Lite om lite

De senaste dagarna har jag bl.a. läst följande i tidningar:

• Polis tågar med nazister i Lindköping. Vad var det jag sa?
• Polisen väljer att inte bruka våld vid antirasistisk demo i Malmö – inget våld brukas vid antirasistisk demo i Malmö.
• Den sinnesförvirrade counter jihad-mannen Mats Dagerlind (Avpixlat) hyllar den sinnesförvirrade och socialkonservative Erik Helmerssons DN-ledare om att vänstern är värre än nazisterna. Vad drar du för slutsatser av det, Erik?

Angela Davis och äckliga medmänniskor

Minns inte om jag såg det i eminenta dokumentären The Back Power Mixtapes eller lika eminenta dokumentären Free Angela Davis. Hur som helt blir frihetskämpen, professorn och svarta pantern Angela Davis vid ett tillfälle under en intervju i fängelset tillfrågad av en svensk journalist: Hur kan ni bruka våld i er kamp? (Jag citerar inte ordagrant. Se filmerna om ni har tid.)

Angela Davis, denna underbara och genialiska kvinna, blir upprörd. Den oskuldsfulle svenska journalisten har inte sett bakgrunden till Svarta Pantrarnas kamp. Davis berättar om hur white supremacists regelmässigt genomför bomb-attentat i fattiga svarta kvarter. Hur man kan inte försvara sig mot sådan aggression? Att inte försvara sig och sina grannar skulle vara ett värre brott än det våld motståndskampen kräver.

Exemplen på när passivitet är värre än aggressivitet är många. Vi frågar oss ofta varför världssamfundet eller de forna kolonialmakterna inte ingrep för att stoppa folkmordet i Rwanda på 90-talet. Vi säger om andra världskriget att de allierade borde stoppat Hitler tidigare, i och med Anschluss eller invasionen av Polen. Vi diskuterar då och då huruvida vi ska lagstifta om att man måste ingripa för att förhindra brott, såsom misshandel eller liknande. Att ”gå emellan” är en dygd som är intimt förknippad med acceptabel eller till och med glorifierad våldsanvändning.

Jag har tidigare berättat om hur nazisterna belägrade min hemstad Lund under 90-talet. Det var i samband med detta som AFA bildades, som en motreaktion mot att skinnskallar höll gatorna i ett järngrepp. Antropofagis favoritskribent Ekis Ekman skriver om hur engagerade vänsterungdomar var de som tvingade tillbaka nazisterna när det begav sig – läs här.

Vi ska inte likställa vänster- och högerextrema. Våld och våld är inte samma sak – det gör skillnad vem man slår på, och också varför man slår. Att kriminalisera och skuldbelägga de människor som riskerar sina egna liv för att mota SMR och SvP i porten, det är otroligt vidrigt. Naturligtvis finns det idioter överallt i samhället, inom alla grupperingar, och bara för att testosteronstinna fotbollssupportrar rockar Che Guevara-tischa blir de inte till hjältar. Men det är inte dessa personer vi pratar om.

Vi pratar om den kvinnliga aktivist som avskyr våld, som väger 50 kilo, men som ändå åker land och rike runt för att ställa sig i vägen för belgian blue-nazister som en rasistisk poliskår tillåter tåga med hakkorsflaggor tvärt emot både förnuft och lagstiftning. Denna aktivist, som är en verklig person, riskerar inte både att bli illa skadad i polisens kavallerichocker, biten av polishundar, slagen av batonger, träffad av nazisternas projektiler och kastade flaskor. Hon riskerar också att bli lagförd, vilket i förlängningen kan hota hennes framtida försörjningsmöjligheter, eller stänga henne ute från bostadsmarknaden. Hon riskerar inte minst att fotograferas och registreras av nazister, som har som strategi att uppsöka, trakassera, misshandla eller mörda politiska motståndare. Ändå bränner hon halva sitt CSN på att ta tåget från Norrland till Skåne, i syfte att göra sin medborgerliga plikt. I syfte att inte låta nazisterna tåga utan motstånd.

Så länge polis och politiker är som bäst undfallande och som värst uttalade rassar, så är de vänsterextrema mina hjältar. ”Extrema”, förresten. Liksom Angela Davis var en välordnad professor som blev terroriststämplad, så leder extremist-pratet till att oskyldiga människor stämplas som brottslingar. En fredlig aktivist blir knivhuggen, polisen beskriver det (felaktigt) som ”sammandrabbningar mellan extremister”. Plötsligt är en fredlig aktivist en medbrottsling och inte ett brottsoffer. Situationen är bortom Kafkaesque.

Samtidigt som töntliberalerna gynnar högerextremismens utbredning, rapporterar DN att svenska folket är för ett förbud mot tiggeri. Moderaternas och SD:s väljare är de som främst vill förbjuda fattiga rumäner och andra att be om pengar i det offentliga rummet. (I samma rum får förresten företagen gärna schmäcka upp sexistisk och annan reklam, som också ber om dina pengar.)

Hur ser våra prioriteringar ut? Vem väljer vi att slåss mot? Vilket våld är värst, det som utövas i nödvärn för att hindra nazisters framfart, eller det som utövas av polis och kronofogde när rumänska romer vräks var de än slår ner sina bopålar i Stockholmsområdet?

Sverige äcklar mig oerhört mycket idag. Vi som hade kunnat ha det så bra. Som tur är är det jävligt fint väder just nu, och gemene man på stan är trevlig och pratsam som för att motbevisa idén om stiffa stockholmare. Om ni bara kunde tänka och rösta lite smartare också, kära medmänniskor. Ge det ett försök!

Rörlighet och jämlikhet, del 2

Åter till Gregory Clark, som jag skrev om här. Vad är det som är så sjukt med det han skriver här? Clark tycker inte man ska vara ledsen över hans forskningsresultat, att den sociala rörligheten är ännu mycket lägre än vad vi inbillar oss. Clark tycker att eliternas barn är så jävla grymma och tunga att de förtjänar sin naturgivna plats i gräddan. Detta beror på, säger Clark, att de har ärvt sina förfäders talang, energi, drivkraft och spänstighet. Därför kan de komma förbi livets många hinder. Eeeeeeh.

1) Livets många hinder? Ledsen om jag trampar på några tår här, jag vet att alla har rätt till sina problem. Men man har fan inte exakt samma hinder när man är greve som när man är gatubarn. Era jävla relativister.

2) Eliternas barn är inte så jävla grymma och tunga. De är ofta lata och bortskämda. Många gånger är de lika korkade som alla vi andra. Det är ingen meritokrati vi lever i, herr Clark. Det är nepotismen som är nyckeln här, nepotismen och korruptionen.

3) Ärvt talanger? Vad då, genetiskt, biologiskt arv? Rasbiologins comeback. Jag måste säga att jag tror det sociala arvet spelar något större roll här. Att få materiell trygghet och oändlig tillgång till nyttig mat, utbildning och mäktiga nätverk. Inte att din von Cockenfock-gen gör dig något mer lämpad att förvalta ett slott än gemene man.


Nu blev det inte så mycket jämlikhet som det blev rörlighet, i strid mot titeln. Dock kvarstår jag vid vad jag skrev här, att Clarks forskning på inget sätt vederlägger jämlikhetens dygder. Även om mer jämlika länder som Sverige nu har lägre social rörlighet än vad vi antagit, är det om något bara ett argument för att ha ännu mer jämlikhet.


Och ni vet väl förresten att det inte räcker att beskatta inkomst när vi ska jämna ut? Det är förmögenheterna vi måste ta. Vi kan ha hundra procents inkomstskatt och medborgarlön i ett decennie utan att det nämnvärt påverkar fördelningen. Så jävla stora högar med pengar sitter adeln på.

Mer vetenskapsfilosofi

Nina Björk skriver i DN den 8 mars att kvinnor kanske intar en priviligierad kunskapsposition i dag, tack vare sin underordnade ställning. Men oj, tänker jag. Ska vi ha den gamla debatten igen? Jag har tidigare berört min syn på relativism, men detta något filosofiska problemet blir ännu mer intressant i sammanhanget könsmaktsordning, eftersom den feministiska analysen säger att det är intressant att bryta på kön.

”Den gamla debatten” som jag syftar på är den angående feministisk standpoint theory. Jag kommer att använda Harding, Hekman och Haraway för att rekapitulera den historien. Lämpligen börjar vi med Donna Haraways sprudlande artikel Situated knowledges: The Science question in feminism and the privilege of partial perspective (1988). Read it and weep.

Eftersom Haraway strösslar med citatvärdiga formuleringar känner jag mig tvungen att återge några väl valda rader:

”Academic and activist feminist inquiry has repeatedly tried to come to terms with the question of what we might mean by the curious and inescapable term ‘objectivity.’ We have used a lot of toxic ink and trees processed into paper decrying what they have meant and how it hurts us. The imagined ‘they’ constitute a kind of invisible conspiracy of masculinist scientists and philosophers replete with grants and laboratories. The imagined ‘we’ are the embodied others, who are not allowed not to have a body, a finite point of view, and so an inevitably disqualifying and polluting bias in any discussion of consequence outside our own little circles, where a ‘mass’-subscription journal might reach a few thousand readers composed mostly of science haters. At least, I confess to these paranoid fantasies and academic resentments lurking underneath some convoluted reflections in print under my name in the feminist literature in the history and philosophy of science. We, the feminists in the debates about science and technology, are the Reagan era's ‘special-interest groups’ in the rarified realm of epistemology, where traditionally what can count as knowledge is policed by philosophers codifying cognitive canon law.”

Haraway börjar alltså med att presentera vad som är problemet här. Den feministiska rörelsen, som den såg ut 1988, hade länge känt sig marginaliserad i forskarsamhället. Detta då den manliga, objektiva vetenskapsmannen varit normen, och allt annat ansetts vara subjektiva specialintressen. Endast mannen i vit rock som tittar genom mikroskopet kan se vad som verkligen är. Alla andra ser sin egen åsikt och sitt eget intresse stirra tillbaka genom glaset. Jag har varit inne på empirismens begränsningar förut – att all observation är teoriberoende är inget vi bör sticka under stol med. Objektivitet är ett lustigt ord, eftersom det vi ofta menar med objektivitet inte går att uppnå. Det är egentligen ett väldigt meningslöst begrepp, eftersom det implicerar ett seende utan medvetande, ett öga utan hjärna.

Haraway fortsätter med att beskriva just konceptet vision. Eftersom Haraway skriver så härligt drar jag mig inte för att citera långa stycken, men det betyder inte att ni inte ska läsa hela artikeln.

”Vision can be good for avoiding binary oppositions. I would like to insist on the embodied nature of all vision and so reclaim the sensory system that has been used to signify a leap out of the marked body and into a conquering gaze from nowhere. This is the gaze that mythically inscribes all the marked bodies, that makes the un-marked category claim the power to see and not be seen, to represent while escaping representation. This gaze signifies the un-marked positions of Man and White, one of the many nasty tones of the word ‘objectivity’ to feminist ears in scientific and technological, late-industrial, militarized, racist, and male-dominant societies, that is, here, in the belly of the monster, in the United States in the late 1980s. I would like a doctrine of embodied objectivity that accommodates paradoxical and critical feminist science projects: Feminist objectivity means quite simply situated knowledge.”

Haraway menar alltså att objektivitets-myten är ett enda stort bedrägeri – en del i patriarkatets infiltration av våra medvetanden, och en väsentlig pelare i könsmaktsordningen. Feministisk teori, däremot, erbjuder den betydligt mer ”objektiva” idén om situated knowledge, dvs. situerad kunskap. Feminismen som vetenskapsfilosofi vet empirismens begränsning, och vet att den egna observationen beror på var man står och vem man är. Objektivismen, däremot…

”Vision in this technological feast becomes unregulated gluttony; all seems not just mythically about the god trick of seeing everything from nowhere, but to have put the myth into ordinary practice. And like the god trick, this eye fucks the world to make techno-monsters. Zoe Sofoulis calls this the cannibal eye of masculinist extraterrestrial projects for excremental second birthing.”

(Hur gött kan man formulera sig, eller!?)

Okej, jag ska inte dröja för länge vid Haraway. Det hon slutligen säger är i alla fall, enligt min situerade tolkning, att ”’subjugated’ standpoints are preferred because they seem to promise more adequate, sustained, objective, transforming accounts of the world.” Målet är ”better accounts of the world”, vilket vi kan uppnå genom att positionera vår observation.

Vad är problemet med det här då? Jo, naturligtvis har Haraway blivit anklagad för att begå samma synd som de empirister i vita rockar som knullar världen med sin ”objektiva” blick. Haraway implicerar nämligen att den marginaliserades utsikt är mer sann. Sandra Harding skriver tio år senare att denna epistemologi ”retains some of the[…] problematic modernist assumptions about truth and reality.” Susan Hekman, däremot, ser problem i att standpoint theory innehåller en inneboende motsägelse mellan ”social constructionist and absolutist conceptions of truth that characterizes Marx’s theory.” Harding svara att Hekman missförstår – standpoint theory handlar inte om att rättfärdiga feminismens sanningsanspråk, utan om att utreda relationen mellan kunskap och makt.

Harding menar att vetenskap aldrig kan erbjuda oss sanning, bara ”less false beliefs”. I ett popperskt perspektiv kan hon sägas ha rätt – vi kan aldrig hoppas på att verifiera, bara försöka falsifiera. Hekman, å sin sida, ser standpoint theory som en del i en postmodern rörelse där kunskap är något subjektivt snarare än något objektivt – ”partucilar rather than universal”. Nu går Hekman lös: ”Multiple feminist standpoints” ger ”multiple truths and multiple realities”. Detta ger att den marginaliserade utsikten (the subjugated position) inte är mer sann än någon annan – inte ens mer sanna än gud-trickets Öga. Hekman rundar av med att hävda att sökandet efter sanning alltid är underordnat aktivism och politisk påverkan. Men vad skrev Haraway egentligen, 1988?

”The standpoints of the subjugated are not ‘innocent’ positions. On the contrary, they are preferred because in principle they are least likely to allow denial of the critical and interpretive core of all knowledge. They are knowledgeable of modes of denial through repression, forgetting, and disappearing acts - ways of being nowhere while claiming to see comprehensively. The subjugated have a decent chance to be on to the god trick and all its dazzling - and, therefore, blinding – illuminations.”

Okej, Haraway säger faktiskt att den marginaliserade icke är mer ”oskyldig”. Däremot kan hen punktera objektivismen, eftersom det är lättare att se att kunskap bygger på tolkning när man inte är den som har tolkningsföreträdet. Därmed är den marginaliserade mer ärlig än den hegemoniske. Den marginaliserade har även, vilket Harding poängterar, all anledning att belysa detta faktum och demaskera maktens påstådda objektivitet.

Så var landar vi? Jag anser att standpoint theory kan och bör tolkas som icke-relativistisk. Vi säger inte att något enskilt perspektiv har mer rätt än något annat – det vi säger är att medvetenheten om att det blott är ett perspektiv faktiskt gör skillnad. Att förstå empirismens begränsningar, dvs. att observation är teoriberoende, är ett viktigt vetenskapsfilosofiskt steg. Vi behöver inte landa i relativism för att vi tar detta steg – själv väljer jag den gyllene medelväg som går under benämningen kausal eller kritisk realism. Även om vi erkänner de många perspektiven, och att vår förförståelse är en integrerad del av observationen, så kan vi ändå förstå att det finns en verklighet oberoende av oss; att vi kan uppnå kunskap om denna verklighet; att det finns en social verklighet oberoende av samhällsvetaren; att vi kan uppnå kunskap om även denna verklighet; samt slutligen att all kunskap är felbar, men kan rättas.

Har Björk rätt då? Har kvinnan en priviligierad kunskapsposition tack vare sin underordnade ställning? Nej, eftersom att ingen kunskapsposition är privilegierad – det finns en sanning oberoende av betraktaren. Ja, eftersom den underordnade kan ha incitament att se mer systemkritisk på världen, inklusive (i det här fallet) miljödebatten.

…och där satte en vit heterosexuell man (jag själv) ner foten i den frågan! Jag slår vad om att den feministiska debatten känner sig tacksam och bekräftad nu. Eller inte.

Begränsat utrymme

Att göra teater av serier som handlar om könsroller verkar vara det senaste. Liv Strömquist tänker på dig! var en skrattfest av rang. Begränsat utrymme på Turteatern i Kärrtorp, i regi av Py Huss-Wallin efter serier av Henrik Bromander, var snarare en morbid och blodisande sörja av övergrepp och emotionella felslut. Några våldtäkter och en massaker senare önskar man att man aldrig hade tänkt tanken ”vänster-Nietzschean”. Bra skit helt enkelt!

Varför handlar allting om könsroller nu för tiden? Ja, Nietzsche är ju relativistens bästa läsning, och vad passar då bättre som botemedel än Marx. I super-strukturalistisk anda tar jag bladet från mun och säger:

Könsrollerna rekonstrueras för att bättre passa produktionsvillkoren i det postindustriella samhället.

Låter det töntigt? Lyssna på det här då: En gång i tiden levde vi alla i skogen och åt rötter och bär. Ibland fällde vi en ullhårig noshörning, eller varför inte en uroxe. Vi åt lite hallucigena svampar, dansade natten lång till rytmer vi slog mot en ihålig trädstam, och så målade vi knullande gudar (eller nåt) på våra grottväggar. Livet var gött på såståget. Förutom att vi kunde dödas och stympas av arga djur, eller svälta om vädret slog om, eller tas till fånga av neanderthalare, eller bli sakta konsumerade inifrån av parasiter, etc. Såståget var såsigt, men kunde lätt spåra ur.

Alla som har sett t.ex. Gina Carano utöva MMA vet att inte ens det där med att ”killar åtminstone vinner i slagsmål” är annat än påhitt. När vi befinner oss i ett stadie av transition, som just nu, kan vi ana att mycket av det där som vi trodde var biologi i själva verket är social konstruktion. Vi vet inte hur könsrollerna såg ut på stenåldern, men någonting hände i varje fall när jordbruket kom in i våra liv. Plötsligt skulle man organisera samhällen på ett helt annat sätt. Vi blev bofasta, och fördelningen av den odlingsbara jorden blev helt central. Familjen och arvet fick en ny betydelse. De patriarkala monoteistiska religionerna uppkom och gisslade våra själar. Vi byggde några pyramider och uppfann kilskrift. Tiden gick sin gilla gång.

Så en vacker dag började det bolma ur skorstenar och tuffa ur tåg. Ångmaskiner och telegrafer stod plötsligt som spön i backen, och barnen kunde få både jobb och stryk i kolgruvan. Nu skulle världen urbaniseras, arbetarna förpackas i baracker, industrimagnaterna skulle frossa i fröjd medan folket skulle svetta sina anleten hala. Det blev till och med så att kvinnor började förvärvsarbeta, eftersom männen hade uppfunnit kulsprutan och taggtråden och senapsgasen och var ute och testade allt detta i Flandern.

När jord skulle ärvas blev den patriarkala strukturen lämplig. Det traditionella jordbruket krävde förmodligen också en viss division of labour. Allt detta sattes ur spel av industrialismen och de nya villkor som följde. De könsroller som kom ur detta har vi levt med nu i ca 100 år.

Vad är postindustrialismen? Tja, liksom industrialismen är det en smygande process. Vissa tror inte riktigt på att paradigmskiftet är här. De säger kanske att det fortfarande är SCA och Boliden och Sandvik och Atlas Copco som är svensk ekonomis ryggrad – en ryggrad av malm, pappersmassa och gruvmaskiner. Letar man på det postindustriella internet, som många av oss tidvis vänder oss till, så ser vi dock att Nordea, Ericsson, Telia och H&M samtliga ligger högre på listan över Sveriges största företag. Framtiden är nu. Derivat, telefoner och trosor.

Postindustrialismen, vad det nu än är, är såklart bara en liten bit på vägen mot den framtid då vi alla är evigt levande och oändligt lycksaliga hjärnor som ligger i varsin skål och baddas med oxytocin. Lik förbannat är det nya produktionsförhållanden som gäller, allaredan 2014. Tjänstesektorn växer så det knakar. Framförallt så automatiseras produktionen, och din blotta råstyrka är inte så särdeles väsentlig längre. Nu är det brains som gäller. Tänka med alla hjärnhalvorna. Samtidigt.

Om det biologiska könet nu blir helt irrelevant återstår att se. Kanske är det som vissa hoppas och andra fruktar, att gräbbzen nu är de nya förlorarna. Dumma råskinn som kan passa upp och göra enkla snickerier i hemmet, medan kvinnor och robotar rule the world. Imagine that.

Idag sägs det att tjejer klarar skolan mycket bättre än killar. Jag blir inte väldigt förvånad om detta stämmer till punkt och prickar. Mansrollen, som jag minns den från högstadium och gymnasium, bestod i att slappa och tramsa och skolka. Det gick för sig att få bra resultat, så länge man kunde styrka att ingen som helst ansträngning låg bakom. Och då är jag ändå uppväxt i ett medelklassmecka och bildningssamhälle som förmodligen inte ser sin like någon annan stans i Sverige.

Personligen tror jag att det rör sig om en könsrolls-eftersläpning som kommer korrigera sig själv med tiden. Killar börjar inse att det inte funkar så bra att vara lat och skita i allt. Så småningom, om/när meritokratiska urvalsprocesser vinner mark, kommer kvinnor dominera höga poster och prestigefulla branscher. Hur patriarkatets riddare hanterar detta återstår att se. Jag gissar på någon slags brutal-misogyna konvulsioner i socialkonservativa led. Men förr eller senare kommer dudes helt enkelt bli tvungna att skärpa sig.

Jag tror att de biologiska skillnaderna i könen kommer visa sig fullkomligt försumbara i den postindustriella ekonomin. Just nu, i transitionsperioden, är det jobbigt för många. Särskilt för äldre män som förlorar sina privilegier, och yngre män som inser att de aldrig kommer växa upp till de där privilegierna de blev lovade som barn. Det är jobbigt för kvinnor också, eftersom det är jobbigt att ompröva roller. Även för individer som accepterar, eller till och med välkomnar rolltumultet är det lite jobbigt, eftersom det är ett evigt och ibland lite slitsamt projekt att hela tiden ompröva sig själv. Men det är skönt också, att kunna forma sin identitet lite mer fritt, efter eget tycker och smak.

För att komma till rätta med våra roller, och för att dokumentera transitionen, spelar vi teater och ritar vi serier. Kollektivt bearbetar vi omläggningen av produktionsmedlen och implikationerna detta har på vilka vi tillåts vara. Feministiska serier är våra grottmålningar, queerteori vår kristendom.

Nu handlade Begränsat utrymme kanske inte så mycket om könsroller. Mer om människor med psykbryt, och den tvingande sexualitetens minst charmiga utlopp. I så fall är det jag som ser könsroller var jag än vänder blicken. Det är väl lite som i The Matrix. Har man väl tagit det blåa pillret finns det ingen återvändo.

I see gendered people.