Fake consequentialism och fake consensualism är så sinnessjukt bra etiketter.
Fake consequentialism är när en konstruerar utilitaristiska argument för sin åsikt/uppfattning, även om en egentligen inte utilitaristiska grunder för åsikten/uppfattningen. T.ex.: Jag ville inte att bögar ska få adoptera, pga. äckligt. "Äckligt" kanske inte går hem i stugorna. Då hävdar jag att bögars adoptionsrätt kommer göra att vissa länder inte tillåter Sverige som adoptionsland, vilket kommer att leda till att tusentals barn blir kvar på smutsiga barnhem och tusentals människor i Sverige tvingas gå barnlösa.
Jag antar att de argument som produceras kan vara giltiga och i sak korrekta, men dock sannolikt är av bottom line-karaktär. Dvs., vi kan förmoda att den falske konsekventialisten är en listig argumenterarare snarare än en nyfiken undersökare, och således konsekvent mörkar alla argument som pekar i oönskad riktning.
Fake consensualism är när någon använder fri vilja-argumentet mot allsköns regleringar. T.ex.: Jag är för människors rätt att sälja sina inre organ, för det är deras egna kroppar och de får väl göra som de vill för att gynna sig själva ekonomiskt. I själva verket kanske jag skiter i dessa individers lycka och livskvalitet, och snarare vill försäkra mig om en fungerande organhandel som jag kan slå mynt av. Den egentliga agendan är att exploatera fattiga individer. Men jag gör det till en fråga om deras rättighet att exploateras.
Fake consequentialism är helt klart de konservativas favorit-strategi. Eftersom det är konservativa som oftast helgar sacred values. Fake consenualism är däremot nyliberalernas favoritstrategi. Eftersom de är sämst på att inkorporera struktur-konceptet i sin världsbild. Värst blir det så klart i kombinationen liberal-konservativa (dvs. ekonomiskt liberal + värderingsmässigt konservativ).
***
Som så ofta annars kommer visdomen i det här fallet från Slate Star Codex. SSC sätter fingret på vad Antropifagi brukar referera till som "borgar-individen":
"Som vanligt glömmer borgarna att kollektivet utgörs av individer. Borgarna ser individer på ena sidan, vita glada bostadsrättsinnehavare med utstakade karriärer och ett arv på lut. Det hotande kollektivet, on the other hand, är en skränig massa av smutsiga latmaskar, självförvållat miserabla packen med pack. Borgarna vill individen väl – men det borgarna medvetet eller undermedvetet menar är att de vill den övre medelklassen och överklassen väl."
SSC poängterar att när någon värnar om "individen", då är det fan sacred values:
Dvs., det är inte ett de facto utilitaristiskt argument, utan ett känsloargument. Nyliberalerna/individ-vurmarna är alltså konservativa i fårakläder. Och deras värderingar sammanfaller givetvis med deras intressen. De på toppen vill självklart inte rucka på hierarkin. Den som har makt bevarar status quo.
***
SSC belyser även hur fake consensualism kan gå sas. both ways. Här kan vi se nyliberaler och konservativa som motverkande storheter. Och paradoxalt nog är detta sant även i fallet liberalkonservativ, dvs. när nyliberalen och den konservativa är samma agent!
Medan nyliberaler vill att alla (andra) ska vara fria att exploateras, vill de konservativa gärna stänga ner allt som går emot deras sacred values. Här handlar det bl.a. om att motsätta sig porr, prostitution och abort. Vissa feminister skulle hävda att det handlar om att inskränka kvinnors frihet till sina egna kroppar och stoppa den sexuella frigörelsen. Andra feminister skulle nog glatt inrätta sig i de konservativas ledband i några av dessa frågor.
(Antropofagi håller btw. helt med SSC om att en grundläggande materiell standard, t.ex. i form av GBI, är en förutsättning för att kunna gå all out på det liberala spåret och legalisera skiten ur liksom bara helt enkelt allt och alla.)
Det finns ingen möjlighet att veta om allting är 100 procent consensual, om vi slutar att acceptera folks egen bedömning. Detta är en del av struktur/agent-gränsdragninsproblematiken som jag nämnt ovan.
Men det är inte rimligt att förbjuda t.ex. prostitution för att vi misstänker att vissa gör det mot sin vilja, givet att de påstår att de vill, givet att de har en materiell standard som möjliggör andra val, och givet att de inte har t.ex. en psykisk ohälsa som får dem att agera extremt irrationellt.
Däremot finns det sas. "sanna" konsekventialistiska/utilitaristiska anledningar att vara försiktig med att legalisera prostitution. De vettigaste argumenten är väl, så vitt Antropofagi känner till, att laglig prostitution enligt vissa forskare anses ha en marknadsutvidgande effekt som gör att även trafficking och sexslavhandel växer. Här finns det motargument, som att legalisering har en undanträngnings-effekt som istället motverkar illegala och ofria sexmarknader. Jag förmodar att de lärde kommer fortsätta tvista om detta under överskådlig framtid.
***
Nog om detta. Nu till det verkligt intressanta:
--> Hur skilja på sacred values och heuristics? <--
"Heuristics, vad är det?" undrar du kanske. Låtom oss återvända till The Non-Libertarian FAQ:
"12.4.5: Okay, okay, I understand that if people did what actually had good consequences it would have good consequences, but I worry that if people do what they think has good consequences, it will lead to violence and dictatorship and dystopia and all those other things you mentioned above.
Yes, I agree this is an important distinction. There are two uses for a moral system. The first is to define what morality is. The second is to give people a useful tool for choosing what to do in moral dilemmas. I am arguing that consequentialism does the first. I don't think it does the second right out of the box.
To try a metaphor, doctors sometimes have two ways of defining disease; the gold standard and the clinical standard. The gold standard is the "perfect" test for the disease; for example, in Alzheimers disease, it's to autopsy the brain after the person has died and see if it has certain features under the microscope. Obviously you can't autopsy a person who's still alive, so when doctors are actually trying to diagnose Alzheimers they use a more practical method, like how well the person does on a memory test.
Right now I'm arguing that consequentialism is the gold standard for morality: it's the purest, most sophisticated explanation of what morality actually is. At the same time, it might be a terrible idea to make your everyday decisions based on it, just as it's a terrible idea to diagnose Alzheimers with an autopsy in someone who's still alive.
Yes, I agree this is an important distinction. There are two uses for a moral system. The first is to define what morality is. The second is to give people a useful tool for choosing what to do in moral dilemmas. I am arguing that consequentialism does the first. I don't think it does the second right out of the box.
To try a metaphor, doctors sometimes have two ways of defining disease; the gold standard and the clinical standard. The gold standard is the "perfect" test for the disease; for example, in Alzheimers disease, it's to autopsy the brain after the person has died and see if it has certain features under the microscope. Obviously you can't autopsy a person who's still alive, so when doctors are actually trying to diagnose Alzheimers they use a more practical method, like how well the person does on a memory test.
Right now I'm arguing that consequentialism is the gold standard for morality: it's the purest, most sophisticated explanation of what morality actually is. At the same time, it might be a terrible idea to make your everyday decisions based on it, just as it's a terrible idea to diagnose Alzheimers with an autopsy in someone who's still alive.
However, once we know that consequentialism is the gold standard for morality, we can start designing our clinical standards by trying to figure out which "clinical standard" for morality will produce the best consequences.
[...]
13. Rights and Heuristics
13.1: Is there a moral justification for rights, like the right to free speech or the right to property?
Yes. Rights are the 'clinical standard' for morality, the one we use to make our everyday decisions after we acknowledge that pure consequentialism might not lead to the best consequences when used by fallible humans.
In this conception, rights are conclusions rather than premises. They are heuristics (heuristic = a rule-of-thumb that usually but not always works) for remembering what sorts of things usually have good or bad consequences, a distillation of moral wisdom that is often more trustworthy than morally fallible humans.
For example, trying to tell people what religions they can or can't follow almost always has bad consequences. At best, people are miserable because they're being forced to follow a faith they don't believe in. At worst, they resist and then you get Inquisitions and Holy Wars and everyone ends up dead. Restriction of religion causing bad consequences is sufficiently predictable that we generalize it into a hard and fast rule, and call that rule something like the 'right to freedom of religion'.
Other things like banning criticism of the government, trying to prevent people from owning guns, and seizing people's property willy-nilly also work like this, so we call those 'rights' too.
13.2: So if you think that violating rights will have good consequences, then it's totally okay, right?
It's not quite so simple. Rights are not just codifications of the insight that certain actions lead to bad consequences, they're codifications of the insight that certain actions lead to bad consequences in ways that people consistently fail to predict or appreciate.
All throughout history, various despots and princes have thought 'ou know, the last hundred times someone tried to restrict freedom of religion, it went badly. Luckily, my religion happens to be the One True Religion, and I'm totally sure of this, and everyone else will eventually realize this and fall in line, so my plan to restrict freedom of religion will work great!'
Every revolution starts with an optimist who says 'All previous attempts to kill a bunch of people and seize control of the state have failed to produce a utopia, but luckily my plan is much better and we're totally going to get to utopia this time.' Or, as Huxley put it: 'Only one more indispensable massacre of Capitalists or Communists or Fascists and there we are - there we are - in the Golden Future.'
So another way to put it is that rights don't just say 'Doing X has been observed to have bad consequences', but also "Doing X has been observed to have bad consequences, even when smart people are quite certain it will have good consequences.'"
Heuristics är alltså ungefär tumregler. Inte helt olikt axiom eller antaganden eller för den delen postulat. Om världens beskaffenhet. Om moralens beskaffenhet. Och, inte minst, om hur en bör eller icke bör agera.
Vi är åter i deontolog-vs.-utilitarist-dilemmat. Principen som deontologen helgar kan vara utilitarismen. Utilitaristen kan vägledas av principer för att uppnå sin kära nyttomaximering.
Framförallt - vad är det som säger att just "bögar får inte adoptera" är den princip, det sacred value, som vi ska bryta mot? Medan "icke döda" icke är det?
***
Jag gissar att svaret, min vetgirige vän, är ännu ett antagande. Kanske lite magkänsla också. Dvs. totalt och obönhörligt relativistiskt godtycke.
Och på en mer pragmatisk nivå vill jag hävda att det finns en kvalitativ skillnad mellan å ena sidan t.ex. rätt till liv eller åsiktsfrihet, och å andra sidan homofobi eller kärlek till ledaren. Men att du håller med mig om det bevisar väl egentligen endast att vi befinner oss inom samma paradigm.
Samtidigt består just liberalismen i mångt och mycket av metaprinciper. Dessa heuristics/sacred values kan sägas överordnade enskilda sakfråge-values såsom bög-adoption.
Eller är det bara ett sätt att hitta en piedestal åt den egna ideologin?
Isf. en betydligt snyggare piedestal än klassiska "för att min Gud gillar min religion bättre". Vilket ett enda South Park-skämt med lätthet slår hål på:
'Mormons' was the right answer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar