I första delen ges en mer stringent beskrivning av en diskussion som tidigare förts på bloggen i och med följande relatera inlägg: Feta människor som lever i havet; delfin-kungar; ta ställning till strandape-teorin; korrespondens rörande dykrespons och strandapeteorin.
***
Låt mig göra dig uppmärksam på en observation som borde förvåna dig: W79.
Det är ingen gen, inget armbandsur, eller oljefilter. Jag syftar inte ens på den amerikanska
artilleripjäsen tillika taktiska kärnvapnet. W79 är, i det här sammanhanget, en ICD-kod i
Socialstyrelsens dödsorsaksregister. W79: Inhalation och nedsväljning av föda som orsakat
andningshinder.
Bara år 2018 dog 42 personer av W79, sett till hela riket. Det är 0.41 döda per 100 000 innevånare. Det är inte precis småpotatis.
Varför, frågar du dig givetvis, sitter människans matstrupe, precis intill människans luftstrupe?
Konstruktionen verkar korkad. Och, inte korkad på samma sätt som att giraffens larynxnerv är dragen på en flera meter lång omväg via aortabågen – ett designfel som har marginella fitness-implikationer – utan korkad som i att du kan fan dö om du äter en varmkorv!
Vart ska vi då söka oss för att stilla denna vår stora förvåning över människans sårbarhet vid
middagsbordet? Till havs, eller i alla fall i strandkanten, menar vissa.
Vi kan egentligen söka på många olika ställen, eftersom det finns flera konkurrerande hypoteser. Den som jag väljer att presentera här är förmodligen en av de mest kontroversiella.
214 meters djup är fridykningsrekordet. Andhållningsrekordet är på nästan 12 minuter. Över 300
meter kan världens bästa andhållare simma under vattnet. Det här är bedrifter som andra primater inte kan efterlikna; mig veterligen är krabbmakaken (Macaca fascicularis) den enda släkting som regelmässigt födosöker i vattnet. Varken schimpanser eller gorillor kan simma, eller dyka [...] Kongofloden är en oöverstiglig barriär för både schimpanser och bonoboer, och samma sak gäller västlig (Gorilla gorilla) och östlig (Gorilla beringei) gorilla.
Richard Dawkins begrepp The Genetic Book of the Dead innebär att vi teoretiskt sett kan utläsa
miljöfaktorer som präglat våra utvecklingsmiljöer ur våra genotyper. Eftersom vi ännu inte befinner oss på ett tillräckligt detaljerade stadie av kartläggningen av vårat genom, så är ett behändigt närmevärde helt enkelt våra fenotyper – våra egenskaper. Det handlar således om motsatsen till att dra slutsatser om oss utifrån vår ancestral environment – det handlar istället om att dra slutsatser om vår utvecklingshistoria och -miljö, utifrån oss. Kort sagt: Under vilka förutsättningar kan en organism, som har en viss uppsättning egenskaper, ha utvecklats? Vilka selektionstryck kan ha lett till att dessa fenotyper, och korresponderande genotyper, är frekventa i dagens population?
I det här fallet kan vi läsa The Genetic Book of the Dead som att vi har adaptioner som tyder på ett semiakvatiskt selektionstryck. Frågorna som då uppstår är följande: Har Homo sapiens haft en period i vår utvecklingshistoria, då förmågan att vistas i vatten varit så viktig att den varit definierande? Vilka spår ser vi i så fall av detta?
Traditionellt sett har historieskrivningen om Homo sapiens varit att vi utvecklats på savannen eller i någon savannliknande miljö. Teorin ifrågasattes redan på 1990-talet, när man påträffade fossiliserat pollen vid lämningar av våra tidigaste förfäder – förmodligen var den tänkta savannen mer en skog än en gräsmatta.
Alister Hardy presenterade den så kallade strandape-teorin under 1960 -talet, och blev då mer eller mindre utfryst ur akademien – sedan dess har teorin länge varit tabu bland paleoantropologer. När savannteorin nyanserats och blivit vad vi kan kalla mosaik-teorin – att vi utvecklats i en varierad miljö, och i en mångfald av miljöer – så försvann gradvis strandape-stigmat. Arkeologiska fynd som gjorts under 2000-talet tyder på att marina födokällor varit centrala för Homo-släktets utveckling, och andra forskningsresultat visar på att våra hjärnor är beroende av marina fetter för optimal utveckling. Det är även så att kärlekshormonet oxytocin utsöndras när vi simmar.
Antropologiska bevis inkluderar det sydostasiatiska bajau-folket, även kända som Havsnomader, som rutinmässigt fridyker till 70 meters djup – var vi annars skulle hitta exempelvis belugavalen
(Delphinapterus leucas) om vi gjorde om bedriften i arktiska vatten. (På 214 meters djup –
fridykningsrekordet – tävlar vi med spetsbergsrisslan, Uria lomvia). Även exempelvis den japanska ama-folket lever som fridykare, och spenderar ofta större delen av arbetsdagen under ytan – ofta upp i 75-årsåldern.
Motargumentet mot denna typ av bevis är att vi även besökt både månen och Marianergraven, vilket vi knappast är selekterade för. Här bör vi emellertid skilja på vilka miljöer vi kan bemästra med hjälp av vår kulturellt ackumulerade kunskap och teknologi, och vad våra kroppar faktiskt är anpassade för i fysiologisk bemärkelse. Det är svårt för människor att överleva i en arktisk miljö utan relevanta kunskaper om hur man jaga säl, tillverkar varma kläder, och bygger igloos. Men vi kan träna upp förmågan att fridyka, utan några som helst hjälpmedel.
Om vi vågar oss på att läsa The Genetic Book of the Dead, och letar efter indikativa adaptioner på fenotypnivå, så kan vi konstatera att människan har en naturlig dykrespons. Här ingår en apnéreflex som innebär att vi slutar andas vid nedkylning av ansiktet, samt kardiovaskulära responser som innebär att blodflödet i kroppen koncentreras till relevanta organ och att pulsen sänks. Vi kan också träna upp våra pupiller för att medvetet styra deras dilation och därmed påverka ögats ljusinsläpp under vatten. Hos vissa folkgrupper ser vi ännu mer specifika adaptioner. Bajau-folket har en större mjälte, vilket innebär fler röda blodkroppar och bättre syresättning. Men, mjältens förmåga att kontrahera kan tränas upp även hos människor utan bajau-folkets genvariant av PDE10A-genen.
Att en semiakvatisk utvecklingsfas inte är principiellt otänkbar, kan vi härleda från familjen elefanter (Elephantidae). För cirka 37 miljoner år sedan levde Moeritherium, elefantens förfader, ungefär som en flodhäst. Moeritherium tros ha sett ut ungefär som en tapir, och ha bedrivit sin livsföring i floder och träsk. Det kan även nämnas att dagens sirendjur, Sirenia, har elefanten som närmaste levande släkting. (Det har visserligen även exempelvis guldmullvadarna, Amblysomus.)
Strandapeteorin skulle även kunna förklara adaptioner som inte nödvändigtvis rör förmågan att
födosöka i de grunda djupen ner till 70 meter under ytan. Vår utstående näsa är exempelvis inte
typisk för primater. Näsapan, Nasalis larvatus, är ett notabelt undantag – deras extrema nasala
prydnader förklaras med all sannolikhet av sexuell selektion, om inte annat så indirekt via förmågan att frambringa attraktiva läten. Människan är annars jämförelsevis hydrodynamisk – tänk dig bara en trubbnäsapa, Rhinopithecus, simma genom en vattenmassa. Där vår utstickande näsa skär genom vattnet så som fören på ett skepp, skulle exempelvis den höghöjdslevande Rhinopithecus bieti, selekterad för att inte förfrysa den nos den inte har, krocka sitt platta tryne rakt mot H2O-väggen och snabbt fylla bihålorna med invasiv vätska.
Så, vad har då allt det här att göra med kvävningsdöd i samband med förtärande av korvslantar? Att kunna andas genom munnen kan, enligt en hypotes, vara fördelaktigt för dykande individer som snabbt behöver syresätta sig efter ett längre dopp. Schimpansens luft- och matstrupar är åtskilda, medan människans delar munhåla från fyra månaders ålder. Mycket tyder på att det rör sig om en dykningsrelaterad adaption som ökar förmågan att styra andningen.
Att schimpansens luft- och matstrupe är separerade vid vila gör att W79, Inhalation och nedsväljning av föda som orsakat andningshinder, inte är en vanlig dödsorsak bland våra närmaste primatsläktingar. Schimpansens är en rimligare design, allt annat lika. Men selektionstrycket från 0,41 döda per 100.000 verkar i människans fall ha övertrumfats av andra adaptioner, i någon sorts anatomisk tradeoff.
Andra anatomiska indikationer är människans näscykel, det vill säga vår cykliska förändring av vilken näsborre som låter mest luft passera – anledningen till att du ofta är täppt i en näsborre istället för två. Vidare har människan, och då inte bara vi med anosmi, ett uselt luktsinne, vilket är typiskt för marina däggdjur. Människans tungben (hyoideum) har nedstigit relativt käken, vilket ses hos sjökor och sjölejon, och likaledes är vårt struphuvud (larynx) lågt sittande jämfört med kompisarna i Pan-släktet. Det är det senare faktumet som gör oss känsliga för korvslantar, och som gör att du aldrig noterat adamsäpplet på en schimpans.
Det måste understrykas att det finns flera alternativa förklaringar till människans lågt sittande
struphuvud. Det är av högsta vikt att inte ta teorier för givna bara för att de passar ihop med
evolutionsteorin; ofta är flera olika konkurrerande hypoteser samtidigt kompatibla med Darwins lära. Det är inte alltid lätt att a priori ta ställning till vilken av flera konkurrerande teorier som är mest sannolik. Ockhams rakkniv – ”Non est ponenda pluralitas sine necessitate” – är en välbeprövad tumregel, men dess tillämpning kräver att du kan urskilja vilken av flera hypoteser som kräver minst pluralitet.
Struphuvudets placering kan också förklaras med naturligt urval eller sexuell selektion kopplat till
förmågan att göra en mångfald av läten. Som Vaneechoutte et al (2011) poängterar verkar
struphuvudets nedstigande och frikoppling från tungbenet ha skett tidigare än människans avgrening från schimpanser och andra primater. Exempelvis uppvisar vår klättrande släkting gibbonen (Hylobatidae) en liknande anatomi i detta avseende, vilket sammanfaller med att de är monogama, territoriella apor. Även hanar av flyghundsarten Hypsignathus monstrosus, som lockar honor med höga läten, har ett påtagligt lågt sittande och frirörligt struphuvud.
Vad vi än tror om W79 och struphuvudets läge, så verkar det sannolikt att strandapeteorin faktiskt
bidrar till att förklara människans särart. Efter separationen från Pan-släktet utvecklade vi muskulatur och annan anatomi för andhållning, samt förmågan att stänga luftvägarna, vilket trots allt gör oss till en ovanlig apa. Flera andra bevis pekar i samma riktning, även om inte vår myckna kvävningsdöd vid korvätning måste tolkas så.
***
Några källor:
Socialstyrelsens statistikdatabas för dödsorsaker.
Richard Dawkins Unweaving the Rainbow: Science, Delusion and the Appetite for Wonder.
Jerardino & Marean, 2010. ”Shellfish gathering, marine paleoecology and modern human
behavior: Perspectives from cave PP13B, Pinnacle Point, South Africa” i Journal of Human Evolution.
Koda et al, 2018. ”Nasalization by Nasalis larvatus: Larger noses audiovisually advertise conspecifics in proboscis monkeys” i Evolutionary Biology.
Vaneechoutte et al, 2011. ”Seafood, Diving, Song and Speech”.
***
Addendum:
1. ”Non est ponenda pluralitas sine necessitate” = ”Mångfald skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar