Antropofagi har tidigare diskuterat huruvida ett performativt perspektiv på tid tillämpas i vissa miljöer inom arbetslivet. Resonemanget kan generaliseras till alla förutsägbara och stabila situationer och institutioner i livet; dessa kan sägas upplevas performativt. Själva begreppet i sig indikerar ju att vi vet vad som ska hända, men ändå - frivilligt och eventuellt med viss tillfredsställelse - genomför, utför eller genomlever det förutsedda.
I själva verket innebär ett performativt leverne att individen flyter med strömmen - med normerna, påbuden, lagarna, förväntningarna, självbilden, de ekonomiska ramarna - istället för att kämpa emot. Således kan vi med visst fog hävda att individen som lever performativt också temporärt avsäger sig sitt agentskap. Detta kan uppfattas som något negativt ur rent poetisk synpunkt, men ur ett individuellt såväl som samhälleligt nyttoperspektiv är det ofta ytterst föredömligt och lyckobringande.
***
Låtom oss nämnda några situationer och/eller teoribildningar där ett performativt perspektiv är att se som gynnsamt:
1. Olika typer av institutionaliserad förutsägbarhet, där konsekvenser är förknippade med avvikande icke-performativt perspektiv på tid:
1A. Rule of Law. I statsvetenskapen hävdar nästan alla att Rule of Law är omistlig parameter för att skapa fungerande samhällen med ostressade invånare. Lagen ger ett förutsägbart och överblickbart ramverk som kan sägas överbrygga vissa spelteoretiska problem (eller samordningsproblem, eller Moloch). (G-code/no snitching-subkulturella diskursen kan intressant nog sägas vara både ett brott mot Rule of Law, och ett slags mikro-Rule of Law i sig själv.)
På individnivå: Jag mötte en gång en alban som beskrev hur nice det var att flytta till Tyskland, där alla betedde sig enligt lagar och regler, och man som individ kunde förutsätta att folk typ inte körde mot rött och sånt.
1B. Arbetsrätt. Det finns klara psykisk hälsa-relaterade och produktivitetsmässiga vinster i att arbetssäljaren inte behöver göra ovissa påhugg i hamnen eller motsvarande. Medelst viss lagstiftning försätter man individer i mer eller mindre oförutsägbara/otrygga situationer.
På individnivå: Mindre Yarden; mindre SMS-anställningar.
1C. Fred. (Jag är lite osäker på om detta mest är "institutionaliserad förutsägbarhet" eller "extern omständighet", men nu hamnar det här i alla fall.) När det är fred slipper människor frukta för sina liv. Man kan även producera och handla smidigare, vilket ger andra materiella förutsättningar. Fred kan väl sägas vara institutionaliserat på någon slags mellanstatlig och delvis överstatlig nivå, av politisk och ekonomisk karaktär. Dock tyvärr inte tillräckligt institutionaliserat alla gånger.
(Krig kan uppfattas som tufft, men det är töntigt. Men: När fan skriver någon en uppsats om myth of the war experience utifrån ett jihadist-/IS-perspektiv? Eller är genusämnet för smädat nuförtiden för att sådan analys skulle vara gångbar utan att steglas av Erik Helmersson och utpekas som undfallenhet för dödssekter?)
2. Olika typer av normer som styr beteende på ett sätt som vi gillar:
1A. Tillit. Jag har tidigare diskuterat vari detta består. Formaliserat är det kanske nämnda Rule of Law, och de växelverkar, men som alla vet är det knappast lagens paragraf som ensam hindrar människor från att t.ex. mörda varandra. Hur som helst kan det väl betraktas som vedertaget att tillit är förknippat med samhällens funktionalitet och välstånd; vilket som orsakar vad är väl en annan historia. Vi verkar iaf. må bra av att ha en känsla av att kunna lita på våra medmänniskor, dvs. att deras beteende upplevs som förutsägbart.
1B. Etikett. I vissa situationer upplever vissa individer en trygghet i ett höggradigt formaliserat umgänge. (Andra individer kan istället uppfatta sådant som högst vedervärdigt eller i alla fall mycket löjligt.)
1C. Könsroller. Om en ska tro lyckoforskningen var vi lyckligare på den gamla goda tiden då kvinnor var kvinnor och män var män. Enligt sexualupplysarna i Februaripodden är sexet också bättre i konstellationer med traditionella könsroller. Könsroller och genusnormer är således en härlig och för många positiv källa till förutsägbarhet i sociala hierarkier, situationer och umgänge. (Antropofagi vill inte ta gift på att alla individer i gruppen mänskligheten är hundra procent eniga i denna fråga.)
3. Externa omständigheter som kan upplevas som gynnsamma (samtliga faktorer som vi i någon utsträckning kan påverka, orsaka, eller skydda oss från, men på en sikt och i en ansats som ändå gör att de kan kallas "externa"):
3A. Stabilt klimat. Färre fall av torka och missväxt ger, förutom färre fall av svält, också lägre konfliktnivåer samt mindre omfattande migrationsströmmar. Skulle vissa hävda.
3B. Avsaknad av jordbävningar och meteoriter. Thomas Mann låter i Bergtagen karaktären Settembrini säga att "där har ni andens fiendeskap mot naturen, dess stolta misstro mot den, dess modiga krav på rätten att kritisera dess onda förnuftsvidriga makt. Ty naturen är makten, och den som tåligt böjer sig för makten och finner sig tillrätta med den, han är en slav." (Settembrini är typ personifieringen av liberalismen som ideologi, om Antropofagi minns romanen rätt.) Att slippa huka sig under naturens fasor är ju väldigt härligt. Tsunamis, malaria och annat sux donky-dix. Hellre då låta livet gå sin gilla gång. (Men kanske med viss uppmärksamhet fäst vid stjärnorna - om en rör på sig och blir större så är det kanske dags att börja gräva skyddsrum.)
3C. Mindre epidemier. Låtom oss bibehålla en stigande life expectancy.
(Vår förmåga att minimera skadan av epedemier samvarierar gissningvis på något sätt a) med graden av beredskap, b) med det medicinska kunskapsläget i generell bemärkelse, och c) med epedemiens art och natur. "Ryska snuvan" är inget vidare hot längre, och vi verkar ha hanterat ebola. Malaria lyckas vi rätt bra med, och hiv är inte längre en dödlig sjukdom givet en korrekt medicinering. Däremot fattar jag inte riktigt vad som händer med zikaviruset, och jag vet för ett fakta att hepatit C-epedemien i västvärldens skördar orimligt många liv pga. riskgruppen = sprutnarkomaner. Externa faktor schmaktor; vi har klart agentskap i frågan. Däremot är det ju lätt att tänka sig att en plötslig pest slår ut halva världspopulationen eller nåt. Där kanske det är en grad "tur" inblandat också. Vad vet väl egentligen jag.)
***
Vad kan då vara problemet med stabilitet? Med ett performativt perspektiv på tid?
Determinism är ju inget vidare gynnsamt; Antropifagi har tidigare postulerat att det kan leda till nihilism, och således indirekt till meningsdöd och suicid. Istället bör vi förstå att struktur-agent-dikotomin är en chimär, och försöka agera som om vi hade en fri vilja. (Analogt med att vi bör agera som om det finns konstanter, även om allt kanske "egentligen" är relativt.)
Att följa normerna och förväntningarna och lagarna, att agera förutsägbart, är att totalt inrätta sig i strukturen. Att kväsa agentskapet och sluta göra motstånd. Att sluta sträva mot individualitet. Det är inte bara att vara determinist - det är att ge deterministen rätt genom att agera determinerat. Att, med Settembrinis ord ändock "böja sig för makten" och vara "en slav" (eller robot).
Men, om det nu är bättre för samhället, och för den egna lyckan, att vi agerar enligt ett performativt tidsperspektiv - vafan?
Här krockar postulaten plötsligt. Kan jag tillåta mig en så inkonsekvent världsbild?
(Relaterat: ang. Moloch, männens överordning och #sisyfos; ang. Non-Libertarian Faq, moralfilosofiska debattens upplösning; ang. prekariatet, Reinis frisyr, vi är råttor; ang. lite för mycket förutsägbarhet i arbetslivet, sagan om lönetaket, land/labor-ratio, slaveri, adaptiv preferensformering; ang. tillit, lutande trendlinjer; ang. normer, till dags dato 63 inlägg på etiketten Normkritik; ang. Februaripodden, meningen med livet är att runka loss till porr, missbruk är en sjukdom; ang. struktur-agent/determinism, ostrukturerat, den kognitiva ansträngningen, MWI och determinism, Dead Prez' testamente, horor och militärer, belysande analogi.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar