssystemet i en handvändning. Socialdemokraternas problem har dock varit att man köpt medias felaktiga mantra om att M vunnit på att bli mer lika S, och att lösningen på detta är att S måste bli mer lika M. Moderaterna har inte alls blivit mer lika S, bara snott valda delar av retoriken, och S måste inte alls bli mer lila M, för väljarna gillar inte överhuvudtaget moderaternas faktiska politik. Sossarnas felbedömning av läget i detta avseende har gjort att man inte reverserat de processer som Bildt och grabbarna drog igång under 90-talet, och idag är man på god väg att upprepa misstaget i och med löften om att behålla olika avdrag och skattesänkningar intakta.
En ytterligare beröringspunkt mellan Farrokhzads prat och Etzlers bok är frihet. Jag gör mig inom ramarna för denna blogg ofta löjlig över nyliberalernas (och mer specifikt alliansens) idiotier avseende det här begreppet. Med all rätt. Nu tänkte jag dock komma in lite mer på välfärdsstatens betydelse.
Farrokhzad pratar om frihet. Vänstern gör ofta det, och Farrokhzad är onekligen vänster. Men vänta lite nu - högern brukar ju också prata om frihet! Det är dags att jämföra vem som har mest rätt till begreppet. Jag tar hjälp av Etzlers beskrivning av moderaternas faktiskt genomförda politik.
Det moderaterna har gjort är att riva ner skyddsnät. "Utförsäkrade" är sjuka som inte längre får sjukersättning. Sänkt a-kassa gör arbetslösa fattiga. Reinis säger uttryckligen att detta är goda "drivkrafter". Rent faktiskt har han fel, eftersom fattigdom inte skapar fler jobb, och eftersom fattigdom inte heller påverkar individens hälsa i positiv riktning.
Så vad innebär det att Reinis och hans hantlangare vill "befria" folket från välfärdsstaten, om det nu inte leder till en tryggare egen försörjning via miljarders plötsligt uppkomna arbetstillfällen? Det innebär, vilket Reinis också har sagt är positivt, att vi i större utsträckning måste lita till familj och vänner för hjälp och skydd. Det gamla goda välfärdssystemet, det som heter ätt och släkt, familj och klan.
Individen som måste förlita sig på familjen måste också förhålla sig till familjens normer och krav. Individen som kan förlita sig på någon form av externt lokaliserad skyddsmekanism kan istället enklare frigöra sig från familjens normer och krav.
Individuell frihet är således inte möjligt i ett nyliberalt, moderat-styrt Sverige. Här låses individen in i de godtyckliga välfärdslösningar som plågar mänskligheten i t.ex. Sudan, Kina, Kongo och Kazakstan. Jag kan inte längre säga "fuck daj fassan, fan ta din skitiga stil, nu drar jag till Malmö och skapar stor konst med fritänkande vänner", jag måste säga "tack för maten, hur vill du att jag ska bete mig?" Utifrån den här logiken ser vi också att nyliberaler är förtäckta konservativa, och att KD kanske (lite oväntat) är Alliansens största vinnare.
Farrokhzad däremot, hon vill vara fri från våld, såsom det som riktas mot henne från SMR, SvP och svensk polis. Hon vill vara fri att prata om träd, eftersom hon inte vill behöva prata om fattigdom och orättvisor. Hon vill vara fri att våga skapa, utan rädsla för att falla ner i den lyliberala pyramidens helvetiska nedre katakomber.
De s.k. liberalerna brukar hylla individualismen, men utan att förstå vad den kräver för förutsättningar. Socialisterna, dvs. de konsekventa liberalerna, har förstått förutsättningarna för frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar