***
Koalor är koprofager. Eftersom eukalyptusbladen som detta pungdjur uteslutande livnär sig på är svagt giftiga, matar honor av Phascolarctos cinereus sina ungar med avföring, istället för med blad. Nakenråttan matar likaledes sina ungar med bajs, till dess att de är gamla nog att tillgodogöra sig vanlig föda. Harar, kaniner, och andra arter inom Lagomorpha, producerar två sorters avföring, varav den ena – cecotrofer – är en ätlig gegga av halvspjälkad cellulosa. En slags externaliserad idissling.
Primater har i allmänhet en betydligt större buk än människan. Det beror på att H. sapiens har väldigt korta tarmar i förhållande till vår storlek. Joseph Henrich, som författat boken The Secret of Our Success [...] beskriver utförligt hur människans anatomi utvecklats parallellt med vår kokkonst. Genom att mortla, hacka, baka, koka, möra, fermentera, jäsa, steka och grilla, så har vi minskat behovet av en omfattande och energikrävande metabol apparat. Istället har vi kunnat använda våra kalorier till att låta hjärnan växa.
Människor är koprofager endast undantagsvis, och då ofta kopplat till psykisk sjukdom eller ovanliga sexuella fetischer. Vi har ingen anledning att mata våra barn med bajs eftersom vi kan mata dem med välling. Vår kulturellt ackumulerade kunskap med avseende på tillredning av föda har förändrat oss som biologisk art.
Att det rör sig om kulturell kunskap är uppenbart, eftersom ingen av oss bär på dessa förmågor som instinkter. Nuförtiden kan vi titta i en kokbok för att få reda på hur man lagar en juste bouillabaisse, eller titta på Youtube för att få reda på hur man trancherar en kalkon. I vår samlar-jägar-tillvaro traderades sådan kunskap emellertid främst muntligen, från generation till generation, eller genom att observera våra släktingars och förebilders beteenden.
För att poängtera hur beroende vi är av det kulturella arvet beskriver Henrich hur expeditioner av forskare, soldater och andra, aldrig överlever i ovana miljöer om de inte får hjälp av en lokalbefolkning. Åtskilliga sofistikerade forskningsexpeditioner har gått under i den arktiska miljö, där inuiter och andra kunnat leva och frodas i årtusenden. Samma sak gäller i tropiska miljöer, eller i de australiska aboriginernas öknar. De som har varit framgångsrika har i allmänhet varit det genom att studera lokala sedvänjor och teknologier.
Jag har argumenterat för att vi har fysiologiska adaptioner för att bemästra de grunda djupen. Däremot är det uppenbart att det är en meta-adaption för kulturellt inlärda kunskaper som tagit oss till såväl månen som Marianergraven. H. sapiens skulle inte kunna överleva ens i Nordeuropa, om det inte var för vår förmåga att uppföra skyddande byggnader och tillverka värmande kläder.
Matlagningens effekter på matsmältningssystemet är bara ett exempel på att kulturell kunskap driver den genetiska evolutionen. Vi saknar även i stor utsträckning imponerande tänder, klor och muskler, som vi verkar ha substituerat med artefakter.
Henrich pekar även på hur den biologiska förmågan att bryta ner mjölksocker har uppstått minst 17 gånger oberoende av varandra – ofta genom helt olika genetiska förändringar. Genom domesticeringen av nötkreatur har vi selekterats för att kunna dricka deras mjölk. I vissa regioner, där människan tidigt lärde till att ysta ost, är det dock mindre vanligt med laktostolerans, förmodligen eftersom selektionstrycket inte varit lika stort. Konsten att ysta ger oss näringen i mjölken, men till största del utan mjölksockret. Kulturella sedvänjor har kommit att bli våra villkor – våra urvalskriterier i termer av selektionstryck.
***
Fortsätt gärna läsa om människan som en kulturell art i kapitel 6 av Frågan på vilken människolivet är ett svar. Då får du bland annat veta mer om späckhuggares klimakterie, om subincision och yttre uretrotomi, om hur djur med smaklökar kan gilla chili, samt om tongyangxi och incestaversion. Enbart intressanta fenomen, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar